Man ska inte underskatta nystartseffekten- den motivationspush man kan få av att tiden känns… ny! Som vid ett nyår. Det är toppen! Smart att dra nytta av. Problemet är att den effekten förstås klingar av. 1:a januari andas liksom inte samma magi som säg onsdag 13.e mars i snålblåst. Ett annat problem är att vardagen och livet inte automatiskt uppdateras för att anpassa sig till våra exalterade nyårsplaner. Och det målen kräver är ofta betydligt mer än att registrera sig för sitt drömlopp och hala upp den digitala plånboken på en webbsida.

Med denna lätt nyårsplansdystopiska inledning vill jag inte slå ned på nyårsplaner men däremot hjälpa till att trycktesta de loppmål du satt inför året. Detta genom att ställa tre viktiga frågor. Frågor som omformulerat kan funka jättebra även för andra mål i livet, eller arbetslivet.

1.  Är det här mitt mål?

Alltså är det här viktigt för mig på riktigt? Om ingen fick reda på att jag klarat av det, skulle det kännas lika viktigt då? Vad är det för mål jag egentligen har? Eftersom att klara en distans eller en tid i sig inte är något utan det är känslan du får av det som är viktig.

2.  Känns vägen mot målet viktig, rolig, givande?

Detta därför att om det är ett utmanande mål kommer vägen dit vara antingen lång och eller även krävande och utgöra den största delen av utmaningen. Om du inte ser fram emot träningen kommer det inte bara vara fysiskt krävande utan också mentalt sk*tjobbigt. Gissningsvis ska det här utföras på fritiden. Ingen annan än du bryr sig egentligen om att du gör det. Du får inte betalt. Det behöver vara något du faktiskt gillar att göra eftersom träningen till stor sannolikhet kommer utgöra kanske 99% av all tid till det här äventyret.

3. Håller du och din vardag för det här?

Kan av egen erfarenhet rapportera att en fysisk utmaning som 46-åring kräver en hel del mer stöd än när jag var 26 och bara fick för mig att springa ett maraton igen. Om du utmanar kroppen- behöver den mer återhämtning. Om du ska lägga mer tid på träning- behöver den tas från något. Det kan vara något av det bästa du gör, men det kommer krävas mer än att planera in träningspass. När jag tränade för mitt bästa 100-miles (16,1 mil) var jag småbarnsmamma. Att träna innebar att både skapa ork för riktigt långa tuffa långpass men sen också komma hem och vara en bra och närvarande mamma eftersom jag redan kanske varit borta en halv dag. Man blir stark av en utmaning, men den kräver möjlighet till superkompensation, alltså utmaning + återhämtning + adaption = förbättring. Hur gör du för att få plats till det i din vardag?

Jag hejar på dig som satt ett löpmål för året- berätta gärna! Personligen har jag inte satt något än men är lite sugen. Bilden är från mitt senaste långa äventyr då jag sprang ett utltralopp i Wales. På bilden är jag på väg ned från toppen av Mt Snowdon och här var målet inte någon tid utan att klara av att njuta hela vägen in i mål. Kommer inte ens ihåg distansen jag sprang, runt 5 mil tror jag.

Gott nytt bohemlöparår! / Annie

Hej på er!

För att brygga över från senaste inlägget om hälrehab kan jag glatt berätta att – det håller! Inga bakslag!

Däremot är min springform, förhållandevis jämfört med mig själv inte medelsvensson,  U R U S E L.

Det var lätt nedslående sist jag försökte jogga 2 timmar och verkligen fick kämpa sista biten. Jag blev varse om flera saker jag förut varit bra på. Bara att kämpa på!

När man tränar för att springa riktigt långt tränar man oftast på det som är det lättaste: Början av loppet. Men den delen när man verkligen får kämpa: mot slutet, tex springa på natten när man springer 100 miles, det övar man sällan lika mycket på. Springa när det inte går att äta, när allt gör ont. När man inte har lust. Dit kommer man ju naturligtvis först när man sprungit då säg 10 mil och har sex kvar och det är sällan man tränar så långa pass- det är inte nödvändigt eller tidssmart. Det sliter dessutom för mycket! Men det går att träna på de utmaningar och känslor som uppstår under de senare delen av passen också.

En kommentar- vad som är ”riktigt långt” är olika för olika människor. För mig var 8 mil och uppåt riktigt långt förut. Nu är allt över 2 mil riktigt långt. Det är en känsla som beror på både konditionsnivå, erfarenhet men också dagsform!

Under mitt andra 100 miles kraschade magen- som den ofta gör men jag var lite oförberedd på det. Jag fick knappt i mig något andra halvan av loppet- alltså under 6-8 mil och under 10 timmar cirka. Att vara lite mer förberedd på det hade hjälpt.

Och en kommentar till: Det här är inga hälsosamma tips. Tvärtom. Men att springa långt är inte hälsosamt så det spelar ingen roll. Det här är tips för att rusta dig för det som jag mött många kämpat med under långa lopp.

Tips 1: Spring när du är seg, trött och inte alls har lust

När är din värsta tid på dygnet? När är du seg o trött? Spring då. När du sitter som skönast i soffan- stick ut. När du tänkt framför skärm hela dagen o knappt kan fundera på middag- stick ut. När det känns görtråkigt att springa- spring! Du kommer säkerligen någongång behöva lyfta dig själv från avgrundsdjupa dippar under ett långt lopp- be prepared!

Tips 2: Spring när du inte ätit som du brukar, spring när du är hungrig

Inte om du får blodsockerfall men under ett långt lopp kan du räkna med att du behöver springa men inte får i dig energi. Tough luck! Fettförbränningen förbättras bara av att du tränar men att springa med känslan av att inte ha ngt i magen kan vara bra att vara förberedd på. OBS! Alla är olika här- vissa kan gå upp och dra flera mil på lite vatten, andra måste ha energi. Du behöver veta vem du är och vilken nivå du kan börja på: Kanske är det att jogga 20 minuter som är lagom. Igen- inte för hälsa- för att vara förberedd!

Tips 3: Spring när musklerna är trötta o stela

Back-2-backpass kan vara en lösning för att bygga volym skonsamt men jag tänker ännu brutalare: Kanske kör du ett benpass dagen innan o benen är superstela. Spring! De kommer va det i slutet av loppet- vidrigt stela. Det här är förstås en viss risk för skador så ta ingen svår teknisk rutt här men att springa med riktigt gött stela lår- det är ett bra sätt att vara redo för de sista milen på loppet!

Och- disclaimer- det här är inte hälsotips. Det här är inte mysigt eller optimalt för ”vanlig” träning. Men har man valt att springa riktigt riktigt långt så är ju inte den fysiska hälsan i fokus men din resiliens- din motståndskraft- stärks av att du vet att du klarar av att springa även när kroppen säger ifrån.

Bilden: Det här loppet bestod av att springa cirka 3 mil dag ett och sen övernatta och springa 6 mil dag två. Man var tvungen att ha med sig all packning för både matlagning och övernattning och all energi. Det blev tungt, det var supervarmt och löpsteget blir väldigt konstigt när man har mycket packning- bra att ha övat på innan.

Ja! Det är sant! Min första löparskada någonsin. Jo jag har  haft problem med falsk ischias och jag ramlade och fick bakteriell bursit men inget av det kopplar jag till att jag sprungit sönder mig.

