Sisters from different misters.
Jag har världens bästa syster men så har jag en massa vänner också som känns som systrar ibland. Det betyder inte att jag hänger med dem ofta för det.

Nej jag har fått komma till ro mentalt med att det är människor jag har äran att sakna ofta.

Det är fantastiska personligheter som förutom att vara fina vänner också  är skitbra rent ut sagt på olika saker vilket är väldigt praktiskt.

Och mina närmsta äldsta vänner- de hålls inte med bloggar och sånt. Så de kan jag inte länka till. Det är lite frigörande faktiskt- de uppdaterar jag mest IRL och så har de inte koll på något annat. För dem är jag bara Ann-Sofie.

Men jag har ju ett gäng som faktiskt går att länka till och gör massa bra grejer. I ingen ordning alls…

Sofie. Sofie och jag har inte alls hängt mycket. Men hon är en av de enklaste och lättaste att hänga med jag träffat. Dessutom, som jag skrev på Instagram, en av de mest oskitnödiga människor jag känner. Jag vet var jag har henne. Hon gör allt möjligt. Jobbar med sånt där digitalt jag är värdelös på. Hon kan layouta tidningar och böcker och köra två Ironman på en vecka. Hoppa fallskärm. Dessutom föreläser hon fantastiskt bra och får du en chans att lyssna på henne- GÖRT!

Elin.  Elin B’s och min första träff resulterade i att Elin fick passa S medan jag wod’ade. Hon kändes också väldigt oskitnödig från första början så jag ville ha mer av henne och sen fick jag den stora äran att vara med på henne och den andra Elin’s första Logout.  Jag har tränat discoträning med Elin en fredag och jag har tagit in henne som träningskonsult på jobbet just för att hon kombinerar en enorm proffessionalism, kunskapsförmedling, pedagogik, ödmjukhet, humor och empati på ett sätt som bara människor som varit med om lite tuffa grejer kan. I min värld. Jag önskar vi kunde ses oftare. Ta en morgonfika varje vecka och reda ut saker. Bolla grejer.

Sara. Sara dök upp via bloggen. Alltså jag började läsa hennes. Jag var lite starstruck första gången vi träffades. Sen blev vi vänner och det är tack vare Sara jag fått träffa flera andra pärlor som Annika, Katta, Sofie, Sofia, Mela, med fler. Sara är också jättebra på det här digitala som jag ofta förväxlar orden på. Hon är väldigt lyhörd, omtänksam, analytisk, kreativ, har enorm integritet. Är strategisk men varm. Hon går sin egen väg och är expert på att göra det bästa av en dag i naturen vilket du ser om du följer hennes blogg. Hon fotar med känsla och förmedlar rörelseglädje utan dess like. Sara har jag inte hört föreläsa men vet att hon är the one att vända sig tilll om man vill lära sig mer om digitala strategier, om marknadsföring via”nätnärvaro” (nej jag vet att jag inte kan det här, jag är analog).

Madde träffade jag via Sara faktiskt. Vi sågs av en anledning- jag behövde någon att starta Tjejmarathon med och hade läst lite av hennes skriverier på sin blogg. Det tog väl sisådär en..minut? innan jag fattade att Madde skulle komplettera mig perfekt. Vi är lika men olika. Hon har ett #getshitdone driv utan dess like men det kommer med ett pris som hon berättat om i sin underbara podd ”Bubbel och mjölksyra”. Otroligt kunnig och lyhörd PT och coach som det senaste året ändrat inriktning i sitt företag ”Fitnesscoachen”. Tuff och drivig som attan men väldigt mjuk på insidan. Vi har kämpat med Tjejmarathon och allt jobb (det mesta sker bakom kulisserna) i fem år nu. Det går alltid bra! Under fem år händer det massor av grejer och vi har gått igenom mycket parallellt. Det är svårt att hinna med men vi roddar ihop det varje år på något sätt. Vavavoom.

Jag skulle kunna skriva på hela natten men nu ska jag göra lite andra saker och inser att det är så roligt att lyfta fram både bra personer och bra människor så det får bli mer sånt helt enkelt!

