Idag skulle min pappa fyllt 70 år. Men den där hemska sjukdomen på C ni vet. Den tog honom för tidigt.

Det var 13 år sen i år. Så det var ett tag sen. Och för många som känner mig så kanske det ”är så det är”. Att min pappa inte finns. Att jag inte säger att ”pappa sa” eller ”pappa gjorde si eller så” om vardagliga saker. Mina barn har ingen morfar. De har inte världens bästa morfar som hade skojat med dem, men lite försiktigt. Aldrig krävande. Alltid funnits där och gjort allt allt allt och lite till för dem. Som han gjorde för mig och min syster.

Det har gått 13 år men det är inte ok. Det är inte ok. Det känns inte ok. Det är inte rätt. Det är fel att han inte är här. Han var one of the good guys. Han gjorde så gott. Han var så god. Han var så himla bra. Han var mitt bollplank och var länge mitt ankar i ett stormigt hav.

Kärlek, omtanke, uppfostran, lotsning. Det är abstrakta saker som inte försvinner för att en person går ur livet. Allt det där han lämnade efter sig, ett legacy att vårda. Det finns kvar. Jag har ärvt hans envishet, kärleken till naturen, till att ta ut sig, springa långt själv över vidder. Jag hör hans röst genom mig när jag behöver den.

Jag är en sån där som gillar att prata och sätta ord på saker men just hur det känns att pappa inte finns det har jag haft svårt att orda om.

Jag kan älska den ”osvenska” scenen i Ronja när Ronjas pappa blir så där urledsen när Skalleper dör. Inga spärrar. Bara sorg som  liksom måste få komma ut.

I julas lyssnade jag på Olof Wretlings Vinterprat. (Lyssna för guss skull- det är så bra). Och han hade ord för det.

Ett tomrum som inte går att fylla.

Och jag vägrar acceptera att det hänt. Det känns som att svika. Men att acceptera att det är ett tomrum som inte går att fylla- jo det fattar jag. Så får det väl vara.

Du som har någon som är ett tomrum. Fast den personen finns. Kliv in i tomrummet. Man vet liksom aldrig när man aldrig mer kan göra det.

En person kan inte ersättas av någon annan. Och jag tror inte på ödet. Men ibland, när jag tänker på allt som hänt och hur vi har det så känns det som ett uns av serendipity i att jag träffat N. Att det var just han.

Och det är inte alltid de där dagarna när allt är enhörningar och regnbågar som jag tänker på hur otroligt lyckligt lottad jag är som får dela livet med honom. Det är dagar som idag, när det uppstår utmaningar, när det blir lite knas, inte som någon av oss tänkt,  när vi måste samarbeta och lösa problem. Det är då jag inser vilket team vi är. Ett team med massor av kärlek, väldigt mycket humor, respekt och omtanke.

Så. Stora känslor av saknad och samtidigt av tacksamhet. Sakna och vårda minnet av, uppskatta och ta vara på den som är här!

Gört.       

..är nog de värsta. Vår stora tjej var knappt sjuk alls men här tog det en vecka och så slog det till ordentligt. Dessutom har hon liksom inte varit sjuk innan, någon snuvig dag bara så blev extra brutalt.

..och nu är resten av familjen mer eller mindre dåliga också.

Jag mår ok men gör som jag förespråkar och vilar.

Tror helt enkelt att vi lägger januari som en ”vilomånad” utan någon press på träning. Att vara småbarnsförälder har sin charm och sina utmaningar.

Ibland ska man höja ribban rejält, ibland ska man bara acceptera att den är där den är. Allt har sin tid, det finns fördelar med att vila också!

Peace out!

Idag. Den kallaste dagen hittills. Inte bäst! Det kan vara surt för luftvägarna att ta i när det är kallt. Alla reagerar olika. I Vinterstudion ser vi ju att våra elitskidåkare maxar i stundtals betydligt kallare grader men är man ovan och eller har känsliga luftrör så kan det kännas när det är runt -10 och nedåt.

Idag var det -15. Jag hade tänkt springa intervaller och det hade ju blivit betydligt bättre kvalitet på löpband men för mig är kvalitet i löpningen att komma ut! Jag vill vara ute i min bubbla och avskyr (hur knas det än låter) att bli varm.

