Om lång lunchlöpning. 23 km fartlek, i mål på 1.44.

Inte riktigt meningen att det skulle bli så långt. Bara blev så. Pigga ben, lätta vindar i armhålorna.

Men höger hälsena saggig. Den KÄNNS när man springer. Ska den inte göra. Väntar bara på att det ska gå över i STOR SMÄRTA. Hoppas inte. Mera excentrisk träning! Böj o böj och böj och böj. Bli till slut en böjelse.

Clark Kenneth. Tack Jojje. Bedagad stålman som tänker rosta i valet. Nu jobba jobba jobba. Jävlars, måste ju äta också ….

Varit lite rosslig i halsen ett tag. För alla som vill veta (klart alla vill veta). Så där lagom snorig. Har man legat på vänster sida, har det runnit snor ur vänster näsborre. Har man legat på höger, snor ur höger näsborre. Aldrig jämntjockt, inte helsjuk.

Onsdag idag och allmän lunchlöpning. Sket i snoret och drog ut. Ont skall med ont fördrivas.

Majoriteten softade runt Riddarfjärden. Själv har man Kistaloppet att tänka på. 18 september. Måste få upp någon slags fart i påkarna. Dom har varit sega länge nu. Verkar tro det är säsongsavslut nu. Snart julafton och allt. Måste påminna dom om att löpning är sporten året om.

Krillan fullt med skolbarn igen. Kryllade som lämmeltåg över tartanen. Kan dom inte spela TV-spel i stället? Ge plats för gamla löpare …

Blev 5×800 på Karlberg. Öde. Inte en soldat så långt ögat kunde nå. De satt kanske inne och spelade TV-spel. WOW/Afghanistan.

Sol. Milda vindar. Hängde tröjan på en gren. Revbenen som kylflänsar. Sommar igen.

Ingen klocka. Låta hjärtat slå takten. Hitta flyt. Ingen stress. Bara vara – i steget.

I helgen kamp från Ö till Ö. Hackiga rapporter via hemsidan. På Ornö var det sabotage. Någon hade flyttat markeringar. Täten sprang fel. Täten blev vansinnig.

Jonas Colting skrev på sin blogg  att han blivit lite … känslomässig … på Ornö.

Någon annan fick kliva av efter 2/3 delar av loppet. Missade cuten med 2 min. Men det hade varit roligt ändå. Ett härligt träningspass.

Respekt för positivt tänkande. Fast 10 000 kr för ett träningspass – hade nog själv blivit känslomässig. Väldigt känslomässig. Rentav vansinnig ….

Intressant Berglin i SvD i dag. Röd tråd: har någonting verkligen hänt om man inte twittrat eller bloggat om det? Tveksamt.

Jag sprang i går. Här är beviset. Här blir det verklighet:

Adelsö, lördag e m, 5 september. 16 km på stilig asfaltsträng. Snittfart runt 4.30. Kortärmat och kortbenat. Det sista av sommarvärmen. Hög luft. Fåglar i sträck mot Mallorca. Oh gäss.

Och sol blev det också:

Gyllene snittet genom naturens sköte. Barooomm!

Innan galärslav i  brorsans båt.  Motorn pajade i somras, strax utanför Birka. Ingen som reste en runa för det.

Nu skulle den upp på land. Den skulle paddlas från plats X till plats Y, där släpkärran väntade. 500 meter i sned motvind. Mycket vass att inte åka in i.

Jag fick en fin stor paddel. Brorsan plaskade med en liten snöskyffel. Röt order. Upp i vind, ner i vind. Liten båt, stor kapten.  

Men belöning kom. Brorsan brassade bastu efter löpningen. Hinkar med frostat vatten över kropp och själ. Varmvatten är för mesar. Varmvatten är för dom som har det. Jihhhaiiii.

Sen grill och transfettburgare med extra allt.

En fin dag. Och nu har den faktiskt hänt. På riktigt.

Tisdag f m. Randade krönika om Miika Nousiainens nya roman, ”I långa loppet”. Handlar om finsk löpnings uppgång och fall. Handlar om mycket mer än så. Snart i ett nytt nummer av RW nära dig.

Så ut på en snabb lunchlöpning. Klassisk sådan. Drog till Karlbergs idrottplats. Det var fullt på Krillan. Ett myller av små barn. Idrottsdag.

På Karlberg brukade gamle redaktör´n Kingen Kingstad hålla farten. 5×800 m. Körde 5×800 meter utan Kingen. Farten kändes mindre kunglig än förr. Vet dock inte exakt. Körde tidlöst. Barmhärtigast så.