Idag var min poddkompanjon Boel på ett seminarie där det pratades om friskvårds effekt på ohälsan. Hon skrev ett kort inlägg om det på vår hemsida.

Jag funderar mycket över detta och kommer skriva mer om det. Friskvård är jätteviktigt. Men friskvård kan vara lite allt möjligt. Välriktat och inte så genomtänkt. Men just nu är det fullt ös makalös med jobb på vanliga jobbet, lite i företaget och tid med familjen!

Återkommer men läs gärna vidare på länken ovan och berätta gärna- hur är det hos er? Har ni friskvård? Vem nyttjar den?

Katta och jag träffades första gången i september 2014. Från mitt håll sa det klick- hon fotade min bebis´fötter- då smälter man! Det var ju inte ens två år sen- alldeles för sent!! Vi borde träffats för minst 20 år sen.

Vi bor på olika håll och har svårt att hinna ses och bara vara men när vi ses så känner jag att hade vi lärt känna varandra när vi var unga så hade vi haft mycket fniss och tokigheter för oss. Men jag hoppas vi tar igen det. Vi har ju en affärsidé vi ska ta itu med när vi går i pension..eller hur Katta?

Katta är massor. Hon är en av de varmaste, klokaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Det är som hon klev in i mitt liv för att fylla en plats av just det och jag hoppas jag fyller någon funktion för henne.

Hon är dessutom väldigt ödmjuk så när hon säger att hon är eller kan något litegrann något så kan man ganska safe ta det gånger tio ungerfär. Såhär skriver hon själv:

Titlar jag kan säga att jag jobbar som nu:
Projektledare, egenföretagare, kommunikatör, Content manager, varumärkesstrateg, fotograf, copywriter, marknadsförare, webbredaktör, innehållsproducent, affärsutvecklare, user researcher, mfl. Och det finns många som jag. 

Nej Katta det finns ingen som du!

Dessutom kan hon jobba som en jäkla byggjobbare uppenbarligen. Och så kan hon rida och det hoppas jag vi får göra tillsammans snart.

Katta ska du ha i åtanke om du behöver en klok och engagerad person till ditt företag. En fotograf med känsla. En strateg med stort hjärta och mycket erfarenhet. Hennes blogg är full av klok eftertanke och massor av fina bilder!

Eftersom det alltid är Katta som har en kamera när vi ses har jag inga bilder på henne. Det är ju helt sanslöst egentligen.

Men den här lade hon upp själv och den var så fin. Tack Katta för att du finns i mitt liv. Det är riktigt vavavoom!

Fy fasen vad gött det känns att blogga den här veckan- det är ju så mycket bra i min omgivning jag vill sprida. En sak jag väntat ett tag på att hitta en riktig story runt (fast den förstås funnits där hela tiden) är om den löpargrupp som startats för och på ett flyktingboende i Farsta. 

Läs Ninas historia nedan och inspireras. I söndags sprang ett gäng Salomon City Trail tack vare att de gav dem fria startplatser. Gissa om vi har ett visst annat lopp (där man kan springa stafett) i åtanke? 🙂 Nina skriver att jag gör stora saker i vardagen- but oh no jag gör lite smått då och då men det blir mycket över tid och dessutom så är jag ju inte ensam- vi är många som gör tillsammans! 

Integration by Running

Du har säkert hört det: ”Ingen kan göra allt, alla kan göra något”. Det här inlägget är inte menat att ge dig dåligt samvete. Det räcker faktiskt med att inte sprida rykten, att inte tro på dem som vill sprida rädsla och misstro, att le mot en främling, att hålla upp dörren, att släppa in någon i filen. Men ibland dyker det upp tillfällen där win-win uppstår. Ann-Sofie här är ju en sån som gör ganska stora saker i vardagen, själv har jag aldrig varit ens en föreningsmänniska – när lapparna från valberedningen i bostadsrättsföreningen dyker upp brukar jag bli väldigt blind på sidan mot anslagstavlan. Autogiro till nån organisation räcker faktiskt också…

