I lördags sprang jag 75 km och klättrade drygt 2 km på nästan 11 timmar. Fyra dagar senare föll jag 3 km på 5 minuter. Jag vet inte om jag kan jämföra ett ultralopp med ett fallskärmshopp. De är båda på sätt och vis en nära döden-upplevelse, men att hoppa går inte att föreställa sig innan man gör det. Vi är inte gjorda för det. Människan är uthållighetslöpare, inte fallskärmshoppare.
Sammanbiten. Snart dags att hoppa.
Fallskärmshopp Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden.
Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag – hela jag – att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt … sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!
Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst i en millisekund – sen kaos.
And I’m free, free fallin’ fallin’
Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln – signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh … Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.
Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.
Film från hoppet. Jag verkar lite nervös innan:) Man landar mjukt, va? …
Nästa utmaning Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig dumskalle som jag se till att jag går ut lugnt och undviker kramp. Men jag har nog hoppat för sista gången. Det var en annorlunda, spännande och svårslagen upplevelse. Det går inte att föreställa sig innan hur det känns. Man måste hoppa för att förstå. Nu väntar nästa utmaning. Den 3 september springer jag Höga Kusten Trail, men det kanske dyker upp något innan dess. Sommaren är lång.
Jag lever på hoppet På lunchen sprang jag 3 kilometer tillsammans med jobbets käcka löpare. De sprang sen vidare uppför Norra berget för ett intensivt pass backintervaller, men jag vände tillbaka och körde yoga med jobbets hippies istället. Det var skönt. Jag borde yoga mera.
Vi yogade i 45 minuter. Jag var stelast, på gränsen till rigor mortis.
Om en vecka börjar semestern. Till hösten hoppas jag att det har ordnat sig. Ingenting ordnar sig av sig självt, och jag har gjort allt jag kan göra.
Så var det dags för High Coast Ultra. Jag hade varit lite småkrasslig i tre veckor och alla löppass kändes fruktansvärt tunga. Tanken på att springa 75 km gjorde nästan ont.
Regnet hänger i luften. Skuleberget skymtar i bakgrunden. Redo för start.
Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökte slappna av så mycket att jag nästan glömde att jag sprang. Tids nog lär jag bli varse om det, tänkte jag.
Efter 14 km var jag framme vid första vätskekontrollen. Trots att jag gått ut sakta, låg jag flera minuter före min förväntade tid. Jag drack några klunkar vatten och glömde klockan igen. Vid nästa kontroll efter 25 km låg jag 25 minuter före – ett tempo som skulle ge en tid långt under 9 timmar. Det kändes inte som att jag gått ut för hårt, så jag ökade takten och siktade på en tid runt 9 timmar. Nu var det inte hjärnan som styrde, utan klockan. Mycket korkat, skulle det visa sig.
Så här ser det ut när solen skiner. Bild från Wikipedia. Foto: Purdalek.
Springa med hajar Efter 30 km, just innan kontrollen i Nordingrå, kände jag små ryck i höger vad. För två år sedan fick jag kramp på Höga Kusten Trail och jag ville inte att det skulle smälla igen, så jag stannade och stretchade och gick sedan några minuter. Jag visste att krampen var mitt eget fel – jag hade sprungit för fort. Tempot skulle fortfarande ge en sluttid kring 9 timmar, men nu förstod jag att det skulle bli svårt. Nedför gick det bra, men så fort det blev uppför eller trixig terräng, vaknade krampen till liv. Det kändes som om det simmade ett stim med hajar i benen som bara väntade på ett bete att hugga i – som att jag skulle kliva lite fel eller ta i lite för mycket. De sista 45 kilometrarna blev en lång, ensam kamp mot hajarna. De högg lite då och då. Utan förvarning kunde benet fara iväg och det kändes nästan som om jag hallucinerade.
I stället för 9 eller 10 timmar, visade klockan på en sluttid strax under 11 timmar. Jag som inte klarar av att köra bil i 10 timmar, men när man springer har man inget val. Det enda jag tänkte på var att hålla hajarna lugna.
Jag har bara sprungit i 11 timmar en gång förut: Swiss alpine 2013. Då var det 30 grader varmt. Nu regnade det och det blev kallare när jag började gå. De sista 10 km gjorde det ganska ont. Det fanns inte någon del av kroppen som inte gjorde ont. Men – ultralöparens tröst – det blir inte värre. Det är bara att härda ut. Smärtan sitter i skallen. Det är en känsla som hjärnan skapar så att jag inte ska slösa på dyrbar energi i onödan. Jag intalade mig att jag inte gjorde det här i onödan och jag visste att smärtan dunstar bort när jag springer i mål.
Kramp sitter också i nervsystemet, men kramp är inte mentalt på samma sätt som smärta utan en följd av att signalerna mellan muskler och nervsystem löpt amok. Det kändes som benen skulle kunna explodera närsomhelst.
Jag sprang i mål på krampaktiga ben. Tiden blev 10,54 – min långsammaste tid. Så här i efterhand borde jag gjort ett rejält stopp – istället för alla småstopp – stretchat och vilat, men det är alltid lätt att vara klok efteråt. Jag tackade nej till de goda hamburgarna som serverades och staplade iväg till bilen och kunde med stora svårigheter ta mig ut ur bilen, in i huset och ner i ett kokhett badkar. Efter nån timme kom matlusten tillbaka. Jag var kanske inte så nöjd med tiden, men glad att jag kom i mål och att jag är så envis att jag plågar mig i 11 timmar.
Blöt, tärd och eländig och glad. Nu återstår bara Höga Kusten Trail och Härnötrail så är Högakustentrippeln 2016 fullbordad. Foto: Susanne L.
Trots allt ett härligt lopp med många vackra vyer. Om man vill uppleva Höga kusten – och det bör man – är en ultra ett fantastiskt sätt att göra det på. Dessutom är det en rejäl utmaning och ett trevligt arrangemang. Jag ska springa 75 km nästa år också. Då ska jag inte jaga personbästa utan springa mer på känsla och mota krampen i grind.
Kanske det finns ett botemedel mot kramp Tidigare trodde man att kramp berodde på vätskebrist eller brist på elektrolyter, men det finns inga studier som kunnat bekräfta dessa sekelgamla påståenden. 1997 föreslog Martin Schwellnus att kramp snarare är ett neuromuskelärt fenomen som en följd av störningar i balansen mellan aktivering och avkoppling av musklerna. En neural strömbrytare fastnar i positionen på, vilket leder till långvariga och smärtsamma muskelsammandragningar. Till skillnad från tidigare hypoteser kan Schwellnus hypotes bättre förklara de fakta som finns. Det finns t ex inget samband mellan uttorkning eller brist på elektrolyter och risk för kramp, däremot finns det ett samband mellan kramp och en tidigare historik av kramp, vissa mediciner och av att man går ut för hårt (jo jag vet …).