Men nu så. Jorå. För jag har förvisso sprungit ofta senaste året. Men inte långt. Inte fort. Inte platt. Inte på asfalt. Och jag vill inte skriva om det men … senorna kanske inte är lika tålmodiga som när man var 25. 30. Man kan göra allt. Men inte gå från 0-100. Och inte från att jogga runt några kilometer i skogen till att springa. En mil. Ganska fort för att vara mig. På platt underlag. Med mycket asfalt. I jättetunna skor.

Det gjorde jag.

Det gjorde inte ont just då men sen skulle jag springa igen och då.. gjorde då ont. Riktigt ont.

Och rubriken till trots- jag vänder mig alltid till Elin Bjärkstedt för råd när kroppen krånglar. Jag låter inte chatGPT göra en diagnosbedömning. Men nu ville jag inte störa Elin för mycket längs vägen när vi väl rett ut att senfästet eller senskidan var inflammerad och övergripande hur jag skulle återhämta den.

Jag tänkte jag briefar ChatGPT och testar. Och det har funkat jättebra eftersom ”chatte” då hela tiden fick uppdaterat hur det kändes och vad jag gjort. Och det hjälpte mig med motivationen. För att inte kunna gå och springa den här tiden på året- uh!

Jag skadade mig 20:e maj och som tur var hade jag ett par kryckor hemma så kunde avlasta under helgen då jag behövde gå massor. Tror det gjorde mycket!

Sen fortsatte jag ha med mig kryckorna i nästan två veckor för att ta till dem så fort jag kände att jag gick för mycket. Mitt mål var att inte få ett. enda. bakslag.

Det har tagit 8 veckor att bli HELT smärtfri. Alltså att det inte ens stramar eller känns ”trött”. Jag är så stolt. Det har varit otroligt frustrerande eftersom min löpning är en central del i min hantering av min ADHD. Men jag sa till mig själv att jag ska acea den här rehabben utan bakslag!

Jag har gjort en sak av att uppskatta varenda lilla joggingtur, vartenda löppass men nu uppskattar jag det än mer. Och jag som aldrig gjort en tåhävning i mitt 46-åriga liv kommer nu väva in TUNGA tåhävningar regelbundet.

Efter två månader kunde jag vandra runt 1-1,5 mil i fjällen under en vecka och därtill sprungit tre korta pass. Det håller!

Senaste dagarna har jag vandrat med packning upp o ned och på väldigt ojämnt underlag.

Men jag fortsätter bygga upp försiktigt. Fick höra från många som haft liknande problem att de fått bakslag och tror inte jag är immun mot det men jag tänker att det jag iallafall ska undvika är att hålla ordning på att inte överbelasta hälen. För man måste lägga ihop all belastning man utsätter hälen för. Och det kräver att man håller koll- vilket jag som inte loggar min löpning och styrketräning avskyr men nu blir det så ett bra tag till.

Jag bad chatte skriva ihop en sammanfattning av vad jag gjort och progressen. Det går förstås inte att kopiera som recept för rehab men kanske kan inspirera någon som känner frustration!

Nu- fortsätter jag vara tacksam i varje löpsteg och igen! försöka ta sats för att springa längre i naturen igen. Sköt om kroppen, innan den är skadad och extra mycket när den är det.

Vecka 1–2:

• Vila från löpning
• Kortare promenader i plant underlag
• Inledande tåhävningar utan vikt
• Fokus på att minska eventuell svullnad och inte provocera smärta

Vecka 3–4:

• Löpintervaller introduceras (t.ex. 3×2 min, sen 4×2 min)
• Ingen stelhet på morgonen = mycket gott tecken
• Fortsatt tåhävning, lätt till måttlig belastning
• Lätt känning under löpning tillåts, men inte efteråt

Vecka 5–6:

• Ökad total löptid till 20–25 min jogg
• Styrketräning: tåhäv med vikt (t.ex. 10–16 kg)
• Promenader i mer varierad terräng
• Möjlig lätt trötthet eller molande känsla under dagen, men inga symtom som tilltar

Vecka 7–8:

• Kuperad vandring med packning (7–8 km med 10 kg)
• Löpning upp till 35–40 min i terräng
• Stabil styrka i vad och fot
• Inga symtom vid gång, bara trötthetskänsla efter tyngre dagar
• Knaster som känns bara vid tryck (inte under rörelse) – helt normalt i slutet av läkning

Råd under hela rehaben

• Morgonstelhet är en viktig indikator – du har inte haft den = superbra
• Undvik hård massage direkt på ömma områden
• Öka belastning långsamt (ca 10–20 %/vecka)
• Löpning kan fortsätta om återhämtningsmönstret är stabilt
• Skoval spelar roll – stabil hälkappa, lätt drop, inte för mjuk sko
• Pausa explosiva övningar (hopp/squatjumps) vid trött eller irriterad sena
• Vid knaster som endast känns vid tryck (inte rörelse): det är ofta bindvävsstruktur under läkning – inte skadaStyrka:
  • Tåhäv långsamt (3–4 set x 12 reps)
  • Excentrisk tåhäv (sänk långsamt från tå till häl)
  • Tåhäv på ett ben – vid stabil känsla
  • Tåhäv med vikt (t.ex. hantel eller ryggsäck)

  Fotstyrka & balans:

  • Handdukspickup med tårna
  • Tåspridning
  • Balans på ett ben (gärna på mjukt underlag)
  • Lätt fotledsrörlighet (cirklar, framåtgung med knä över tå)
  • Rörlighet & återhämtning:
  • Gå i varierad terräng (för att utmana funktion, inte bara styrka)
  • Aktiv vila med lätt gång, gärna barfota på gräs eller mjukt underlag
  • Värme innan aktivitet kan hjälpa cirkulationen

  ---

  Råd under hela rehaben

  Lite känning = okej
  Smärta som ökar eller biter sig fast = inte okej

  • Morgonstelhet är en viktig indikator – du har inte haft den = superbra
  • Undvik hård massage direkt på ömma områden
  • Öka belastning långsamt (ca 10–20 %/vecka)
  • Löpning kan fortsätta om återhämtningsmönstret är stabilt
  • Skoval spelar roll – stabil hälkappa, lätt drop, inte för mjuk sko
  • Pausa explosiva övningar (hopp/squatjumps) vid trött eller irriterad sena
  • Vid knaster som endast känns vid tryck (inte rörelse): det är ofta bindvävsstruktur under läkning – inte skada

Det har varit tyst härifrån – IGEN! Men ett samtal från Sveriges Radio (!) gjorde mig uppmärksam på att min röst kanske uppskattas i löparvärlden ändå, kanske faktiskt behövs.

Får ofta frågan ”springer du något nuförtiden?” och jo oj vad jag springer. Jätteofta. Men inte så långt. Och jag springer MYCKET  men inte hårt och fort. Jag springer mycket utifrån att löpningen får ta mycket plats i kroppen och i huvudet. Svårt att förklara, lätt att känna. Löpningen är stor i mig, stor i mitt liv. Viktig i och för mig.