Så jag stack ut. I flera lager och det var helt ok värmemässigt. Försökte mest andas genom näsan och det går ju till en viss nivå men sen behövs munnen för att få in mer syre. Körde en nedtonad variant av 2-tusingar. Sen jag rehabbat för Catarina så är rumpan som en traktormotor. Ett helt annat driv i steget. Känns så lätt och hållbart. Älskart!

Men varför har jag inte sprungit ordentligt förrän den 14e januari?

Tja. Först av allt- december sprang jag verkligen massor! Jag vet inte hur mycket exakt men mycket för att vara jag det senaste året. Avslutade ju med 4 mil på nyårsafton (30 + 11 km).

Sen fick jag feber dagen efter, blev för kall för många gånger. Vilade några dagar extra. Fick ont i halsen!! Vilade igen och så har jag bara joggat lite och kört lite styrka och SOMA Det har varit rätt mycket annat med inskolning av lillfisen och jag springer ju till och från jobbet och där har jag inte varit så mycket sen det halsonda försvann. Creature of habits även jag. 

Och det är så skönt att ha det här dynamiska förhållandet till löpningen. Den finns alltid med men får ta mindre plats ibland, och då är det ingen hets med det. Sen skruvar jag in den ordentligt mellan jobb och hemmaliv när det går utan att det tar för mycket energi utan ger tid för reflektion och att få känna mig stark, uthållig och rensa skallen.

Nu har jag, för första gången, satt ganska tuffa mål med min löpning. Jag förespråkar båda delar- att bara chilla med det och sänka kraven och så är jag ju för att spänna bågen och testa vad man kan.

Jag har chillat i två år nu. Innan spände jag bågen och klarade två 100 miles lopp. Sen var jag gravid, ammande, fick trassel i min rygg och nu, med nyårsaftonlöpet som kulmen känner jag att jag är redo att satsa igen. Och inte bara redo- jag VILL satsa. Vill testa MINA gränser.

Utifrån MIN vardag. Utifrån att löpningen aldrig är det viktigaste och aldrig får bli ångest. Den ska vara utmanande och en paus som jag ska återvända ifrån med något. Inte utan.

Så. 

1) Jag ska följa ett träningsprogram. Som jag gör själv förstås. Det är första gången jag gör det. Det bestär av två olika veckor i en  4-veckorsperiod som i sin tur finns i 3 x 4 månader. Det är baserat på spring till och från jobbet och ett helgpass. Det är enkelt men ganska tufft. Jag ligger två veckor bakom det men..vaf*n. Småsaker! Har 50 veckor kvar!

2) Jag ska logga mina mil. Inte för att jag satt ett specifikt mål för hur många men för att om jag ska ta i mer så vill jag se bakåt vad jag gjort mer kvantifierat även om det har gått kalas att springa på känsla och det fortfarande styr.

3) Jag har satt 5 lopp som mål:

1.TEC 50 miles i april. Mitt första ultra på länge bortsett från Tjejmarathon men är man tävlingsledare och tar telefonsamtal och pausar och har sig så räknas det inte. Det här loppet ska bara kännas STABILT, TRYGGT och HÄRLIGT. Det är enda målet. Ska testa hur magen funkar eftersom den sen sist ballat ur, jag har blivit laktosintolerant och fått IBS. Nytt läge liksom!

2.Ett millopp i höst där jag ska klara milen på sub 45 minuter. (jag har aldrig försökt springa en mil fort förutom på triatlon och tränar nästan aldrig fart- spännande!). Kanske Hässelbyloppet?

3.En swimrun- jag vill verkligen testa!

4.Ett upplevelselopp-  fjäll och terräng förmodligen. Inte hittat ”det”  än.

5.100 miles i höst. Det kommer vara tre år sen. Det känns väldigt långt. Jag är helt övertygad om att jag fixar det och jag vill fixa det under 20 hr så det får ta sin tid tills jag startar klockan mot det.

Det kan bli ett triatlon också. Men de här fem ska jag springa.

4) Jag ska köra styrka och prehab två ggr i veckan. 100 styrkepass på ett år. 