I höstas skrev jag ett inlägg om kramp och om ett botemedel framtaget av två nobelpristagare som baserat sin produkt på Schwellnus teori. De utgick från en studie som visade att kramp motverkas av saltgurkejuice. Ättiksyran i saltgurkan aktiverar en sorts TRP-receptorer (samma receptor som aktiveras av chili) i munhålan, vilket låser upp den neurala strömbrytaren så att musklerna kan kopplas av och på igen.
Produkten, som heter HotShot, består av en hemlig kryddblandning och forskarna tror den ska ge kramplindring inom en kvart och en effekt som varar i 8 timmar. Det låter ju perfekt inför nästa ultra, men det återstår att se om det stämmer när andra forskare utvärderar drycken och när idrottsmän testar den i praktiken. Det kan också vara värt att tänka på att det kan finnas medicinska orsaker till muskelkramp.
Så här såg jag ut efter en kvart stilla i en bil. Ingen vacker syn. Känsliga tittare varnas:)
Jag läste någonstans att löpning är som en fylla fast tvärtom – man mår illa medan man springer, sedan känns det skönt efteråt. Det beror förstås på i vilken fas man befinner sig. När man precis börjat ägna sig åt att springa, är löpningen en kamp. Sedan blir löpning vana och lust. Då är det både skönt att springa och skönt efteråt. Det finns inget obehag, såvida man inte tävlar eller springer intervaller – när man ger allt skruvar hjärnan på känslan av ansträngning för att få oss att sakta ner och spara energi.
Meningen med livet Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt – liksom skrivandet – en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.
Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.
Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi under en kort stund – genom slumpen – vävs samman med andra människoöden i universums ändlösa meningslösa evighet. Det kunde ha blivit på oändligt många andra sätt, men det blev så här. Vi gör val inom ödets ramar. Det gör valen så viktiga. De är allt vi har. Alla säger en gång sitt sista ord, tänker sin sista tanke och ser på någon för sista gången. Det är mänsklighetens gemensamma öde – något som borde föra oss samman. Livet är en massa ögonblick, möten och upplevelser. Vi skapar ögonblicken. Det är vårt eget ansvar. Vi minns inte historien om vårt liv, utan de stunder och ögonblick som betydde något och som vi sedan plockar upp och skapar en livshistoria av.
Upptäcktsresa till Kenya Finn tar med sig familjen och reser till Kenya för att bo där. Det är inte av en ren slump. Han har vissa kopplingar till Afrika och Kenya. En släkting bor i Kenya och i sin ungdom var Finn en lovande löpare som beundrade de kenyanska löparna. Efter skolanslutade han springa. Nu ville han hitta tillbaka till sin egen löpning.
Finn är på jakt efter orsaker. Varför är kenyanerna så bra på att springa? Han är vare sig den första är eller den sista sökaren. Flera forskare har sökt löpningens källa, och kommit tillbaka med en orsak och en bok. Men precis som upptäckarna på 1800-talet misslyckades med att hitta Nilens källa, har de moderna forskarna misslyckats med att hitta en orsak. Nilen har flera källor, liksom det kenyanska löparundret.
Det första fotspåret som Finn undersöker är barfotalöpning. Han tycker sig se ett mönster. De snabbaste barnen springer barfota. De som har löparskor kommer sist. Alla springer barfota som barn, sedan vinner de tävlingar och köper skor. Inga kenyanska löpare springer dock barfota. Kanske skulle de vara snabbare utan löparskor, men skor ger något mer. De visar att man lyckats. Barfotalöpningen som barn ger dem alla en bra grund, ett bra löpsteg, starka ben och fötter.
Finn funderar även på den höga höjden och gener. Kenyaner har smala vader. Det är genetisk. De springer till skolan. Kommer de för sent får de stryk.
Kenyanernas basföda utgörs av ugali – en tjock gröt gjord på majs. De äter fettsnålt, nästan inget socker och ytterst små mängder kött. De är smala och tycker att Finn med sina drygt 70 kilo är en riktig tungviktare (men han tappar mycket i vikt i Kenya). I städerna breder dock fetman ut sig. Medelklassen äter skräpmat. Det kanske är med skräpmat som med löparskor: det är ett tecken på att man lyckats. I städerna kämpar man inte längre för att överleva.
Löparna är förebilder. Unga ambitiösa kenyaner vet att allt är möjligt, bara de ger allt. Fast löparna är bara stjärnor en kort stund. Efter segrarna blir de ledare i byn. De hjälper släkt och vänner. De tillbringar mindre tid i träningslägren och hinner inte springa. De blir omsprungna av nya hungriga löpare. Det finns tusentals löpare samlade på olika läger i landet. De bästa har inte råd att stanna upp i denna mördande konkurrens. I lägren är livet enkelt: de äter, sover och springer. När de inte springer slappar de. De gör inget annat. Finn hittar inte en orsak, men han hittar ett mönster – ett livsmönster.
De kenyaner som växer upp på landet lever inget bekvämt liv. De sliter som människan alltid gjort och de blir följaktligen bra löpare eftersom människan alltid kämpat för att överleva. De vill inte bli löpare, det är de redan och de blir bäst genom hårt arbete och disciplin. De växer upp barfota och lär sig att möta marken effektivt och utan rädsla. De är motiverade. De drivs av piska och morot. Finn är också motiverad, men han springer inte för livet. Han kan kliva av. Till slut gör han också det.
Läs en bok i sommar Finn reser ner till Kenya för att bli löpare. Han springer sitt första maraton. Målet är att inte komma sist. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Finn blir en mycket bättre löpare, men han kan aldrig riktigt springa med kenyanerna för hans öde har vävts i ett annat sammanhang. Kanske bestämdes detta redan för 100 000 år sedan, då en landbrygga knöt samman Afrika med Eurasien.
Livet blir rikare av att man utmanar sig själv. Denna bok visar det och genom att läsa den får vi ta del av dessa erfarenheter och kanske blir du också en bättre löpare. Den passar perfekt i hängmattan i sommar. Boken är enkel att läsa – man rusar som en kenyan över sidorna – och sidorna sprudlar av äkta löparglädje.
I veckan sprang jag mitt sista långpass inför High Coast Ultra. Nu återstår att ladda själen och laga kroppen. Sen är jag redo för 75 kuperade kilometer.
Jag sprang genom mörka skogar. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av fötter och andhämtning.