Jag har inga regler men jag har, efter alla år i rörelse med svävmoment, en filosofi och några principer. Jag var på väg att skriva ”alla år i löparskor” men jag springer inte ens alltid i löparskor. Utan när jag kokar ned vad min löpning är så är det att jag rör mig med ett svävmoment i steget- jag springer!

Med en filosofi och med principer som för mig handlar om:

1. Det krävs inget för att jag ska kunna springa förutom att jag ska vara frisk. Så absolut ingen runstreak: Den dagen jag har feber springer jag absolut inte. Men i övrigt finns det inget som hindrar.

2. Löpning handlar om att vara utomhus med naturen. Oavsett väder. Det viktigaste är att komma ut, går inte det- ingen löpning. Jag springer absolut inte inomhus- då är det inte min löpning. Jag springer till 99,9 % ensam. Minns inte när jag sprang med sällskap senast. Det är min egen tid där jag blir påmind om naturen, om himmel, om mark, om luften. Där jag behöver kunna ha 100 % fokus på det och på min kropp, inte någon annan. Då får vi ta en promenad.

3. Det behövs inga speciella kläder eller utrustning, gärna gamla slitna skor. För en runda där det går att ta sig hem om något händer behövs inga speciella kläder, oavsett vad alla influencers och sportmärken försöker intala dig. Funktion handlar om att vara skönt klädd. Punkt. Jag springer i trasiga strumpor, gamla tischor, lovikkavantar på vintern. Mina favoritlöparskor är 12 år gamla. De har inga avancerade sulor och ingen drop som maskerar ett dåligt löpsteg utan tvingar mig att springa med ett hållbart löpsteg- och så har jag heller aldrig haft en löparrelaterad skada trots mina 16-milalopp. Jag ska inte vinna ett lopp där skor kan göra skillnad utan jag vill hålla för att springa hela livet- då passar det bra att få direktrespons på hur isättningen sker. Är den kass? Det känner jag direkt!

4. Hellre njut än kut. Om ett planerat pass tar emot- struntar jag i det. Jag får inte betalt för att springa så det ska inte ta emot förutom just under en flåsig intervall. Jag vill längta till min löpning, njuta av den inför, under och efter. Om jag inte längtar till passet gör jag om det i huvudet så det blir något jag längtar till. Livet är nog fullt av jobbiga saker.

5. Jag mäter i känslor. Inte i siffror. Jag vet inte hur långt jag springer, inte hur fort. Ibland kollar jag hur långt- när jag vill mäta känslan av att springa två mil till exempel. Eller fem. Men oftast springer jag och söker en känsla. Av paus. Av samhörighet. Av att få vara bara jag. Av att ha ork- genom att utmana den. Av att bli riktigt flåstrött.

Jag springer för att det är vem jag är. Det gör mig till mer av mig. Det ger mig en känsla av samhörighet med en värld jag vill vara en del av. Mina principer hjälper mig att hålla själva löpningen enkel i sin form, ibland jobbig i sitt utförande. Men alltid något som helt i sig själv är svaret på frågan varför jag gör det: Inte för att.. och så något annat utan jag springer för att- det är en del av vem jag är som hjälper mig vara annat som jag är.

Bild från min senaste springtur: En morgontass i Storlien utan detaljplan men på jakt efter en utmanad känsla.

Varför springer du? Finns det några sanningar att hålla i? Några att utmana?

// Annie

Det var nästan exakt fyra år sen jag sprang ett lopp senast. Då sprang jag Sthlm marathon och lade till 8 km för att göra ett Tjejmarathon- som vi ju vet är längre!

Jag är generellt inte ute efter att springa lopp för att det är lopp men gärna de upplevelser som det erbjuder. Helst i terräng och historiskt- helst långt som fasen! Halvmarathon har jag inte sprungit sen 2011.

Men så har jag bestämt att jag ska börja springa längre igen. Det är högst oklart vad kroppen tycker om det- det får vi se. Men ett marathon borde jag klara tänkte jag i september när jag fick nys om Uppsala Maraton. Att få springa genom den stad som jag numer jobbar i några dagar i veckan- kul!

Anmälde mig till maratondistansen och gjorde ett träningsprogram i huvudet. Det handlade om att springa 2-3 lite längre pass där det längsta skulle vara runt 25 – 30 km. Betyyyyydligt längre än jag sprungit alls i år då de flesta av mina joggsvängar i skogen ligger på ca 4-5 kilometer.

Första passet gick bra. Men blev bara 12 kilometer. Sen blev jag snuvig i den där förkylningen som verkade knocka halva Sverige. Och sen blev det inte riktigt något mer långpass. Fick till 11 kilometer en gång. Inget man springer en mara på när man inte sprungit över två mil på över ett år!

Jag mailade och frågade om jag kunde få byta men halvmaran var full så fick starta med dem men ha min maranummerlapp.

Såg verkligen fram emot det nu- 2,1 mil en vacker höstdag- det borde bli njutigt även om det kändes långt med min form just nu.

Lördagen den 26:e oktober var en toppendag vädermässigt. Tog pendeln till Uppsala och knatade upp till slottsbacken där starten gick. Nästan 3000 var anmälda totalt, maragänget hade redan startat. Vi startade 11.15 och jag hade ingen klocka och planen var att springa så lugnt att jag kunde njuta hela vägen. Jag visste att det nog skulle handla om att ligga på runt 7 min /km.

Det var verkligen fint och härligt att springa. När vi kom ut till Kungshögarna ringde jag familjen på video och sa hej!

Var inte andfådd, njöt även om min kropp INTE är van vid asfalt och jag kände hur jag blev tröttare och tröttare. Man sprang en vända så man mötte de som redan vänt- det var kul!

Det var överhuvudtaget KUL att vara en del av ett lopp igen. Det flög kort förbi en tanke om att jag vanligtvis springer både mycket längre och fortare men samtidigt var jag så glad och stolt att jag ställde mig på startlinjen inför något som inte skulle handla om att prestera – utan genomföra!

Sista sex kilometerna var jobbiga. Inte andningsmässigt men benen var stela- ovant med så mycket asfalt som sagt. Försökte skoja och dansa mig fram genom stan och sen var det bara 1,5 kilometer kvar med den häärliga branta backen upp till slottet och trappor som avslut strax innan mål. Höll i min lugna jogg och joggade in på vad som sen visade sig vara 2 hr och 21 minuter-strax under 7 min/kmtempo.

Planen var att inte vara sliten och även om jag där och då kände som att jag inte kunde ta ett steg till så var det inga problem att gå nedför backen och sen småjogga för att hinna med tåget. Dagen efter mådde jag helt ok också- som att jag sprungit lite längre bara. Tackar min styrketräning och all kontinuitet för det!

Måste också ge en eloge till arrangörerna- att få en riktigt fin medalj – så kul. Banan och mål o start – jättefint men tror det kommer krävas en annan strategi om loppet fortsätter växa!

Till dig som läser detta- kan varmt rekommendera detta om du vill persa på maraton eller halvmara- det är en rejält snabb och lättsprungen bana. INGA backar alls förutom den korta upp till målet.

Detta var ett av mina kortaste lopp. Mitt absolut mest långsamma jag någonsin sprungit. Men en av de bästa prestationerna jag gjort: Jag anpassade fart och ansats till rådande form. Jag lade bort klockan helt och jag frågade mig själv flera gånger- njuter jag? Tar jag in omgivningen? Håller jag? Och det var JA hela vägen.

