Nej men hörni nu tar jag en paus med hälsohetslobbyarbetet och så fokuserar vi på det vi är överens om: Det är kul att träna!

Julkalendrar kan se ut hur som helst! När jag var liten hade mamma satt tändsticksaskar på rad med etiketter på 1-24 och så låg det godis i dem varje dag. Nu äter jag mer än en tändsticksask godis och vill ha mer lajbans luckor.

Sara den ängeln har redan knåpat ihop 24 luckor med varierad träning så det är bara att plocka dem i den ordning du vill. Det häftiga är att vi är 600 som ska ta oss an detta! Kan vi bli fler? Jag läser in i det också att det är många som vill göra något annat än doppa pepparkakor i ädelostdip hela december. Eller iallafall kanske göra det under eftersvett.

Ehuru.

Jag vill förespråka att göra detta med glädje, utan tvång. Att hitta suget efter att testa ett pass man inte brukar men inte må dåligt om det inte blir av. Grejen är dock att bestämmer du dig för att det ska bli av- så blir det det! Jag har vissa dagar det helt enormt svårt att hinna träna men det här kan jag pussla in!

24 dagar- vi avslutar med julaftonsjogg med telepatiska high-five efteråt! Visst? HÄR har du schemat. Pussla och greja!

Får jag komma med tips? Inte benstyrka dagen före intervaller. Dagen efter intervaller gärna rörlighet eller överkroppsstyrka. Ska man träna varje dag gäller det att balansera upp det så vissa delar vilar när andra jobbar och att det finns tid för återhämtning. En riktigt trött stor lårmuskel tar inte bara en dag att få återhämta sig och superkompensera.

Självklart kommer jag dela med mig av vad jag själv gör. Och  självklart är jag galet peppad! 🙂

Jag,min eviga optimist, tror ju att jag ska ha mindre att göra, framöver, så tänker ju att december!! mina vänner det kommer att vara en månad med massa tid för träning. Jajemen!

Så vi har 24 dagar med härlig träning.Och så har vi 23 dagar att styra om från överkonsumtion, till smart, god konsumtion. Förutom vad gäller knäck. Herregud. Knäck. Jag längtar!

 Jag. Kastar boll. På annat vis. På Annikas kalas.

Tack för era kommentarer igår- ni är så kloka!

Mycket av de tankar jag bär med mig in i min nya tjänst handlar just om integritet mellan arbetgivare och anställd.. Ett ämne som Henrietta Huzell, lektor i arbetsvetenskap på Karlstad unversitet  bland annat forskar på.

Jag hade äran att lyssna på Henrietta när vi pratade på samma semininarium- Folk o Rörelse. Jag blev väldigt berörd av den här studien. Självklart skulle jag också som arbetsgivare vilja att mina anställda såg friska ut, men främst var friska. Och i studien som Henrietta presenterade på seminariet framkom att det här med att se frisk ut, det handlade ofta om att vara smal och snygg. Illamåendet kommer igen..

Idag, som ett brev på posten efter mitt inlägg igår, till vilket jag så gärna vill ha stöd kom den här artikeln. Så klok! Här kommer de här urknasiga  och skrämmande uppfattningarna om att överviktiga inte har kontroll in, att vi riskerar att sortera ut de som inte passar normen, till ytan.

Så intressant. Låt oss fortsätta belysa ämnet! Jag kommer att både jobba och skriva om det.

Jag har idag en krönika på jogg.se om att hitta tid att träna när man är ensam förälder. Hade jag skrivit den idag hade jag försökt trycka mer på att det är det lustfyllda, härliga i löpning utomhus som jag försöker inspirera till! Rosiga kinder.

Det tycker jag är hälsa!

Några av ”mina” Tjejmarathontjejer. Hälsosamma. Och tuffa!

Jag funderar ofta vart det är på väg. Det här med hälsa. Träning. Det ökande intresset och hela det mediala utspelet runt tränandet, tävlandet, kontrollerade, klassificierade ätandet. Vart kommer det barka? Jag har just haft ett inspirerande och galet intressant lunchmöte med en person som jobbar med att klura på just vart det är på väg.

Mats Olssonpå Kairos Future gav mig några riktigt bra tankeställare idag och funderingar inför min nya tjänst.

Jag kan ibland känna en känsla i magen och hjärtat som jag tror om den fick löpa fritt skulle resultera i att jag stängde mig ute från bloggande, sociala medier, loppdeltagande, tidsmål, distansmål.

Jag ledsnar när det blir för mycket. Inte för mycket njutningsfylld löpning och frisk luft. Nej för mycket hets. Och jag vet att jag inte är ensam.