Springer och bränner fett Jag sprang på tom mage. Syftet var att träna upp fettförbränningen. Som ultralöpare är jag beroende av en effektiv fettförbränning. Det finns mycket energi i fett. Fettsyror är syrefattiga och kan packas ihop. Laxar kan simma över havet på sina fettreserver. Sen behöver de socker den sista biten för att besegra forsar och vattenfall, socker som de tillverkar av protein. De sparar den snabba energin till sist. Det försöker jag också göra. Jag måste ha krafter kvar till de sista långa backarna.
Fettsyrorna fraktas till muskelcellernas mitokondrier. Där kastas fettsyrorna runt varv efter varv och huggs upp i mindre molekyler. I slutändan lagras energin från fettet i molekylen ATP. Varje sekund pumpar mitokondrierna ut lika många ATP som det finns stjärnor i universum. De driver allt som driver en människa.
Fettsyror ger mer energi per kolatom jämfört med glukos, men det sker till priset av att jag måste andas in mer syre. Det är tungt att springa före frukost, men jag tror det gör mig till en bättre löpare.
Jag har sprungit 20 km och stannar en stund på toppen av ett berg. Utsikten är magnifik. Uppför berget är det tungt. Jordklotets alla atomer drar mig nedåt, men de atomer jag består av och kroppens elektromagnetiska krafter övervinner gravitationsfältet och jag klättrar uppåt. Varje backe gör mig starkare. Både när jag klättrar uppför och när jag faller och tar emot kroppen nedför. Kroppen blir starkare och tuffare av att röra sig genom detta osynliga kraftfält. Skelettet hårdnar.
Kämpa mot strömmen Laxar har en lång transportsträcka genom havet fram till vattenfallen. De har utvecklats för att gå ut lugnt och ge allt, inklusive sitt liv, i spurten när de kämpar mot strömmen för att nå källorna och sitt eget ursprung.
Laxar som hoppar. Bild wikipedia.
Laxarna kastar sig uppför vattenfall, trotsar faror och sedan parar de sig och dör. Ett spännande liv, nästan raka motsatsen till hur vi lever. Vi kämpar som små fiskar i en bäck i början, sedan simmar vi ängsligt hit och dit som en sill i ett stim innan vi flyter ut och tynar bort i havet. Lever man som en sill tappar man bort sig själv till slut. Man måste utmana sig själv – variera, prova, testa. Simma mot strömmen ibland.
Späckhuggare som lever i fångenskap har slappa ryggfenor. De utfodras med livlös sill och behöver aldrig kämpa mot naturen. Deras ryggfenor hänger som fulla sjömän längs ryggrelingen. I det vilda simmar späckhuggare tusentals meter upp och ner genom havsdjupen. De kämpar mot gigantiska bläckfiskar och tryckande naturlagar. Denna kamp ger dem starka, styva fenor som skär som knivar genom havsytan.
Späckhuggare med slapp fena i fångenskap.
Fria späckhuggare med starka ryggfenor. Bild:Winky från Vancouver, Canada – 5 orcas in johnstone strait. Wikipedia.
Vi är också som djur i en djurpark. Vi behöver inte kämpa för maten. Livet handlar inte längre om att överleva, så därför bör vi – för att inte förfalla till slappa sackosäcksmänniskor – utmana oss själva och ett av de bästa sätten att ge kroppen det den behöver är att springa längs stigar i skogen – traillöpning.
Årets bästa trailer om årets trailigaste trail Härnö Trail – Sveriges trailigaste traillopp – går den 1 oktober i år (2015 kördes ett testlopp som blev en succé). Se trailer featuring Emilie Forsberg nedan. Man kan välja mellan 8 eller 22 km. Jag ska springa 22 km. Anmäl dig på http://harnotrail.se/ nu!
För snart tio år sedan skrev Dr John Ratey boken Spark:The Revolutionary New Science of Exercise and the Brain, en bok om träning och lärande. I boken sammanställer Dr Ratey en rad fynd inom hjärnforskning, psykologi och pedagogik som visar att motion påverkar lärande, uppmärksamhet, minskar stress och ångest och saktar ner kognitiv nedgång i ålderdomen. Han tog även upp ny forskningen som visade att det bildas nya hjärnceller under hela livet och att motion är det bästa gödslet för dessa hjärnceller. Motion är viktigt. Det är ett kärnämne. Det är gnistan som håller lärandets eld levande.
Skolans kärnämnen
I dagens skola har eleverna i genomsnitt idrott och hälsa knappt två timmar i veckan och antalet timmar har minskat med 20 % för grundskolan respektive 40 % för gymnasiet sedan 90-talet. Det har varit en hård satsning på kärnämnen – matte och svenska – och dessa ämnen tar mer av tiden. Men det är inte bara matte och svenska som är kärnämnen. Enligt den ”nya” forskningen som Ratey skriver om i sin bok är det på idrottslektionerna som hjärncellerna skapas. Sen ska de nyfödda hjärncellerna användas i övriga ämnen. Annars dör de. Det är så vi ska se på skolan. Kropp och själ hänger ihop. Idrott, rörelse och kropp är inte skild från matematik och tänkande. Det fanns rörelse och kroppar långt innan det fanns någon som tänkte överhuvudtaget.
Tanken med de två idrottstimmarna tycks vara att aktivera eleverna för att väga upp stillasittandet resten av veckan i både skola och hem. En del sitter 8 timmar framför en skärm varje dag. Ett problem med skolidrotten är att det rör sig om alldeles för få timmar. Ett annat att det är många som inte rör sig under de två timmarna. Idrott ska inte – som jag minns det som i skolan – vara en slags talangjakt på hockey- och fotbollsspelare. När några dominerar, hamnar resten i periferin och några syns inte alls. De blyga, överviktiga och klumpiga, lär sig hata idrott. Det är lika fel som om matteläraren bara ägnar sig åt de mest begåvade i klassen. Alla måste vara med, alla behöver så många hjärnceller de kan få.
Fysisk fostran
I sin bok skriver Dr Ratey om skolan Naperville utanför Chicago i Illinois. Varje dag börjar eleverna med träning kl 07:45. Syftet är att få igång kroppen, eller rättare sagt hjärnan. Träning förbereder hjärnan att lära sig saker, menar John Ratey, och alltmer tyder på att han har rätt. Naperville har blivit en av landets bästa skolor och dessutom är endast 3 % överviktiga, jämfört med 30 % i resten av USA.
Det började – som så ofta – med en eldsjäl, idrottsläraren Phil Lawler. Lawler brann för en idé och den brasan omfamnade alla elever, inte bara de bästa. Idén var kontroversiell, alla elever skulle ha idrott på schemat varje morgon. Denna idé tände en gnista och tanken spred sig på skolan och till slut fattade några personer ett beslut om att testa iden.