5) Det ska vara just my little dirty on the side. Så viktigt får det aldrig bli. Inte med hur världen ser ut idag. Känns det inte roligt så skiter jag i det. Motionera för att må bra det gör jag ändå så bra. Löpning ska vara härligt för det mesta och lite vidrigt ibland. Men inte vidrigt när det inte pågår.

Och eftersom det här borde vara en löparblogg, jag är löpcoach och sånt där så ska jag förstås skriva tips för hur man stuvar in kvalitet, tränar fettoxidation, är pigg, glad och frisk och ba äger generellt i vardagen. Eller vad vill ni att jag skriver om?

Såhär kul var det att springa 16 mil 2013. 

I ett reflekterande tillstånd tror jag alla inser att det inte är enskilda plagg, övningar eller livsmedel som gör hälsan. Inte ens när man lägger ihop ett par snygga tights, bästa magövningen och grönaste smoothien får man hälsa om det inte kläs på, utövas av eller dricks av en själ som trivs i sin boning.

Alla fattar det. Ändå så är det så otroligt mycket ytligt omplåstrande som präglar hur vi strävar efter hälsa. Vi luras att tro att det är något djupare för det paketeras gärna som något hälsofrämjande. Men sättet vi konsumerar på, mindsetet vi har när vi gör det och mängden produkter och tjänster gör att det mest blir en röra som inte lämnar oss med en långsiktigt bättre känsla. Det är ett beteende som stimulerar till fortsatt konsumtion av saker som någon annan konstruerat och vi uppfattar att vi ska ta till oss. Ingen vaknade en morgon med en spontan längtan efter HIIT-träning eller vetegräs.

Visst finns det saker vi behöver men att basera sin strävan efter hälsa bara genom att hämta in saker utifrån, lägga till produkter och tjänster istället för att dra ned persiennerna mot ett utbud som andra med, let’s be honest, vinstintresse konstruerat och vända blicken och örat inåt. Det tror jag mycket mer på och har skrivit om innan.

Där finns allt. Lovar. Allt. Lika många år som du är, lika mycket visdom om vad du mår bra av finns inom dig. I det pressande bruset som uppstår när du läser om vad andra tycker och hävdar så blir kanske just signalen inifrån så dämpad så allt du fångar upp är  en röra av saker du ska äta, pass du ska träna och grejer du ska hinna med. Inget som hänger ihop i en röd tråd men gärna kostar pengar.

Vårt samhälle och hela nationalekonomiska konkarongen verkar bygga på att vi ska köpa köpa köpa. Det är svårt att gå emot en sån struktur om man inte lägger tid på att arbeta upp ett mentalt pansar mot det. Lätt att köpa på och kortsiktigt få en känsla av att man är på väg mot en högre nivå av hälsa. Men effekten avtar snabbt.

Konsumtionen av produkter med kort livslängd i emballage vi bara slänger- det förstår ju alla att det inte är hållbart. Men den korta kicken av något sprillans, smart paketerat både i sin fysiska form såväl som att det finns folk som bara jobbar med att förmedla en stark metafysisk känsla av ”rätt” via digitala medier- ja det gör i vår snabba värld det lätt att trilla dit snarare än den djupare kicken av att ta fram ett plagg som hållt i flera år och använda det om och om igen.

Idag hörde jag på nyheterna att ett förslag fanns för att sänka momsen på reparationstjänster. Som att fixa en gammal cykel till exempel. Laga och ta hand om sånt som redan finns. Men hurra och äntligen!

Jag tror så att det behövs ett nytt fokus och det var så befriande att läsa om den danske psykologiprofessorn Svend Brinkman som i en artikel i tidningen Dagen menar att ”nya folksjukdomen psykisk ohälsa en naturlig reaktion på ett onaturligt samhälle där tillvaron snurrar snabbare och snabbare och där vi ska hantera ny teknologi, nya trender och mirakelkurer.”

Ju mer vi krånglar till det med att ha hand om vår hälsa, desto sämre mår vi. Över saker som verkligen bara spelar roll om vi har det ganska bra ändå.

