Morgon i Monte Gordo. Solen sken, men en gammal gordoveteran visste förstås bättre, kom till morgonjoggen med vantarna på. Tog inte av dem förrän vi kom fram till Plankan på stranden (vi fick springa i skogen, tidvattnet gick två timmar fel, minst …). Där stod jag och svajade på ett ben med rappare Petter vid sidan av när det blev dags för några övningar i smidighet. Jag är lite rappare än Petter i spåret, men Petter är betydligt rappare på scenen än mig (en riktigt usel vits som jag förmodligen kommer dra både en eller två gånger till).

Vi var ungefär lika ostadiga på ett ben båda två.

Sedan blev det balkongläge – Star Trek, 3:rd Generation (Rough Rap Through Big Bang Beginning).

Det gäller att rappa på med solandet. Man vet aldrig när solen går i moln!

/to be continued …)

Runners World har löparläger, och jag får hänga med!

Flyget går på lördag, och i lite upprymd stämning inför detta, knäppte jag en bild i morse på väg till kontoret.

Visst är snö vackert, när den ligger så fint på trädens grenar. Å andra sidan, rätt vackert i Monte Gordo också. Har visst varit 20 C där i en hel vecka.

Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men Ryska Posten knackade på redaktionsdörren idag. Någon kyss fick jag inte, men väl de här (varning för produktreklam):

Hoppas få testa ordentligt, speciellt den gröna med solblock 30. Inser också att det är att utmana ödet att skriva såhär. Se bara hur det gick med våren! Om världen vore rättvis (tycker brorsan) kommer resan till Monte Gorde sluta på detta viset:

Fast jag tror inte han menar det på riktigt. Innerst inne är han jätteglad för att jag får springa i linne och kortbrallor utomhus, och sms:a en massa sandiga bilder. Tror heller inte det är någon större risk för regn. Har kollat in vädret på Yr, det gjorde mig nästan yr …. solen, here I come!!

/ to be continued …/

Nämen, nämen, nämen, vad är det som händer nu då? De arma små krokusarna på Djurgården står och darrar med snö ända upp till kronbladen.

Nu tänker ni kanske att det där var ju en sjuj-vla stor krokus. Jaja, säger jag, kanske är jag en smula lagd åt överdrifter, men kallt var det i alla fall.

Stackars dom som parkerat i Frihamnen nedanför Gärdet och hoppat över att spetsa bensinen med glykol.

Här hamna jag kanske i fel frihamn. Men ändå, vad trodde jag egentligen? Mars kan man förstås inte lita på.

Morgonen ägnade jag åt Banana Kids. Att se en fyraåring, fem om en månad, leka basket för första gången i sitt liv med KFUM, det dunkar det mesta. Det sprakade när hon sprang ut i den stora hallen, det stora rummet och tog några danssteg. Och gav bollen en duktig smäll med dojan.

– Ajabaja, inte sparka basketboll. Förbjudet!!

Jag känner igen det där från då världen ännu var ung. Den stora rymden att sträcka ut i. Den stora rymden att studsa en boll i. Den stora rymden att springa runt, runt i.

Rullar fram längs Gärdet. Här kommer snart spårvagnarna rulla igen. Ingen ek i vägen längre. STIM-huset ska rivas och nytt hus med lyxlägenheter ska byggas. Det kommer bli mer folk här. Det kommer att bli trångt i Kampementsbadet. De borde bygga en 50-metersbassäng pä Gärdet! Kan man i alla fall drömma om.

Borrar vidare i snålblåsten. 18 km senare, hemma igen, med kapad kran (halva näsan domnad, den sida som tog vinden). Se det var ett friskt marspass!

Nu börjar jag tro på det. Visst är det vår. Bara släpp känslorna loss och spring ut!!

Så då gjorde jag det. Lunchlöpning på Djurgården. Inga vantar. Ingen mössa. Bara keps, jo jag tackar. Med vita fartränder. Tre stycken.