Alla elever tränar en halvtimme varje morgon innan lektionerna börjar. Eleverna bedöms inte efter hur långt eller snabbt de sprungit, utan istället efter hur hårt de kämpat i förhållande till sina förutsättningar. Pulsen ska ligga inom ett individuellt intervall och varje elev är utrustad med en pulsklocka. Det är inte tid, utan den individuella graden av ansträngning som mäts.
Tankemönster
Man kom tidigt fram till att det var viktigt med flera alternativa träningsformer så eleven kan välja det som passar. Det ska vara kul att träna. I skolan finns därför ett komplett gym med en klättervägg och flera datorer där eleverna kan hålla koll och uppdatera sin hälsoportfölj – med hälsomål som blodtryck, kroppsfett, puls och BMI – som följer dem från årskurs sex till examen. Det skapar också tankemönster – vanor – som kan följa dem eller återkomma senare livet. Det är viktigt med goda vanor och skolan kan hjälpa – särskilt barn som inte har bra vanor hemifrån – att skapa dessa vanor. Sen är det ofta försent, det kan inte ens Biggest Loser råda bot på.
Men man kan inte springa eller cykla varje dag, därför kör man basket 3 mot 3, fotboll 5 mot 5 och det finns dansmattor och klätterväggar. Dock finns endast ett begränsat utbud av lagsporter. Risken är annars stor att många bara står och hänger, väntar på bollen eller på målvakten eller på att lagen ska tas ut (Dessutom visar en studie att endast 3 % av alla vuxna håller konditionen uppe genom olika typer av lagsporter. Den stora massan tränar i gym, springer och cyklar). Totalt finns det 18 olika aktiviteter att välja mellan och det viktiga är att få upp pulsen. Allt mäts efteråt och eleverna är synnerligen motiverade att nå sina individuella mål.
Eleven är alltings mått
Eleverna på skolan i Naperville är sin egen måttstock. Det låter bra, tycker jag. Jag är också alltings mått när jag tränar och jag har aldrig gillat idén att man ska anpassas och huka sig under en normalkurva. Visserligen gillar jag att tävla mot andra, men i grunden är det en tävling mot mig själv och mina egna genetiska förutsättningar. Det finns ingen motståndare som man känner bättre än sig själv och det bästa som finns är att överträffa sina egna förväntningar. Att slå Allan är kul för stunden, men det beror ju lika mycket på Allan som på mig själv.
Under de år som gått sedan programmet startade i Naperville har eleverna visat dramatiska förbättringar. De läser bättre och de kan mer än de som inte deltar i programmet. Skolan rankas som en av de bästa i landet. I olika internationella jämförelser brukar amerikanska studenter hamna långt ner på listorna. När eleverna från Naperville (97 % deltog) gjorde detta test, rankades de etta i naturvetenskap och de kom på 6:e plats i matematik efter länder som Singapore, Japan och Taiwan.
Det kan självklart finnas andra faktorer som ligger bakom framgångarna, men det som skiljer skolan i Naperville från andra skolar är att idrott betraktas som ett kärnämne. Eleverna har inte tappat gnistan som på så många andra skolor.
Idrott sätter fart på hjärnorna
Hjärnforskningen visar att motion balanserar olika signalsubstanser i hjärnan, vilket förbättrar uppmärksamhet och humör, minskar spänningar och ökar motivationen. Motion leder också till ökad produktion av den viktiga tillväxtfaktorn BDNF och eftersom minnen motsvaras av faktiska förändringar på cellnivå, krävs det att det finns tillräckliga nivåer av BDNF för att fakta ska knytas fast med nya synapser.
Detta samband är logiskt. Efter en jakt – som ju är det evolutionära ursprunget till idrott – är det viktigt att lära sig hur, när och var, bytet dödades. Även uppmärksamheten förbättras. Barn som tränar har mer aktivitet i hjärnan, vilket indikerar att fler neuroner används för en given uppgift.
Elevernas hjärnor förbereddes för lärande genom motion, eftersom hjärnor är gjorda för rörelse. Hjärnor som gör det de är gjorda för, presterar också bättre i andra sammanhang som när det gäller att läsa eller lösa en ekvation.
Politisk motion
Allt har ett pris, men det är skillnad på konsumtion och investeringar. Att bygga upp en verksamhet som i Naperville kostar pengar. Men utbildning är inte konsumtion, utan en investering och idrott är utbildning. Idrott skapar bättre vanor, bättre hälsa och bättre studieresultat, vilket ökar elevernas chans att klara sig bra i samhället. Det ger lägre kostnader och högre intäkter på längre sikt, bortom budgetår, valår och femårsplaner. Idrott är en investering.
Exemplet med skolan i Naperville ger ett starkt stöd för idrott i skolan, helst innan lektionerna börjar på morgonen. Då kanske eleverna hinner vakna också. Under tonåren behöver hjärnan längre tid på sig och tidig motion ger som extra bonus att det är mycket lättare att somna på kvällen. Dessutom är hjärncellerna redo att lödas samman efter ett träningspass som sätter snurr på hjärncellerna.
Motion på schemat fem gånger i veckan ger knappast världens bästa skola. Men det skapar en stabil hjärngrund och en gnista att bygga vidare på.
Om du känner någon som har anknytning till skolan så skicka den här artikeln vidare. Några politiker kanske får för sig att göra ett studiebesök till Naperville. Sen kanske nån politiker skriver en motion. Alla politiker vet vad en motion är.
De gamla grekerna såg kropp och själ som en helhet och de tränade kroppen samtidigt som de studerade på gymnasium. Sedan klövs människan itu i en kropp och en själ. Kroppen blev något fult och smutsigt, medan själen sattes på pledistal. Gymnasierna gjordes om till universitet (men ordet gymnastik finns kvar) vars syfte var att skapa människor som använder kroppen till att bära runt på sina hjärnor.
Förra veckan levererade jag en studie om sanningen bakom snabb viktnedgång som fick många läsare att misströsta. Därför tänkte jag att jag borde väga upp det med två positiva studier som visar att det finns ett enkelt sätt att bekämpa och minska risken för cancer: motion. Motionera kan man göra varje dag och det har få biverkningar. Tyvärr finns det inga garantier att slippa cancer och det finns inga klara orsakssamband men studierna visar på en stark koppling.
Motion minskar risken för 13 olika typer av cancer
Den första studien visar att motion, förutom alla andra hälsofördelar, minskar risken för att utveckla 13 olika sorters cancer. Det är betydligt fler typer än forskarna tidigare trott.
Denna koppling mellan minskad risk för cancer och motion är inte ny, men tidigare har man mer fokuserat på vanliga cancerformer som bröst-, lung- och tjocktarmscancer. Den nya studien tar ett större grepp om cancer och motion och forskarna kunde bekräfta att risken minskar för cancer i bröst, lungor och tjocktarm, men utöver de vanliga cancerformerna fann man även att motion minskar risken att utveckla tumörer med mer än 10% i lever (27%), matstrupe (42%), njure, mage, livmoder, blod, benmärg, huvud och hals, ändtarm och urinblåsa. Sammanlagt fann man alltså en stark koppling mellan motion och minskad risk för 13 olika cancerformer.
