Det är svårt att få fram alla vinklar av en händelse i ett blogginlägg. Sara läste igenom till glimten i ögat men påpekade just att jag kanske ska vara snäll mot mig själv. Det är helt rätt! Och det är jag!

Och vad är snabbt egentligen? 40 minuter på milen? 60 min på milen? 40 km/h? Snabbhet är inget absolut kvantitativt mått. ”Ett bra träningspass”- vad är det? Det kan ingen säga. Det kan alla uppleva. Om jag jagar 40 km/h så är det där jag är just nu. Min utmaning. Du har dina utmaningar. Och mina är inte bättre än dem, dina inte bättre än mina.

Each to their own är ett motto jag ofta låter rulla i huvudet när jag frestas att jämföra sig med andra.

Jag har skrivit det förut men det tåls att upprepas-perspektiv. Huvudbry över hur träningen går får för mig som glad amatör aldrig växa till en proportion som omfattar att det förföljer mig efter eller före passet. Det är något jag gör för att det är kul, det får mig att må bra, träffa fantastiska vänner, och viktigast för mig: vara utomhus i naturen. Jag gillar utmaningar. Jag gillar mål och ibland är det tidsmål. Men inramningen är njutning. Därför är jag väldigt bra på att komma iväg på hårda träningspass, men har lite svårt att genomföra dem så hårt som jag tänkt. Som igår när jag nästan grät av storheten i att rulla fram på tom landsväg under klar himmel i min pappas hemtrakter med ben som bara ”ah ok då”.

Eftersom jag älskar att vara utomhus och röra på mig, så funkar lång löpning, gärna i fjällen, alldeles perfekt- därav mitt ultrafokus. Jag fascineras av att se hur jag utvecklats det senaste året och leker med tanken på hur långt jag kan orka, hur fort kan det gå och då mer och mer specifikt och avvikande- hur skulle jag lägga upp att genomföra en Ironman? Sen har jag större planer som jag inte sätter i skrift än.

Idag har varit en jättefin dag. Jag är en högtempo-tjej men fördelen med att vara rätt mycket ensam med ett barn är att man hinner njuta väldigt mycket. Det är bara jag och Lillan hos faster på landet nu och dagarna är enkla. Lillan är en väldigt glad, energisk, vild men resonlig tjej ( som jag fast jag är oresonlig 🙂 )och vi har otroligt roligt tillsammans bara vi två. Inga tider att passa, inga andra att ta hänsyn till. Jag har eoner av tid att göra saker långsamt och bara njuta och känna tacksamhet. Idag, speciellt har det vällt över mig och stigit som en våg inombords. Tacksamhet!Glädje! Åh vad bra jag har det! Vad lycklig jag är!
Jag satt där mittemot min största kärlek på ett fik inne i Karlskoga och såg hur hon skyfflade tomater och köttbullar och dissade pastan och fick göra som föräldrar gjort i alla dess tider ”en för mamma…”. På en av många lediga dagar. Att bara sitta där och svara på varför det var citron i vattnet och var pippin tokig och tusen andra frågor som jag vägrar undvika utan har massa tid till att reda ut.

Pröva kläder i en provhytt med massa speglar och tänka att tja- sådär ser jag ut! Helt ok! Inte köpa något trots att det var 2 för 1 på rean för precis som Lillan sa- ”du har ju en sån hemma mamma”.

Måla alla tjugo naglar på de där små händerna som sen inte kan vara still ens 10 sekunder. Göra blåbärspaj. Läsa en bok till vid nattningen. Googla på Alice Tegnérs texter bara för de är så fina. Titta hur solen går ned bakom värmländska rullande kullar. Tänka att det ser ut som himlen tvättat jorden med allt regn och göra en till paj när den första tog slut. Äta det som är gott, äta tills man är mätt. Sova när man är trött och eftersom Lillan väcker faster först- sova tills man vaknar själv.

Det är så enkelt. Det är så underbart. Det är livet just just nu.

Jag har bestämt att jag ska tatuera mig på vänster underarm. Det är en tatuering jag kommer se ofta och jag letar efter ord som jag vill ska påminna mig om hur jag vill leva mitt liv. Tacksamhet är ett av dem.

