Jag älskar att springa. Jag gör det för att det gör mig lycklig. Idag sprang jag på ett av de i min åsikt bästa sätt man kan springa: med någon man tycker om och på ett sätt där man ser mycket.
Det var inget ”förena nytta med nöje” tänk. Att passa på att träna. Nej det var en rolig grej och eftersom jag mått lite kymigt var det än mer fokus på att ta det lugnt.
Vi åt en tidig frukost:

.. Där temat tydligen var ägg! Joggade till Malmö Centralstation.
Tog Öresundståget till Köpenhamn och fortsatte jogga där efter ett sånt här:

Började med Örstedsparken:

Sen Norrebrokvarteren. Sen sprang vi en jättefin sväng längs kanalen till botaniska Institutet och Rosenborg och vidare till Amalienborg där kungafamiljen bor.

Hjälten vid HC Andersens staty och Rosenborg- ni vet där Hamlet bodde.
Sen sprang vi över Nyhavn till Christiania men det var så skitigt och sorgligt där. Fullt med gräspuffande slashasar.

Så det fick tummen ned och vi letade oss ut.

Sprang några kilometer i fin medvind längs vattnet på Larsens plads till ett av världens mest fotograferade moment- den lille havsfrun.
”Vi springer klart så kan vi äta sen” sa Hjälten och så gjorde vi det. Avslutade löprundan med en ”Iron man” juice på något flådigt varuhus och promenerade sen till tåget längs Ströget.
Ca 23 km blev det och jag kan verkligen rekommendera detta sätt att se en stad! Vi tog det såpass lugnt att vi tog god tid på oss att stanna och titta på saker och fota och fika och ändå hann vi se så mycket på en dag!
Man kommer inte hem med så mycket bös heller eftersom man måste bära det.
Nu slappar vi på hotellet. Ikväll är det galastylad underhållning med Robinz och Loreen. Vi får se hur länge det här kvällströtta paret orkar.
Heja alla på Bellmansstafetten, heja triathleter, heja alla på Skövde Ultrafestival. Heja alla som läser denna blogg!

Det är så mycket kul man vill vara med på och den här helgen är det någon sorts kulmen på roliga lopp och händelser.

Jag hade definitivt varit med på StockholmTriathlon där jag debuterade förra året. I år är det VM och förutom att själv tävla motionsklass hade jag gärna spanat in eliten.

I ultravärlden är det Ultrafestival i Skövde och här kan du följa de tävlande. Just nu ligger legenden Yannis Kourus och snittar 5:04 tempo i 48-timmarstävlingen medan också rutinerade Jan-Erik tryggt tuggar fram i 6-tempo.
Springer man inte Bellmanstafetten i Stockholm på lördag så kan man vara med mina fina vänner i Bloggar om träning nätverket och inviga Sats i Danderyd. Här läser du mer om det på Facebook.

Själv är jag alltså på väg till Malmö.
Jag är så fruktansvärt sömnig och ser verkligen fram emot en fullservice helg där jag bara behöver ställa mig i rätt kö så dyker det upp både mat och underhållning. Sova i en hotellsäng och vakna i lugn och ro. Det ska bli fantastiskt. Låter som jag jobbat flera veckor redan men de här små breaken regelbundet är det som gör att Anniemaskinen går i 150 annars.
Ha en jättefin fredag!

Jag hittar så jääääkla dåligt i den här stan. Speciellt söder om stan. Men när tuben rullade in på Gullmarsplan igår för vårt planerade backpass fanns det hopp- man såg Hammarbybacken och lokalsinne har jag faktiskt.

Så jag tog sikte mot den där kullen och började jogga. Men då hände något. Jag har varit med om regn med stort R när jag bodde i Oz-land men inte så ofta i Svedala. Men det här var bara ett skämt! Det hann inte ens rinna undan på gångbanan, jag var dyngsur in och ut på några minuter och det rann in i munnen och det var så grått så backen syntes inte. Jag bara sprang och alla jag såg stod under hustak och parasoll, paraplyer och markiser och jag bara sprang där i regnet som någon dåre på jakt på ..eh stigmeter?

Till slut tornade något upp sig framför mig och jag räknade ut att jag måste vara på baksidan av backsaten. Bara att ta sig runt men det såg snårigt ut och det var som floder av vatten överallt. Så jag sprang upp istället och nu minsann behagade det klarna.