För att nå fram till denna slutsats samlade forskarna in massor av data från USA och Europa om BMI, kost och motionsvanor och dödsorsak några decennier senare. Sammanlagt rörde det sig om ett dataunderlag på 1,44 miljoner män och kvinnor. Genom avancerade statistiska metoder kunde de sedan beräkna samband mellan olika typer och intensitet av motion och risk att utveckla cancer.
Det är omöligt att bevisa empiriska samband, men en del samband är mycket tydliga som mellan rökning och lungcancer.
Forskarna fann att risken att drabbas av någon av de 13 cancerformerna minskade ju mer folk motionerade. När de jämförde den tiondel som motionerade mest med den tiondel som motionerade minst, såg man att risken sjönk med 20 procent. Detta samband – att träning minskar risk för cancer – gällde även för de överviktiga som tränade.
Det rör sig om en observationsstudie – därmed är det inte en studie med hög evidens. Men sambandet finns där och det är något att ta fasta på, särskilt som det rör sig om en ofarlig medicin som dessutom har flera andra positiva effekter.
Motion som cancerterapi
Den andra studien är gjord av Dr Fred Saad, forskare vid University of Montreal Hospital Research Centre (CRCHUM). Dr Saad tror att fysisk träning har en direkt effekt på cancer, och är lika effektivt som läkemedel för behandling av patienter med prostatacancer, även i avancerade stadier.
Patienter med metastaser blir ofta stillasittande, säger han. Denna passivitet påverkar sannolikt cancerns utveckling. Tillsammans med Robert Newton, professor vid Edith Cowan University Motion Medicine Research Institute i Australien, leder Dr Saad nu den första internationella studien om huruvida motion kan förlänga livet hos patienter med långt gången prostatacancer.
Den förväntade livslängden hos dessa svårt sjuka patienter är två till tre år. Motion skulle kunna öka livslängden med sex månader. Detta motsvarar nyttan av ett nytt läkemedel. Motion skulle därför vara ett utmärkt komplement till läkemedel, menar Dr Saad.
Dr. Saad kommer att presentera en översikt av studien under en stor konferens i sommar. Under de kommande veckorna kommer ett sextiotal sjukhus över hela världen att rekrytera 900 patienter med avancerad prostatacancer. De kommer att fortsätta att följa sina behandlingar och ta sina mediciner. Men hälften av patienterna kommer få psykosocialt stöd med allmänna råd om fysisk träning. Den andra hälften kommer dessutom att ha en timmes konditions- och styrketräning tre gånger i veckan.
Slutsatser om cancer och motion
Dr. Saads hypotes är att motion påverkar cancerutveckling och hjälper patienter att bättre tolerera behandlingen. I slutändan tror forskarna att cancerpatienterna kommer att leva längre. Resultaten av denna studie dröjer dock fem år.
Studien som visade minskad risk för 13 former av cancer, visade dock att det fanns en svagt ökad risk för två typer av cancer – melanom och långsamt växande prostatatumörer – hos de som tränade allra mest. Dessa avvikande resultat kan förklaras med att de som tränar mest också tillbringar mest tid i stark sol och att hälsomedvetna människor gör fler PSA-tester för prostatacancer än genomsnittet, vilket ökar mängden som får diagnosen långsamt växande prostatatumörer i den gruppen.
Medan vi väntar på mer forskning och på fler resultat av pågående studier, så är det säkraste att motionera. Springer man nära ekvatorn eller med blek och ovan hud, bör man tänka på att skydda sig från solen. Just nu – efter dagar med regn – längtar jag efter sol och solstrålar är sannolikt mer nyttiga än farliga så länge man solar med måtta och inte bränner sig.
Chiagröt vs havregrynsgröt
I veckan som gick skrev Lars Gunnar Skoog – som kom till bloggosfären som kung och lämnar den som legend – sitt sista (?) inlägg och gav mig ett avslutande råd i kommentatorsfältet: skriv aldrig om chiagröt. Så jag gjorde chiagröt i morse. Jag hade dock inga chiafrön hemma så jag tog havregryn istället. Jag spetsade gröten med iskalla blåbär. Ganska gott, men smaken påminner väldigt mycket om havregrynsgröt. Det blir nog havregryn i fortsättningen också. Varför gå över ån efter vatten liksom.
Man tagre vad man havre som Cajsa Wagre kanske inte sadre.
Tyvärr har jag inte sprungit på sistone eftersom ett gäng virus trängt för långt ner i halsen. Jag blev först lite orolig att det skulle bli som förra året – då årets enda infektion knäckte mig i samband med High Coast Ultra. Men det känns bättre nu, kanske tack vare havrechiagröten. Kanske jag kan springa långt i helgen. Jag hoppas det. Det är ju bara tre veckor kvar till årets High Coast Ultra och jag vill få till ett riktigt långt pass innan dess.
För några veckor sedan – när vi drack förmiddagskaffe och försökte undvika prata om jobb – undrade någon varför man får rynkor. Jag svarade att rynkor är en ofrånkomlig följd av att vi åldras och av att vi lever i ett kraftigt gravitationsfält. På sikt hänger mer och mer ner, tills hela kroppen ligger parallell med jordytan. Det är temodynamikens andra huvudsats. Först blir det alltmer kaos i form av rynkor och ojämnheter, sedan jämnas allt ut till slut. Det bara är så. Jaha, sa frågeställaren och tyckte jag utvecklade svaret lite väl mycket. Kan man släta ut rynkorna medan man lever med något annat än botox? Ja det är klart, svarade jag. Vad tror ni Hollywoodstjärnor och andra använde före botox? Tejp kanske, sa någon. Ja kanske det, sa jag, eller så åker man ut i rymden och lämnar det kraftiga gravitationsfältet – i rymden finns finns inget upp och ner och då hänger det inte lika mycket.
Silvertejp kanske funkar:)
Löparrynkor
Sen började vi prata om annat, kanske om livets mening – min roll som soffilosof har tagits över av en yngre filosof som har nya roliga vinklar på saker och ting. Under tiden smyggooglade jag och fann att det fanns något som heter frowner tape som använts i över 100 år. Man applicerar tejpen på kvällen, eftersom man pressar ansiktet mot kudden och rynkar till det ordentligt under sömn, och efter några veckor sägs det ge effekt. En studie visade att tejpanvändare var mer nöjda än botoxanvändare (8 av 10 tyckte att rynkorna minskade). Jag försökte ta upp samtalet om rynkor igen, men då hade samtalsdynamiken lett vidare till Let’s dance och det blev svårt med ett socialt acceptabelt inpass om rynktejp.
