Allt som behövs: En myr. Ett par stavar. Stövlar.

Och ett moln med knott som tempobooster.

Ett bra upplägg för OS guld. Och myrsyra upp över öronen.

I Tärendö för två år sedan. Massor av mygg och myrar.

Hon är rätt bra på skidor också!

Ohelgad vilodag – Black sabbath?

I alla fall i lurarna. 45 minuter cykel i hårdrockstorm. Ylande gitarrer och basen i botten. Snabb överstigning till rullband. 30 min löpning, trappvis. Att börja springa direkt efter tempocykling är lika roligt varje gång – inte. Bara vetskapen om att det ger sig efter några kilometer får en att fortsätta. Men varför? Varför inte bara springa? Vet inte exakt. Tror det är något triatletvirus som vägrar släppa. Det kanske ger sig med tiden. Man blir frisk igen. Och löpare blott.

Och våren har kommit till Örebro. Grattis Claes. Här i huvudstaden är det permafrost som vanligt. Bilen lika insnöad som en död mammut. Långkalsongerna en andra hud. Nej, nu gnäller man igen. Det ska jag inte göra. Glaset är inte halvtomt – det är halvfullt. Med isvatten.

De suckar tungt i Vancouver också. Det var en svår dag för sportkommentatorerna i går kväll i skidskyttesprinten. Svenskorna åkte inte alls som de skulle. Någon hade hällt salt i spåren. En otippad slovakiska med ryska rötter som nyss brutit armen hade åkt osannolikt fort. Det var dock ingen som uttryckligen sa Ordet. Det som börjar med D och slutar på G. Sex bokstäver. Man vill ju inte låta som en dålig förlorare. Men skumt var det i alla fall. Väldigt skumt.

Så blev det kväll och herrarnas sprint.  Och en dotter i kamp med fysikuppsats.

– Pappa, vad handlar Einsteins relativitetsteori om?

Tackar, just när Ferry laddar för skott. Tidsnöd åt alla möjliga håll. Men, men. Tid och rum kan variera efter omständigheterna. Det är som med löpning. Ibland går det fort, ibland går det långsamt. Det beror ofta på var man springer. Springer man nära en stjärna, kan det gå vansinnigt fort. Man dras liksom med av stjärnans dragningskraft. Men så fort stjärnans dragningskraft släppt, och det brukar den göra rätt omgående, kan hastigheten helt upphöra. Då kröker sig rummet tvärt, och man springer rakt in i väggen.

– Tack pappa, verkligen.

”Löparteoretiker, lätt om foten”

Seg lördagsförmiddag. F-n så seg. Gråväder, grå flingor från en grå himmel. Grå bilar, grå fotsteg i den grå snön. Grå grå grå är urbergets sång, skaldade Fröding en gång. Just så grått var det. Och hur grått var det då icke på rullbandet?

Grått tempo, grå hjärnsubstans i huvudet, grå musik i lurarna. Kroppen ville inte riktigt idag. Det händer ju ibland. Att kroppen kommer på att den faktiskt är lurad. Att det inte alls är meningen att den ska röra på sig om den inte absolut måste. Geparden hänger på sin gren på trädet på savannen när den är mätt. Springer inte ett steg om den inte är hungrig. Vafför ska då jag springa? med gröt i magen och skafferiet fullt … med havregryn.

Kanske var det innebandyn i förrgår. En massa små muskler som äntligen trott att det var över (efter några månaders skadeuppehåll), väcktes brutalt upp ur sin vila. Beklagade sig högljutt dagen efter, ”varefrååågan om? Kanmanté få slagga ifreee?” Kul ändå få springa efter en boll igen. När man springer efter en boll tänker man inte på att man springer. Man bara springer, tills man plötsligt kommer på att man är aptrött. Att andan har försvunnit någonstans. Och man orkar inte tillbaka till målet. Då får man förstås skäll, för att man inte orkade tillbaka till målet. För då blir det förstås mål. Bollsport! Knepigt. Enklare att springa rakt fram. Om bara inte benen, ja hela kroppen känts som bly.