Sara som alltid gör allt med stil hade lyckats vänta ut regnet inne på ett närliggande hotell och möte mig i foten av backen.
Redan då insåg jag att kittlet i halsen knappast skulle förbättras av att jag blivit dyngsur och kall men inget att göra åt då.
Nina och Sofy anslöt och vi började mata uppför backen. Jag tror den är ca 500 meter och det sög på rätt bra i benen direkt.
Det är ingen direkt social företeelse det här med backintervaller: man flåsar för mycket för att prata och alla rör sig i olika fart.
Jag tränar backe för att
1) De lopp jag ska springa är backiga
2) Det har gjort mig snabbare
3) Det gör mina ben starkare
4) Det är grym mjölksyraträning som är snäll mot kroppen uppför eftersom man inte slammar i fötterna så mycket som om man ska upp på samma puls på flacken
5) jag blir bättre tekniskt uppför och nedför

Som vanligt så ville min fartmotstridiga kropp lägga sig i en hög under passet och tyckte allt kändes helt ok efter. Mycket att jobba på.
Sen gjorde jag alltså ungefär alla kardinalfel man kan göra avseende det ”öppna fönster” man har efter träningen:
Jag åt inte. Jag tog inte på mig varmt (hade inget med). Jag var dyngsur, iskall och hungrig.
Väl hemma åtgärdade jag allt detta men det kan ha varit lite sent!
Sov med sockar, drack kokhett vatten och hade underställströja på. Idag är jag mest seg, både i hals och kropp.

Väskan är packad med finklänning och löparskor för nu bär det av till Malmö med ca 3000 andra anställda för den årliga kickofffen. En helg full av fest och artister som Timbuktu, Loreen och Robinz. Jag festar dock inte utan tänker sova gott, äta, gott och läsa min bok. Men främst så drar jag och hjälten till Köpenhamn imorgon och sightseeingspringer- förutsatt att kliet i halsen är borta.

Torsdagar har historiskt varit när saker och ting inte går så bra. Det brukar vara veckans sämsta dag alla kategorier. En djupare analys skulle säkert visa att jag bränner krutet i tre dagar och behöver pusta ut, för att sen vara på max fredag till söndag igen.

Inte vet jag. Vet bara att min plånbok är borta och tur är väl det att jag bara har en lite börs med ett snart utgånget körkort, ett bankkort och ett icakort. Dock ett fulladdat SL kort men det får jag väl cykla och springa igen då.

Jag vaknade med liiiite känning i halsen. Kan vara torr luft. Har varit seg hela dagen och haft oflyt på jobbet. Den sten jag satte fart på i våras har börjat rulla och nu är den jätteläskig inser jag. Hjälp.

Jag har sett i andra bloggar att man skriver ”3 saker du inte visste om mig” så jag tänkte i min oinspirerande anda berätta tre saker om mig du nog inte visste. Och likt Sofy så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Har lovat att skriva om Hjälten- check på den eller hur? Mer om träning kommer ju regelbundet…men shoot!

Tre saker du inte visste om mig

1) Jag drömmer om att bli en djuphavsdykare. Ni vet de som lägger oljeledningar i Nordsjön. På riktigt!

2) Om jag inte hade fått Lillan hade jag till 99% bott i Australien. Jag hade ett erbjudande när jag pluggade där om att plugga och jobba med ett projekt där man arbetade med att promota valturism snarare än valfångst i Tonga. Jag hade bott strax utanför Byron Bay, uppe bland kullarna, haft en liten bil med blommor på, gått barfota och surfat så fort jag var ledig. Och jobbat hårt.

3) Jag älskar att sjunga och spela gitarr och piano. Mycket hellre än bra men jag har skrivit flera låtar och ibland drömmer jag att jag är en sing-songwriter som får sitta på en liten scen och spela mina låtar och prata om vad jag vill däremellan.

När man är låg på energi så ska man tanka av fina människor. Vilken rackarns tur att det är flera såna jag ska träffa alldeles snart!