Inget sprattel på hjärtat efteråt heller.

Kort. Långsamt. Men jättefint. Och skönt få bekräftelse på att jag håller får lite längre igen!

Låter intuitiv löpträning flummigt? Det är det, som vi kommer se, inte alls. Det kan vara det mest tillförlitliga sättet att både nå goda resultat som att vara motiverad och hållbar för ett långt löparliv!

Oavsett vad du vill uppnå för mätbara resultat med din löpning kan du hitta såväl proffsiga träningsprogram som allehanda välmenande tips om upplägg på pass, periodisering, prylar, produkter och plagg ”därute”. På nätet. I tidningar. I sociala medier. I böcker. (Jag har också testat Chat-GPT’s förmåga att ge mig tips för löpning och jodå- hen gör bra och nyanserat ifrån sig). All information om hur man ska träna bäst för att uppnå olika resultat på olika distanser finns tillgängligt för vem som helst. Det är inte utmaningen, problemet. Den och det ligger snarare i att anpassa och adaptera den träningen till dig, till ditt unika du. Och det kan ingen  skriva hur du ska göra.

Det finns ett stort värde, både för prestation och hälsa och vågar jag påstå- löparglädje, i att utveckla sin förmåga att coacha dig själv. Som jag kommer argumentera för, finns det flera starka motiv till att det bästa du kan göra är att stärka din förmåga att:

1. Lyssna på kroppens viktiga signaler
2. Förstå vad både subjektiva signaler och objektiva betyder. (Subjektiva är det du känner själv och objektiva är de du kan mäta tex med hjälp av termometer, pulsklocka etc)
3. Tolka och planera din träning utifrån de signaler du får

Vem är jag att påstå detta? Jag firar 25 år som hälso- och löpcoach i år. Jag har coachat såväl nybörjare som högpresterande löpare och jag har själv tränat upp mig själv till sub 20 hr på 100-miles i terräng enligt denna – tja filosofi? Har ”aldrig” skadat mig från löpningen. (Däremot haft problem med falsk ischias till och från). Aldrig haft detaljerade förutbestämda träningsprogram utan sprungit utifrån vad kroppen säger- och förstås min kunskap om fysiologi, konditionsträning och all reflekterad erfarenhet. Det är det här lyssnandet på kroppen och den ackumulerade, reflekterade erfarenheten jag önskar att fler ska ha med sig som guide i sin löpning. Så den kan vara sådär underbart upplyftande och livsberikande som den bör kunna vara.

Vi börjar med varför du har nytta av att bli mer intuitiv och fortsätter med några tips kring hur du kan göra. Det här är mina tankar och reflektioner baserad på ovan erfarenhet.

Du känner dig bäst

Som jag skrev i inledningen är det inte svårt att ta fram träningsprogram för milen, halvmara, maraton eller ultra. Det är bara att be Chat-GPT eller klicka runt här på Runners World för den delen. Men det är som att köpa en formgjuten kostym för någon annan och försöka få den att passa på dig- det funkar inte. Det är så mycket faktorer som påverkar vad den bästa starten, upplägget och progressionen kommer vara för dig. Den träning som ger prestation är den som du faktiskt kan ta till dig. Den du kan återhämta dig från för att få superkompensation- när kroppen förenklat tänker att, det där var jobbigt, bäst vi stärker upp oss så vi klarar det bättre nästa gång. För de flesta är tiden en utmaning och att då få till det bästa av varje pass blir en viktig faktor för att inte slösa värdefull träningstid. Då gäller det att veta ”var kroppen är” just då.

Oavsett om du har en coach är det du som vaknar i din kropp och kan veta vad den är i skick för. Det är du som kan lära känna din kropp bäst, och det är du som alltid kan lyssna på din kropp bäst. Bäst veta om det gasa eller bromsa som gäller. Det kan aldrig ett förutbestämt program eller en annan person göra.

Även om du hoppar på ett nybörjarprogram kommer det omöjligt att vara anpassat för just dina unika förutsättningar. Än svårare blir det om du börjat träna enligt ett program och livet händer- som det gör! Du blir sjuk, skadad, får inte till passen. Hur ska du då ”hoppa på” programmet igen? Om du känner dig själv och lite basic träningsteori kommer du kunna komma igång och framåt på ett klokt och hållbart sätt. (Nästa blogginlägg kommer handla om grundläggande principer för att hålla som löpare.)

Genom att lära dig lyssna på viktiga signaler från kroppen och ha kunskapen, tryggheten och möjligheten att anpassa träningen kommer du både kunna nå bättre resultat, njuta mer och uppnå högre hälsa.

Finns det forskning på det? Jadå! En inte jättestor studie förvisso men denna visar på den positiva effekten av att anpassa träningen till hur det är, snarare än hur det står. Den talar också till hur faktorer utanför löpningen påverkar framsteg och återhämtning.

Så ett brandtal till varför du ska springa utifrån hur du faktiskt mår kan sammanfattas i att

• Inget program kommer någonsin vara anpassat unikt till dig
• .., och om det skulle vara det så behöver det ändå uppdateras hela tiden utifrån vad som händer i din kropp och hur den responderar på händelser både i och utanför löpningen
• … du har alltid med dig själv. En coach kanske kommer och går, livet förändras men om du kan dig- då har du alltid med dig din bästa och mest uppdaterade coach.

Subjektiva mätningar

Att mäta subjektivt handlar alltså om att du helt enkelt känner efter. Att känna efter hur det känns är inte dumt. Jag vågar påstå att det viktigaste i din löpning ändå är en känsla som finns inom dig. Och att målet med löpningen faktiskt är en känsla, eller fler. Det är inte att klara en viss distans eller tid- det är känslan av att klara det. Känslan av att springa, känslan under tiden, efteråt. Så när det känns riktigt bra, kul, stärkande, skönt, maffigt- ja då är det en helt enkelt ett bra mål.

Med det sagt kan det ibland kännas helt fel att springa- fast det kanske är helt rätt. Att vara lite seg och omotiverad inför ett planerat jobbigt pass betyder inte att det är dumt att köra ändå. Att lära sig känna skillnad på att vara sliten och seg är en viktig distinktion. Ibland kan det å andra sidan kännas bra fast det egentligen inte är läge att pusha på. Kanske känner du en press att få till ett pass för att ”vara i fas”. För att imponera på någon annan. (Jag kan dock lova att ingen bryr sig i närheten så mycket som du- folk har nog med att foka på sin egen löpning och undra vad du tycker om dem.)

För att känna efter kan det hjälpa att skapa ett personligt frågebatteri. Du får göra ditt eget men här är några frågor att utgå från för att bestämma om du ska träna och isåfall hur hårt och vad:

1. Hur känns det?

 I all sin enkelhet. Hur mår du? Är du lite seg men vet du kommer må så bra bara du sticker ut? Eller känns det som något är fel i kroppen? Och det är en känsla som det är guld värt att få koll på! Seg för att du varit stilla mycket – kör! Seg som i att något är på g att bryta ut? Ta en kort promenad och foka på frisk luft eller gå och lägg dig!

2. Hur har jag sovit de senaste dagarna?

Du kanske har en dålig natt men i övrigt bra sömn- då kan det funka att träna hårt ändå men om du är sliten kan det vara svårt att ta till sig passet- i bästa fall.