Hur fort cyklar cyklister? Hur fort ska det gå på triathlon? Jag vet liksom inte vad som är fort och då är det lätt att bara såsa runt. För att få en riktlinje om vad jag ska sikta på så var jag inne på resultatsidan för förra årets tävling. Verkar som folk cyklar i 40 km/h.
Jaha.
Efter en massa färgskrap, lite bålstyrka och lek med Lillan ( idag memo och färglera) så drog jag iväg med Den Stora Mataffären som vändställe. Det skulle bli prick 4 mil och det längsta jag cyklat på räcer sen just Stockholm Triathlon. Hrm.
Aviseringen om avbokad träningsvärk hade inte riktigt gått fram men benen kändes bättre. Tänkte att jag måste ju palla att cykla 4 mil i över 30 km i timmen. Herregud liksom.
Jag trampade på och det var en magiskt vacker kväll:

Och det var riktigt trevligt att rulla fram där på min egen cykel. Sneglade på vattenflaskan på ramen – skulle jag klara dricka utan att vurpa? Ja! Hurra! alla segrar på cykel skola firas!
Snurrade lite i Karlskogas utkanter. Längs flygfältet där min pappa hängde när han var liten och drömde om flygcert.
Handlade det jag skulle och trampade tillbaka. Åh vad trögt det gick nu. Klarade 30 km precis på 1 timme men nu tog liksom soppan i benen slut.
Och jag fattar inte- det här ultrapannbenet, varför funkar inte det på cykel? 4 mil är ju ingenting men det känns lååångt. Dessutom inser jag att det kanske är en ide att låta någon som kan något om cykling få titta på min teknik. Jag har aldrig cyklat med sällskap förutom med Hjälten och han tycker bara jag ”ser grym ut” men det skulle han säga om jag kom på en höghjuling också.
Så jag njöt av den vackra kvällen och landade på 1:20 på 40 km. Hm.
Kastade cykeln åt sidan och på med snabbsnörade dojorna. Var förberedd på den där yberkonstiga känslan av lår som är fyllda med sten och rullade iväg. Lite förvirrad för märkte efter en stund att hjälmen var på fortfarande. Lika bra det för med mina post-asfaltslopp ostyrsliga ben hade jag lätt kunnat hamna i diket. Första kilometern gick åt till att får styrfart och landade på 5:17. Den andra gick bättre och blev 4:53 och sen var jag klar för idag tyckte alla Vastusmusklerna och storebror Rectus Femoris också. Den som var glad var nerven!!! Den har trilskats hela dagen men mår som en prinsessa när jag cyklar. Det är ju själva fasiken det!

Ja Rom byggdes inte på en dag och det går nog inte med all vilja i världen att bli triathlonredo tills på lördag men oh my oh my ska jag ge Arvika Triathlon precis allt jag har. Det ska bli så roligt! Har du cykeltips? Shoot!

Eftersom jag är borta med jobbet i maelmeu när Stockholm Triathlon går så blev det inget med det. Hade nosat lite på Arvika Triathlon som går i helgen men släppte det ganska snart då jag ju bestämt att fokusera på löpningen helt i år plus att jag skulle ändå åkt bort. Bara införskaffa våtdräkt och cykel för att kunna varva löpningen lite.

Sen vet ju alla att det inte blivit så mycket cykel att tala om, längsta passet ca 3 mil och bara ett simpass sen augusti förra året. Men det är ju så roligt med Triathlon! Tror jag! Det är något som gör att jag längtar efter det och samtidigt är jag helt värdelös på att få till träningen för det. Men så igår så insåg jag att jag kan åka bort i helgen. Om jag vill så kan jag köra motionsklass på SM i Triathlon.

Hade det varit några år sen hade jag inte vågat. Jag hade sett precis all faktorer, som ju pekar mot att det kommer bli ett tungrott fiasko, som ett stort berg framför mig men fördelen med att ha plockat bort all ”inte” från kan, vågar, vill är att jag nu bara tänker att ”det löser sig”. Finns viljan, finns vägen. Visst-alla andra där kommer ha tränat mycket mer än jag ( räcker ju att de simmat två gånger och cyklat längre än 4 mil) men jag har ett pannben och en klok iskall tävlingshjärna som jag ska utnyttja. Och efter jag blev av med mitt största störningsmoment- mitt hjärtfel (AVNRT) så undrar jag om inte någon sort spärr försvann också som funkade som en rationell bromskloss för allt i skallen säger bara: Kör!!! när något kul dyker upp. Mina ben är som klossar, helskottas jäkla asfalt. Jag hade inte hälften så ont efter TEC. En utvärdering av semesterpackningen visar också att jag antingen får 1) öda tid på att byta om efter simningen eller 2) cykla och springa i bikini.