Men när jag hörde om de frivilliga i Hej Främling i Grytan utanför Östersund och deras grupp Inlöparna – Spring för Innanförskap så hittade jag ett sätt att bidra som passade mig. Att göra precis det man tycker om, tillsammans med andra. Sånt som vi gör ändå: Sjunger i kör, går på Friskis, springer i löpargrupper, spelar Korpenfotboll, läser i bokcirklar, går på bäbisträffar på bibblan. Varför inte göra det med dem som kommit hit just för att sådant går att göra här? Jag satte igång att söka. Tyvärr gick det trögt i början. Jag fick välmenta varningar om hur främlingar ser på kvinnor i tajta löparkläder, och min kommun förstod inte alls varför jag ville ha adresser till boenden.

Men så kom flyktingkaoset i höstas, och de stora studieförbunden i Stockholm fick i uppdrag av staden att anordna studiecirklar på boendena – jag annonserade i några Facebookgrupper för löpare, fick med några kompisar och min chef (!) och vi satte igång Inlöparna Farsta. Jag fick massor av hjälp och råd från Martin Machnow, som startade Inlöparna i Grytan (och gjorde sen om precis samma misstag), och vi började dyka upp utanför boendet varje måndag kväll. I början kom massor av folk, men ju kallare det blev desto färre blev hjältarna. I januari när temperaturen kröp ner under 10 minus var vi kanske tio frostiga själar i Ågestaspåret och vännerna fick lära sig säga ”broddar”. Nu börjar de dyka upp igen, precis som svenska vårlöpare..!

Ja, det tar tid. Jag samlar skor och kläder konstant, jag kör tvärs över stan fram och tillbaka för att springa sex kilometer, jag har fått leta efter nån frivillig i Warsawa när en av löparna hastigt blev återvisad enligt Dublinförordningen och allt bagage blev kvar i Farsta, jag har fixat praktikplats åt en ledsen mattestudent från Damaskus som gärna vill bli lärare. Jag har också lagat underbar söndagsmiddag tillsammans med en syrisk familj och fixat möbler till en blyg afghansk kille som redan pratar svenska, har fått jobb och en träningslägenhet. I söndags sprang vi vår första tävling tack vare att Salomon City Trail generöst sponsrade oss med startplatser. Jag har fått ett fantastiskt nätverk av nya vänner även bland svenska enagerade. Är det värt det? Hell yeah! Idag finns Inlöparna på flera ställen i Sverige, och vi blir förhoppningsvis fler.

På torsdag sänds dokumentären ”Känn dig som hemma” på SVT kl.21. Se den och gläds åt de goda och friska krafterna, startat av Emma Arnesson och Anne Lundberg! Snart kommer Hej Främling, som tror på friskvård som en del i integrationen, att etablera sig på fler ställen i landet tack vare bidrag från postkodlotteriet. Vill du engagera dig – sök upp dem på nätet! 

Jag älskar min blogg. För den ventil den är, för de jag får träffa genom den och för de erbjudanden och äventyr den medför.

När jag tittar igenom gamla inlägg så känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och tankekraft att skriva sådär eftertänksamt, alltid, som jag vill.

Just nu är min skalle full av en ganska stor grej jag jobbar med. Som jag behöver vila skallen ifrån dessutom på kvällen (det går väl sådär, jag har väldigt mycket jag vill göra med Tjejmaran, lite annat privat, egna företaget osv osv osv).

Och jag har inga problem med att strunta i att blogga heller, det är inte ett jobb, det är en plattform för både roliga grejer och ja, ibland jobb. Det ska vara kul annars får det vara. Men det behöver ju inte handla om vad jag gör varje dag heller- eller hur?

Något jag gärna villl använda den här bloggen till är att berätta om alla de fantastiska människor jag har omkring mig. Människor jag alltsomoftast får ha äran att önska jag fick träffa mer. Som jag inspireras av, lär mig av, skrattar med, bollar med, och får ett enormt stöd av och värme i hjärtat.