Jag kräks på ordet ”hälsotrend”. Hälsa är inte trendigt. Hälsa är alltid och problemen med den varierar. Hälsa är ett sjuhelsikkes jäkla enormt problem i västvärlden. Hos några: för att vi är för stillasittande och äter fel. Hos andra: för att de tränar för mycket och får både skador och ätstörningar. I den fattiga världen: för att de saknar mat och tillgång till adekvat hygien (generaliserar). Det är så skevt. Jag mår illa.

Många frågar mig om jag ska få kollegorna att springa marathon nu när jag blir Hälsochef men om de bara visste hur fel de har. Marathon är inte lika med hälsa! Det kan vara det. Men också ännu ett krav, en prestation. Jag springer för fanken inte TEC för hälsa. Hälsa är något helt annat. De första 10 kilometrarna kanske.

I Sverige idag säljer träningsbranschen för rekordbelopp. Marknaden verkar omättbar. Säger tillverkarna JUMP säger alla med hög inkomst HUR HÖGT? och handlar. En tempohoj till nya trendsporten triathlon går lätt på över 50 tuss.

Samtidigt har vi en växande skara människor som blir fetare och sjukare och kostar samhället massor och känner ett utanförskap när det pratas om den här ”hälsotrenden”. Som inte har råd med SATSkort, inte har råd med yoga, ( hallå kan kosta 200 kr/pass i Fjollträsk). Inte vet hur de ska komma igång och nästan ger upp för att vi frälsta, är för långt bort. Normen är ouppnåelig. Verkar för mycket. Och här är jag självkritisk, tro inget annat.

Och Biggest Loser älskar alla att titta på. De som inte är med på tåget med PT, akupunktur, grundträning, återhämtningsshake och paleo.Som bara har en stilla önskan om att orka med vardagen. De då?

Då och då dyker det upp fula grodor i media som insinuerar att de som är överviktiga de har ingen karaktär och är inte lika duktiga som de som är smala. 2012. Mer stenålderstänkande än paleo. Fastän vi är så många som sluter upp, säger ifrån. Så fortsätter det.

Utanförskap. Integritet. Individuella hälsomål. Respekt för individen. Separera sak från person, midjemått från disciplin och kunnande. Rörelseglädje för alla.

Saker jag funderar på. Områden jag vill påverka. Jag måste bara få vara arg färdigt först.

Bild: weknowmemes.com

Ni vet det där jag skrev i måndags om att man sätter upp hinder för sig själv? Man sätter ett mentalt max för hur fort man springer, vad ens max är, vad ens bekväma zon är och så lägger man förväntningarna där. Och gränserna.

Well, så är det med min löpning. Vad gäller fart. Vad gäller distans så är stjärnorna målet och det finns inga hinder men jag har fått för mig att jag inte kan springa fort. Jag kan inte springa milen under 50, jag kan inte springa i sub 5 fart mer än på intervaller och att springa 5 km har jag gjort en gång och då sprang jag fel, och för att liksom ta udden av det så sprang jag 12 km innan så det räknas inte.

Men jag gör mina små framsteg. Jag hade Garmin med idag och jag hade sprungit in till jobbet och då är jag alltid liksom uppvärmd på eftermiddagen och väldigt löpsugen igen. Det är dock sällan jag får utlopp för detta med dubbelpass men det ska det bli ändring på efter idag!

Idag var jag kanske på grund av vädret, som var regnigt och blåsigt, extra taggad.

Tanken var att springa backiga vägen hem längs vattnet. Det är platt först men sen bara upp och ned. Det brukar inte gå fort och det brukar vara jobbigt men idag kände jag mig så pigg! Jag hann springa de nästan 1,8 kilometarna fram till bron över vid Karlbergs Slott innan Garmin startade och då började jag ta tid. Redigt uppvärmd!

Jag tänkte att jag försöker springa liite fortare än vanligt, ligga i jämn fart och försöka ligga under 5 tempo så länge det gick. Tänkte att det kanske skulle gå 2 km.

Man ska inte tänka så mycket. Man ska bara köra på.

Jag var inte andfådd. Jag var inte stum. Jag bara sprang. Studsade fram mellan pölarna. Tittade på klockan då och då och höll koll på snittfarten men det var inga problem. Upp upp upp, ned ned ned. Framåt. Hur pigg som helst. Tänkte att det blir en 3 km intervall. Men när den var klar så var det ju bara att fortsätta. Kändes schvajnigt lätt och vips var jag hemma. Efter 8,5 km. med uppvärmningen.

Stannade klockan på exakt 7 km efter sista backen. Inte andfådd. Hela passet under 5 tempo. 5 backar. Vad sjutton har jag hållt på med hela tiden innan?