Hör ni hur det låter? Hör ni hur jag gör den här klassiska nedsnackningen av mig själv? Visst är det löjligt!! Även om det är rätt legitimt. Men vad fyller det för funktion förutom att jag ska kunna skriva ”vad var det jag sa” när jag får tio kallsupar, mjölksyra under cyklingen och sen springer som Charlie Chaplin och rullar in på 3 timmar och 30 minuter? Ingenting. Vad kan jag bidra med både till er och mig själv om jag försöker fokusera på det som är bra och jobbar med lite problemlösning de närmsta dagarna? Gör det bästa av vad jag har? Jo massor. För mig och jag kanske inspirerar någon annan.So let’s go!

Dessutom ska jag jobba på en relativt orealistisk plan- jag ska nämligen försöka slå den tid jag är så stolt över från förra året. Då hade jag tränat brickpass, simmat eh.. 6 gånger? Och iallafall formtoppat och kunde simma hyfsat även om jag cyklade som en tant och sprang långsamt. Så mina 2 timmar och 48 minuter (29 min simning, 1:21 på cykel,53 min på löpning och lite växling) är en helt ok debutanttid men! jag hade skallen någon helt annanstans för just då transplanterades min Hjälte. (Därav namnet). Samtidigt tror jag att jag var mer tjurskallig än någonsin.

Jaja. Nu ska jag göra det bästa av de här dagarna jag har kvar tills lördag klockan 12.00. Det började med att reka vad sjutton jag har med mig. Se bild nedan. Ej i bild: våtdräkt! Saknas: något att cykla och springa i som kan vara under våtdräkten. Åtgärd: leta på nätet eller i Karlskoga, eller varför inte på plats i Arvika?

Lite vitt vaselin, mitt sånt där snöre man har nummerlappen på och lite annat har Hjälten bistått med att skicka över. Sorted!

Steg två är att få till två brickpass. Att springa efter man cyklat är som en gratis fylla utan alkohol. Det är helmysko och jag minns att det blev bättre efter några stycken förra året. Åtgärd: Cykla flera mil och springa 3 km efter en dag denna vecka och sen köra ett minibrickpass fredag. Just idag så är benen jäkligt arga på mig fortfarande efter asfaltsutflykten på Jubileumsmaran. Låren värker som jag inte minns att de gjort tidigare och jag undrar hur illa det varit om jag maxat? Tack och lov nu då att jag inte gjorde det. Bor i mina GoCoco och mina kompressionstights från Trimtex idag. Avbeställt all form av träningsvärk till imorgon. Tack!

Steg 3 är att simma lite. Jag är lite feg att sticka iväg själv att simma här ensam ute i sjöarna och det ska man nog vara lite försiktig med. Försökt hitta en triathlonklubb men nepps. Får väl åka tidigt till Arvika och simma där tävlingen går en sväng på fredag. Har med min surfvåtdräktströja så jag inte behöver blöta ned våtdräkten. Jag är lite bekväm av mig jaaaaa.

Armarna har jag för övrigt värmt upp idag då jag skrapat halva altanen. Ska skrapa resten imorgon.

Jag tänker ta i så jag får krypa från målet. All in på simningen, all in på cyklingen och så springa på vilja. Hur låter den planen?

Jag har också lekt legoZoo idag med Lillan. Jag måste bara varna för denna leksak! Det är en styggelse! Beroendeframkallande å det grövsta. Jag blev helt besatt av att byggga hagar till plastgiraffer, göra broar och murar. Men sen skulle tydligen hon också leka och sätta dit men hon gjorde helt fel och bara förstörde och menade att det var hennes leksak men jag vet inte, jag kände bara att hon saboterade hela min djurinfrastruktur och blandade färger hej vilt. Nu har hon somnat så jag kanske kan få leka ifred en stund.