I år så genomförde jag en dröm jag haft. Jag och Madde arrangerade med hjälp av ett gäng fantastiska funktionärer, eldsjälar världens första ultra för tjejer (kanske sista för bara tjejer?) och välgörenhet. Vi lyckades med en massa saker men främst tre:

1) Röra om i grytan och få uppmärksamhet till att alla tjejlopp är kortare och/eller gulliga och saknar tävlingsaspekt och jävlarananna. Ja lyssna mer här så förstår ni.

2) Tjejerna som sprang och vi lyckades samla in 104 000 kronor till det kända Panzisjukhuset i Kongo. Behovet är enormt till projektet som syftar till att hjälpa kvinnor ute i svårtillgängliga byar att få adekvat vård på sjukhuset och våra pengar kommer att göra stor skillnad.

3) Flera av tjejerna har utmanat sig själva, tränat gediget, lärt känna varann och fått uppleva vad det är att hämta styrka inifrån och från varandra. Alla 39 som startade gick i mål. Magi!

Alla pengar är nu insamlade. Alla kostnader är betalda och jag nyper mig själv när mail från självaste Dr Mukwege dimper ned och med ödmjuk ton tackar oss på förhand och lovar återrapportering om hur medlen används.
Det vi gjort är så stort att det inte riktigt sjunkit in förrän nu. Det är så mäktigt! Det här gjorde verkligen skillnad på riktigt. Det var inget egotrippande stylat trendevent där folk klappar varandra på axeln. Det här var ett sjuhelsikkes jäkla slit där jag ibland bara inte fattade hur jag skulle orka. Där alla vi kontaktade ställde upp (nästan förutom en person som lovade något de inte höll). Där vi blev kontaktade för att folk ville hjälpa till. Där vi hjälptes åt och alla från de som sprang till han som såg till att vattenkranen var på vid starten såg till att det blev en succé.

Det växte från att vara en ide till en hel rörelse. Till att skapa debatt, till att förena och till det viktigaste- att faktiskt samla ihop så mycket pengar att det gör skillnad för ett stort antal människor som verkligen behöver det.

Ibland blir livet tomt. Ibland har man söndagsångest. Jag har av någon anledning ca 100 kanaler på tv’n just nu och jag har klickat runt lite för att se vad som sänds. Jag har hört om serier som ”the Wire” och ”scrubs” och sånt där men det är mest en massa skit! Det är program om bröstinplantat, Robinson, unga mammor, mammor som ska dejta, Paradise Hotel eller vad det heter och allt det handlar om är en yta så tunn att den brister bara man tittar på den. Och jag blir så ledsen. Och jag fattar att gapet mellan västvärlden och den fattiga världen bara ökar för om vi gräver ned oss i artificiellt skapade draman och fascineras över Lotta 40 års dejtingliv snarare än att engagera oss i vår omvärld- ja hur sjutton ska det då gå? Det är ju vi som är så rika och har det så bra som kan göra skillnad. De som är fattiga, de kämpar för att få mat på bordet. Eller mat i handen.

Jag fastnar också i det, hur ska jag träna? Hur ska jag äta? Vad ska jag satsa på? Triathlon eller ultra?  ”Oh jag måste fokusera mer på min yoga och vill gärna säga att jag mediterar fast det är roligare att kolla Twitter” och ”oh vore det inte fantastiskt att åka iväg på en mindfullnesskurs för flera tusen istället för att bara vara här och nu i vardagen” och ”ååh det är så hemskt i november man vill bara dra till Kho Tai Pang Pai Tjo Flai och bara dricka cocosvatten och sätta på sjukt feta skygglappar för vad som i övrigt pågår i Thailand och dess grannländer”.

Och visst ska jag kunna göra det också. Ta hand om mitt ego och ta en semester. Men ingenting. Ingenting ger mig en sån otrolig glädje och lycka som att hjälpa andra. Inte varje minut. Men att väva in ett välgörande, altruistiskt projekt eller engagemang i sin vardag. Det tror jag, är jag övertygad om kommer att värma dig i höstmörkret, under vintern och under våren. Det tycker jag är allas vår plikt. Alla vi som har tid att fundera på om vi ska äta LCHF eller Paleo och betala pengar för att vara där vi är.

Tjejmarathon var bara början. Tjejmarathon fortsätter men jag har andra ideer. Så vilka är på?

Har precis läst det här inlägget där Kalle Zackari Wahlström gör sitt för att spä på hetlevrade diskussioner i ämnet ”kost”.