En av dem jag faktiskt träffar ganska ofta, relativt sett, är Boel! Boel Stier är förläggare, retorikkonsult, kommunikatör och har SM- guld i fallskärmshopp (!!). Bland mycket annat.

För dig som behöver prata inför folk så har hon skrivit flera tips på sin hemsida. Hon kan också jobba med dig som individ, eller med er som grupp. Boel är rak, tydlig, positiv, otroligt lyhörd, klok och lätt att ha att göra med.

Läs mer tips för att prata inför folk här.

För länge sen en dag i en skidort på tre bokstäver satt jag i en bil och skulle åka till en läkare som jag skulle lura att ge mig ett förkylningsintyg så jag kunde få tillbaka pengarna på en kurs jag inte skulle hinna gå för jag var tvungen att jobba hela juni med ett bokslut jag inte hunnit tänka på eftersom jag haft hand om löner för ungefär 100 personer, det löpande i redovisningen i en komplex hotellekonomi, semesterersättningar, strulande kassor, avräkningar för ägare, trögt kassaflöde och fan och hans moster och faster och allt därtill.

Min bil var på verkstan tror jag så lånade en kollegas. Fick inte i växeln. Hade så bråttom. Slet i växelspaken och bröt sen ihop över ratten. Typ som i en film.

Kom ehuru iväg till vårdcentralen där en ung men klok läkare snällt förklarade att min hjärna höll på att brinna upp. Jag hade inte influensa som så. Jag höll på att brinna upp i huvudet.

Du kan inte jobba. Du måste vila. ”Men det går inte” sa jag. ”Då får ingen lön” ”Då betalas inga fakturor”. ”Då blir det inget bokslut”.

Jag betalade löner, fakturor och gjorde bokslut. Men inget blev som förr. 

Det var 10 år sen snart. Det har hänt mycket. Nu ser jag mig som immun mot utbrändhet vilket förstås är naivt. Men jag har jobbat mig till hållbar prestation. Jag är väldigt noga med all luft i mina veckor. Jag är också varse om hur lätt det är att täcka upp för andra som tar på sig för mycket. Jag är också fullt medveten om att man ofta har möten med folk som egentligen har så mycket att göra  och är så trötta i huvudet att de knappt är till hälften närvarande rent kognitivt.

Och det är jättemycket vissa dagar i min kalender. Det är lite för mycket ibland. Men för det mesta är det hållbart och till och med utvecklande och stärkande. Ser fram emot måndag, ser fram emot fredag. Gillar att vara där jag är, göra det jag gör, älskar det oftast!

Det betyder att jag måste säga nej. Det betyder att jag måste prata mig själv till rätta. Resonera med känslorna som kan rusa iväg. Den där prestationsbaserade självkänslan som gärna vill göra och få feedback på gjort.

Fundera på vad det är som driver mig att säga ja till X Y Z. Fundera på vad att tacka ja verkligen innebär och vad tacka nej kan ge tid och utrymme till.

Det betyder att vara uppmärksam på signaler.

I fredags åkte vi till landet. Jag hade jobbat 10 timmar dagen innan. Jag sitter tight med jobb väl in i juni. At köra bil ensam med barnen 25 mil är en utmaning för mig. Sen bilolyckan förra året så tar det emot. Det gick jättebra men när vi kom fram skulle jag iväg igen och byta vinterdäcken. Ville helst bara stanna där och stå därute och höra de där ljuden och känna den där känslan jag bara bara bara kan få här på den plats som är det enda beständiga i mitt liv sen jag föddes.

Men upp på vinden på magasinet för att hämta däcken. Solen strålade in och föll på en blå koffert jag inte tyckte jag sett innan. Fick en irrationell lust att öppna den och krypa in där. Bara försvinna så jag skulle kunna vara kvar. Inte gå ut till bilen och behöva åka iväg. Åka tillbaka till Stockholm på söndagen.