Sov så gott!

veckans projekt

Har nästan allt

förstår ni vad jag menar- kaos!

Tack för alla fina hälsningar igår! Tack för pepp utmed banan, innan och efter! Det känns nästan oförtjänt eftersom jag inte var ute efter att maxa- snacka om att få ett lyxigt långpass!

Magen var som sagt inte så glad innan loppet. Lite för mycket gluten, lite för mycket konstigheter och lite nerver. I starten ville jag komma iväg snabbt eftersom planen var att springa fort första 20 km. Det gick väl sådär förstås- precis som det ska vara. Jag tuggade på och snittade runt 5:10 när jag fick plats att springa på. Första 5 km gick således på 5:17. Helt enligt plan. Andra 5 km gick tydligen på 5:40. Inget jag minns, tyckte det rullade på bra, kanske var en av alla backar där. Tredje 5 km gick på 5:34, sådärja. Det gick ju snabbt när det var flackt och segt uppför. Det var helt fantastiskt att springa. Jag bara log och garvade och gjorde high-fives, low-fives med barn. Tittade på underhållningen. Benen var pigga och så fort jag fick min första dos Perpeteum så lugnade magen ned sig. Kändes otroligt stark och började fundera på om jag skulle maxa? Ösa på? Hur skulle jag isåfall lägga upp planen efter vändningen? Jag har aldrig sprungit längre än 3 mil i snabbare än 5:50 fart så det var ju isåfall helt bananas att jag skulle kunna springa i 5:30 fart i den kuperingen som var på tillbakavägen. Samtidigt så är ju allt i skallen.

Jag bestämde att fortsätta springa på på känsla efter vändningen utan att kolla klockan så mycket, vilket jag inte heller gjort. Det var så mycket annat att titta på. Jag blir alltid så rörd på stora lopp när jag ser alla, gammal som ung kämpa tillsammans. Det är inte så konstruktivt att ha gråt i halsen alla gånger.

Vid vändningen var jag on fire . Det var ingen hejd på benen. Relativt flackt här under lång sträcka och tyckte jag flög fram. Nåja allt är relativt, men 5:37  gick 15-20 km på med ett toastopp.

Min nerv började tjorva vid 15 km så jag tog en Voltaren. Den tar inte så bra på nerver, funkar bättre på musklerna som smärtar i triggerpunkterna. Jag var förberedd så jag tror inte smärtan påverkade mig, det var bara att säga hej och välkommen för jag vet att det inte går över sen. Den var inte alls lika smärtsam som på TEC heller och det var så roligt att titta runt så jag var distraherad.

Sen tappade jag och Hjälten bort varann då jag skulle fått Perpeteum efter varvning. Jag började dricka Maxim och det tog inte lång stund så började magen tjorva. Jag har lyckats springa ca 350 meter extra genom att vara ute i skogen mellan 25 och 35 km. 30 km vet jag att jag sprang under men den mellantiden försvann vilket också gjorde att Hjälten inte visste om jag passerat. Blev orolig att något hänt när jag inte såg honom någonstans. Fick sen ett sms där han undrade om jag passerat 28. Så glad att inget hänt. Själv var jag rätt glad att vara på väg mot mål nu och trött på asfalt och backar och se folk stå och kräkas och stanna och gå. Mellan 35-39 var det liksom bara pannbensstämning och jag var väldigt glad när jag rullade ut på Valhallavägen. Steget var helt åt helskotta vid det här laget och armarna slängde som på en gammal boxare. Men så har jag inte sprungit mer än 3 mil sen april och att gå ut i den fart jag gjorde idag har jag aldrig gjort. Ett bra prov! Så fort jag saktade ned efter målgång och gick lite så kom energin tillbaks. Gick i mål på 3:51 som är en helt ok långpasstid på de 40:5 km jag lyckades skrapa ihop med lite terrängsondering i magens tjänst. Hade jag sprungit hela sträckan hade jag hamnat någonstans över 4 timmar och det ger lite riktlinjer om vad jag skulle kunna sikta på för pers på en flackare mara.