Filmstjärnorna använde frowners tape.
Det kanske är så att löpare har mer rynkor i ansiktet än andra. Vi springer ute i solen och när man anstränger sig hårt spänns muskeln mellan ögonen – det är faktiskt ett bra mått på hur mycket man anstränger sig. Det ger också rynkor. Så skydda ansiktet och spring de flesta passen i lugnare tempo, så är risken för rynkor mindre. Eller använd tejp:)
Glad av att le
I ett experiment lät man personer titta på filmer och sedan bedöma filmerna. Personerna hade pennor mellan tänderna som antingen förstärkte eller försvagade deras leende och det visade sig att de som log mest, tyckte att filmerna var roligare än de som inte log. Kroppen påverkar alltså hjärnans uppfattning om vad som är roligt.
Till vänster känner han sig gladare också. Det behövs bara en penna.
När du ler påverkar det din hjärna. Ett leende tolkas av din hjärna – och andra hjärnor – som att du är glad för det brukar ofta stämma. Man kan alltså känna sig lycklig av att fejka ett leende. Trycker man in botox i ansiktet förlamas musklerna och budskapet blir därmed inte lika tydligt. Botox används för att få ansiktsmuskler att slappna av och det betyder på sätt och vis att hjärnan slappnar av.
I en studie drog forskarna slutsatsen att när ansiktet inte kan skapa de ansiktsuttryck som är kopplade till olika sinnesstämningar så upplevs inte känslorna lika starkt. Botox förlamar alltså inte bara musklerna utan också känslorna. Ansiktet är fullt av ledtrådar om vår sinnesstämmning, från våra lysande ögonvitor till den lilla muskeln invid ögat som signalerar äkta glädje.
Botox?
Vi springer fortare av glada ansikten
Vi känner igen subtila nyanser i ansiktet oerhört snabbt, eftersom vår överlevnad varit beroende av att vi snabbt reagerar på andra människors sinnesstämning. Vi bedömer en människas ansikte på 200 millisekunder och det sker på en omedveten nivå. I en studie för något år sedan kunde man visa att leende ansikten som flimrade förbi på en bildskärm under en så kort tid att de inte uppfattades medvetet, minskade upplevelsen av ansträngning hos de som tittade så att de presterade bättre.
Därmed borde också det omvända gälla – vi presterar sämre om vi ser sura ansikten. Eftersom det sker på en omedveten nivå, kan några dagars umgänge med en surkart vara orsaken till en dålig prestation utan att man fattar varför. Så ett av de bästa tipsen för maximal prestation är att skaffa glada vänner och kom i håg att skratt är bland det mest smittsamma som finns, så skratta och le och världen skrattar med och ler mot dig:)
Jag rekommenderar inte silvertejp. Det är nog jobbigt att stiga upp på morgonen.
För några år sedan visade forskare att man orkar lika mycket om man sköljer munnen med sportdryck i tio sekunder som när man sväljer sportdrycken. Kroppens celler behöver alltså inte energi för att öka sin effekt; för att prestera mera räcker det med en signal att socker är på väg. Denna signal går från receptorer i munhålan till hjärnan, som ger kroppen ”mer energi” som om det verkligen fanns mer energi.
I en ny randomiserad dubbelblindstudie har man fördjupat testerna av munsköljning. I studien testades cyklister vid tre tillfällen: två timmar efter frukost, efter en 12 timmar lång fasta (som tömmer glykogenlagren i levern) och efter hård träning följt av 12 timmar fasta (så att även glykogenlagren i musklerna tömdes). Vid varje tillfälle sköljde de antingen med en smaklös sockerdryck eller en lika smaklös och sockerfri placebodryck.
Testpersonerna cyklade i 20 km och sköljde munnen vid 4 tillfällen under passet. Det visade sig att munsköljning med sockerdrck inte påverkade dem när de ätit frukost, däremot fanns det en viss effekt efter fasta och en stor effekt (3 minuter snabbare) när de cyklade med tömda depåer. Forskarna mätte även kolhydrat- och fettoxidation, och dessa påverkades inte av munsköljning med socker.
Det går alltså inte fortare p g a att musklerna bränner mer socker, utan det rör sig mest troligt om en effekt i hjärnan – effektivare signaler till muskler och aktivering av områden i hjärnan som är kopplade till belöning påverkar upplevelsen av ansträngning.
Några slutsatser av sockersköljning Det betyder såklart inte att man ska springa en tävling tömd på kolhydrater. Däremot kan det vara smart att bara skölja runt sportdryck i slutet av ett lopp eftersom det ger samma effekt som om man svalde drycken (kroppen hinner ändå inte tillgodogöra sig energin i sockret som man sväljer). Det rör sig inte om en placeboeffekt, utan en faktisk effekt och genom att spotta minskar man risken för magproblem och dessutom slipper man några hekto vätska i magen på upploppet.
Jag brukar köra en del löppass före frukost, eftersom löpning på tom mage tycks förbättra fettförbränningen och det gör mig till en effektivare löpare på långa distanser. Det enda jag dricker då är vatten. Nackdelen med dessa pass är att de går ganska sakta p g a bristen på energi. Den här studien visar att jag kan ge mig själv en boost genom att skölja runt lite sockervatten i munnen, eftersom det inte påverkar förhållandet mellan fett- och kolhydratförbränning.
Nedkyld med mentol Men man blir inte bara snabbare av att skölja runt dryck i munnen, det tycks även som att vi uthärdar och presterar bättre i värme om vi sköljer munnen med mentol (mint) jämfört med att dricka iskall dryck, enligt en studie från 2015. Elva hyfsat tränade män sprang 5 km i 33 grader värme och testades när de drack en ice slurry före testet eller sköljde munnen med mentol under testet. De testades också när de gjorde varken eller som kontroll. De var en minut snabbare med sköljning (25.3 ± 3.5 min) jämfört med iskall dryck (26.3 ± 3.2 min) och kontroll (26.0 ± 3.4 min). Is sänkte kroppstemperaturen med 0,3 grader under de två första kilometrarna, men påverkade inte upplevelsen av värme. Sköljning sänkte däremot den subjektiva upplevelsen av värme (utan att påverka temperaturen), vilket ökade prestationsförmågan. Studien ger stöd för den psykobiologiska modellen som säger att det är den upplevda känslan som påverkar mänsklig prestation.