Om vi tar den sänkta momsen på reparationstjänster som en metafor för vår hälsa. Hur kan vi tänka då?  Tänk om 2016 kunde bli året då vi lät våra hälsomål handla om att ta hand om det som redan finns. Vårda det så det håller länge.

Våra sociala sammanhang. Vänner. Familj. Relationer. Jobba på dem, vårda dem. Möta människor så våra spegelneuroner aktiveras (de där som vi tappar via skärmen). Det är trots allt, som Brinkman säger att ”Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Våra kroppar genom enkla medel som inte kostar något. Kroppens funktion snarare än utseende. Vår sömn. Vara utomhus. Röra på oss på ett sätt som känns naturligt. Låta det komma till oss. Väcka rörelseglädjen som vi förstås haft helt naturligt, utan hämningar någongång, vi har ju alla varit barn! Fokusera på movement först och kanske lite träning på det om det är något man gillar. #utonjut helt enkelt. Låt det bara hända!

Veta vad vi äter. Sånt som känns ok att stoppa i munnen när vi funderar på hur det kom dit. Är jag ok med hur den här burgaren kom hit? Hur mycket kött som slängs på den här restaurangen? Skulle jag själv kunna slakta en ko för att få kött? Äter jag hållbart? Tar jag hand om rester? Äter jag upp det jag köper hem? 

Ta hand om saker och kläder jag äger. Laga dem. Om jag behöver nytt, köpa sånt som känns etiskt producerat. Köpa med en tanke om att det ska hålla i flera år. 

När hälsan inte känns bra, ta hand om det jag är, ta hand om det jag har. Inte först börja lägga till. Vårda. Lyssna inåt. Där finns en klok röst som pratat sen den dagen du föddes. Lyssna på den! En stund varje dag. Och sen ut i samhället och gör gott!

”Men vad ska detta vara bra för?” undrade några vänner och säkert fler när de fick höra om Simon Gustavssons planerade 240 mil långa cykeltur på bara vatten och salt.

Från Treriksröset via Stockolm och Göteborg till Smygehuk. På 14 dagar cirka. Utan mat även om han ska äta upp sig rejält innan.

Ja vad ska mycket vara bra för kan man fråga sig. Alla dessa utmaningar vi på toppen av Maslows behovstrappa tar oss för. Jag funderar ofta över det men i det här fallet tar närings och uthålligetsnörden i mig över och ska följa med stort intresse.

Simon är biomedicinare och jag HOPPAS att de passar på och tar blodprover både innan, under och efter och gör fysiologiska analyser sen.

För klart det går. Men intressant att se vad som händer. Läs mer här om äventyret.

.. och flera år efter det förstås men det brukar vara nya tag och nya budgetar som gäller vid årets början och då kanske det är läge att tänka nytt.  Och fokusera på rätt saker om tidigare insatser inte fått det genomslag man tänkt!

En till anledning att tänka nytt för många företag är det eftersom Arbetsmiljöverkets ”hårdare” (bättre tycker jag) föreskrifter för organisatorisk och social arbetsmiljö träder ikraft i mars i år. De är inte så man studsar ur sin kontorsstol (om man inte har ett ståbord som man nyttjar redan förstås) som så ofta när myndigheter ska formulera saker men det finns så mycket bra att jobba fram och belysa med de här föreskrifterna i ryggen.

Chefer ska kunna förebygga och hantera ohälsosam arbetsbelastning och därtill kränkande särbehandling och det är arbetsgivarens ansvar att omse att de lär sig detl samt att det ges förutsättningar för själva arbetet.

Omskrivet mer till en positiv lönsam möjlighet så är att motarbeta den ökande psykiska ohälsan som många upplever en chans till både hälsa, produktivitet och lönsamhet.

Men det behöver fokuseras på rätt saker.

Jag har skrivit om det här förut, tex här, här och här och förvånas fortfarande över hur vissa företag anser att de satsat på hälsa när de egentligen satsat på individuella friskvårdsinsatser.