Väl i mål hittade jag Peter som persat! Tjoho! Hjälten cyklade som ett jehu till Stadion och den andra Voltaren jag petade i mig vid strax över 3 mil verkade fortfarande så jag var väldigt energisk och stod på händer och hade mig. Magen var dock helt ur spår och när vi hittade en sushirestaurang satt jag och sörplade soya för att få ordning på saltbalansen. I natt drömde jag om att slicka på en sån där saltsten.

För övrigt blev det till slut maradistans igår då jag sprang 2 km från Stadion till Sveavägen efter Hjältens cykel i regnet senare på kvällen. Nedjogg kallar vi det.

Det jag tar med mig från igår är en fantastiskt löparupplevelse, att jag ska hålla mig till Perpeteum, att jag inte gillar asfalt så värst, att jag vill springa en snabb mara och att jag idag är väldigt glad att jag tog det lugnt för jag har ett hårt jobb kvar nu inför mina två fjällopp.

Vi tog en sväng på cykel idag jag och Hjälten. Min räcer styr ju vars vi far så han fick trampa på bredvid på sin MTB. Cyklade runt i behaglig fart i 1 timme. Nerven tjorvar och cykel funkar relativt bra- den cirklande rörelsen ger syre till den och då gör det inte lika ont.

Nu har jag packat ihop boningen för 2 veckor på landet. Har ett stort målerijobb att ta itu med imorgon och några dagar framöver. Ingen vila ingen ro. Om någon vill cykla eller simma nästa helg- hör av er!

Ha en fin söndag!

Kroppen på toppen, benet på botten! Men det spelar ingen roll- idag var det folkfest! Åh vilken fin dag det har varit!
Jag höll mig till planen- sprang offensivt fram till vändningen och slog sen av musiken och njöt av folkfesten och erm… Backarna! Haha!
Valde att springa orginaldistansen för har insett att det är nog maradags snart igen- vad kul det vore att försöka springa snabbt!
Tyvärr tappade jag och Hjälten bort varann och jag hade ingen Perpeteum efter 20 km. Magen rasade ihop efter loppet så nu proppar jag popcorn och Resorb och ska titta på komedi.

Hörs imorgon- tack för allt pepp!

Sovit länge och gott. Blandat Perpeteum som för den oinvigde är energi för långa lopp som inte innehåller varken gluten, färgämnen, laktos och ger en bra lugn mage.

Min hjälte ska cykla runt och serva mig – även om jag inte ska ha i mig några mängder. Idag är till för att testa hur det funkar.

Till frukost stor portion gröt med hallon och chiafrön, ett ägg, hårdmacka.

Tidig lunch blir jasminris kokt i buljongtärning för bra kolhydrater utan gluten och bra salter. Sen tar jag en banan och lite cola innan start.

Magen är i uppror- jag är inte nervös över 4,2 mil, det är årets näst kortaste lopp, men jag är nervös för att det är så mycket folk och att inte hinna på toa och sånt där. Det är bra med nervositet- det ger en kick.

Samtidigt är jag bara så glad över att få vara med. Att jag är pigg, utvilad, att träbenet känns lite mer som en seg fjällbjörk idag och inte sticker så mycket. Har med mig Voltaren för att när det börjar spåra ur så kan jag fuska och ta en så jag kan ta mig i mål. Annars är jag starkt emot att döva smärta som ju är kroppens signal att något är fel. Men Jubileumsmara springer jag nog bara en gång i livet.

Taktiken är ändrad till en ny variant- ösa på i 2 mil och sen känna på hur det är att vara trött och det går uppför- precis som det kommer vara på Axa. Så får vi se vad de här stora stockarna orkar hålla för fart uppför sen.

Spellistan är klar. Det är helt otänkbart för mig att springa mer än en timme utan musik.
Det proklameras hit och dit för att klä sig tidsenligt, klä ut sig eller inte. Jag har inget emot att folk klär ut sig, det är underhållande för publiken men fokus flyttas ju då från att göra ett bra lopp till att synas. Springa i frack eller kanindräkt är inte så bekvämt. Jag vill fira det här 100-års jubileumet och jag vill kunna springa så bekvämt som jag kan. Jag kan inte referera till hur de skulle varit för 100 år sen- med tanke på hur kvinnors badkläder såg ut då så hade vi nog varit rätt täckta. Så jag klär mig i det jag tycker är fint. Jag spökar inte ut mig men jag firar att jag kan springa. Får springa. Precis som jag gör på varje lopp.
Och tycker att så länge man inte stör andra så ska man göra precis som man vill.
Ha en jättefin dag! Det ska jag!