Jag undrar ibland om jag missat något. Jag har för de första aldrig fattat hur vad som ligger på din tallrik påverkar vad jag stoppar i min mage. Jag tycker också att jag är rätt smart och upplyst men ibland känner jag att jag nästan är lite ignorant som inte lyckats ge min kosthållning en benämning. Det är inte paleo, inte LCHF, inte GI.
Jag är så upptagen med att, när det är dags att äta eller handla, försöka få i mig och i Lillan mat att jag inte hinner hålla mig till någon speciell kost. Även om jag gjorde det så skulle jag nog hellre berätta om hur bra det är, snarare än hur dåligt något annat är.

Och jag tänker såhär: Vi är gamla jägare. Vi hade ont om mat där i grottorna. De som överlevde var de som hade kroppar som kunde ta till sig nästan allt vi petade i oss. Fett. Protein. Kolhydrater. Vi behövde allt och blev det för mycket av något så skickade kroppen signaler om det så vi blev tvingade att eftersträva balans. Kanske inte på dagsbasis men över tid.
Vi är programmerade att gilla energirik söt mat för den var det ont om.
Nu är mat i överflöd. Fetman ökar.Trots det svälter en miljard i världen. I Sverige slänger vi miljoner ton bra mat varje år.
Jag mår illa.
Alla har inte råd med ekologiskt kött. Alla har inte råd att äta dyr ekologisk Paleo. Men de flesta har råd med bra mat som vi kan äta upp och inte slänga bort. Göra matlåda på. Alla i vårt land har råd med mat.
Emedan människor varje dag svälter ihjäl runtom i världen så äcklas jag över att man ägnar eoner av tid på att både smutskasta och förkasta mat som för andra skulle kunna vara nyckeln till överlevnad.
Jag tycker det smakar värre än pölsa.

Jag försöker hålla den här bloggen personlig men inte privat. Idag kommer jag dock trampa lite i gränslandet till privat och när jag gör det så vill jag att det ska vara med ett högre syfte.

Jag har en underbar, modig, generös, glad, ödmjuk och helt fantastisk pojkvän. Han jag kallar ”hjälten”. Så fantastisk är han att jag kapitulerade totalt. För jag skulle ju aldrig mer släppa in någon man i hjärtat. Aldrig mer. Men det gick inte att stå emot.

För 1 år och en dag sen ringde hans mobil. Han satt just då och snörade mina löparskor med snabbsnörning för jag skulle tävla Stockholm Triathlon dagen efter.
Det var från Huddinge sjukhus. Det fanns en lever där till honom. En lever som kunde rädda hans liv. Han har en aggresiv form av Crohns sjukdom som leder till cancer i galla och lever och några månader tidigare hade man konstaterat att en transplantation av lever och att ta bort gallan var enda räddningen.
Han hade bara varit på väntelista i ca en månad och beräknade väntetiden var över ett år. Så att det hela var en chock är en underdrift.
Vi hade ca en timme på oss att ta oss genom stan till sjukhuset. Han hade några få timmar på sig att förbereda sig på en operation som är otroligt avancerad och som gör att hela livet vänds upp o ned och aldrig aldrig mer blir sig likt.

Idag är det alltså precis ett år sen. När jag såg honom där på sjukhuset första gången efter transplantationen, med tusen slangar överallt, ett sår över hela magen med stora läskiga ”häftklamrar” som höll ihop det hela. Då, kunde jag helt ärligt inte ens drömma om att han bara några månader senare skulle vara på väg mot nya mål med ett driv, mod, en livsglädje och en styrka som får mig att skämmas när jag tycker något i vardagen är jobbig.
Min hjältes liv skulle kunna handla om eviga sjukhusbesök. Ständiga blodprover, väntan på svar. Öka dosen? Minska dosen? Komma ihåg en massa tabletter exakt samma tid varje dag. Att tampas med trötthet som vi andra inte förstår. Smärta i det enorma ärret. Bieffekter från medicinerna. Oron för framtiden eftersom transplantationer är relativt nya och de som levt längst har klarat sig i 30 år.
Man tror kanske att kroppen accepterar det nya organet till slut. Men så är det inte. Man medicinerar ned immunförsvaret för att det inte ska lyckas stöta bort organet, levern i det här fallet.
Men hans liv, vårt liv, handlar inte så mycket om allt detta. Det handlar om att fånga dagen. Leva i nuet för det är det enda vi vet om. Om du träffar honom så ser du en otroligt varm och stark, generös och fin kille som just cyklat Halvvasan, när det gått bara 8,5 månader sprang Kungsholmen runt 10 km på en fin tid. Som inte ser hinder utan alla möjligheter och finns de inte så skapar han dem. Ibland tror jag hans knasiga humor är räddningen. Hans första statusuppdatering på FB efter transplantationen var ”Lever… Hehe”.