Fnissade lite för det var ju helknas. Men känslan. Vad står den för? Längtan efter beständighet tror jag. I en värld och ett liv där det känns som allt ändrar sig hela tiden.

I tanken kan jag, när jag behöver landa lite, förflytta mig dit. Till Värmland. Till magasinet. Uppe under snedtaket. Jag behöver inte krypa in i en koffert. Jag kan pausa och försvinna i tanken en stund varje dag. In i kroppen. Iväg till Värmland. Upp på ett fjäll. In i ett skratt med barnen. Bara andas lite en stund. Tänka att det inte är någon fara med det som känns som bråttom, oklart, rörigt, svårt. Det är fina problem att ha. De får inte komma in så djupt. Det jag gör i sig och i sak är inte jag. 

Inte gömma sig för livet. Men det känns skönt att veta att den står där, den där blåa kofferten.

Det här kanske kan vara ett tillbehör till något. Jag åt det som det var. Som mellis typ. Galet gott!

Till en hungrig en eller som tillbehör till 2-3 personer:

Hacka en lök

Riv 2-3 nävar rotselleri

Blanka löken i en panna med lite olja. Hiva i rotsellerin och rör runt.

Peppra och salta lite med örtsalt.

Riv 2-3 nävar ost och strö över och låt smälta in. Går bra att smula fetaost över också.

Mums!

Jag älskar KASAM. Har du hört mig föreläsa vet du det, och säkert om du läst bloggen ett tag också.

Och i vårt senaste avsnitt av Health for Wealth så poddar jag och Boel om det. Det enda jag kände att jag helt missade var att prata om ”hantera” utifrån att det förstås är massa psykiska aspekter också- som support, feedback och uppmuntran. Samvaro med andra. Det är viktiga saker det.

Hoppas du vill lyssna och gärna hjälpa oss sprida vår podd! Tack på förhand!

Trots att vi vet hur hjärnan funkar och vi säkert genom att testa har identifierat exakt vad vi klarar av att göra samtidigt och vad som inte går så tror jag vi försöker ganska ofta.

Springa, gå cykla och lyssna på podd eller prata- yes! Greja hemma och prata och tänka- ja.

Sitta på möte och nicka och hmma och låtsas vara med fast man tittar i mobilen- nej det går inte att ta in informationen då. Inte ta in. Inte processa, inte reflektera för att kunna bidra med något vettigt vilket ger mötet mer värde för alla.

Jag kan villigt erkänna att jag varit på seminarier där jag känt att jag zoomat in och sen ut och under den tiden faktiskt kommit på några riktigt bra saker jag sen jobbat vidare på. Men det på grund av det jag hört just där och sen fått pausa lyssnandet lite för att processa det och skriva ned så jag kan ta det vidare senare.

Jag tycker den här korta filmen är klockren för att identifiera detta! Se, garva och reflektera. Hur funkar det på din arbetsplats?

Bra löparrygga är A och O för mig som transportlöper. Jag har haft två mindre men behöver ibland en större och har fått testa Haglöfs Gram 15.

Den får 4 av 5 vavavoom. 

Här är några features och plus:

* Lastar 15 liter, som namnet indikerar

* Väger 490 gram

* Bra remmar bakpå för att fästa mer saker och dra åt säcken tight.

* Separat ficka för vätskesystem man kommer åt från baksidan

* Sidofickor för flaskor som går att dra åt med en hand

* Extra fickor med dragkedjor på det vadderade midjebältet.

* Visselpipa och reflex fram

* Öppning på säckens ”buk” snarare än det klassiska uppifrån vilket gör det lättare att komma åt packningen även om den är underst.

Den sitter otroligt bra och även om man packar den ordentligt så känns det smidigt att bära den. Den är lite ”business snygg” också.

Det enda minus som jag ser är att datorn får plats- jag vet inte vilken storlek jag har men 15 tum kanske? Men det är bökigt att få i den. Ett ilandsproblem alltså.

Det andra är inte ett problem för mig som..ja inte har någon byst typ, alls. Men har man det så finns det en risk att bröstspännet hamnar helt knas. Nu tycker jag att det sitter ganska stabilt ändå men värt att testa!