3. Hur ser möjligheten ut att få sova och återhämta mig tillräckligt framåt?

Om du planerar att köra hårt och sen inte kan vila kroppen och sova ordentligt- då kommer du bara bli sliten- inte få träningseffekt.

4. Har något hänt idag som gör att jag bör vara lite försiktig?

Om du har planerat ett hårt pass och haft en dag med enormt mycket stress och press kanske stressystemet behöver en lugn kravlös upplevelsejogg och nedvarvning snarare än mer uppvarvning. Stresshinken är s a s full redan.

5. Är jag tillräckligt återhämtad från tidigare träning?

Kanske har du sovit bra men senor och ligament är inte återställda nog för tuff belastning. Muskler är vaskulära- alltså har hög blodtillförsel och får mycket ny näring och ”hjälp” men senor och ligament är mer ”avaskulära” och tar längre tid på sig att återhämta sig. Om du tröttat ut anklar med brötig terränglöpning och ska springa ett utmanande pass är risken för skada större. Att däremot vara lite trött i lårmusklerna och köra ett otekniskt distans eller långpass med ordentlig återhämtning efteråt- det kan ge riktigt bra träningseffekt!

De här frågorna kan hjälpa dig besluta om:

• Du ska genomföra passet som planerat
• Du ska anpassa passet och göra det lättare- eller om du känner dig superpigg
• Du ska vila och ladda upp för att genomföra passet bättre nästkommande dag. Beroende på hur du är som person kan detta kännas svårt. Jag upplever ofta att det här kan vara ett riktigt bra beslut och jag får lite nu jäklar kraft till det passet.

Sammanfattningsvis: Vilka personliga frågor behöver du ställa dig för att ta reda på vilket pass du är redo för att köra?

Att mäta objektivt

Med den stora utvecklingen inom så kallade wearables finns det en stor möjlighet att mäta parametrar som kan hjälpa dig planera din träning efter din fysiologiska status. Jag är INTE expert på detta men är en trogen användare av Oura-ring som just för att den sitter tight på fingret och har hög kvalitet är en tillförlitlig källa för värdefull data. Jag har följt viss data i 4 år nu och det har verkligen hjälpt mig motivera mig att ta hand om min återhämtning och knuffat mig i rätt riktning vad gäller att balansera ansträngning och återhämtning.  Samtidigt gillar jag en lite mer bohem approach (det är min # kring hur jag ser på löpning :D) och då faller avancerad uppföljning bort. Några data som kan vara relativt enkla att följa utan träningsklocka är:

1. Som kvinna rör sig temperaturen under månaden. Innan mens kan vissa av oss nästan känna oss febriga när bastemperaturen ligger 0,5 grader upp. Att hålla koll på temperaturen regelbundet kan hjälpa se om en infektion pågår eller är på g.
2. Vilopuls och puls vid valda tillfällen. Att mäta pulsen så fort du vaknar på morgonen med regelbundenhet ger en indikation om hur återhämtad du är. Du kan också ta pulsen vid ett regelbundet återkommande tillfälle- till exempel när du kommer hem efter ett hårt pass och lägger dig på golvet- hur reagerar pulsen då? Ett värde säger inte mycket i sig men över tid kan du få en tydlig bild av om pulsen blir lägre vilket ofta betyder att hjärtat fått en bättre slagvolym- bättre kondis! Eller om du är ur balans av någon orsak och pulsen ”ligger kvar” högre än vanligt. Viktigt att betona här är att det är en trend över tid som ger värdefull data.

För dig som har ett tillförlitligt ”verktyg”, till exempel min favorit- Oura ring kan du också följa din HRV, din hjärtvariabilitet som lite förenklat visar på hur återhämtat du och ditt hjärta är. Jag är väldigt fascinerad och intresserad av HRV och använder det ihop med vilopuls för att planera min träning. HRV är personligt och behöver också följas över tid för att ge en tydlig bild av vad ett bra värde för dig är.

Personligen använder jag mitt HRV som guide för att planera min återhämtning, både sömn och från träning och andra stressorer i livet- många som är väldigt roliga men ändå kräver mycket av mig. Hur jag gör det och min löpnings- motionsfilosofi för att hålla som löpare och människa tänkte jag skriva om i nästa inlägg.

Det jag vill förmedla här är att det inte finns något utanför dig som är lika värdefullt och sant som hur du upplever dig själv. Att det finns stöd för att intuitiv löpning är ett sätt att både nå prestation och hälsa. Och att inget är svart och vitt- visst går det att blanda att följa program, ha en coach OCH lyssna på dig själv.

Jag vill gärna slå ett slag för det inlyssnande, lyhörda och adaptiva, lite mer bohemiska löpandet. Där du alltid har expertisen med dig, för den finns inom dig.

Hur kan du börja lyssna mer på och guidas av dig själv?

Det finns massor av tips därute kring hur man ska göra under uppladdning för ett lopp. Det behöver jag inte skriva igen här. Jag vill däremot gärna skicka med lite tips som kanske kan skapa värde utöver dem.

Jag blev igen kontaktad av DN   för att kommentera kring att springa i värme. ( I vintras var jag med i en artikel om att springa i kyla du kan läsa här.)

Personligen undviker jag att springa i värme men har tyvärr fått ta mig genom flera lopp i rejäl hetta. (Som Stockholm maraton 2007 då jag bara joggade runt just pga inte beredd på värmen då jag bara tränat uppe i Jämtland :)). Och som på bilden på Irontrail då jag fick ge tappt och gå ganska mycket.

Det ser ut att bli riktigt varmt på lördag och förhoppningsvis har du fått chansen att redan öva på att springa i värme. Kroppen acklimatiserar sig och vänjer sig- men vi är alla olika! Däremot kan man med forskningsstöd säga att öva på att springa i värme är bra!

Men det är en sak att träna i värme och en annan att prestera. Och framförallt om du INTE är helt van vid det och vet med dig att du påverkas mycket. Vi är olika men prestationsförmågan påverkas i värme. Punkt. Du kanske har tänkt att ta i, prestera, satt ett tidsmål. Men värmen gör att det blir ett annat lopp. Det är inte lika tydligt som att bansträckningen skulle bli dubbelt så utmanande – men det är en utmaning att ta i beaktande. Som i bästa fall känns tuff, men, vilket många lopp vittnat om, också kan utsätta dig för hälsofara. Så det är mitt medskick här- det är ett annat lopp. Kartan är inte terrängen. Släpp din ursprungsplan- skapa en ny med betydligt högre lyhördhet för kroppens signaler. Lyssna noga. Lyssna tidigt. Lyssna ofta. Vinsten är att lyssna och agera klokt.