Grå dagar, det är då man ska bita ihop. Gjorde så. Hade en plan. Följde planen.

2 km 12 fart, 2 km 13,3 fart, 2 km 14 fart, 1 km 15 fart, 2 km 13,3 fart, 2 km 14 fart, 1 km 15 fart, 2 km 13,3. Nedjogg. Inte ett enda roligt steg. Jo, det sista. Men i morgon är det en annan dag.

Såg Patrik Sjöberg hos Skavlan igår. Sjöberg har inget jobb. Sjöberg har inte hoppat höjd sedan han slutade.

– Vad gör du på dagarna då, undrade Skavlan.

– Jag har alltid varit ganska bra på att göra ingenting, förklarade Sjöberg. 

Blev lite impad. Såg framför mig Sjöberg ligga på en gren jämte Geparden.

– Vaffan ska man röra på sig om man inte behöver, gäspade Sjöberg.

Geparden lyfte inte ett ögonbryn. Bara dinglade lite med svansen, greppade en fjärrkontroll. Klick!

Äntligen! OS i Vancouver!

”Jag springer bara efter käk”

Plötsligt finns viljan där igen. Lusten till att löpa ute. Vet absolut varifrån den kommer. Den kommer från framtiden. Närmare bestämt den 27 februari. Då åker redaktionen ner till Monte Gordo i Portugal för ”Runnersworldsvecka”. Förra gången det begav sig i Portugal (på sportlovet) såg det ut så här:

En stunds koncentrerad avslappning mellan morgonpass och eftermiddagspass. Och absolut ett inslag av coreträning när redaktören med jämna mellanrum böjde fram höger arm för att bläddra fram en sida ur boken.

”Boa Vista” betyder trevlig resa på portugisiska.

Det räknar jag kallt med. Eller, snarare, varmt ….

Löpning efter dagis. Max i bollhavet. Trivs bra där. Gymmet en ljusbubbla i vintermörkret. Pappa på rullbandet. Tänker positivt. Här är det full rulle.

Två unga män döda i Afghanistan. Poooh. Vad ska man säga.  I början av livet, och så är det slut. De åkte dit för att ”göra skillnad”. Det är ogripbart. Livet är inte rättvist.

Själv springer man här och nöter band. Borde man ha dåligt samvete? Räddar inte direkt världen med det. Men gör kanske ingen större skada heller. Och endorfinerna gör pappan glad. Glad pappa gör glad son. Och gladheten sprider sig genom världen, tunna ringar över svarta vatten.

Blänger i spegeln. Ser en man med mångskiftande anletsdrag.  Fladdrande näsvingar. Porlande bäckar av svett över kinderna. Dripp, dropp från hakan.

2000 m intervall gånger 5. 500 meter mellan varje i 12 km fart. Första två i 15 fart. Kändes inte helt bekvämt. Inte riktigt där än. Ytterligare två i 14 fart. Helt okey. Sen 1 km i 15 fart, och sista i 14.

Evy Palms favoritpass var 2000 metersintervall. Förstår varför hon blev så bra. 2000 metersintervall suger fett. Både bildligt och bokstavligt. Såg ut som islossning runt bandet. Men våren var icke kommen. Var bara svett.

Aftonens boktips: ”Tittaren”, av Mattias Ronge. Handlar om en kriskonsult i kris. Svart humor, med  starka inslag av panikångest. Som smittar av sig. Men ingenting man inte kan springa ifrån.

RWs utsände mötte Mattias Ronge på vägen från dagis. Ronge, jägarsoldat i lumpen, berättade att han numera bara sprang 5 km en gång om året.

– Och det är lika jobbigt varje gång, suckade Ronge.

Brorsan fyller jämnt. Fyller ganska mycket jämnt. Det ska vi fira. Bokningarna klara. Mot New York, New York!!

Mot marornas mara. Har varit där förut. På den tiden man fortfarande plåtade med kameror med film i. Som man gjorde papperskopior av. Låter kanske som om det var strax efter att dinosaurierna dött ut? Det var 2004. The Times They Are A-Changin´. Quickly.