Nåja. Fart är inte så viktigt för mig men klart lite roligt. Det är långt till en bra tid på mil och halvmara men det är ju roligt att det går att springa 40 sekunder snabbare per kilometer än vad man tror att man springer, bara för att man bestämmer sig.

Hör ni det? Så går det när man bestämmer sig!

Det här är iallafall min 10-mila vecka. Min första av flera stycken riktigt långa veckor som folk har åsikter om. Det finns lika många upplägg som löpare och vad som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Jag är mamma och jag springer enligt de möjligheter jag har, de mål jag har, de perspektiv jag lever efter men främst efter vad jag mår bra av, tycker är roligt och drivs av.

Så. Igår 11 friska km runt Kungsholmen med Maria. Idag 6,5 + 8 ,5 km. Imorgon 7 till jobbet med löpstyrka. Torsdag vilar jag. Fredag, lördag och söndag betar jag av ca 7 mil till. Med massa energi och glädje och utan smärta.

Förutom detta så tycker jag du ska läsa Här och här om vinterträning.

Och så dansar vi snödansen. Godnatt!

..det är bara en mesig ursäkt som du ska sparka all världens väg och sen går du ut och gör det du tänkte. Du vet hur bra det känns efteråt!

Nu piper jag ut för min andra runda idag och med bra träningskläder så är regnet och blåsten en bit småkaka som jag smular sönder med foten i ett rappt steg!

Ut med dig!

Jag hoppas att du mår bra. Jag hoppas du vet hur bra du har det. Jag tror att du vet det. Jag hoppas att du såg det här igår och inte tittade på Solsidan.

Eller om du gjorde det, att du orkar titta nu. Eller sen. Men det är inte ofta man får välgjorda program om hur det står till med klyftan mellan fattigast och rikast (vi, du jag)

serverat rätt i tv-soffan.

SVT’s serie Why Poverty är klockrent timad. Sverige är på väg in i julkoma. Vi boar in oss till i ett kommersiellt överflöd som inte liknar något annat och får mig att må illa varje år.

Missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR julen! Jag älskar det mysiga, tysta lugna. Att få umgås med familjen, äta knäck och mammas gravade lax. Älskar att lyssna på julpsalmer och att vara ledig med knarrande snö och titta på serier och ha massa tid att läsa och leka.

Det jag mår dåligt över är just det onödiga överflödet. Att det ska köpas saker till folk som man knappt känner. Eller till de man känner men som inte behöver eller önskar. Att det ska handlas så fantastiskt mycket saker som til stor del blir skräp sen. Att det ska handlas så mycket mat som till stor del slängs sen. Eller landar i magar som brottas med ångest över hur mycket som redan landat där. Att det inte ges och fås med speciell önskan och specifik glädje. Äts med hunger och njutning alltid utan med lite småångest redan vid matbordet och i stora mängder av sånt som ofta är väldigt energiintensivt att producera.

Jag lider av weltsmerz och får ofta höra att jag ska tagga ned. Det passar sig inte att riva i det heliga överkonsumerandet och fan ta den i jante-Sverige som pratar om att göra gott som själv inte ger varenda krona till välgörenhet. Fan ta den som gör något men inte allt.

Förra året så dedikerade jag hela adventskalendertiden i bloggen till att lista välgörenhetsorganisationer som julklappsförslag. Jag tror jag tappade hälften av mina läsare nästan för vem orkar liksom?

Men jag ger mig inte. Jag tänker inte göra om det i år- kan länka varje dag till förra årets jobb. Men jag ska bannemig dra mitt strå till stacken för att det här ska bli en GOD jul på riktigt för fler.

Går vi ihop gör vi skillnad och tror ni inte på det så har vi ju historen om hur jag läste en bok och 1,5 år senare så var Tjejmarathon på riktigt och 100 000 kr gör skillnad för mödravård i Östra Kongo. På fett jäkla riktigt! Är ni med på den?

Ni vet att samarinreklamen brukar dyka upp runt jul. Ska vi skippa den sekvensen? Ska vi skippa att först äta för mycket, sen behöva ta en brustablett och få börja från början efter nyår med lite småångest? Ska vi röra på oss, njuta av god mat, av vänner och familj och av att göra något för de som har det galet mycket sämre?

Ska vi? Ja det ska vi! Sara har redan gjort en jävligt jobbig (fast galet rolig! träningsadventskalender. Den hakar vi på och så lover jag att berätta mer om hur vi kan göra världen bättre. Det handlar inte om att späka sig, vad fasen jag kommer njuta av hundra knäck, det handlar om att- ja just det njuta men att ge och ta och äta med tanke och medvetenhet. Närvaro och uppskattning.