Såg en krokus. Såg två vintergäck. Tror jag. Två vita blommor i alla fall, som hängde lite med bladen. Såg ingen tussilago. Men dom kommer. Snart!

Fåglar kvittrade, Saltsjön blänkte glitter, ögonen kisade mot solen och allting började plötsligt kännas lätt igen.

Här fick man luta i kurvan för att inte trilla i sjön. Spring i benen, liksom.

Gick i mål efter 17 km. Benen bara rusa på. Fick tygla hårt framför porten, måste ju jobba också. Vår är vår – men inte semester!

Here we go again!! (International readers included 😉

50 Shades of Running – Tales of Pleasure and Pain – a Steaming, Slippery Mix of Blood and Sweat and Tears!!!

Snart i en bokhandel nära dig!

Många  gamla grodlår i Paris!

Fransk romantik …

… fransk flod …

… fransk mat och fransk litteratur!

Vive la France!!

A tut alör!!

Ja, kom alltså hem från Indien förra veckan. Fick en getskälla i pris. Om man nu skulle springa vilse i Djurgårdsskogen, kling, kling … bäääehhh.

Fast här i Paris går det inte med bäehh, funkar bättre med bonjour. Men kanske på amerikanska, när man startar i loppet: get away.

Oj oj.

Vaska löparkläderna från indiskt ökendamm, torkade löparkläderna och packade om för halvmaran i Paris. Man kan bli yr för mindre. Paris var planerat sedan länge, men när så indienresan dök upp som en kamel ur byrålådan (typ)  gick det liksom inte att tacka nej. Det vore rentav tjänstefel.

Lyckades förstås glömma läkarintyget hemma., vilket jag upptäckte i metron på väg till nummerlappsutdelningen. D v s, jag hade en kopia av läkarintyget, men ett osignerat. Det signerade låg bland indienpapperen hemmavid. Man behövde läkarintyg i Indien också. I alla fall innan man åkte dit. När jag kom till Indien var det ingen som var intresserad. Men här i Paris är löparbyråkratin obeveklig.  Utan läkarintyg inget lopp. Fransmännen är mycket noga med läkarintyg. Ska man trilla ihop och dö i ett lopp här får det bli på eget ansvar. Eller i alla fall doktorns.

Det löste sig lyckligtvis. Intyget plåtades av i Stockholm och lades på mail och trycktes ut på en printer i löparmässans pressmonter. Det är härligt med moderna löpartider.

Nu har jag fått a room with a view:

Paris, mon amour. Där nere till vänster ska jag äta en Boef Minute Avec Bearnaise om en dryg timme. Den s k BMAB-metoden, optimalt anpassad för utmärglade ökenlöparkroppar.

Solen tittade t o m fram i två minuter. Loppet går 10.00 i morgon f m. 3–4 C i starten , upp mot 10 framåt 12, har den franska väderlekstjänsten utlovat. Inget fel på startplatsen:

Men jag har inte en susning om halvmaraformen. Om jag över huvud taget har någon halvmaraform? För två år sedan sprang jag halvmaran i Berlin på 1.26.36 , för ett år sedan sprang jag halvmaran i Prag på 1.30.23 … och det är mycket möjligt att den text som skrivs efter det här loppet kommer ha som grundtema, ”en studie i förfall”. Det vill säga, springer jag rakt in i någon vägg här, vllket är ganska troligt, så kommer jag kalla det för ett vetenskapligt experiment. Tänk Transformers; från indisk get till fransk försökskanin.

Kanske bäst att sluta nu. Gick upp halvfyra i morse, är nog lite sömndrucken.

Satsar på bingen och lite fransk feeling med George Simenon. Simenon verkade innan löparboomen då det var mer poppis att bolma pipa än att lägga på en rökare … i ett lopp …

… men kommissarie Maigret var i alla fall grym på att jaga bovar.

Au revoir, på ett tag!

Åter fädernesslandet efter ett lika brutalt som fantastiskt ävemtyr. Run the Rann, blev lite mer än jag tänkt mig, på alla möjliga vis. Det ryker fortfarande om fötterna.