Det finns en löpsedelstory i hela den här historien men för honom är det väldigt viktigt att det budskap och mening som han vill förmedla är det som går igenom. Det budskapet handlar om att vi alla kan rädda någons liv när vi själva inte lever längre. Att om du kan tänka dig att ta emot, så måste du kunna ge. Att göra sin ställning känd så läkare kan agera snabbt ( för tiden är ett stort hot vid transplantationer!). Det tar inte lång stund att registrera sig och du behöver inte ”ge allt”.
Läs mer här och var en hjälte idag.

Artikel i jobbets tidning.

Ingenting är omöjligt längre. Nej så säger han och så lever han. Och anledningen till att jag skiter i Kalmar nästa år är eftersom Hjälten kommer att tävla i World Transplant Games i Durban, Sydafrika nästa sommar. Hans valda gren är 5000 meter och siktet är högt. Världsrekordet för transplanterade ligger på ca 16 minuter tror jag.
En helt ny värld har öppnat sig. Efter transplantationen har han fått kontakt med andra unga och en tjej som har 5 nya organ tävlar i 5 grenar- ett för varje organ. Allt genomförs med yttersta respekt för de som organen kommer ifrån. Jag är så glad att jag får vara med på ett hörn och följa med till Durban. Varje gång jag tänker på de utmaningar som dessa atleter, min egen hjälte inkluderat, står för så får jag en hälsosam tankeställare och distans till både kost och träning. Hur lätt det är
att egoistiskt gräva ned sig i petitesser.

Niklas, jag älskar dig och är så stolt över ditt första år som transplanterad. Du är en förebild och jag är så imponerad av att du även tar dig tid att vara ett stöd för andra. Ser fram emot att följa resan mot WTG 2013 och fortsätta dela livet med idag i fokus.

Det blir ingen Ironman nästa år. Det beror på en massa saker men lova att ni läser bloggen imorgon för det är en speciell dag och hör ihop med varför jag väljer att mest springa nästa år. Det blir några triathlon och en eller två halv IronMan men det blir ingen galen satsning på Kalmar utan jag är en av de som lyckades få en plats till Axa Fjällmarathon 2013 som 800 platser till trots sålde slut på ca 1 timme. Hypat? Japp och det är säkert ett stort antal biljetter som kommer byta ägare under året för det där loppet är av både geografiska och stigmetermässiga anledningar inget man bara kliver in och gör.

Jag kommer ändå att vara där uppe då och är grymt revanschsugen. Nu har jag lite ideer på att arrangera någon sorts ”löparvecka” i Ottsjö veckan innan eftersom så många av mina fina vänner ska springa också!

Ja så det känns helt ok. Och när jag tänker på vad jag kommer få vara med om istället så är valet självklart. Läs imorgon!

Idag var det dags att sätta igång med strukturerad träning igen. Mycket hårklämmor, mycket bra musik och Garmin på armen. Jag tänkte att det bästa var att göra total rokad. Vända allt upp o ner och börja i motsatt ände från att vara ute och harva med låg puls i eländig terräng i mer än sex timmar. Alltså platt. Snabbt. Kort.

Alltså: Sundbybergs IP. 400-ingar. 10 stycken.

Kort uppvärmning eftersom den utflykt till Ikea jag genomfört innan med en äventyrslysten klätterapa var ungefär som att träna ruscher.

Solen stekte och jag hade mitt snygga snabblinne på. Det satt friidrottsmänniskor i båsen och måste tänkt att här kommer det en snabbing för jag ser ju inte ut som en långdistansare utan mer som en 400-meterslöpare. Vill jag tro. Med en hybris som nog sken som en aura drog jag iväg på första. 1.29. Det skulle straffa sig inte sen men direkt! Hallå sa mina ben. Hallå! Vi förstår inte. Det finns ingen som helst neuromuskulär proprioceptiv kunskap om att sätta i fötterna sådär snabbt här nere hos oss! Hallå! Dessutom sprutade det mjölksyra så en ko skulle få skämmas.