Min Gram 15 kommer följa med på massor av transportlöp och äventyr framöver. 

Genom vår podd får jag och Boel intervjua otroligt intressanta människor. Här senast, jag säger inte vem, prenumerera på podden så får ni veta, pratade vi om hjärnan och hur den fungerar.

Hur man har en viss nivå av ”tankekraft” varje dag och det faktiskt gäller, om man vill, att lägga den på rätt saker.

Hur personer som Barack Obama och Angela Merkel inte lägger tid på att fundera på vad de ska ha på sig eller vad de ska äta. Deras hjärnor måste sparas för riktigt viktiga saker.

Vad som är viktigt är ju unikt för varje individ.

Att vara närvarande i tanken när man är med sina barn till exempel, för mig är det viktigt. Att kunna fokusera på ett möte jag är på och inte vara halft inne i min mail på mobilen- viktigt och även av respekt.

Att inte använda massor av tid för att fundera över sånt som man utför dag ut och dag in. Gärna låta en del saker faktiskt gå på rutin.

Tänk dig att bara tänka på mat när du ska äta den och äter den. Inte lägga massor av tankekraft dag ut och dag in på vad du ska eller inte ska äta.

Att sova med en rogivande rutin och inte behöva tänka på att vara trött eller inte under dagen.

Ha en vardagsrutin som innebär en bra nivå av vardagsmotion så även om man inte hinner träna har den på plats.

Inte stressar över sånt man inte kan göra något åt.

Nu vill jag verkligen inte att man ska börja stressa över att man tänker ”på fel saker”. Men förstå hur hjärnan fungerar: Har man något viktigt man vill koncentrera sig på så kan det ibland eller ofta vara läge att försöka släppa tankar som ofta går på repeat utan att ta oss någonstans. För att frigöra plats för det man verkligen vill ta in. Lättare sagt än gjort.

Reflektion och mindfulness kan hjälpa!

”Ja nu ska du ju bara springa 8 mil så det är ju inte så mycket att planera”.

Sa min fästman. Innan, under och efter loppet. Och det var lite ansatsen också. För man blir heeelt distansstörd när man umgås med folk som springer 2,3,4.. 8!! maraton på raken. 8 mil är den kortaste distansen på TEC. Men det är långt ändå.

Och det var nästan tre år sen jag gjorde det. Mycket har hänt sen dess. Min kropp funkar annorlunda. Framförallt är jag laktosintolerant och har ”IBS” och det innebär lite mer fokus på kosten. Jag har genomfört några lopp sen lillspark föddes men inget som varit med resultatfokus och de har inte gått så bra helt enkelt!

TEC är som alltid magiskt. Stämningen och all kärlek, omtanke, pepp och support är svår att beskriva. Att heja på och bli påhejad och omhändertagen. Alla fantastiska ödmjuka badassmänniskor som ba kör! Ba matar på varv efter varv- jag är en del av det men  blir lika hänförd varje gång. Fascinerad. Drömmer om att skriva en intervjubok för att ta reda på hur det fungerar i skallen på alla underbara löpare. För alla är verkligen supertrevliga! Så häftigt att följa andras prestationer- ingen nämnd ingen glömd!

Men vi tar det från början. Race reports är viktiga för mig att kunna titta tillbaka på och jag tänkte att jag skriver ned lite utrustning och upplägg så kanske någon kan ta något med sig (eller bli avskräckt!).

Uppladdning

Jag har haft en lagom hektisk vecka. Ätit bra och behöver ju inte direkt kolhydratladda men äter absolut mer kolhydrater de tre sista dagarna. På fredagskvällen gjorde jag dundermissen att köpa pås-bea. Det gör vi typ aldrig eftersom vi undviker halvfabrikat. Läste inte på innehållsförteckningen- det är förstås laktos i den. Magen började rumla och även om jag inte var nervös så är det klart att magen känner av att man ska springa. Inga detaljer men – ja magen hade för sig.