Först väckt mitt i natten på hotellet vi övernattade på i Ahmedabad inför morgondagens åtta timmars bussresa, av Rafael Fuchsgruber, som skulle dela rum med mig. Det visste jag inte innan – men i Indien kan allt hända.

Rafael vann Namibia Desert Race 250 km i november på 29.58, och är alltså en av tysklands bästa ultraextremlöpare.  När brorsan fick veta det sa han att jag inte kunde fega med att bara springa halvmaran i Indien. Det vore alltför skämmigt, nationens färger (och släktens) måste ju någorlunda försvaras. Så jag tog ett djupt andetage och uppgraderade till ökenupplevelse 2.0 och anmälde mig till maran. 100 km, no way, jag har aldrig sprungit längre än 65 km, då visserligen i våtdräkt, men i alla fall. Jag är ingen ultralöpare, jag är en fullkomligt normal maratonlöpare.

Sedan visade sig förstås maran vara lite längre än en vanlig mara, Garmin klockade 53 km när jag gick i mål, och det var min Garmin inte ensam om att göra.  I Indien kan som sagt allt hända. Varmt och skönt var det också, 37 C. Ett äpple i munnen efteråt, och man skulle platsa på ett julbord.

I starten fick man stiligt sällskap, två stenhårda amerikanskor, i mitten Nikki Kimball som vunnit Western State 100 M tre gånger i rad, och Krissy Moehl, som vunnit UTMB två gånger. Han längs till vänster – inte riktigt lika ultra, men ultraglad ändå. Nikki och Krissy skulle förstås springa 100 K. Jag önskade dem lycka till utan avund.

Strategin för loppet lades upp här, med en mage som var lite hurry curry natten innan …

Alla deltagarna bodde i tält, med en redig mugg för optimal camping. Något lyxigare hade Rafael aldrig upplevt under en ökenmara, förklarade han. På de han sprungit tidigare fick man kolla noga var man klev runt i sanden runt lägren, för att inte trampa i något otrevligt.

Och ja, det  kommer en lång text om Run The Rann längre fram i papperstidningen,  där jag ödmjukt kommer berätta hur jag obegripligt nog slutade trea i maran, eller möjligen tvåa, beroende på vilken väg segraren egentligen tog … mystiken tätnar 😉 … och att loppet var så mycet trail det kunde bli med klippklättring, saltökenhasande i 37 C och slalomlöpning mellan elaka taggbuskar ….

Här ett höjdarshot på Tristan Miller från Australien, som jag sprang tillsammans med ett tag, i ett brutalt brant parti av banan …

Nu vardag igen, och hemma med kräksjuka barn. Omväxling förnöjer!

Namaste på ett tag!

Googlade på Ahmedabad. Det är där jag ska landa klockan 03.05 på morgonen, indisk tid, i övermorgon sett från idag, tisdag. Via Doha i Qatar. Boarding är i morgon förmiddag 09.20. Här talar vi långsittning. Här talar vi utsläppsrätter. Har talar vi inte influensa.

Har hyfsat gott samvete ändå. Tror jag har kört bil två gånger sedan nyår. Då kan man väl få flyga en bit?

Googlade alltså på Ahmedabad. Tänkte att det var en liten landsortshåla med dammig flygplats någonstans i Indiens inland. Det var det inte. Ahmedabad är en stad med drygt sex miljoner innevånare. Det är mycket man inte vet. Det är nog mycket man inte vet i Ahmedabad också. Tror många där inte har en aning om att det finns ett land som heter Sverige. Tror många där inte har en aning om att det finns en svensk som inte har en aning om att det finns en stad som heter Ahmedabad. Fast nu vet han ju det, förstås.

Ibland får jag en sådan där absolut känsla av att Sverige inte är världens medelpunkt. Lite obehagligt, faktiskt.

