… through the woods … eller rodda en Stewart, som gamla trailare brukar säga.

Har kanske fått för mycket syre. Har sprungit utomhus.

Vaknade med svårt löpsug.  Snabbt fram med löparkläder ur garderoben (barnen sussa fint). Merinotröja, ullstrumpor, vindjacka, långtights, traildojor.

Yihaiii, och ut mot Djurgårdens djupa skogar. Kanske inte värsta fettrailen, för att tala modern svenska, men där finns stigar och stora träd och vilda djur (fast såg bara några kråkor idag …, en gång såg jag en räv).

In bakom Kaknäs, knölig snö men ljusblå luft, early morning aerosol (vissa saker låter sig bara uttryckas på engelska, Rod Stewartwise), uppskruvat ljusläge, mot … vår?

Bara kolla, redan issprickning på Djurgårdsbrunnskanalen:

Två fina mil. Tempo till långsamhetens lov.

Sen skridsko på ÖIP. Barnen dansa isdans.

Sen skidor. På TV. Johan Olsson, vilken skidåkare!

Och snart Melodifestivalen, där Björn Ranelid ska ge sädeslösheten ett nytt ansikte. Fast till Rod Stewarts nivåer lär han knappast nå …

Ja, det var ju i går det. Skulle ha knattrat på datorn, men så kom grammisgalan emellan.

Fan, fan, fan.

Thåström, i alla väder. Snart 55, bästa årgången, 57!

Intervallerna då? Blev oxavdragarrace, kasta oket i entrén till gymmet, följde uppmaningen i en annan spalt här bredvid. Kötta på!

Stege 12, 13, 14 och 2×15, sen 500 mellanjogg i 13 följt av 2x 15. Så där höll det på, blev 5x 2000 m i 4-fart, sög fint, sög fett, gubbracer med förkromade kamaxlar, totalt 16 km, än finns det hopp.

Vår i luften? Bara blunda, dröm.

Äntligen onsdag!

Det var vad bönderna brukade kalla tiden mellan jul och april. Det var då det började bli skralt i skafferierna. Slut på energibars i visthusboden. Tomt på energidryck i kall-källaren. Tömda depåer överlag. Man klafsar fram i spåret med oket allt tyngre över axlarna. Vart bär det hän? Och varför flyttade förfädrerna egentligen hit till det här gudsförgätna landet? Kunde inte ha stannat någon annanstans under folkvandringarna, på t e x solkusten i Spanien?

Låter jag gnällig? Jo, jag erkänner. Jag är gnällig. Det är skönt att gnälla. Det är som en exorcism. Ut med skiten, låt inte demonerna gnaga upp dig inifrån.

Är det hemskt då? Nä inte är det så hemskt. Idag har jag faktiskt badat, lunchsim på Eriksdalsbadet. Med den rosa dolmen tryggt förankrad mellan låren. Lät det där en smula ekivokt, så är dolmen av märket Speedo, och har en avsevärd flytkraft. Man slipper tänka på benen och kan koncentrera sig på att veva med armarna och att andas i tretakt. Jag har börjat med det nu, andas i tretakt när jag simmar. Det funkar rätt fint, bara man hittar rätta groovet. Och vägen genom vattnet blir så mycket rakare.

Här en blåaktig variant av dolmen:

Men ja visst ja, det här är ju en löparsajt. I morgon ska jag springa, ojoh, det ska springas så förbannat. Grymma intervaller på bandet, är det tänkt. Jag vet dock inte riktigt när, en dotter liggher däckad av virus, här föreligger en hel del VABB-logistik, och jobblogistik och annan logistik. Det kommer att ordna sig. Familjelogistik är en konstart, och jag är familjelogistikens Michaelangelo. Nä, där tog jag nog i. Men jag kan i alla fall simma med en rosa dolme. En konstart det med.

Det går visst lite vingligt här. Blir lätt så med dolme. Men framåt kommer man. Snart är jag på löpbandet. Jajamän. Ska bara sova lite i natt, hoppas jag. Sov inte något i natt, hostande barn som vaknar varje kvart, har en fantastisk förmåga att hålla en vaken. Hade jag inte haft den rosa dolmen hade jag nog somnat i bassängen. Man måste ju knipa om dolmen också, som Susanne Lannefält, hon som knep så hårt i TV. Om hon nu hette så?