Kingen själv har dragit till Jämtland. Trampar tundra året om. Och inte är han King längre. I Jämtland har dom en president, som heter Evert.

Så här ser Miikas bok ut (han är själv en racer på 200 och 400 m):

Höstlunk. Vardagshelg. Ännu ingen kräftskiva. Tar det med jämnmod. Är egentligen inte så förtjust i kräftor. Blott ett ovanligt krångligt sätt att dricka sprit på.

Lördag morgon. Milly vaknade 05.45. Oppahej på magen. Klockan 09.00 hängde vi på låset till SATS. Kändes som halva dagen redan gått. Max mot bollhavet. Milly mot rutschkanan. Daddy mot motionscykel. 20 min stege, 7, 8 , 9. Sen upp på rullbandet. Stege, 12, 13, 14, 15, 16. 40 min. Sen rusa till duschen. Sen lekparken. Sen oh ja, korvkiosk. Sen barnkalas. Chokladtårta, marsinpantårta. Stora skålar med godis. Brppp. Sen sussa i soffan. Finnkamp. Sport på lagom nivå. Inga diamanter i potten. Bara ära. Som det var förr … på 1800-talet …

Söndag. Oppahej 06.10. Rena sovmorgonen. Plötslig klaustrofobi i vardagsrummet. Travar av böcker tidningar. Så många ord, så lite tid att läsa. Mot ICA. 10 papperspåsar. Tömde bokhyllor skoningslöst. Böcker från 80-tal, från 90-tal, från 2000-tal. Som barnen aldrig skulle läsa (eller på Google om några år …). Som jag aldrig skulle läsa om igen. Mot Myrorna. Befrielse. Rymd, höga himlar. Fast om någon vecka står man väl där, och köper tillbaka ett par ….

Ut 14.00. Sista gången i linne? Nöp lite i skinnet. Antydan till frost i luften? Nä nu har du allt årstidshallisar. Lunkade Djurgården runt, så där lagom motiverad (kanske räcker med ett varv?) mötte triatleter på väg hem från Stockholm Triathlon. Cyklar, hjälmar, säckar med utrustning. Själv lätt och ledigi. Inget vattenbälte. Men full koll på Djurgårdens fontäner.

Efter första varvet, vid Djurgårdsbron, dök en annan löpare upp. Lite lägre tempo än undertecknad. När det var dags att glida förbi ökade hon plötsligt på. Nämenvafaen?  Lägga sig i hasorna, ta det som en man?  Mannens ben började (per någonslags automatik) röra på sig. 4.25.  Nähä. En växel till. 4.15. Nänujvlars. 4.05 och uppförsbacke. Där gick brytgränsen (se bekväm ut, inte blicka bakåt … ack ålders  mognad …). Och väl uppe i fart, fortsatte benen i hyfsat tempo, ett varv till.  Totalt 27 km, snitt 4.48.

Sen oppahej i soffan. Och Finnkamp. Avslutande 800, vilken fight. Knuffar och dobbar i lår. Löpning är en blodig sport.

Vaknade 06.15. Drog kuddvaret ur munnen. Torkade lite dregel. Eller om det var fradga. Sprungit hårt i drömmen. Väcka barnen. Nä, det var visst dom som väckte mig. Mata barnen. Kolla tidning. På med löparskor. Ut på Djurgården. P1 i lurarna. Elände, död och snart val. Omkoppling till Star, bästa låtarna blablabla. Kallt. Långärmat. Tur man aldrig rakade benen. Skönt med lite päls när frosten närmar sig. 12 km, snigelfart. Men varför jäkta? Jobba på att leva i nuet.

Hemma igen. Snabb frukost. Och iväg för intervju med Björn Suneson. Mannen som sprungit över Amerika två gånger. Som blivit pensionär vid 62 års ålder. Ett slags löparpro. Nu kan han äntligen träna på heltid.

Mer om Björn i nästa nummer.

Har man en Garmin så har man.

Så, 3 mil och tre meter. Det var inte särskilt planerat.

Vaknade
upp i morse med rörligheten hos en 95åring. Var på gym igår. Planen var
att stärka rygg och ben. Lite ont i en del av ryggen, och lite ont i
en hälsena.

Young Milly, 15 mån, gjorde samtidigt debut på
MiniSats. Språkutvecklingen är enorm. Kan säga ”Åppahej” och ”Saasss”.
Snart träningsnarkoman hon också.