På morgonen i Ahmedabad ska man sedan åka buss till Dholavira. Det är 37 mil dit. Det kommer att ta ungefär sju timmar. Gissar att vägen inte alls är som Essingeleden. Gissar att jetlag och olag med sömn kommer straffa mig svårt. Men jag tänker inte gnälla. Jag får göra en Rune Larsson, springa i sömnen. Det kommer vara sol och en bit över + 30 C. Jag behöver de där D-vitaminerna.

Och så de sista förberedelserna för ökenlöpningen. Tricken till Skanstull, och:

Va, har dom inte öppnat än? Hörde nyss vårfåglar i luften …

Så då så:

Tänkte det kunde vara bra att fukta skinnet lite innan. 5×300 m krål. Inget insim, inget utsim, bara sim. Från Ö till Ö till öken. Det är roligt med omväxling. Sanda mina ord …

/ to be continued …

Taggiga kaktusar, stekhet sand, salt i skorna (ja, vad vet jag, jag har aldrig sprungit genom en saltöken); hur förbereder man sig bäst?

Med 10x400m i härligt duggregn några grader över noll på Stadion förstås!  – inklusive snöhinder.

Det var inte lönt propsa på innerbana ens när man stånkat sig förbi skidlöparna i spåren bredvid. Verkade f ö inte vara något värstingglid idag – mer åt vattenskidåning i motvind.

Det blev därmed aningens mer än 10×400 m. Två banor ut och harvande i bana tre. 4 meter extra per varv? Någon?

Tider tänker jag inte ens nämna.

Tjohej, öknen, här kommer jag. Ser fram emot att grillas!

Det började bra. Titt genom förmiddagsfönstret. Men kolla, ingen snö! Sedan kom farmoder och plockade upp son för vidare transport till Sergel och filmen Frost. Farmodern hade t o m köpt med sig en påse godis som de kunde ha under filmen. Sonen tittade dock kritiskt på påsen (antagligen för evigt förstörd av  Kalle och Chokladfabriken) och sa: – Jag har egna pengar, farmor.

Där fick man rycka in och medla.

Iväg kom de i alla fall, och nu fick jag springa. Ut på Valhallavägen, och rullade nerför mot Gärdet.  Fåglar kvittrade, ”de evår, de evår, de evår” ….  möjligen önsketänkande från min sida, eller vintervax i öronen.  Men absolut ljusare ute, och fast grepp under fötterna.

Men när jag vände ute vid Blockhusudden upptäckte jag att det var motvind. Rätt bra med motvind. Och där fanns ingen kräm. Låren var plötsligt som bly. Hela kroppen kändes som bly. Är det ålderdomen som plötsligt slagit till? Eller?  Åt två semlor till lunch i förrgår. Tyckte kroppen behövde det då. Så kallad mandelmassage. Kunde det vara det? Sitter semlor i så länge?

Men det är som det är. Vissa dagar blir löpningen bara sk-t. Löpning är verkligen ingen sport för glidare. Man måste tugga taggtråd ibland. Kan dock inte säga att jag gillar smaken. Har nog aldrig vant mig vid smaken.

Men stor tröst i resan till Indien på onsdag. Det lär väl inte gå lättare där, men kommer i  fall bli annorlunda. Mycket annorlunda. Minst plus 30 C annorlunda.

Den stora frågan nu är förstås: var har jag lagt solkrämen?

To be continued …

Åhej, nu ska man ut och svira i Dholavira!

http://runtherann.com/

Hastigt och lustigt, ska också inflikas. Det här visste jag inte förra veckan. Bara jag nu hinner få visum i tid.

Än en gång Indien. Saltöknar, vilda antiloper, farliga ormar, vad mer kan en löpare utan gränser begära? I registeringsansökan till loppet måste man också ange blodgrupp. Så, kanske blodtörstiga tigrar också?

Men vad har jag för blodgrupp? AB nånting, plus eller minus? Gå till doktorn, gå. Gillar inte sprutor. Lite blödig där. Men vill man springa långtbortfrånstan, får man inte tveka. Stick, bara stick.

Fortsättning följer ….