I morgon, löpning. Absolut. Jag ska plöja som en oxe på bandet. Raka spåret. Finns heller ingen annan väg på bandet. Springer man åt sidan, då trillar man av.

Vad vi åt till middag? Oxpytt förstås!

Det rätta groovet, i oxmånaderna? Taube, förstås:

Ja det finns faktiskt ett hotell i Tyskland som heter så.

Fast originalet ser förstås ut så här:

Detta apropå min första simlektion med Josefin Lillhage.

Jag kom ju helbrägda hem från äventyret i Goteborg, vaderna visserligen lite vissna, men jag tänkte att när jag nu hade lektion med Josefin, så var det väl mest armarna som skulle komma till användning.

Hel fel.

Men först bad hon mig simma femtio meter. Hon sa hon tyckte jag såg bekväm ut i vattnet.

Jag tänkte att översatt från simspråk betyder det förmodligen att hon tyckte jag var duktig på att bada. Nåja, alla fiskar är yngel i början.

Vi började förstås med bensparkar. Ajaj vaderna. Och inte fick jag använda armarna, och inte kom jag någon vart. Fick kramp i tårna. De har varit lite känsliga sedan jag klättrade upp på alla fyra i trailmarans hiskeliga brant, Ravinen, finurligt placerad 4 mil in i loppet.

Men en längd lades till en annan, Josefin visade armisättning i krål, jag kom att tänka på ett expresslok med högfrekventa pistonger, och kanske jag en dag … tuuuuut ….

Och idag på banan igen, löpbandet. Linne och tights, fläkten på, strilande svett. Kände mig starkare, både mentalt och fysiskt. Det år nog bra med en trailmara då och då.

Längre rapport i nästa Runners. Normalt är det segraren som skriver historien, men här blev det no 49. Jag lovar en hjältesaga som inte kommer lämna något öga torrt. Allra minst skribentens …

Ty jag kom i mål.

Jag kan nu skriva traillöpare på visitkortet.

Jag ska fatta mig kort. Jag orkar inte fatta mig långt. Hotellsängen är så mjuk så mjuk.

Så är läget. Lördagskväll i Göteborg, och jag vill bara krama kudden, och drömma om plattlöpning, typ Lidingöloppet. Man har blivit en mogen man. Eller övermogen …

– Det var lite brötigt, sammanfattade Ted Ås.

Brötigt på göteborgska betyder ungefär en sådan där samling timmer som bävrar brukar samla ihop i en å.

Det var stigar och stockar och stenar och lera vindfällen och porlande vattenbäckar och mäktiga träd och sjöar där isflak flöt omkring med snö på. Vattnet var väldigt svart . Efter halva loppet började det snöa riktigt ordentligt, vackra flingor och en uppfriskande vind från norr.

Löpbandet kändes mycket långt borta.

Det var riktigt jobbigt, och riktigt kul. Målgången var en katharzis, en själslig och kroppslig befrielse. Hade inte yllestrumporna varit så blöta, hade jag nog leviterat, farit som en ballong mot den beflingade göteborgshimlen.

Sträckan skulle vara 43 km, men min Garmin, förmodligen ovan vid bohuslänsk natur, fick snurren och visade 45 km. Eller så berodde det på alla omvägar runt gyttjehål. Det tog fem och en halv timme att komma i mål och nä nä, jag var inte sist.

Personligt rekord … åt andra hållet.

Längre rapport följer i RW no 2. Med bilder. Orkar inte ladda upp några nu.

Hej hej kudden, bästa vän!

Jag har ju i den här bloggarspalten gång efter annan uttryckt en viss faiblesse för det ljuva löparlivet på löpband i vintertid, lättsam löpning i linne och tights och fläkten på simulerande ljumma sommarvindar och den där alldeles speciella doften i luften av överhettad kropp som man kan finna såväl på sommarstränder som från grannens löpband … och ens eget.

Så döm om min förvåning när jag nu till helgen är anmäld till Sandsjöbacka Trailmarathon i Göteborg. Det vill säga, man startar i Kungsbacka och springer till Göteborg, och det ska vara minusgrader och solsken, men också en massa blött och gegga och klafs och vindfällen från både Dagmar och Emil därute i spåret. Men också en massa storslagen natur, om man nu får tid att lyfta blicken från spåret. Där kommer inte vara direkt löpbandplatt, har jag förstått.