Alla som ätit en halstablett med mentol (mint) har upplevt den kylande effekten. Det finns receptorer i munnen som aktiveras av kyla som också aktiveras av mentol och därför upplever vi kyla när vi suger på en halstablett, precis som det finns receptorer i munnen som aktiveras av heta drycker och även av ett ämne i chili som kallas capsaicin. Snart kanske det kommer en studie som visar att vi kan värma oss under ett skidlopp genom att bränna oss med lite chili:)
Receptorer som påverkas av mint och chili
Lärdomar från Biggest Loser och en anekdot Tyvärr kan man inte på samma sätt spotta ut mat och tro att hjärnan nöjer sig med det. Fetma är betydligt mer komplicerat. I förra inlägget skrev jag om en studie som visade att deltagarna i Biggest Loser fick tillbaka större delen – och i vissa fel ännu mer – av sin viktförlust i TV efter 6 år. Deras kroppar vände sig mot dem. En kraftig viktnedgång – som hjärnan uppfattar som ett hot (svältkatastrof) mot överlevnad – tycks leda till att förbränning i vila minskar och dessutom utlöser det en svärm av olika hormoner som samordnar sig för att öka aptiten och återställa vikten till en av hjärnan bestämd set point. Tyvärr är det lättare att flytta denna set point uppåt än nedåt. Några kände sig deppade över det. Jaha, då är det bara att ge upp, sa en. Många andra bestämde sig för att strunta i bantningen och börja träna istället.
Jag tror att träning är viktigt för att förändra vanor och livsmönster. En träningsrutin är en nyckelvana, som förbättrar självbild, sömn, vad man äter och mycket annat. Jag har träffat personer (ursäkta att jag drar anekdoter men ibland kan de vara värdefulla som här) som tappat från 30 kg till halva sin vikt sedan de började träna. Oftast har de drivits av en stark motivation över längre tid, som t ex en kvinna som jag är bekant med. När jag träffade henne första gången vägde hon 130 kilo. Sen gifte hon sig och fick två barn. Hon hade aldrig sett sig som överviktig, utan som en glad och mullig tjej. Men hon orkade inte riktigt leka med barnen och blev orolig för framtiden. Hon började träna, äta mindre och gick ner från 130 till 70 kg och har sedan dess hållit vikten i över 7 år. Barnen gav henne motivationen att ändra vanor och livsmönster. Kanske är 7 år tillräckligt lång tid för att hjärnan ska ställa om kroppens jämvikt? Det kanske inte ens finns en set point? Jag vet inte och vetenskapen ger ännu inte alla svar; det enda vi vet är att det är svårt att gå ner i vikt, men det inte är omöjligt. Vi vet också att hjärnan är formbar och anpassar sig till det vi gör och inte till det vi tänker göra.
Om man är tillräckligt motiverad klarar man nästan vad som helst. Det svåra är att bibehålla motivationen. I längden krävs vanor och rutiner.
De nya insikterna från Biggest Loser-studien betyder inte att man ska ge upp, utan snarare att man ska ta sig an uppgiften att gå ner i vikt på ett mer realistiskt sätt. Jag har träffat många löpare genom åren som tidigare varit rejält överviktiga, men som nu springer flera gånger i veckan eller t o m ultralopp som Swiss Alpine. Tack vare löpningen och stark motivation har de gått ner i vikt och – viktigare – hållit vikten i flera år till synes utan ansträngning eftersom löpning i sig ger en belöning som tycks hålla den upplevda ansträngningen av att hålla vikten i schack.
Vad händer efteråt med de som medverkar i Biggest loser. Min gissning är att de får det svårt att hålla kvar vid sin viktnedgång – som bygger på hög motivation – utan press och stöd.
I veckan publicerades en forskarrapport om vad som händer med deltagarna på lång sikt. Studien är förvisso ganska liten och det saknas kontrollgrupp, men resultatet är intressant och borde skaka om dietindustrin.
Danny Cahill före, efter och nu.
Danny Cahill vann ”The Biggest Loser” 2009. Han gick ner från 195 till 87 kilo på sju månader. Han blev en ny människa. Sedan dess har han lagt på sig 45 kilo, trots fortsatt hög motivation och hårt arbete. De flesta som var med i serien den gången har gått upp igen. Vissa är t o m ännu tyngre nu än 2009. Nu vet man kanske varför tack vare den nya forskarrapporten. Cahill bränner nämligen 800 färre kalorier per dag jämfört med personer i samma viktklass. Cahills kropp och hjärna har vänt sig mot honom.
Vinsten 2009 var en pyrrhusseger. Cahills biologiska kropp blev en motståndare som dag för dag återtar förlorat territorium. Den nöjer sig inte förrän allt det som den en gång förlorade har tagits tillbaka. Den är på god väg att segra.
Viktnedgång minskar energiförbrukning i vila
Forskningsrapporten, som publicerades i tidskriften Obesity förra veckan, visade att de 14 deltagarna från Biggest Loser lade på sig i snitt 41 av de 58 kilo de tappade under tv-serien efter sex år. En viktig orsak till denna viktökning är nedgången i vilometabolismen (resting metabolic rate=RMR), dvs den energi som kroppen förbrukar i viloläge, som följer av en lägre kroppsvikt. RMR står för ungefär 70 procent av din dagliga kaloriförbrukning, så om du går ner i vikt måste du äta mindre för att behålla din vikt.
I början brände deltagarna i Biggest Loser 3800 kalorier per dag, men i slutat av serien – när de var 58 kilo lättare och motionerade mer än en timme om dagen – brände de endast 3000 kalorier per dag. Deras RMR sjönk i genomsnitt mer än 600 kalorier per dag och metabola anpassningar till den kraftiga viktminskningen stod för ytterligare ca 200 kalorier.
Allt eftersom åren gick ökade vikten och deras ämnesomsättning återhämtade sig inte. Det var som om deras kroppar intensifierade sina ansträngningar att återställa den ursprungliga vikten. Forskarna gissar att de metabola anpassningarna till viktnedgång fungerar som en fjäder. Ju hårdare man trycker tillbaka, desto hårdare slår kroppen tillbaka. Efter en kraftig viktnedgång reagerar hjärnan med att dra i handbromsen och minskar ämnesomsättningen mer än den borde med hänsyn till kroppsvikten, så Cahill var tvungen att kämpa mycket mer än män i samma storlek.
Hormonerna
Men deltagarna kämpande inte bara mot lägre ämnesomsättning. De kämpade dessutom mot hunger – en känsla som skapas av en rad olika hormoner, bl a leptin. Leptin är ett hormon som utsöndras av fettvävnad och förmedlar känslan att vara mätt och nöjd. De tävlande startade med normala nivåer av leptin, men i sista avsnittet – när de tappat mycket fettvävnad – bildade de nästan ingen leptin alls. De drevs av motivation (piska och morot) och förträngde denna hunger. I takt med att vikten sedan gick upp igen, ökade leptinnivåerna, men bara till ungefär hälften jämfört med tidigare.