Det höll på att spåra ur rejält när jag provade nya Adizero Adios som precis kommit in.

De satt som en smäck och skulle vara perfekta för att springa fort på asfalt med.
Men… Jag ska ju bara springa på asfalt imorgon. Sen är det terräng och blandat underlag som gäller.
Men då fanns det ju såklart nya Adizero XT att pröva också. Med helt fantastisk sula!

Blev helt, och legitimt, förälskad i dem med. De har mindre häl-tå drop och kändes lätta och smidiga. Hm. Men kändes fel att köpa dem idag.
Så det blev några nya Perfektaflaskor till min hjältevätskesupport, nya GoCoco ( rosa fanns inte tyvärr) och sen hittade jag en fin löparkjol på Stadium men det slutade faktiskt med ett par knalliga orangea tights!

Sprang på Maria säkert 3 gånger och sen Miranda och Rebecka från Running Sweden på numnerlappsuthämtningen.
Just då var det sol men jag har knatat i både regn, moln, åska och hagel idag. Äkta svensk sommar!

På Kiropraktorkompaniet så fick jag behandling av Niklas istället för Micke. Han gick igenom hela kroppen och kunde utesluta diskpåverkan. Nerven är riktigt jäkla förbannad och träbenet är träigare än en ek men jag fick bäckenet nacken och SI-leden knäckt och laser på min stela vänstersida. Nu gör det ont men jag kan springa utan att oroa mig och får väl peta i mig smärtstillande då. Inte något jag brukar men helt klart värt det. Har aldrig köpt Voltaren förut men nu så.
Sen tog jag en kaffe med en av mina bästisar på East och så var det dags för storätning med Carina, Peter, Mats och Hjälten.

nej jag åt ingen sån, jag åt 4 kanelbullar!

Det var supermysigt att sitta och snacka löpning och annat och vi pratade lite om hur vi ska springa imorgon. Jag har lite olika taktiker men fortfarande väldigt dålig koll på vad benen fixar. Att nerven kommer balla ur är jag på det klara med- mycket enklare när man vet det innan och är förberedd.

Nu ser jag fram emot ett glas vitt vin och en tidig kväll sova! Ha en fin kväll och lycka till om du springer imorgon!

Idag har jag gjort rokad i schemat. Istället för att åter bli blond och läsa skvaller hos frissan så har jag bokat in med Micke på Kiropraktorkompaniet.

Nerven har ju strulat hela veckan och nu är det riktigt obehagligt. Det är inget farligt att springa på det..utgår jag ifrån eftersom jag inte visar tecken på diskproblem men det är inte speciellt roligt att springa maraton med stickande träben.

Jag stack ut imorse och skulle testa benen. Före frukost så rätt ”tom” men pigg iallafall. Allt känns jättebra förutom träbenet då. Garmin vägrade starta så jag vet inte hur fort jag sprang eller hur långt men kanske 3 kilometer.

Har inte alls laddat som vanligt inför ett lopp men ska testa att köra Perpeteum imorgon som fina Magda skickat till mig.

Känns som många tar detta som ett ”långpass med service” som massör Mia sa igår. Hon har masserat många som ska springa och flera verkar inställda på ”upplevelselöpning” snarare än prestation.

Jag vet inte alls vilken tid jag ska sikta på imorgon. Inte vilken fart heller. Jag tänker springa på känsla. Vet att jag har en bra grundkondis och har jag en bra dag så kan det gå riktigt bra.

Kenth skrev ett så bra inlägg igår som jag funderat på. Och känner igen från mig själv och andra. Det verkar som att Jantelagen infesterat löpningen. Vi pratar ned oss själva, höjer andra och diskussionerna inför lopp blir så löjliga. ”Jag har inte tränat tillräckligt” ”Jag vet inte om jag orkar” ”DU är ju så BRA” osv. Tänk vad mycket roligare det vore att diskutera utifrån ”jag tränar för att springa på XXX” ”Jaha vad kul, hur lägger du upp träningen då?” ”Hur ska du nå ditt mål imorgon?”. Istället för att underdogga oss själva.