Vaknade snorig och med kliiga ögon men bestämde att det inte gick att göra något åt så jag skulle inte lägga tid på det. Jag har inte någon sån där inhalator heller.

Utrustning

Det skulle bli runt 10 grader och mulet, ev lite duggregn. Perfekt löparväder. Jag hade

Falkestrumpor (och fick inte ett enda skavsår!)

Falke kompressionstights som inte är glansiga och känns som kramiga  mysbyxor. Solklart skönaste brallan att springa i!

En underställströja (Falkes supersnabbtorkande)

Bob Marley t-shirt över bara för att skapa ett till luftlager runt bålen.

Pannband,

X-Kross sportglasögon med den orangea löparlinsen som passar bra i skog.

Inov-8 Xtalon på fötterna med Dirti Girl Gaiters (damasker)

Flipbelt runt midjan med telefon (obligatorisk utrustning) samt flaskor med sportdryck.

Inför start

Vi var på plats runt 45 minuter före start, jag ville hinna krama om vänner och gå på toa. Vår lillspark var med och blev väldigt blyg av alla människor men det var så mysigt att hon var där- det var hennes första ultra men det lär ju bli fler.. Bästa fästmannen skulle hjälpa mig första varvet och sen hade jag grymma Sandra till hjälp så det kändes tryggt. Kände mig pigg men väldigt spänd över hur det skulle kännas under dagen. Dock positiv och stark i sinnet- ”jag ska springa hela dagen” tänkte jag.

Jag och Caroline stod ihop vid starten och jag hade fått en temporär tattuering av henne med Kokopelli- en sorts fertilitetsgud som blivit en grej bland några av mina fina ultrasisters. Jag hade mitt ”vavavoom”armband på mig också och jag är ibland en sucker för affirmationer så det kändes bra. Caroline är en helt fantastiskt tjej jag lärt känna genom mina andra ultrasisters. Hon har ett pannben av stål, klok, rolig, omtänksam och underbar! Det var en pepp att ha henne på banan samtidigt och tänka på att hon skulle springa det dubbla!

Energiplan

Jag har kört Umara Sports sportdryck som funkat bra men den är lite söt så jag blandade den med Vitargo och hade förberett så jag skulle ha med 4,5 dl ut på varv, dricka 2 dl i varvning. Ta BCAA varje varvning och äta en-två bars (Umara med 148 kcal och 25 g kolhydrater) varje varv och sen gå över på godis som alltid funkar.

Det gick, föga förvånande, inte alls bra. Jag höll mig till att dricka sportdryck efter två varv och åt lite godisar varje varv (som jag hade i sportbhn så de var helt svettiga- återbruk av elektrolyter? 🙂 . Lite cola de sista varvningarna och så var jag sugen på vatten. Fick inte alls i mig så mycket som planerat vilket inte alls gör något- jag har en jättestark fettmotor och behöver bara toppa upp med lite glukos till skallen så den orkar jobba och det ska jag tänka på framgent.

Loppet

Ultra handlar mycket om det mentala. Att förhandla med sig själv om hur man bäst driver sig själv framåt när det gör ont och man är trött. Hur man hanterar den distans man har kvar.

Jag har ju sprungit det dubbla men idag kändes 8 mil långt. Däremot är jag väldigt nöjd med min mentala ansats:

De första två varven var bara för att ”känna in”. Nu tycker jag nog det kändes lite väl mycket av dem men ja ja.

Det tredje varvet tänkte jag på att jag får sätta på musik nästa varv. Så fort jag började tänka på att jag ”snart sprungit hälften” ”det är flera mil kvar” då började jag ana en dipp så jag tog helt bort det.

Tänkte att fjärde varvet då får jag njuta av musik. Femte varvet  kommer vara ett bit-ihopvarv och på sjätte varvet kan jag tänka att jag är på väg mot det sista och det sista är ju bara att köra på.

Jag var ”ute i skogen” en del men det var jag liksom förberedd på så det gjorde faktiskt inte. Jag hade ju inte ont- jag var bara lustig i magen.