Vilket är jättebra som en del! Men om folk mår dåligt för att det är kaos på jobbet, de inte är motiverade, inte gillar omorginsationen, sin chef, har för mycket att göra och inte vet riktigt vem som gör vad- ja då räcker den fysiska hälsan en bit men långt ifrån till att täcka upp för den stressen de faktorerna innebär. Dessutom är att lägga sig i medarbetares fysiska hälsa betydligt mer förenat med integritetsproblematik än att arbeta proaktivt med organisatoriska frågor som ledarskap, medarbetarskap, värdegrund och genom det kultur.

Jag har en föreläsning som heter ”lönsamt strategiskt hälsoarbete” och den håller jag gärna om du har en grupp som är intresserad och det passar i tid.

Här är 5 take-aways från den:

1) Kartlägg era hälsoutmaningar! Är det stress? Vad för stress? Är det dålig kondis? Vad kan ni göra då- med respekt för integritet och med hänsyn till att ni säkert har ett hurtfriskt gäng som hakar på initiativ och säkert ett gäng som hukar och känner sig obekväma men behöver det som mest.

2) Mät! Vad ska bli bättre? För att inte hälsan ska vara en kostnad måste den räknas på som en investering.

3) Fokusera på era styrkor! Självklart finns det negativa faktorer men vänd på dem. Se möjligheter och formulera ansatsen positivt!

4) Förankra i ledningen. Förankra hos chefer som styr. Hälsan ska uppåt och in i mitten.

5) Utgå från verktyg ni har på plats. Ledarskapsutbildningar, värdegrund, policys, sammankomster. Skruva på det som redan finns och investera i det som behövs men gör inte om allting när ni gissningsvis har många saker som redan är friskfaktorer och kanske bara behöver sin koppling till hälsa förtydligad!

Lycka till!

Om vi lägger nyårslöften åt sidan och fokuserar på att det är beteenden och val gjorda om och om igen över tid som ofta är det som får störst effekt på våra liv så kan det ju kännas lite stort att reda ut var man ska börja om det är mycket man funderar över.

”Rom byggdes inte på en dag” men det började sannolikt med en sten av miljontals. Gissningsvis är det inte ETT mål du har utan massor av olika områden som du vill antingen bibehålla (underskatta inte vikten av att vara nöjd med något som redan är bra!) och saker som ska bli bättre.

Ett sätt att bryta ned ett mål är att fundera på vad du behöver göra idag och varje dag, den här veckan och varje vecka, den här månaden och varje månad för att kanske få till det i år. Eller nästa.

Vi tar exemplet springa ett maraton. Idag kanske du inte måste göra något alls. Men den här veckan behöver du få till ett pass som är längre än det längsta förra veckan. Ett styrkepass och ett flåspass. Nästa vecka- ett lite längre än det. Sen kanske en ”vilovecka”. Osv. Excel är en fantastisk kompis för att se hur hissnande mål kan brytas ned till progression över veckor och månader.

Må bra-mål

Ett annat mål kan ju vara att ”må bra” och det är ett mål som väl lämpar sig för att titta på just genom att fundera på vad man behöver idag, den här veckan och den här månaden.

Till exempel.

För att jag ska må bra behöver jag sova 7-8 timmar idag. Jag behöver röra på mig på något sätt. Varje vecka behöver jag vara ledig från jobbet minst 1 dag. Jag behöver känna att jag har tid att ”bara vara” med mina barn. Jag behöver få höras med min familj och vänner även om jag inte hinner träffa dem på riktigt. Jag behöver äta bra, för det mesta, ha bra måltider inplanerade och förberedda för att orka och vara på bra humör och ha tålamod.

Varje månad är det bra om jag får en extra dag ledigt här och var och träffa mina vänner på riktigt för att må bra. I år ska jag också försöka se till att göra något för integration och/eller nyanlända som har det svårt.

Det är lätt att dagarna bara snurrar på men om man tar en stund för att fundera ut vad man behöver varje dag, varje vecka osv så är det större chans att det sker- vad det än må vara!

Tre poddavsnitt jag verkligen verkligen rekommenderar att lyssna på:

1) Ben Greenfields poddavsnitt med Devin Burke om ortorexi och hälsohets. Intressant och tänkvärt. Du hittar info här och den finns på Itunes förstås.