Jag har sagt att jag ser Jubileumsmaran som ett långpass och det har inget att göra med att jag vill gömma mig bakom en tid och sen ”råka” springa bra. Det är helt enkelt för att det är mindre än en månad till det lopp jag vill träna mest inför och jag behöver äta stigmeter till frukost, lunch och middag ganska genast efter den här helgen. Samtidigt så är det ett lopp och vem fasen ställer sig på startlinjen med inställningen att man inte fixar det? Varför inte dela med oss av hur just vi tänker att vi ska fixa vårt lopp? Så mycket trevligare bloggande och prat det blir då!

Så självklart förbereder jag mig idag. Jag försöker äta lite mer, dricka lite mer. Insupa lite marathonstämning på nummerlappsuthämtningen. Ska äta på Helens Krog med några andra finingar som ska springa. Sover med kompressionsstrumpor. Den enda skillnaden är att jag inte har en tidsplan för loppet för jag känner inte att jag vet hur jag kommer reagera. Jag har inte sprungit längre sträckor ”i tempo” och inte i kupering. Det enda jag vet, och alltid vet, är att jag gör mitt bästa.

;

Fy fasen vad kallt!

Torsdagar brukar vara bökiga dagar. Idag var en relativt bökig dag. Och bra dag också förstås.

Jag vaknade bredvid min lilla elvisp och det är tur att hon sovit i egen säng sen hon var nyfödd för annars hade man nog inte fått många minuter med John Blund.

Vi sade hejdå till kusinerna och passade på att hälsa på fina Coyntha på hennes jobb på ett öde Campus. Sen körde vi hem. Tvärstopp när Essingeleden repareras. Lunch på bästa Boullan. Inga konstigheter.

Lillans farfar hämtar henne i cabbad Volvo. Lillan sitter fram och är helnöjd. Jag röjer efter det en 3-åring kan åstadkomma på 10 minuter hemma och far iväg i min något mindre glamorösa Passat.

Tar bilen till Wennergren Center där P-automaten inte funkar. Skriver en bedjande lapp i rutan. Funkar. Får inte böter.

Får en fruktansvärt bra men ond masssage av Mia på Access Rehab. Nerven har strulat sen jag gjorde mina hopp upp på muren och det är en annan smärta än förut. Det är också så att mina skinkor som brukar vara tighta var ok så varför trasslade nerven?

De flesta var på semester men praktikantnaprapat Filip kom in. Han gjorde lite tester och påpekade att ”du är ju superböjlig” vilket jag ibland undrar om det är så bra? och sen konstaterade han att nerven var irriterad och visade hur jag kunde försöka syresätta den. Men vi hade inte tid att reda ut varför. Och den stökar. Men bara jag kan bortse från smärtan så kan jag springa precis som vanlig. Lättare sagt än gjort. Under TEC ville jag amputera skiten och det var samma känsla idag. Det är svårt att beskriva men det känns som hela benet värker och pirrar.

Jaja nu skulle jag simma. Jag vet bara en Långsjön, den pratade min kompis Ida om när vi var hos henne förra lördagen innan konserten. Hon pratade om de som brukar simträna där. Så bra tänkte jag, då vet jag var jag ska. Sagt och gjort så segade jag än en gång genom Stockholmstrafiken över Essingeleden. Hade gott om tid. Stannade på en gudsförgäten livsmedelsbutik. Åkte till Långsjönsbadet där det var just omklädningsrum som de skrev något om på hemsidan. Att de var stängda. Det var det. Ingen kom. Frågade några och de sa att de brukade simma här med våtdräkt så tänkte att de kanske gick i på en annan plats. Gick längs vattnet men insåg ganska snart att det måste vara något knas och med Iphone så orkar jag inte leta på nätet.

Ja. Vad göra. Jag var jättearg! På..ingenting! Vad skulle jag vara arg på? Men jag var frustrerad för jag hade så sett fram emot att simma! När jag fixat barnvakt, sagt nej till middag med Hjälten och köat i nästan en timme då vill jag simma! För jag har inte så många chanser att träna med några som kan visa mig hur man gör. Usch vad heligt förbannad jag var.