Ultralöpare brukar tjäna på att gå i backar för att spara energi men jag sprang faktiskt hela loppet. Det var min plan och det hade jag inte gjort om jag skulle springa det dubbla. Men det gjorde lika ont i benen av att springa som att gå så jag sprang…kanske tassade mest i vissa fall men fick massa kommentarer av mitt fina löpsteg som faktistk höll 8 mil. Att susa fram i skogen på småstigarna, speciellt den lätt sluttande passagen efter 9 kilometer…som jag njöt!

Fick en rejäl runners high. Jag grät som ett litet barn och garvade samtidigt åt det. Det är inte alls bra får syreupptagningen att hulka men det var det värt.

Fantastisk pepp i varvning, suverän support av Sandra och Nicke. Sandra gav mig någon tablett mot magen så den stannade av efter några varv- fantastiskt! Kände inget behov av att byta skor- Inov-8s tunna sula gav kontroll i skogspartierna även om den är ganska hård och stum så man känner alla ojämnheter. ”Massage” tänkte jag.

Energinivåerna och fokus- 100% hela tiden. Ingen dipp. Bara fokus på att jogga framåt hela tiden. Min klocka dog så jag sprang utan fokus på tid och det var skönt – men! ska man sikta på en tid bör man ju förstås ha klocka. Det gick ju bra idag eftersom jag bara skulle runt.

Näst sista varvet slappnade jag av lite och då drog jag höger stortå i en sten. Flög och landade lite knasigt men sprang vidare men aj satan vad det gjorde ont. Blev så arg. Det gick ju så bra. Vad f*n. Nu gjorde det jätteont när jag sprang.

Gick ut på sista varvet och tänkte att det här blir ju lätt- bara ett varv kvar men det blev faktiskt jättetungt. Det gjorde ont i tån och det störde löpningen. Det gjorde jätteont utför också så fick sicksacka och nästan gå. Det hade jag ju inte tänkt.

De sista kilometrnarna kändes bara urlånga. Ville bara i mål och ta av mig skon. Men var på gott humör och väldigt nöjd och kände mig pigg!

”Som ett väldigt långt jobbt långpass” sa jag när jag gick i mål. För så kändes det: Inga klädombyten utan bara jogga på i 8 mil. Stabilt.

Tån ömmade men jag var så hög på endorfiner så det kändes inte så farligt. Kollade på klockan efter en stund och hade precis tagit mig in under nio timmar- haha! 8:57 något.

Började packa ihop med Niklas hjälp då han sa att han skulle kolla min placering. Jag hade ingen koll alls på var andra damer var mer än att jag såg Kim springa förbi mig när jag satt på huk ute i skogen och hon såg fantastiskt stark ut.

Och så kom Reima med en silver”pokal” till mig! Skrattade högt- vad kul! Vilken bonus! Mitt fjärde TEC och min fjärde pallplacering. Skoj!

Sen blev jag blå om läpparna, skallrade tänder och frös så vi åkte hem. Tån ser inte så rolig ut, i övrigt syns det inte att jag sprungit. Men det känns! Mår illa, lungorna känns ansträngda pga allergin. Stel i höfter och har ont i mina knän. Men det får man ju räkna med!

Helgen har förstås bjudit på massor av otroliga prestationer- på jogg.se  kan du se dem!

Tusen tack till alla som peppat och hejat, till TEC-arrangörerna och alla funktionärer och till alla fantastiska medlöpare!

Det är alltid en viss låt som jag förknippar med mina ultralopp. Det har varit Mumford & Sons och annat men igår var det lite otippat Shakira, en låt jag lade till utan att ha hört den. Texten gick liksom rakt in i hjärtat…

(…)Look how far you’ve come
You filled your heart with love
Baby you’ve done enough that cut your breath
Don’t beat yourself up
Don’t need to run so fast
Sometimes we come last but we did our best

I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end
And then I’ll start again
Though I’m on the lead
I wanna try everything
I wanna try even though I could fail
I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end
And then I’ll start again