Men jag lyckades klämma 9 stycken till på alla under 1:36 vardera. Jag tycker det var ok. Jag tycker alla pass där jag ramlar ihop i en hög är helt fantastiska. De där friidrottsmänniskorna undrade nog. Vad det var som var så jobbigt. De skulle bara veta hur vi sköldpaddor har det när vi ska bli harar.

Sen har jag bestämt att jag ska skaffa mina bästa ben någonsin. Från lilltå till ljumske. Det handlar om att ta hand om dem både utseendemässigt och invändigt. Idag handlade det om att göra utfall med vikt där jag hoppar ur själva utfallet för att få till mer explosivitet. Istället för vila kör jag tåhävningar. Sen körde jag ”squatjumps” alltså ”knäböjshopp”. Och så går jag ned i split för det vill jag alltid kunna göra. Även när jag fyller 100. Jag stretchar ordentligt och nu ska jag skrubba dem med saltskrub och fila fötterna. Jag är så dålig på att ta hand om utsidan av mig själv och ibland blir jag ledsen när jag känner mig ovårdad- speciellt på bröllopet i lördags när alla tjejer var så fina och jag kände mig så ..skruffig! Jag tror att skönhet kommer inifrån och det kommer aldrig handla om att börja fixa och dona med smink och hår för jag tycker vi har viktigare saker för oss att göra i livet men- jag vill också vara fin ibland! Så en fotfil och en skrubbvante- hej!

Imorgon. Stor dag.Läs mer om det imorgon. Och så kommer Mattias Reck till oss och föreläser om hur man blir sin egen konditionsexpert. Så dags att sova lite skönhetssömn då! Sov gott ni med!

Jag är ambivalent ibland. Inte om små saker. Om stora saker. Om vad jag vill satsa på för yrke. Om vad jag vill samla pengar till för välgörande ändamål och just nu: om vad jag ska göra nästa sommar. Imorgon öppnar anmälningen till Axa Fjällmarathon. Det kommer säkert sälja slut på en gång och även om jag vet att jag nog kan få en plats i sista stund eftersom jag ändå är där på plats just då så gör detta att jag tvingas fundera på vad jag ska satsa på nästa sommar.  Igår var det flera jag mer eller mindre känner som gjorde helt strålande insatser i Kalmar. Min cykel var dessutom där och rullade 18 mil med fantastiska Annelie i sadeln. Det är lätt att bara känna in målfoton och fina tider men jag fattar nog vilken enorm träning som ligger bakom. Men! Löpning, lång löpning kräver sin träning det med och det kan säkert låta naivt och dumt men när jag tänker på hur jag skulle träna för en Ironman så känns det ganska snällt mot kroppen. Ja förutom de där evinnerligt tradigt långa stunderna på cykel då.

Och det är väl det. Att ska man verkligen göra en Ironman om man inte gillar att cykla långt? Och inte simmar så bra? Jo men jag tror faktiskt jag fixar det. Jag tror ju som sagt att jag kan nästan vad som helst bara jag vill. Det som oroar mest är att jag kommer behöva ägna den lilla träningstid jag har till mer cykel och mindre löp och jo ja så blir det ju. Men det är en lång höst och en lång vinter kvar. Då jag ska bygga en fjällbjörkseg stark uthållig maskin genom att springa massor. Jag störs inte av kyla och is, kan springa ned till – 20 grader och blir det mycket snö så kör jag långa skidpass och skejtintervaller ute i Ursvik. (Med helt egeninlärd teknik som säkert lämnar massa att önska men gör susen för lungkapaciteten).

Men. Tänk. Nästa sommar. Axa Fjällmaran. Revansch. Kunna lägga alla de 4400 som Ironman kostar på att göra kanske 3 andra lopp. Springa Icebug 24. Stockholm Triathlon. Osv. Tänk om det regnar? Jag är ju livrädd för att cykla i regn. Tänk om tänk om.

Så. Jag tar lite hjälp av er. Vad tycker ni?