Som grädde på moset eller socker i kaffet eller honung på gröten, är det också tänkt att jag ska ta rygg på Ted Ås. Ted, som under många år har hört till Sveriges främsta triathleter, berättade i telefon i morse (från Göteborg) att han sprungit två mil ute i helgen och att det var jättejobbigt, så han trodde nog det skulle bli lugna puckar, eller som en kryssning längs Avenyen, som man kanske uttrycker det i Götet?, så jag skulle inte oroa mig, fast å andra sidan när nummerlappen väl satt där, så fanns det förstås risk för att tävlingsdjävulen kunde väckas till liv.

Hur jag alltså hamnade i detta? Jag har ingen kontroll över läpprörelserna längre. Försöker säga nej, men det bllir bara ja. Kan ha med ålder att göra, snart har man bara minnen kvar, då gäller det att ha ett gäng till hands när man ska sitta och skrodera bland de andra panchisarna … och barnbarnen.

– Jaja, kära barnbarn, ska jag berätta om den gången när jag sprang trail med Ted Ås? Jaså, har jag gjort det? Minst tio gånger? Tänka sig, det minns jag inte.

Var vi ska springa? Här:

Jag säger bara det, wish me luck!

Jag har ju mest fuskat med triathlon, så jag har inte hela skåpet fullt med fuktkrämer och andra hudnära produkter som seriösa triathleter har.

Men nu har jag börjat simma lite mer de sista veckorna, och i går stramade det betänkligt i ansiktet efter 1500 m i Kronobergsbadet. Eller snarare, det kliade mer än det stramade, fejan kändes stramt irriterad. Jag har aldrig haft problem i klorvatten tidigare. Kanske en ny klorblandning? Eller klor i kombination med torr luft? Eller bara för mycket badande?

Lämpligt smörjmedel, någon? Jag vill helst inte lukta  kokosnöt …

Annars ett bra simpass. Fort gick det naturligtvis inte, men körde med paddlar hela vägen, 500+500+250+250 m, och det drog fint i en massa olika muskler. Blev också påkörd av en jättelik torped till simmare, han såg ut att kunna vara  piketpolis, polishuset ligger granne med Kronobergsbadet, piketpoliser behöver förstås också bada ibland, han bad dock vänligen om ursäkt på något som lät som västgötska, och verkade ha acklimatiserat sig väl i storstaden. Jag tömde vatten ur glasögonen med ett falskt leende. Om han vägt 50 kg mindre hade han slutat som fiskbullar. Nä, skoja bara. Jag är alldeles för blödig. Kan inte ens ta livet av en fisk.

Jag är fortfarande full av förundran inför folk som kan simma dubbelt så fort som jag utan att ens röra på benen. Ett av livet stora mysterier, som jag ser det. Men det är bara att kajka på i eget tempo, en dag kanske man vaknar upp som en Frölander. Hoppet är det sista som överger en löpare i badbyxor.

Idag en mil fartlek. En mycket seg fartlek. Men en seg fartlek är också en fartlek.  Och fortfarande på i Utmaningen!

Hitta förresten en fuktkräm på nätet …

… elller nåt …

… fart i 25 km fick den dubbla lammvurren med surkål och chilisås i en till hälften rostad baguett vid lunchtid, att försvinna som en hägring i magsäcken klockan sisådär 15.30.

På löpband dessutom. Jag vet, jag är en bekväm rackare. Jag gillar att svettas i linne, inte böka runt i tre lager kläder och frysa om tårna. Jag tror jag var jamaican i ett tidigare liv, denna lust till lättklätt löpande. Fast de jamaicanska muskelfibrerna i detta tidigare liv hängde tyvärr inte med vid återfödseln i Sverige.

För RW:s protokoll vad gäller Utmaningen kan jag också tillägga att jag hann med 500 m simning på GIH-badet i går, med stora gula paddlar och kroppen efter som en tunglastad havskajak, efter 45 min flytläge i barnbassängen med … tja, .. barn. Betydligt varmare i den bassängen än vid isbanan på ÖIP.

Jaja, och väl hemma igen, ryggslak i bingen, litet scrollande i gammal fotomapp, och vad hittade man väl icke där, om ett varmare land.

Det var en gång för länge sedan i Rio:

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Människan behöver drömmar för att leva!

Lågintensiv träning idag. Ändå krävande.