Nu vill jag visa en materiell sak som gör min löpning bättre: Trimtex nya Bi-Elastic Air LZR Headband. Designa ditt eget vetja!

Heja sånt här!

Heja lopp som går på vintern, runtom i hela Sverige som vänder sig till hela familjen.

Icebug Winter Run består av såväl stafett, ismil, familjestafett och promenadlopp under två dagar.

Kika in och se om loppet går nära dig!

Nu ska jag snart träna med en Ultralandslagslöpare som laddar för 24- timmars i Bislett på lördag. Hon får sig en jogg och jag får mig ett flåsigt tröskelpass när vi springer i hennes joggtempo…hejochhå! Det är helt sjukt men vi har inte setts sen mitt enda simträningspass under 2012 (hittills! jag SKA simma innan nyår!) men nu är det äntligen dags.

Jag tror vi fortsätter såhär. På måndagarna så tar jag i från tårna.

Idag undrar jag vad du går runt och tror att du inte kan göra? För visst är det massa saker som du gjort som du egentligen inte trodde du skulle fixa? Som du gjorde.

Innan 1954 så rådde det en allmän uppfattning om att en engelsk mile inte kunde springas under 4 minuter. Det gick ju inte. Sa man. Sa många.

Men några trodde det gick. En person, Roger Bannister tränade för att kunna göra det. Trodde att det gick. Och 1954 så gjorde han det. Sprang 1,6 km på under fyra minuter.

Gissa vad som hände? Precis. Flera andra sprang också under fyra minuter. Det gick tydligen.

Så. Vad är din 4- minuters mile? Vad är det som egentligen är möjligt, som du vill göra men som du lagt ett ”kan inte, går inte, vågar inte” runtomkring. Kanske inte bara en sak.

Tänk vad mycket du skulle kunna göra om du bara börjar tro att du kan.

Bild: evokapparelcompany.com

Cancer berör oss alla. Alla. En av tre, som det det ser ut nu kommer att få en cancerdiagnos en gång i livet.
För mig är det ett infekterat jobbigt ord och en sjukdom som finns och har funnits alldeles för nära.
Forskningen går framåt och organisationer som Ung Cancer gör stor skillnad för de unga vuxna som får ta det ofattbara beskedet.
Jag gillar när träning görs får något bra och det kändes riktigt bra idag att vara med på Bloggar om träning ’s event på Sportlife Östermalm idag till förmån för just Ung Cancer.
Jag avslutade min spretiga träningsvecka med att cykla ett 50/50 pass för Jaime och Victor. Först 8 st 70/20 intervaller i ”MTBstil” så stod upp med mycket bakvikt.
Sen tempocykling med 4 x 4 minutersintervaller.
Spinning gör mig alltid kräkfärdigt trött förmodligen för att jag när jag inte instruerar tar i alldeles för mycket men det gör ju inget.
Det coolaste var att grabbarna släpade in sina egna cyklar och körde dem på trainers.

Ser ut som Jaime ska stagediva
Sen blev det en perfekt avslutning med Jessica s rörlighetsklass.

Grymt bra ordnat! Tusen tack!
Så den här veckan har jag verkligen tränat alternativt:
Två spinningpass. Två styrkepass. Ett kuperat fartlekpass om 8 km i måndags. Ett distanspass på ca 7 km i fredags. Det kallar jag löpvila och det är inte undra på att kroppen skriker efter springa nu.
And run I will.

En ny bekantskap för mig är Annika. Vi har egentligen bara träffats kanske..5 gånger? Men vissa klickar man med. Annika är ung, tuff, framåt och jag gillar folk som man vet kommer säga emot om de inte håller med.

Go fin och omtänksam är hon också vilket reflekterades i hennes kalasupplägg. Hon bjöd på sånt som alla kalas borde innehålla om man frågar mig, och även Lillan som hängde med som hon ofta gör:

Träning– med Patric från Spartan som varit på WorkoutÅre samtidigt som mig men jag hinner ju aldrig köra hans pass. Junglegym, medicinbollar,

Utomhus- Vi var i Hagaparken, härligt lerigt.

Choklad- tårta efteråt

Underbara människor Sara, systrarna Lantto och fler såna som Annika valt ut för att de gör henne glad och alla var så trevliga och härliga.

Goodiebag- till oss!! What! Och hur kunde Annika veta att jag tappat bort mina hörlurar? Fick nya fina och träningstop från Röhnish, två veckors gratis träning. Lillan tyckte det var högst mysko också- vi gick på kalas och fick paket? BRA fest!