Uppvärmning 20 min
rullband. Sedan benböj med stång. Det var ett tag sedan. En gång tröck
man upp 130 kg på stången utan att blinka. Möjligen lät man något
(onämnbart). I ett annat millennium förvisso. Men kroppen har väl
muskeminne! Lassade på 50 kilo. Fjädervikt. Fast det tyckte inte
baklåren. Började krampa efter ett set. Ville inte alls vara med. Hade helt tappat minnet av fornstora dagar.

Så det blev utfallssteg i
stället. Och liggande benpress. Och plankan kors och tvärs, och annan
hard core. Och som man ändå var där och gymmet i stort sett tomt en
lördagmorgon, runt i alla maskiner som fanns.

Morgonen efter. Träningsvärk. Mer än träningsvärk. Snäppet under Rigor Mortis.

Hade
planerat springa tidigt på morgonen. Det gick inte. Låg i soffan och
kände efter hur många muskler som kändes. Visste inte jag hade så många
muskler.

Sen ringde förstås brorsan. Ojade sig om benont och dålig
löpning. Hade cyklat lite i stället. 11 mil på lördagen. Och simmat på
söndagen. 3 kilometer utomhus. Och sprungit bara liiite, 6 km. Direkt
efter simningen.

Liten oro i kroppen. Eller om man så vill, sporrar i sidan. Ajajajaj ….

Så
det var bara att släpa sig upp ur soffan. Och när jag väl lyckats knyta
skorna, gick det riktigt bra. Man behöver ju inte böja så mycket på
knäna när man springer långsamt.

Men i nerförsbackarna, ännu mera ajaj. Små muskelbullar rullade runt under låren. Ingen kanel i dom inte.

Nu är man i alla fall hemma igen. Och brorsan messad (hahaaaaaa). 

Och strax dags försöka försöka knyta upp skorna.

Det var igår det. Står inskrivet i Arbetsplatsens Arbetsplan. Gemensam träning på onsdagar. Eller, i alla fall, träning. Kan vara lite si och så med det ibland. Men igår var det nästan full uppslutning. Damer, herrar, långa, korta, unga, halvunga, halvgamla ….

Vi drog i samlad tropp till Krillan för intervall på röd tartan. Mycket snack på vägen. Det är så här arbetsgemenskap skapas. Man springer ihop den.

På Krillan fanns inga älgar. Sådana som Claes mötte i Bergslagens skogar. Finns ju uttrycket ”älga på”. Börjar förstå att det är ett slags skogsintervall. Med älg i hasorna.

På Krillan var fokus mest på det individuella. Finns ju måtta på gemenskap. Att springa intervall är att fokusera på sig själv. Blicken vänd inåt mot själens innersta skrymslen.

Några körde 100ingar. Några 200ingar. Några 400ingar. Själv körde jag en stege.

400+800+1200+1600+1200+800+400, med 200 meter joggvila emellan. Sista 400ingen på 78 s. Tittade inte på klockan under de andra. Vad man icke veta ha man icke något ont av. Bara hitta en rytm, som höll proppskåpet intakt.

Jobbigt. Kul. Denna enorma tillfredställelse efter ett intervallpass. Fäärdig!!

Sen snabb lunch. Sen jobba. Sen dagis.

En onsdag, slutet augusti, 2010.

17 km i går f m. Djurgården runt. Snorfritt. Lite slänghosta. Men på benen igen.

Kvällen innan sprang brorsan Midnattsloppet. Sa han hade bra fart i början, men efter halva blev det jobbigt. Väldigt jobbigt.  Brorsan kollade in klockan och såg att här blir det ingen rolig sluttid och varför ska man då plåga sig i Sofiabacken? Hett som i helvete var det också. Så han bröt och gick hem. För eftersläckning på gården.

Sen gick ryktet. Dödsfall i loppet. 50årig man. Någon kollade brorsans resultat (50årig man). Jämna kilometertider fram till halva loppet. Därefter ett streck.

Aftonbladet ringde. Reportern undrade om brorsan ville vara med i en undersökning. Hur var det egentligen under loppet? Fanns det dåligt att dricka? Var ju bara en mil, sa brorsan, inget att dricka för. Reportern tackade för sig.

Först efteråt förstod brorsan att reportern ringt för att kolla något helt annat. Om det var brorsan som sprungit klart, för tid och evighet ….

Sensmoral: Bryt aldrig ett lopp. Då riskerar du hamna på en löpsedels topp …..

Idag lunchjogg med Claes. Kungsholmsstrand, Fredhäll, Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen. Rullade på fint till efter Västerbron. Då gled Claes iväg som en smörklick i en vinklad stekpanna (het). Själv stampade man vidare med stumma lår.

Ett bra pass. Bra med draghjälp. Stimulans av djupandning (min). Inte så mycket snackat. Bara takfast trummande. Trum, trum, trum. Hjärtats rytm ….