[polldaddy poll=6474746]

Jag avskyr kläder som sitter åt och inte andas. Jag avskyr för mycket kläder över huvudtaget och fryser gärna hellre än svettas. Är det över 8 grader springer jag gärna i shorts och linne.
Sen gillar jag färg men tycker märkesträningskläderna är för dyra för att läggas pengar på bara för att se trendig ut. Jag har som ni vet förmånen att prova Trimtex grejer men de är med fokus på funktion och inte mode. Galet bra är de men dyra om hela garderoben ska bestå av dem!

Så lite på mig som möjligt utan att vara naken är alltså min devis.

Idag skulle jag bara in på Gina Tricot för att köpa ett par armvärmare. Men fick syn på flera ställningar med galet snygga träningskläder. Med massa hål i! Himmel för mig alltså!

Ini provhytten:

Ni ser att Tigerfisen är med och älskar sin spegelbild..
Är mycket nöjd med inköpen. På min debut på korta distanser: Lidingöloppets 15 km kommer jag se ut som ovan. Fast med värsta smajlet!

Shorts, sporttop ( ej för löp men funkar för gym och yoga om du har storlek större än minus A som jag har…) och linne: 327 kr tillsammans. Inte dåligt!

Sista bilden på brun sommarrygg kanske?

Nä nu måste jag outa det. Jag ska köra TEC100. 16 mil mitten av april 2013. De här är varför:

1) Det ligger så jäkla bra till. Träna hela vintern långa fina sköna pass i det dagsljus som erbjuds och sen ha tid att vila april ut och ha en sjuhelsikkes uthållighet för sommarens äventyr.
2) 16 är dubbelt så långt som 8 men 8 med smärta och det underlaget gör att 16 känns helt ok.
3) Jag vill springa längre och längre. Någon gång ska jag springa Leadville100 som pågår nu. Dags att börja köra långt.
4) Jag snackar om att jag är uthållig. Nå- upp till bevis Anniebanannie.
5) Massa fina vänner ska springa. Kul gäng i spåret.
6) Jag kan fortfarande göra nästan vad som helst den sommaren, vare sig det blir Ironman eller massa fjällämlande.
7) viktigast! Jag känner ett starkt sug, en längtan. En vilja ett driv och en motivation utan dess like. Det kom över mig efter Axa. Egentligen gillar jag inte runt runt men TEC är speciellt.

Sådär. Då vet ni. Och en sak till: Jag ids inte springa runt i 30 timmar. Jag siktar på sub 24 timmar. Sitt på den.
Nu kör vi!

Förra året.

Det är så mycket jag vill skriva om. Som bubblar. Det kommer. Just nu är jag dock på väg på bröllop utan att ens ha tagit mig tid att måla naglar och fixa håret.
Det har gått en vecka nu sen Axa Fjällmarathon och de senaste två veckornas totala löpdistans överstiger med råge 12 mil. Kroppen känns… fantastisk! Jag är galet uthållig och eftersom jag inte sprungit fort alls så är systemet inte så slitet.
Däremot har jag respekt för det jag genomfört och den här veckan springer och tränar jag helt på känsla med lätta korta pass. Jag funderar samtidigt på hur och vad jag specifikt ska satsa på framöver så pressar inte träningen åt något håll.
Idag tänkte jag testa min stukning. Det var nog bara trötta fötter men tänkte inte ge mig rakt ut i terrängen riktigt än.
Till Ursvik är det 2,5 km upp o ner. Sprang sen 5an med fokus på att hålla fart i backarna. Det är min svaga punkt.
Stod på utför och känner bara marginellt av det i foten nu.
All systems go.

Jag klurar vidare på vad nästa års mål ska bli. Och årets fortsatta. Men man måste låta sånt man gjort få sjunka in också. Få avslut.
Ett projekt som både avslutas och fortsätter är Tjejmarathon. I veckan har jag haft kontakt med de som ska ta emot de fantastiska 104 000 kronor som vi samlat in. Jag har ställt krav på återrapportering från projektet och själva Dr Mukwege är med i mailloopen. Känns fantastiskt!

Göra klart. Ladda om. Ladda nytt. Vila. Välja nya banor och nya vanor.
Där är jag nu. På alla plan. Privat som på jobbet. Känner mig utvilad och laddad. Och full av åsikter.
Men nu: bröllop!