2) Tyngre Träningssnack med Caroline Mellberg, läkare och forskare. Ett helt fantastiskt givande avsnitt för dig som stressar över olika dieter, fasta, gluten och mjölkprodukter. Enkel och konkret ”mythbusting”, sakliga kloka resonemang. Jag som lyssnat på säkert 100 podavsnitt om kost tycker det här var ett av de bättre.

3) Styrkebyrån. Min nya favorit. Det är så behagligt att lyssna på kloka Clara och Johanna. Deras nyårsavsnitt var väldigt sunt. Johannas skratt kan dessutom nog få även den suraste att dra på munnen- det är bannemig det skönaste garv jag hört! Tumme upp!

Den här soppan blev bara så. jäkla. bra.

Jag gjorde två varianter den här veckan och båda lika goda.

För två hungriga behöver du:

En gul lök

2 klyftor vitlök finslicade

1/2 morot också den i tunna streck

Om du vill- wakame, ett typ sjögräs som du blötlägger 10 minuter först.

Ev lite broccoli i tunna skivor

Lite chiliflakes

Peppar

Buljong- gärna eko grönsaksbuljong

Färsk koriander om du hittar det (är det slut i alla affärer? Inte i säsong? Abstinens!)

Sesamolja- har du det inte hemma går det bra ändå men uj så gott.

Ev lite kyckling ganska finhackat. Annars går kokta ägg till eller tofu i bra.

Risnudlar- 1/2-1 paket om 250 g beroende på hur hungrig du/ni är.

Gör såhär:

Svetta en hackad lök med vitlöken och chiliflakes med lite peppar i en stor panna.

Om du ska ha i kyckling kan du ha i dem nu. Stjälp i 8 dl och en buljongtärning och rör så den löses upp. Ha i ca 1 msk sesamolja och koka upp allt.

Hiva i grönsaker och nudlar (fast det står inte att man ska göra så på paketet) och låt det koka några minuter. Kolla så kyckling och nudlar är klara.

Om du blötlagt wakame så ha i dem nu.

Smaka av. Det ska brinna lite i läppen. Stjälp upp, ös på koriander. Sörpla på!

Nu eller snart drar ”vårjobbterminen” igång för de flesta och vi är många som optimistiskt tänker ha både bra sömn, jobb, träning, umgängestid med barn (om man har), familj, vänner, vanliga göranden som tvätta, städa, handla, fixa de där trasiga glasögonen, printa ut och rama in lite foton (räcker upp en hand sen fem år). Själva går vi från en partner hemma med litet barn (aka handlar, dammsuger och hinner hämta och lämna det andra barnet mycket) till två arbetande (om än deltid), ett barn på skola i ena delen av kommunen och ett som ska börja dagis i en annan kommundel(och typ inte varit sjuk än så hej förisbasillusker). Därtill ganska höga ambitioner om lugn och harmoni, ett rent hem, hemlagad mat, mycket träning och hinna läsa både helgDN och Fokus innan ett nytt nummer dimper ned. Vi är glatt naiva helt enkelt. Fast jag tror faktiskt att det kommer gå bra. För jag är en master och structure and planning. Men fråga inte min fästman om han håller med. Här är några tankar om ett vardagsliv där man får saker gjort.

1 Planera in fritid

Många kreativa själar räds ett inrutat liv. Man vill vara spontan och ” ha luft i kalendern”. Det tror jag också på men jag har märkt att bara för att det är tomt på pappret eller den digitala versionen så är det inte tomt på riktigt. Snarare är det saker som bör göras som inte står där. Saker som man tror man ska komma ihåg, men i allt sammelsurum gärna glömmer och så blir de akuta och utförda som hafsverk.

När en del av livet är väldigt inrutad och det är saker som bör ske med regelbundenhet för att funka bra- tex jobb, sömn och middag. Då blir det ju lite automatiskt så att det som ska få vara spontant ändå ju hamnar mellan sånt som är inrutat.

Man behöver ju inte planera in vad det är man ska vara spontan i att göra, men att planera in ledig tid där man kan göra vad man vill är ett sätt att få till just sån värdefull tid om man tycker det är ont om det.

Finns ingen sån tid? Jodå! Det mesta går att skjuta lite på. ”Imorgon” eller ”nästa vecka” är fantastiska depåer att stoppa saker man bör göra men inte måste göra just nu.