Som tur var hade trafiken släppt, ringde till Hjälten och förklarade att här ska badas, ta dina paltor och kom ut så plockar jag upp dig. Vi åkte till det närmsta vatten som finns- vid Huvudsta. Där var det inte snack om något simmande utan bara att doppa sig. Fick sällskap av en katt och mycket blickar från förbipasserande.

Väl hemma undrade jag om jag var blå på vaderna efter massagen. Nej. Men hade 3 stycken stora bläckfläckar på rumpan. Otroligt mysko.

Kan nu konstatera att det finns något annat plask i stan som heter Långsjön. Men hur sjutton skulle jag veta det? Jag hade inte varit inne på hemsidan utan bara läst på Facebook. Vi lär oss av detta att ta reda på mycket mer innan man köar på Essingeleden.

En mysko dag.

Imorgon ska det hämtas nummerlapp och springas lite. Hoppas träbenet ger sig.

Ha en fin fredag!

Just nu drömmer jag. Jag är i ett mellanland där jag mest såsar runt och det är helt fantastiskt. Idag har jag gjort ”ingenting”. Igår ”ingentigng” heller. Listan på saker jag ”bör” göra är lång och dignar men just nu njuter jag av att mest bara vara mamma. Lekkamrat. Guide. Svara på 100 ”men varför?” varje dag. Snosa i en liten blond nacke och helt enkelt vara ledig.

Att det ska springas mitt första maraton på över 5 år om tre dagar det vittnar inget om. Jag äter bullar och en massa saker som skickar blodsockret i taket och dricker ett glas vin, springer inget alls och har ingen koll utom på att det är rätt kuperat och SMHI jävlas med väderrapporten.

Men jag drömmer. Dagdrömmer. Det rullar en film bak i skallen. Det är små filmsnuttar som består av målbilder. MÅNGA av dem är mig själv springandes ett 100 km lopp, 16 mils lopp, fjäll, terräng. En annan är en Ironman. Den är inte på horisonten och den är inte vag och diffus som den var förut. Den är kaxigt nära. Den känns verklig och jag undrar om det är något jag missat- för jag tror verkligen att jag fixar det. Fixar precis vad som helst. Det gäller bara att ge var och en av drömmarna sin tid. Den tid de tar.

När allt som hänt de senaste två åren nu får landa känner jag mig faktiskt bara väldigt trygg i just det. Allt går. Det tar bara olika lång tid. Bakslag kommer. Livet styr. När det går bra, så ska man bara njuta så gott det går. Bada en gång till. Ta en jordgubbe till. En intervall till.Samla på små guldkorn att betala olyckan med.

Nu visionerar jag. Snart sätter jag mål. Sen gör jag min plan och sen genomför jag dem. Ibland får man deviera från ett mål eller från en tidsplan. Men kraften att genomföra. Det vet jag att jag har. Nu vet jag det.

Idag fick jag hämta ut ett paket med mina cykelkläder från Trimtex. Bäst i något test i Norge är de tydligen och det tvivlar jag inte på- allt jag provat hittills har varit fantastiskt.
Idag kom min cykeltröja och sleeves.
Japp. Jag vet. Jättesnygg!
Nu blir det några dagar tills jag testar den- söndag rättare sagt. En liten runda efter maran får det bli. Nu är jag verkligen sugen på deras triathlonkläder som man hittar under övrigt på hemsidan .

Har verkligen tid att fundera på träningen nu och jag längtar till nya utmaningar efter Fjällmaran. Självklart ska det bli en Ironman och samtidigt är jag sugen på ett 100 km lopp. Gärna A-B lopp snarare än bana. Inget utesluter det andra.
I övrigt införskaffade jag idag den beryktade rödbetsjuicen, saker för att stärka tarmfloran och Resorb som kommer gå åt under sommarens träning.

Ja och så några käcka färgglada hårspännen tills lördagens löpmanifestation. Det ryktas om att man ska vara vitklädd för att efterlikna de som sprang för 100 år sen. Men eftersom kvinnor inte fick springa då så har vi enligt mig inga referenspunkter utan borde passa på och springa så färgglatt som det bara går!

Just nu är vi i Linköping hos en av mina kusiner och hennes familj. Imorgon har jag min 3-åring och en 8 och 10 åring att underhålla- ska bli jättekul!