Plats: Östermalm IP. Temp: – en massa grader, tårna började klirra efter 30 min.

Redskap: En snart treåring, med skridskor på. Hon gjorde debut förra veckan. Diggade islivet fett. Nu är hon allvarligt på glid.

– Fortare, pappa, fortare.

Att stå på is med ryggen i 90 graders vinkel och köra framåt med ett fast grepp under barnets armar, svänga vänster, svänga höger och sladda, det känns rätt rejält efter ett tag. Man börjar plötsligt oroa sig för en massa saker. Ryggskott, diskbråck, kronisk gamrygg.

-Fortare, pappa, fortare.

Men sen blev det isdisco, dottern tappade hänfört nappen när väldiga högtalare dunkade loss. När pappa kom loss.

Nä, det där är faktist inte jag. Men stilen har vi gemensam.

– Fortare, pappa, fortare.

Sen drog vi hem och hinkade Oboy m m.

På det hela taget, ett riktigt bra träningspass!

Smet iväg på lunchen, för ett litet simpass. Buss no 3 går strax utanför redaktionen, och har en hållplats ett par hundra meter från Eriksdalsbadet.

Upptäckte i badspärren att årskortet gått ut. Åren går väldigt fort nuförtiden. Det blev en dyr lunch.

I böljan blå blev jag omsimmad av en polare till brorsan som for fram som en delfin. Han var vänlig nog att ge mig några tips om teknik. Blev också omsimmad av en man som rörde minimalt på benen. Såg  efter ett tag att ena benet var en protes. Jag tog det med filosofiskt jämnmod. Mitt filosofiska jämnmod blir allt jämnare med åren … och killen skulle i alla fall inte ha en chans i löpspåret …

Kom tillbaka till redaktionen igen. Där var Jonas Colting på besök. Jonas förklarade apropå simkunnighet att det inte fanns någon anledning att simma sämre än 1.30 på simsträckan i Kalmar.

Senast jag simmade simsträckan i Kalmar simmade jag på 1.43. Erinrade mig att det fanns många anledningar till det. För lite simträning var en.

Men tanken är att just den detaljen ska rättas till under året. Den 18 augusti ska jag under 1.30. Lyckas jag med det ska jag säga som Jonas, ”det finns ingen anledning att simma under 1.30” till alla som vill höra … och inte vill höra.

Och så har jag skaffat ett hemligt vapen (kanske inte så hemligt längre …):

Josefin Lillhage, som lovat hjälpa till med att förbättra tekniken. En liten crawlkurs där resultatet är tänkt att bli ungefär såhär:

Håll i hatten, Jonas. Snart är Gysing på G!

… eller i alla fall spåren efter henne …

… nära Måsholmen, längst ut på det vilda Djurgården …

Alla stormar får kvinnonamn, jag undrar varför. Någon som vet?

Nästa storm kan väl i jämlikhetens namn få heta Stormen Sture, …. eller Orkanen Oskar …

Gårdagens löpning 15 km fartlek. Fartlek är en kul lek. Gav glada ben.

Men sov sedan dåligt. Drömde att jag simmade och simmade och simmade. Och halkade på hala skär. Och att brorsan höll på att knoppa in ute på öppna havet.

– Vakna brorsan, det är för djupt att sova här.

Ö till Ö. Dröm, eller mardröm? 2012 blir ett spännande år …

!!! … New Year …. alla löparnördar, m fl!

En Bollinger på kylning. Sportdryck för … i alla fall … James Bond.

Nyårslöftet redan fixat. Allt enligt mottot: Först Ö till Ö … sedan dö!

Brorsan hakar på. Taktiken solklar. Brorsan tar mig som drivankare när det ska simmas. Jag drar honom i ett snöre när det ska springas.

Uppvärmning i Kalmar med Ironman.

Nänä, jag har inte öppnat Bollingern. Bara skakat lite på den …

Det är ju som det är, männchan behöver drömmar för att leva. Det här är två tunga drömmar.

Sen gäller det bara att överleva dom också …

Men det är ju först nästa år …

Annat kul 2012: annan dröm, på definitivt G (februari, Pocketförlaget):

En bok! 240 sidor samlade löparvisdomar … eller i alla fall erfarenheter …

Happy Happy för det.

Och Happy Happy New Year än en gång. 2012 – gör det till ett löparäventyr …  i ett par löpardojor, nära dig!