Så har man alltså gjort tävlingsdebut på Stadion. Inte en dag för tidigt. DN-galan nästa?

Bytte om i samma omklädningsrum som Usain Bolt. Försäkrade i alla fall en funktionär. Dopingkontrollrummet var dock stängt. WADA hade förmodligen fullt förtroende för alla deltagarna i Långlöparnas kväll.

Märklig spegel i omklädningsrummet. Man såg två nummer mindre ut. Glädjespegel för löpare?

Det hjälpte dock inte i långa loppet. Var rätt klar över hur formen var. Eller inte var. Satte ribban på sub 40. Såg fint ut halvvägs. 39.05. Fast det var förstås inte halvvägs. Saknades 200 m. Hjärnsläpp. Trodde det var 24 varv. Förlåt Berglund (gammal mattelärare … förmodligen inte förvånad).

Och det gick runt, och det gick runt. Och det var ganska fantastiskt att springa där. Entusiastiska funktionärer, entusiastisk publik. Brorsan och brorsans polare ylade som vuvuzelas (de blev dock allt tystare ju längre loppet led … )

Och för att göra en lång historia kort, gick in på 40.05.

Tog det som en man (fanfanfan). Men glad ändå. Att springa på Station är stort.

Stort tack till Studenterna. Perfekt arrangemang. Skickligt ordna så vackert väder. Sensommarkväll, i gränslandet till höst. Vindstilla, dalande sol. Nostalgi, melankoli, förväntan, i en salig röra.

Löparglädje, i 100 % destillat.

Och 1 september kan det bära av igen. Då är det 5000 meter.

Kolla in www.studenterna.nu

Lars har namnsdag idag. Lars heter man, bl a. Grattis Lars.

Och Lars är snorig. Snorig dotter. Snorig Lars. Rosslig Lars. Näsan droppar. Dropp, dropp. Starten i Långlöparnas kväll var i absolut fara i går. Bättre idag. Klunkade Cocillana i går kväll, en underbar hostmedicin med opium som en av många ingredienser. Blev en märklig natt. Sköna hallisar. Sprang 10 000 meter i drömmen, om och om igen. Gick in på grymma tider. Vaknade med mjölksyra upp till naveln. Darriga lår. Helt utmattad.

Men klart Lars kommer till start idag. Blir säkert ett skitlopp. Men ett skitlopp är också ett skitlopp (för att parafrasera Ulf Lundell).

When the going gets tough, the tough gets going (John Wayne?)

Är det på tisdag! Långlöparnas kväll. Stiliga löparklubben Studenterna arrangerar. Stadion klockan 18.40. Full kräm på strålkastarna, 10000 m på bana. Samma bana Usain Bolt sprang på för några dagar sedan. Lite kortare dock. Och lite bättre betalt. 2 miljoner för drygt 20 sekunder. Gör en timlön på 360 miljoner. Snabba cash. Inga liknande summor aktuella under Långlöparnas natt dock. Här handlar det bara om ära. Eller nesa.

40-50 pers i full kareta. Alla med egen varvräknare (som jag hört). Man kommer bli varvad. En gång, två gånger, 20 gånger? Då gäller det att ha tååååålamod. Veta vem man tävlar mot. Bara sig själv. Baaaaara sig själv.

Aldrig sprungit 10 000 m på bana tidigare. Så hur förbereder man sig för det? Körde 27 km i skogen i dag. Stora Skuggan, Brunnsviken. Tungfuktig luft, efter nattens grymma skyfall. Underbart blixtfyrverkeri. Det regnade på TV:n också. The Big Sleep, med Humphrey Bogart och Laureen Bacall. Optimal upplevelsekombo. Men alltså rätt geggigt i spåret. Och låren, det är något med låren. Kändes som blysänken. Har man alltså kommit i den åldern då det tar över fem dagar att återhämta sig från ett intervallpass?

Men än sen. Har inga höga ambitioner på tisdag. Glad om jag klarar sub 40. Brorsan är betydligt ambitiösare … för min del. Själv har han ont i en fot, och tänker bara  titta på. Han hetsar mot sub 38. Det kan han ju göra. Det kommer aldrig att ske. Och absolut inte efter ett skogspass på 27 km två dagar innan. Ni ser strategin. Hur man kommer undan broderligt (för)tryck.

Men kul ska det bli. Ära, eller stå på nesa. Trycka samma tartan som blixten Bolt. Känns stort. Och ja, jo, Gärderud har ju sprungit där också. Inget som hindrar, det heller …