2 Lista och prioritera

Om man skriver ned allt man vill göra så kan man med ganska enkel kalendermatematik räkna ut att det går inte. Man kommer inte hinna allt.  Så det första man får göra, vilket man verkligen har nytta av, det är att lista vad man verkligen vill lägga tiden på och/eller hur mycket tid det man har på agendan tar. Själv skulle jag, utöver allt annat jag redan gör, vilja volontärjobba varje dag, träna akrobatik, simma, plugga, baka bröd och sy kläder- och jobba och träna löpning. Det går inte. Så jag noterar de sakerna och försöker få till dem då och då istället.

Vi är många som lever med en ständig högre eller lägre nivå av stress över saker som vi ska, vill och bör göra. Och det brukar löna sig att skriva ned och planera in när de ska få ta plats. Det blir lätt annars så att man lägger tankeenergi på att stressa över det man inte hinner.

Vad vill du hinna varje dag? Vad vill du göra varje vecka? Hur ska det kännas när månaden är slut? Vad är viktigast?

Vill man sova 8 timmar (kanske inkl läsa en stund och sova 7,5), jobbar 8 timmar per dag, det tar 1 timma t o r till jobbet ja då har man 7 timmar kvar en vardag. Går inte det ihop med vad mer man vill lägga tid på kan man om man har möjligheten gå ned i tid. Det gjorde jag för 6 år sen och det är det bästa jag gjort i form av jobbeslut. Jag jobbar runt 6 timmar per dag och sen något längre någon eller några dagar och ibland bara fem timmar på jobbet och kanske en på kvällen. Min fd utbrända hjärna funkar inte bra långa perioder i sträck och jag har hittat det som funkar för mig. Men det beror förstås på vilken typ av arbete man har. Det kan vara svårt att gå ned i tid just nu men tar man ett beslut om att göra det kanske det går att ordna längre fram. Vi med barn upp till 8 år har ju rätt till det. Personligen har jag också märkt att jag nog gissningsvis får lika mycket gjort på mina kortare dagar som när jag jobbade 100(..150%…160%…). Man kanske borde kräva samma lön? :).

3 Viktigt- bråttom?

Ett annat verktyg för att strukturera upp sina ”to-dos” är Viktigt/bråttom matrisen. Sånt som är viktigt men inte bråttom har, iallafall för mig, en tendens att bli både viktigt och bråttom och det är sällan bra för kvaliteten på det görandet. Vissa saker är bråttom men inte så viktigt och missar man att göra det så kan man bara, och ska gärna, släppa att man inte gjorde det.

4 Förbered förbered förbered

Du vet när det inte blir som du tänkt. Är det på morgonen? På eftermiddagen? På kvällen? Har du tänkt träna efter middagen men det slutar alltid med att du inte orkar- förbered det. Blir det alltid kaos på morgonen? Förbered. Hinner du inte det viktigaste- prioritera om. Sker det om och om igen måste du göra något åt det. Förbereda är en bra grej.

5 Avsluta dagen bra

Skriv ned det du absolut inte får glömma att göra och släpp det sen så du kan fokusera på sömnen. Tänk på de saker du gjort, gissningsvis en hel del även om det inte kanske var exakt det du tänkt. Var tacksam för det.

Och du- imorgon kommer massor av ny tid, alldeles gratis och det baaara fortsätter så dag ut och dag in! Grattis!

dör man? Inte direkt men efter några veckor. Ganska många i världen är hotade av svält men ginssningsvis ingen du och jag känner. Däremot så testar vi att minisvälta oss lite då och då i ett intresse av högre hälsa och lägre vikt oftast. Numer är det ju till och med helt ok att sitta i lunchrummet frivilligt nästan utan mat under 5:2 flagg.

Jag såg just en reklam för någon app där man ska räkna ut sitt dagsbehov av vitaminer och mineraler. Den var riktad till ”gemene man” som det skulle kunna heta. Och jag bara suckar. Om du inte känner av några bristsymtom, om du mår ganska bra, så inte f*n behöver du skaffa en app och börja registrera vad du äter och kanske börja stressa över att få i dig milligram hit och dit. Det här gör inget för den matstress som redan råder. Argh!!!