Den gången fanns det ett biktbås vid starten. Där man kunde gå in och bekänna sina synder. Få alla skuldbördor lättade från axlarna. Allt för att springa så lätt som möjligt. New York Marathon ska man möta med så lite packning som möjligt. Det är en tuff bana. Hårt underlag (mycket cement), många broar.

– O, fader, jag har syndat. I vintras sprang jag mest inomhus för att slippa den gudomliga snösörja Herren i sin outgrundliga visdom skänkt oss.

– Min son, tvåhundra Ave Maria i intervalltempo. Löpen i frid!

Starten vid fästet till Verrazano Bridge liknar ingenting annat. När löparna tar sig över bron sätter alla trummande steg bron i gungning. En säker tempohöjare. Vid 25 km, upp på Manhattan. Det är som att springa in i en TV-serie. Ylande polisbilar, polismotorcyklar. Ånga ur gatubrunnarna, vild publik. Seinfeld vinkar uppmuntrande från ett hörn. Come on man, you can do it!!

New York, New York! Here we come!

Morgonpass söndag. 1 timme rullband. Fartlek. 12, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 17, 13,3, 16 km/tim. Totalt 13,5 km.

Nästan så jag börjar tro på knät. Nästan så jag börjar tro på en comeback i den ärevördiga innebandyklubben Birka OK.

Det ska dock sägas, skaderisken där är överhängande.

Kanske inte någon storkul rubbe. Men apropå triatlon. Har man väl snuddat vid det en gång, är det som att ett stort svart hål öppnar sig, med ett väldigt sug i. Simningen blev bättre efter några månader. Cyklingen rullade på ganska hyfsat (relativt sett …). Det var ju tänkt som en engångsföreteelse. Men kan man då bara säga hej och farväl till all den där träningen?

Vi talar alltså Järnmannen. Fulltriatlon i Kalmar. Gjorde en sådan i augusti förra året. Kände mig rätt nöjd efteråt. Såg fram mot soffan vid Djurgårdsbrunnskanalen, att få sitta där och mata duvor. Kanske tugga en bit av limpan själv. Pensionärer har det ju inte så fett. Har just fått ett orange brev i brevlådan. Huh.

Men så kom ett sms från brorsan. ”Ska du göra Kalmar i år?” Brorsan är lite sugen. Brorsan har gått på krålkurs i Eriksdalsbadet. I arrangemang av simklubben Neptun. Med en kvinnlig proffstränare från USA (hon är svenska, men har simtävlat i USA). Brorsan har lärt sig att när man tar tag i vattnet med handen ska fingrarna hållas ihop, men tummen peka rakt ut. Det ger bästa paddeleffekten. Att spreta med fingrarna, så simmar bara Kalle Anka, sa tränaren.

Voltvändningar har de också tränat. Det är lika spännade som det låter. ”Det är förstås bättre om du dyker upp på samma bana som du simmar på, och inte två banor bort”, förklarade tränaren för brorsan. Brorsan lovade tänka på det.

Några voltvändningar behövs i alla fall inte i Kalmar.

Lördagsmorgon på Sats. 30 min cykel, fartlek. 40 min löpning, fartlek.

Det finns ju en sprintdistans också … ett, två, tri ….

Morgonkonversation. Innan kaffet.

– Är det du som har tagit pruttgrejen ur pruttkudden?

– Pruttkudden?

– Ja, pruttkudden!

– Pruttgrejen?

– Ja, pruttgrejen ur pruttkudden!

– Säg inget mer. Kaffe först. Annars hamnar det här på bloggen.

Och därmed kommer vi osökt in på frukostätning. Har rationaliserat frukosten maximalt. Ätit samma sak i flera år. Allt för att slippa tänka. Bara göra. Låt kroppen fungera efter ryggmärgens kretskort.

Kastrull fram. Russin i kastrull. Havregryn i, med fibrer. På med krossade linfrön. Lite vatten. Rör om. Kastrullen på plattan. En kastrull till. Med ett ägg. Hacka en banan (ta av skalet först). Hacka en grape (skär bort skalet med kniv, skala grape är för jobbigt). Kapa ett äpple på mitten. Hacka ena halvan. Banan, grape och äpple i tallrik. På med gröten. Häll honung på. Kasta på några hasselnötter. Neskaffe. Med lite råsocker. Sitt ner. Vik upp morgontidningen. Andakt.