Bubbel- efteråt fick Sara påminna om. Det var inte fel det heller även om jag väldigt sällan ens rör alkohol när min dotter är med mig men det här satt fint som sportdryck.

Vilket toppenkalas! Man vill ju gärna sno idén. Jag får ju dock alltid ett träningsbonanza kalas på min födelsedag eftersom jag i år och de kommande 2 åren kommer att vara i Åre på WorkoutÅre. I år på min födelsedag rekade jag en topptur på Åreskutan för att vi sen skulle leda nästan 50 personer upp samma väg. Det var då.

Här är bilder från idag. Tack Annika! 🙂

Igår invigde jag mina Inov-8 X-talon 190. Inov-8 är märket. X-talon är deras terrängsko med redigt grov sula och 190 står för 190 gram i vikt ( i UK 8 tror jag). Jag älskade dem men rakt av kan jag inte bara rekommendera dem helt generellt. Lite funderande får det allt bli.

Egentligen är det lite konstigt att fråga någon vars fötter du inte vet hur de ser ut om ”skon är bra?”.

En del fötter är breda/smala, har höga/låga fotvalv. För att inte tala om olika långa tår, fotknölar och annat som ser olika ut.

Jag passar bra i adidas men Asics sitter inte bra. Saucony funkar inte heller. Salomon sådär. Inov-8 underbart!

Jag tillhör de som tror att vi är skapta för att röra på oss länge och kroppen har potentialen att absorbera att vi sätter i fötterna om och om igen tusen och åter tusen gånger om. Chris McDougal är rätt övertygad han med.

Jag tror dock inte vi bara kan säga ” eureka” och sticka ut från kontoret medan surdegen jäser utan skor och springa mil efter mil utan problem men jag tror potentialen finns där. Det hör väl till att man blir tillfrågad om man ”springer i barfotaskor” och ni som läst bloggen ser att jag har Vibram. De har jag för att träna styrka och kortare löppass i absolut. Men jag springer inte långpass i dem. Jag tycker de är sköna att springa i i skog och terräng och asfalt går bra också men har hellre en lättare löpsko på. Jag har vant mig under en längre tid att göra det och springer inte med hälisättning.

Det finns de som bara använder barfotaskor. Härligt om de undviker skador och har vant sin kropp och sitt steg. Ännu härligare om vi alla respekterar att vi tycker olika.

Jag har skrivit det tidigare att jag tycker alla som springer ska pröva att springa barfota en liten bit för att känna hur de sätter i foten. Du blir varse snabbt. Har du ett par asics Gel Kayano så kan du komma undan med att slamma i hälen med låg frekvens (här steg / minut) för det är så mycket stötdämpning i skon. Det kan du inte när du springer barfota. Du kommer direkt att behöva trippa fram för att inte få ont i fotsulan.

Vi har 26 av ca 206, alltså 13% av alla ben i fötterna i ett rutsystem som möjliggör stor rörlighet. Den försvinner i en sko och framförallt i en uppbyggd sko. Moder natur hade nog tänkt att vi skulle använda foten mer när hon satte så många ben, så fint pusslat nere i våra fossingar.

När man sätter i foten ”bra” så funkar hela stötdämpningssystemet i foten, vidare upp i benet hur bra som helst. När jag tränade kampsport så ledde vi vid fall ut energin ur kroppen via en arm som man slog i mattan. Lite så jobbar foten upp i benet och vidare om den får göra det på rätt sätt.

Jag vill ha skor som gör att jag känner underlaget och kan jobba med att löpsteget ska bli så smidigt och tassande som möjligt. Jag vill känna terrängen och jag vill att skon ska tvinga mig att ha ett bra steg hela passet. Jag är skadefri och har aldrig haft förslitningsskador av något slag från min löpning och därför går det bra att springa i tunnare skor.

Gillar du adizero-serien så gillar du nog Inov-8. Jag älskar mina adizero XT, de är betydligt hårdare än dessa nya. Springer jag lite längre (> maradistans) så hjälper XTn foten att vara stabil men för kortare pass kommer jag köra på X-talon. Jag kommer definitivt skaffa asfaltsmotsatsen ”f-lite” till våren. Eller tidigare med broddar på. På prisjakt kan du leta bästa priset på Inov-8 i Sverige! Jag köpte mina på Outnorth och är jättenöjd med deras service!

Skrotmos tyckte de var stora och klumpiga

I varje ögonblick. I varje möte. Varje intervju. Varje pitch. Varje fika. Vid sälj. Vid köp. Varje gång du gör något. Gör det bäst.

bild: etsy.com