Tre andra tips jag också vill skicka med:

1. Ladda och håll den mentala formen

Det pratas ofta om att vara i fysisk form men det är din mentala form som ska ta dig runt. Och det mentala är ett batteri som du behöver fulladdat när du ställer dig på startlinjen. För att, i vanliga fall kunna pusha dig när du tvivlar. Men också för att klara av att vara lyhörd. Att trötta ut hjärnan med negativa tankar, oro, press och att det där härliga pirret slår över i paniktvivel- det äter upp ditt viktiga mentala batteri. Du kanske inte kan hindra jobbet och livet från att hända veckan innan men se om du kan skapa lite mer mental vila där du visualiserar positivt hur du vill att vägen till start, starten, första milen, andra osv ska vara. Med ett lugn och med glimten i ögat. Framförallt fredag och sen lördag morgon ska du inte behöva fatta massa beslut och pressa dig mentalt: Du ska följa din förberedelseplan och chilla dig in i loppet. Du kommer behöva jobba mentalt sen och då ska batteriet vara fullt! Fundera på hur du gör det så smooth sailing som möjligt hela vägen fram till start och gärna längre! Planera! Plan A, B och gärna C också.

2. Lita inte på sista nattens sömn

Räkna inte med att du ska sova gott sista natten inför loppet. Och tänk inte att det är viktigt för att kunna prestera väl. Ta istället extra väl hand om sömnen dagarna innan och förstås, om det går, sista natten också men har du laddat med god sömn dagarna innan går det bra med fjärilsparty sista natten. Och sömnen är viktig för det mentala batteriet jag skrev om ovan.

3. Perspektiv: Var i ett ”till-läge”

Visst kan det bli jobbigt. Det kan vara nervöst. Men du- NJUT! Ta med dig känslan av att vara en person som ens kan ställa sig på startlinjen. Har råd att anmäla dig. Kunnat träna. Det är faktiskt väldigt få förunnat. Du har investerat tid och fokus och det är i det stora hela en världslig sak- så om du inte njuter blir det ju väldigt tokigt alltihop. Ta med dig känslan av ett starkt pirr i kroppen.

Ett  pirr som tar över nervositeten.

En mental styrka som bär kroppen.

En förväntan som tar över en fasa.

En öppenhet och lyhördhet som tar över ett förutbestämt händelseförlopp.

En känsla av glädje som suddar ut tvivel.

Njut av ditt lopp! / Annie

Hej igen!

Springer betydligt mer än jag skriver. Springer betydligt kortare sträckor än tidigare. Springer långsammare än någonsin. Men springer glatt.

Och nu är det dags att växla upp löpningen lite mer. Varför då? Vad är målet?

Det vet jag inte. Det kommer jag bestämma under tiden.

Det är verkligen inte så jag gjort tidigare. Det är något helt nytt.

Tidigare har jag antingen:

1. Inte haft något mål utan bara sprungit som jag velat. Vilket blir varje dag jag får till det för jag vill springa jämt! Eftersom jag inte pressar mig blir varje pass bara ren och skär lycka. Så har det varit de senaste åren- kravlöst!

2. Ett tufft mål. Tex 100 miles eller High Coast Ultra som jag tror var senast jag sprang riktigt långt.

Nu efter att jag fick förmaksflimmer har jag helt backat från hård träning. Hjärtat mår toppen, jag har bara haft fem flimmer på snart två år och är testad på korsen o tvärsen. Men jag vet inte hur hjärtat kommer reagera om jag börjar satsa på långt igen. Alla läkare jag träffat säger bara NEJ. Spring, för all del men inte så långt. Sen hör jag om andras läkare som ger tummen upp för tuffa äventyr. Jag vill inte göra något som påverkar hjärtat negativt så min plan är att öka successivt men hålla koll på:

Puls, HRV (hjärtvariabilitet) och stress genom min Ouraring och förstås om jag får flimmer får jag utvärdera.

Jag längtar nämligen så mycket efter de långa horisonternas löpning. Den där när man inte alltid PALLAR ta in hela loppet. Det där som kräver allt fokus. Allt pannben. Massor av kärlek över månader av träning.

En satsning med kort och lång horisont. Där det denna gång inte är klart vad som är den långa horisonten. Men den korta är solklar: Lite längre, vecka för vecka. Lite tuffare, vecka för vecka.

Annars är ”kort och lång horisont”  ett av mina svar när någon frågar hur man klarar att springa 16 mil. Det beror på massor av saker men det är en av de mest avgörande, som verkligen är applicerbart på såväl ett Vasalopp som något annat man ska ta sig igenom.

Den långa horisonten, ditt mål, behöver vara både tydligt och meningsfullt. Det behöver finnas flera svar på frågan ”varför” du ska kämpa dig dit. Du behöver kunna lyfta blicken från där ju är just nu och visualisera vägen dit. Inte bara att du kommer dit, det räcker inte. Du behöver kunna välja väg utifrån där du är just nu. Och se att du längs vägen faktiskt rört dig i rätt riktning. Men, som när man står på startlinjen till att springa 100 miles, 16 mil, i mitt fall tredje gången det begav sig: i 19 timmar och 20 minuter, behöver man kunna släppa den långa horisonten, den som är målet bortom en tuff insats. Den blir för mäktig att ta in. Den blir inte hjälpsam. Då behövs

Den korta horisonten. Som kanske är att klara första milen. För någon annan: Att knyta skorna och jogga en kilometer. Det där som är första steget från där du är nu till dit du ska. Som känns hanterbart att ta in. Under mitt andra 100-mileslopp kraschade min mage efter 8 mil, halvvägs. Då var det omöjligt att tänka på att det var 8 mil kvar. Jag fick korta ned min horisont. Till ett varv (16 km). Till en kilometer. Vid ett tillfälle: Till nästa träd i skogen. Förmågan att korta och länga perspektivet under ett ultralopp har varit en av mina bästa mentala verktyg för att klara av de långa tuffa utmaningarna som det innebär.

Så kan jag behöva göra idag också. När jag kör intervaller och inte orkar tänka på att det är flera kvar. Då kortar jag ned horisonten till nästa intervall. Det går bra, jag hamnar inte vilse, den horisonten är baserad på min långa horisont, den tar mig åt rätt håll.

Så ta gärna med dig detta: Ska du göra ett stort äventyr? Kanske din första mil? Din första mara? Ditt första ultra? Skapa en tydlig, rolig, härlig lång horisont som en stark magnet. Men var redo på att behöva korta ned den. Fokusera på det som ska ske just nu. Både för att faktiskt se till att du rör dig i rätt riktning, men också både i träning och under ett lopp, mentalt känna att du klarar av. Jobba med att växla kort och lång horisont. Den långa för att ta sats och rikta in det du gör åt rätt håll. Den korta när du behöver samla kraft för att orka och fokusera i stunden.

Ibland behöver jag horisonten på bilden ovan. Att stå uppe på platån i Ottsjö och låta blicken glida från Anaris, över ”min topp” Santaa, till Lunndörren till Stendalsfjällen till Ottfjället. Och känna efter vartåt själen vill. Vilken horisont vi ska iväg mot härnäst. Nu senast var det faktiskt just den här horisonten som lockade igen. Senare i år. Mer om det då.

Nu lyfter jag blicken lite grann från mina mysjobbar till att sikta in mig på att klara 3 mil i mars. Jag återkommer hur det går på vägen dit.

Spring med liv, i livet! / Annie

Löpningen är alltid med mig, i mig. I olika former. De senaste åren har den burit och stöttat mig i att utmana mig inom annat. Under andra tider har löpningen varit något där jag spänt bågen.

Nu nosar jag mentalt på att utmana mig igen- återkommer till det. Det gör att jag ägnar lite mer uppmärksamhet åt löpning i sociala medier och jag blir både inspirerad- och frustrerad!