Kost fascinerar mig enormt och jag kommer alltid att vilja lära mig mer och dela med mig av det jag vet, tankar och funderingar. Att hjälpa andra med kost- om det så handlar om att gå ned ohälsosamma kilon, till att äta rätt runt träning och för prestation som att lättare göra hållbara goda kostval- det gillar jag. Lika viktigt tycker jag det är att försöka hjälpa människor gå fram med en mental machete i den kostdjungel som marknadskrafter skapat. (Säkert andra också, jag orkar inte analysera det vidare).

Att äta är livsviktigt. Kan vara gott, socialt, njutning och ibland bara att mata maskineriet. Lika ofta är det tyvärr förenat med ångest inte bara när det intas utan när beslut ska tas om vad, hur mycket och när man ska äta. Det här är problem man inte direkt har när man svälter på viktigt. Det är problem som blir allt vanligare och de bara ökar.

Så. Jä**a. Onödigt.

Vad man bör äta mer av – det vet de flesta. Men varför det är så svårt att få till det det är väl egentligen det som är det utmanande.

En bekant delade den här otroligt bra artikeln på Facebook idag. Det var bannemig blandet det bästa jag läst om kost på länge.

Läs! Och ät och må gott!

Idag har jag ont i halsen. Jag är sällan sjuk sådär så jag måste vara hemma från jobbet. Det var faktiskt..nej jag minns inte när.  Men jag får ont i halsen ibland när jag slarvat lite. Blir förkyld helt enkelt. Oftast två gånger per år- höst och vår. Inga konstigheter. Som på nyårsafton när jag sprang 3 mil, blev kall, sprang 12 km till. Det var bara knas. Då kom det som ett brev på posten. Först feber en dag och det var första gången på väldigt länge. Försvann. Mådde bra men vilade ändå för säkerhets skull men idag har jag ont i halsen på riktigt.

Man kan vara sjuk oftare. Bli magsjuk, få influensa och bli förkyld och ha bra hälsa för det. Men jag noterar i sociala medier att det nästan är en press att vara frisk. Jämt. Jag är säkert delskyldig så kände mig nödgad att skriva detta.

Att bli lite sjuk då och då i takt med säsonger och smittor det är inga konstigheter egentligen. Att ofta vara sjuk det är en annan sak. Men bara för att du blir förkyld så betyder inte det att du inte kan vara väldigt hälsosam.

Jag tycker det är mer beteendet du lägger dig till med när du faktiskt blir sjuk som kan vara ohälsosamt eller hälsosamt.

Hälsosamt- att ta hand om sig, vila, inte anstränga sig och absolut inte träna förrän du är frisk. Inte stressa upp dig över missad träning och vad alla andra gör.

Ohälsosamt- För det första inte ta hand om dig när du är frisk, slarva med sömnen och återhämtningen trots att du känner att du behöver den. Och när förkylningskänningen är på g- träna ändå bara för att du inte vill missa. Börja en dag för tidigt när snuvan inte riktigt släppt. Ligga på gränsen.

Det tycker jag är mer ohälsosamt än att vara förkyld, ta hand om sig i soffan och passa på att schlappa lite.

Det finns andra tillfällen då träning inte lämpar sig. Är man stressad är man kanske inte sjuk som så. Alla kan vara stressade – inga konstigheter. Men lider man av stressrelaterade åkommor, är nära utbrändhet eller har varit utbränd varit så är kroppen kanske inte rustad att hantera den stress som hård träning- speciellt uthållighetsidrott som löpning- är. Det här har jag skrivit ett långt inlägg om här. Där finns också frågor man kan ställa sig om det är dags att köra hårt eller vila för att stötta hälsan, mota förkylningar och kicka rumpa en annan dag lite bättre helt enkelt.

Själv längtar jag förstås jättemycket till att springa och träna hårt men jag vilar alltid någon eller några dagar extra när hälsan gör sig påmind. Hinner göra andra saker de där timmarna jag skulle sprungit. Laga mer mat och läsa mer bok. Inte fy skam.

Ta hand om dig!