Morgonpass. 2 mil på rullband. 2 km uppvärmning, 5 fart. Från 2 km till 15 km, 4.30 fart. Vid fjorton började högra bröstvårtan blöda. F-n, glömde tejpa. But when the running gets tough, the tought keep on running. Aj aj aj i duschen efteråt. Från 15 km till 17 km, 4.15 fart. Från 17 km till 18 km, 4.30 fart. Från 18 km till 19 km, 4.00 fart. Från 19 km till 19.5, 4.30 fart. Från 19.5 km till 20 km, 3.45 fart. Nedjogg.

Aningens annorlunda känsla i det skadade knät. Men ingen smärta. Tung i kroppen, men det går framåt. Och snart är det vår. Positiv thinking. Endorfiner?

Pruttkudden? En ung närstående har terroriserat med en pruttkudde i en dryg vecka. Nu har någon saboterat den. Jag är absolut oskyldig.

Pruttkudde, inte frukost!

Gick en dag förbi ett antikvariat. Hittade det här.

”Mord hör till vanligheterna i storstadsdjungeln Isola. Men när man hittar unga, lovande löparflickor hängande i lyktstolpar på olika håll i staden handlar det inte längre om ”normala” mord. Steve Carella och hans kollegor på 87:e distriktet förstår att de har med en systematisk vettvilling att göra”.

En Ed McBain från 1984. Inköpspris 10 kr.

1984, tiden runt den första löparboomen. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla löpare ute på stan. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla framrusande kvinnor på stan.

Nu är Ed McBain död. Men kvinnorna rusar på.

Böjningsformen för antikvariat?

Ett antikvariat – flera boklådor! Fast det vet väl alla …

Näsan rinner. Dagisbaciller. Kan fälla en elefant. Eller två.

Sitter och (dag)drömmer. Plötsligt tillbaka i ett annat millennium. Man börjar komma i den åldern då årtal får allt mindre betydelse. Svänga sig med ett millennium hit, ett millennium dit, känns bekvämare. Men alltså, i ett annat millennium. Tillbaka på Amorgos. Ön i Grekland där filmen Det Stora Blå spelades in. Bergig ö. Väldigt bergig ö. En slingrande asfaltsväg från hamnstaden Katapoula (har jag för mig den hette), ungefär sex kilometer upp mot Chora, bergsbyn. Det här var juli, grekisk sommar, dallrande hetta, blånande hav, bouzoukitoner nätterna igenom. Vågskvalp. Trött på dolmades och annat bestämde jag mig en förmiddag för att springa upp till byn Chora. Pina lungorna lite. Låren. Testa karaktären.

Gillar backlöpning. Utmaningen att hitta det optimala minimala rörelsemönstret för att inte braka in i någon vägg. Små steg, långsamt, långsamt. Men ändå tillräckligt fort för att kalla det löpning. Jag avancerade. Den ena serpentinkurvan efter den andra. Steg mot himlen, mot det andra stora blå. Hamnen, den lilla staden, bredde ut sig där nedanför. Små vita blå fiskebåtar på väg ut för att hämta hem languster till kvällen. Nyfångad grillad languster med sås gjord på rommen en kväll i en grekisk hamn några meter från havet är lätt att erinra sig för  en dagdrömmare en gråmulen förmiddag onsdagen den 3 februari 2010. Saliven börjar droppa från hakan. Ojoj, akta tangentbordet.

En kilometer från toppen upptäckte jag två kvinnor, hukandes i ett dike. De blev lika förvånade som jag. De rodnade rätt bra. Visade sig vara amerikaner. Från New York. De tyckte absolut inte det var cool att bli ertappade med brallorna på halv stång för att göra det man ibland måste göra.

Gav löpningen en kick. Skrattade hela vägen upp till toppen.

Och sen, ja sen blev det en väldigt amerikansk sommar.