Vad med denna prylhets? Detaljfokus? Återkommer till det också. Nu vill jag bara skicka med  tankar om vad löpning kan vara- kanske när den är som bäst?

Härute, i det svävande steget.
Hämtar lugn.
Hämtar kraft.
Hämtar tid att tänka.
Hämtar mod att stå stadigt.
Trygghet att svara.
Ro att lyssna.
Tyngd att hålla fast.
Hämtar svar på vad som är rätt väg och kraft att ta stegen dit.

Alldeles själv, men aldrig ensam.

Långt från allt men så nära man kan komma.  Lite närmre något gudomligt. Mitt i något större.

I takt med något som pulserar. I kroppen men högst andligt.

Härute händer det som behövs för att hitta rätt. Kännas rätt. Stå stadigt.

Gå målmedvetet. Komma närmre livet.

Mitt i det svävande steget.

/ Annie

P.S- fick en kommentar om att rubriken är stulen från en bok (den av Haruki Murakami). Som blivande fackboksförfattare är jag jättenoga med källhänvisningar- det här uttrycket kom jag faktiskt på helt själv för ganska många år sen men har förstås ganska svagt case på den bevisbördan…Det är ett relativt vedertaget uttryck ”vad jag talar om när jag talar om..” men om någon blir nöjd så! D.S.

Mitt nästa blogginlägg var tänkt att handla om intuitiv löpning. Om studier bakom. Men det får bli en cliff hanger. Eller en crutch-hopper snarare.

Jag har aldrig haft kryckor eller problem med benen mer än en lätt stukning sommaren 2010 och min falska ischias som jag ju fick bukt med.

Mitt enda egentliga löpuppehåll sen.. ja vet inte, barnsben? har varit runt mina gravidideter, men knappt ens då vilket jag fått skit för hos en av våra större träningsprofiler.

Men i somras hamnade jag i ett läge jag aldrig varit i- och aldrig vill vara i någonsin igen.

Jag fick bakteriell bursit som blev feldiagnostiserad och felbehandlad och jag lägger egentligen ingen skuld på den första läkaren utan det var ren och skär otur men det finns mycket att lära och kanske skicka med så ingen annan går runt i två veckor med fel behandling- som jag gjorde.

Som man gör läser man runt om bursit och det är ganska kliniskt och fåordigt därute. Jag läste ”överallt” både på medicinska sajter och anekdoter och blev inte klok riktigt. Och de bloggstories jag läst har inte varit så uppmuntrande. Såhär kommer min story.

Måndag 10e juli ramlade jag på knäet när jag sprang. Blodvite på vad och lite på knäet men sprang glatt vidare och kände ingenting- var på en grusväg ska tilläggas. Höll på med en spade och grävde o stampade på den under veckan.

Fredag kväll börjar knäet göra lite ont och lördag morgon är det svullet. Har lite temp och framåt kvällen efter läsning på 1177 åker jag in till närakuten där jag var i Värmland för det står att man ska göra det om man är påverkad och jag mådde inte så bra- dock var det oklart vad det berodde på (Hade stått på loppis och fått i mig för mycket laktos också) men better safe than sorry!

Med min anamnes – aktiv, hållit på med spade osv så gör läkaren tolkningen att det är drivet av det. De tar blodprover – inga prover i knäet alltså- och sänkan är helt opåverkad så de tror inte det är bakteriellt utan att jag överansträngt och ska vila. Låter just då väldigt logiskt.

Tillbaka till huset. Tar en, för mig, lugn vecka, inget spring. Inga vikter, ingen spade. Det blir inte direkt bättre men svullnaden samlar ihop sig över knäskålen- där bursan är. Får lite gliringar här o var om att jag kanske inte har tålamod osv och tänker att så är det nog! Jag borde bara vänta.

Åker till Skåne för att skriva på min kommande bok. Passar ju bra att bara simma i havet och gå litegrann. Det är 11 grader i vattnet och kallt men så skönt för knäet som känns kokande varmt och gör ont vid beröring men inte direkt när jag går.

Men magkänslan säger att något inte är rätt. Ringer min sjukvårdsförsäkring och läkaren säger att jag måste få vård nu! Kivik är inte ett mecka för sjukvård- om än för så mycket annat- så tar min packning på bussen till Kristianstad. Haltar till sjukhuset för nu gör det ont.

Raskt och fint bemötande. Sänkan fortfarande låg, ingen temp men ”det där ska ha antibiotika nu” säger läkaren. Det är en infektion. Raskt till apoteket och kastar in en första tablett. Stapplar till ett hotell och tar mig hem till Stockholm.

Men det blir fortfarande inte bättre och nu har jag inte tålamod! Besöket i Skåne var på torsdagen och lördag morgon är det ingen skillnad- alls! Magkänslan säger igen att det här räcker inte. Ringer  1177 och får hänvisning till närakut. Är där först av alla och får en fantastisk läkare direkt som bara tittar på mig, skakar på huvudet och undrar hur länge jag stått ut? Ja det var 2 veckor sen jag ramlade. Hon skakar, snällt, på huvudet och skickar mig med en macka och en kaffe (Jag hade missat äta frukost och förstod det skulle bli en lång dag) och med sjuktransport (aldrig åkt) till Danderyd för att kunna få komma till ortopedakuten där de kan tömma knäet. ÅH vad det låter skönt just då för det är som att ha en stor röd böld, som en clownnäsa, på knäet och jag är SÅ LESS. Varför har jag inte fått vare sig antibiotika eller tömning tidigare?

Väl där går det fort in till ortopedakuten där jag får lika fint och varmt mottagande som jag fått överallt och min sänka har börjat öka nu. För såhär- om jag förstår det rätt- infektionen är inkapslad i bursan på knäet och det är svårt för antibiotikan att ”komma åt”- den går ju på hela systemet, men hjälper förstås där också men inte lika raskt. Sänkan var också låg initialt just för att infektionen låg inne i bursan. Därför gjordes tolkningen att det var en inflammation snarare än en bakteriell infektion.

Doktorn kommer. Jag tror att ”tömma” betyder en bedövning, ett litet snitt och sen att det rinner ut. OH NO. Det här var i paritet med att föda barn, nja, men obehaget- herrajomala. En kompis hade svimmat och jag fattar varför. Skippa nästa stycke om du är känslig.

Jag är ganska tuff tycker jag, har aldrig svimmat men nu var det nära. Knäet var så brutalt ömt o svullet så när han först körde in bedövningsspruta och sen ”hackade” runt med den hit o dit för att den skulle ta överallt- ja då var det väldigt jobbigt och jag hade sån nytta av att gjort andningsövningar. Sen tog bedövningen inte riktigt så han fick köra in den igen.

Sen. Snittade han och började krama på bursan för att få ut allt. Då var det ”lite” jobbigt. Tur att jag är vig för jag hängde snett framåt över andra benet och kallsvettades och försökte andas. Tyckte inte bedövningen hade tagit nå värst. Sen spolade han slemsäcken rent och det var kanske det skönaste i jämförelse.

Sen satte han ett dränage in i knäet. Det såg helt galet ut. Som ur en skräckfilm. Satt där i en pöl av blod och var med en plastbit ut ur knäet. Sen lade dem om det och kom med kryckor. Nästa chock. Vad? Nä du får ju inte belasta nu. Inte gå och så. Inte promenera. Jag lyssnade noga. Var ensam hemma några dagar så började fundera på hur allt skulle lösa sig men bra folk omkring mig har jag!

Stapplade hem. Ganska grinfärdig nu. Det bara släppte. Varit så konstigt allt och hela tiden har jag vetat någonstans att jag INTE överbelastat knäet. Det har aldrig hänt förut, mitt knä klarar mil efter mil i tuff brötig terräng så varför skulle det ge upp nu? På odlingen på bakterierna som jag fick tillbaka, över tre veckor efter fallet, visade det sig att det var stafylokocker, vilket finns i jord (där jag ramlade). De ska man inte ha i knäet…

Det blev bättre efter tömningen men det finns risk att allt inte kom ut och att det ”kapslas in” bakterier som är kvar. Dränaget ramlade ut av sig själv, vilket var rimligt, efter 2 dagar men det fortsatte vätska. Vi åkte upp till Jämtland- planerade om och tältade nära bilen, jag med kryckor… vågade verkligen inte belasta förrän antibiotikakuren. Det tog LÅNG TID innan jag kunde sätta i knät med vikt på det i golvet. Däremot gick det ju toppen att springa direkt och det är en hel del som skiljer om man har en bakteriell infektion kontra en inflammation orsakad av överbelastning:

• Vid en överbelastning är det vanligt att problemen kommer tillbaka. Du har gjort något som gör att det blivit retat. Det kräver vila och förändrad belastning- troligtvis bra uppbyggnad igen.
• Vid en bakteriell infektion har istället något kommit in i bursan och när det otyget väl är borta är det ju ingen fara med knäet. Leden är helt opåverkat. Därför kunde jag ha kryckor en dag och sen någon dag senare gå helt obehindrat. Läkandet är däremot knepigt då antibiotikan verkligen ska kunna ta sig in i själva bursan- därav behöver man ofta tömma och man kan behöva tömma igen.

Det är verkligen två helt olika skador som kan se likadana ut först- troligtvis vet du om du ramlat och fått in något och är inte lika trögfattad som jag var.

Så en del av mig är trots att det blev en så lång resa med detta, tacksam att mitt knä och min led inte svek mig utan det var bara ren och skär otur att jag fick in bakterien och inte sökte vård igen tidigare. ”Man ska inte gå runt och bita ihop” som en sköterska sa. Jag har alltså INTE lyckats överanstränga mig någonsin – bara en sån sak känner jag mig nöjd med- som ändå sprungit 16 mil tre gånger.

Sådär. Nu har internetz en till berättelse om bursit. Förhoppningsvis min sista. Tack alla hjältar inom vården i Karlskoga, Kristianstad, Solna och Danderyd. No offence men hoppas jag slipper komma med en annan kroppsdel snart igen.
Nästa inlägg blir om löpning som faktiskt blir av!

Jag älskar att springa hela året. Varje månad fyller löpningen sin funktion. Stöttar, bär och lyfter mig. År ut och år in. Och eftersom jag tar alla mina löpsteg utomhus- jag har inte sprungit på löpband på flera år, det är inte det min löpning handlar om- så blir den ett förhållande med naturen. På naturens villkor.

JANUARI: Rider på vågen av nystartskänsla, början på något nytt. Mot ett nytt år, nya upplevelser. Ut i kylan, värmen kommer inifrån. Tajmar dagsljus eller springer i mörker.

FEBRUARI: Ljusare dagar. Kanske börjar rutinen sitta? Vintern håller i sitt grepp. Det är inte alltid vackert men löpningen bär mig genom den sista mörka månaden, innan allt vänder.

MARS: Ofta isigt. Men ljusare. Våren tvekar och allt är i limbo. Inte vinter, inte vår. Flera korta pass mellan intensiva jobbveckor. Luften känns annorlunda, naturen börjar röra på sig.

APRIL: Ljuset! Det luriga vädret, våren som gäckar, tvekar, kastar sig fram, backar. Det ömsom hårda, ömsom mjuka underlaget. Allt grus som ligger kvar. Fåglarna som sjunger vår.

MAJ: Springa i vitsippehav, doften av liv, ljudet av vår, det skira gröna. Värmen som gör gott men inte sänker en. Linne? Shorts? Lättare steg med lättare kläder. Isfritt. Grusfritt. Bekymmersfritt!

JUNI: Vill springa hela tiden men annat behöver sitt. Varmt, men inte odrägligt. Nu är alla andra också ute och springer, letar lugn långt från motionsspår. Hoppar över ormar. Avslutar med ett kallt dopp.

JULI: Varmt. Klibbig i munnen. Röd om kinderna. Söker skugga och svalka. Mycket isglass under och efter. ”Jag springer dit så kör ni i fatt mig”- logistiken att springa med familjen på semester.

AUGUSTI: Längtan till fjällen. Spångspring. Myrspring. Backar som aldrig tar slut. Naturen som börjar torka ut efter julis värme. Skiftet i doften från mognande fält. De svalare kvällarna. Nystarten igen med höstterminen som böjar.

SEPTEMBER:  Prime time! Lagom varmt. Förutsägbara veckor. Kroppen stark och uthållig efter sommaren men mindre och mindre tid till långa pass.

OKTOBER: Ren och skär njutning. Höstfärger som exploderar. Barr och löv som sprutar under fötterna. Frisk och hög luft. Blåare himmel, starkare kontraster. Försöker tajma de soliga fina dagarna.

NOVEMBER: Njuter av rugget. Känns som en större bedrift varje gång man varit ute. Än mer meningsfullt lägga passen då det är ljust för att maxa dagsljuset. Får en kick av att inte bli hösttrött och hängig som många andra. Springer kravlöst och njuter.

DECEMBER: Kall och klar stjärnhimmel. Pirret av att springa i den första snön. Som att springa i en saga ute bland snötäckta granar. Broddar på och känner hur steget förändras. Behöver fokusera mer på att slappna av. Jagar stunder av egentid, lugnet när det är bara jag ute i naturen. På mina stigar som nu är frusna. Naturen som är stilla och talar till att vi också ska varva ned.

Hela året bärs jag av mina flygande steg. Genom is och snö, sol och regn. Kyla och värme.

På samma stigar, året runt och ser naturen förändras. På nya leder för nya vyer. Sällan i nya skor- använder samma år ut och år in.

Naturens cykler är en del av löpningen. Sätter tonen, ramen, förväntan och upplevelse. Varje steg är nytt, helt unikt i sitt slag. Behöver inte mäta distans eller tid för det unika i varje runda är hur det känns i kroppen. Det fångar ingen klocka i världen.

Den rytmiska rörelsen vaggar kroppen in i en bestående trygghet i en värld som känns  oberäknelig.  Löpningen finns där som en trygghet, som ger lugn och stadga.

Jag springer, men stannar ofta av ren hänförelse. Okurerade, fria och ofiltrerade upplevelser jag ofta försöker fånga med mobilen men ändå lever bäst i på näthinnan. Stannar i kroppen, när pulsen saktar ned bankas bilden och känslan in i själen.

Springer för att komma någonstans men mest för att komma inåt.

Tillbaka till mig själv.