I en annan studie rekryterades 50 överviktiga personer som gick med på att äta 550 kalorier per dag under två månader. De förlorade i genomsnitt 13 kilo, sen kom kilona tillbaka ett efter ett. Det visade sig att nivåerna av hormoner som signalerar mättnad minskade, medan hormoner som signalerar hunger ökade. Det var en samordnad attack från kroppen och det tycks alltså som att snabb viktminskning kräver att man är hungrig hela tiden och dessutom gör man av med färre kalorier än tidigare. Det kräver mycket motivation och viljestyrka.
Hjärnan håller balansen
Hjärnan håller reda på hur många kalorier vi stoppar i oss och hur många vi gör av med. Den bestämmer en ”trivselvikt” baserad på gener och livshistoria som den försöker hålla fast vid. Det kallas för set point. En genomsnittlig person äter omkring en miljon kalorier på ett år och gör av med lika många. Därmed är vi i balans, men tyvärr räknar hjärnan fel med ungefär 3-5 promille, eller 10-20 kalorier per dag. Det är ingenting – mindre än i en pepparkaka. Men denna felräkning ökar vikten med ett halv kilo per år och därför tenderar vikten öka med stigande ålder.
För hjärnan är alternativet sämre. Skulle vi gå ner ett halv kilo varje år skulle vi dö till slut. Det är bättre att vara på säkra sidan och ha svag slagsida mot uppgång. Det är bättre att gå upp fem kilo per decennium än att dö. Det håller nog de flesta med om.
När en diet leder till att vikten sjunker under hjärnans set point, bränner vi färre kalorier och hormonerna samarbetar för att göra oss hungrigare. Denna set point är ungefär som en termostat och reglerar vikten. Hjärnan reagerar på bantning som om vi drabbas av svält. Den gör allt för att vikten ska tillbaka, helst på en lite högre nivå inför nästa hungersnöd.
Alla dieter är lika bra
Biggest Loser är en diet bland många och den är – genom fokus på träning och mat och enormt stöd – kanske en av de bästa dieterna trots det ”dåliga” resultatet (efter 6 år hade deltagarna i snitt 12 % viktförlust kvar och det är bättre än de flesta dieter). På lång sikt tycks alla dieter leda till att man kommer tillbaka till ursprungsvikten eller högre. Dessutom – trots hetsiga debatter om vilken av de tusentals dieter som finns som är bäst – så tycks alla dieter vara likvärdiga på sikt.
Studier visar att efter ungefär fem år, får 41 procent av bantare som följer en diet tillbaka mer i vikt än de tidigare tappade. Långtidsstudier visar också att bantare är mer benägna än icke-bantare att bli feta under de kommande 15 åren.
I en studie från 2012, följde forskare över 4000 tvillingar. Det visade sig att bantare var mer benägna att gå upp i vikt än sina icke-bantande tvillingar. Studien fann att ett bantningstillfälle dubblade risken att bli överviktig. De som hade gått på flera dieter under studien löpte fem gånger så stor risk att bli överviktiga.
Ytterligare ett exempel: 2006 kom en studie som konstaterade att brottare och boxare som ofta bantar för att kvalificera till viktklass löpte tre gånger större risk att bli överviktiga vid 60 års ålder jämfört med jämnåriga i andra sporter.
Diet och stress
Konstant brist på energi producerar stresshormoner, vilka ökar mängden bukfetma och när däggdjur blir stressade av svält börjar de hetsäta föda med mycket kalorier. Man vet att hjärnorna hos däggdjur som ofta drabbas av svält förändrar utsöndring av signalsubstanser som t ex dopamin, vilket ökar deras motivation att söka mat. Eftersom dessa förändringar dröjer kvar långt efter svälten är över kan det förklara varför däggdjur hetsäter.
Dieter lär oss också att lita mer på regler snarare än medfödda känslor som hunger och mättnad. Det verkar logiskt att regelstyrda människor – som tappat kontakten med de naturliga känslorna – är mer lättpåverkade av signaler från reklam och frestande bufféer. När personer som följer en diet är tömda på viljestyrka, tenderar de också att bli mer utsatta för dessa signaler. Det finns även risk att man känner sig misslyckad, vilket i sig leder in i ett beteende då man äter mer och tröstar sig själv genom att skåla med fienden.
Den dolda sanningen bakom Biggest loser
För att vinna Biggest Loser tränade Cahill sju timmar om dagen och åt färre kalorier än tidigare – på sikt är det kolatomer in och kolatomer ut som styr vikten. Han andades ut fettet – det enda sättet man kan förlora fett på. Sen stod han som segrare. Inte i bar överkropp som tidigare, utan klädd i kompressionsplagg och noga utvalda kläder för att dölja påsarna av hud som hängde och väntade på att bli fettfyllda igen. Man kan lura en TV-publik, men inte biologin.
Strunta i Beach 2016 och spring istället
Så om man inte ska banta, vad ska man göra då? En studie från 2014 visade att bland medlemmar i National Weight Control Registry (NWCR) hade 87 procent av dem kvar en viktminskning på 10 procent efter 10 år i registret. Ett villkor för medlemskap i NWCR är att man utövar nån slags motion minst en timme per dag.
I en studie från 2012 såg man att en grupp som fokuserade på kost tappade mer vikt än en grupp som fokuserade på träning, men de drabbades också av en tjugofemprocentig minskning av RMR. De som tränade tappade inte särskilt mycket i vikt men hade bara 1 procent nedgång i RMR. På sikt kan det alltså vara så att träning är viktigare än hur mycket man äter, inte minst för att träning har en rad andra fördelar som minskad stress, bättre sömn, mer muskler och bättre vanor.
Många drömmer om en enkel fix – beach 2016. Men att gå ner i vikt och hålla den är mer en livsstilsförändring i form av små och hållbara förändringar i kost- och träningsvanor som gradvis vrider ner hjärnans set point. Risken med kvickfixar är att de slår tillbaka hårdare för varje gång.
Jag tror det är bättre att lyssna på hjärnans signaler om hunger och mättnad. Ät långsamt, undvik bufféer, använd små tallrikar, ät dig lagom mätt, fasta lagom (typ 12-12), ät bra mat med mycket grönsaker och rör dig varje dag. Ät när du är hungrig och sluta äta när du känner dig nöjd. Jag tror inte det är hälsosamt att tänka på mat hela tiden. Att banta kräver enorma mängder viljestyrka. Det är bättre att använda denna energi till annat som att laga bra mat och motionera. Men det går nog inte att bygga en lika spännande tv-serie på den långsamma vardagliga verkligheten.
För några veckor sedan kom en studie som jämförde hälsoeffekterna av rödbetsjuice med kosttillskott som innehåller nitrat. Det visade sig att rödbetor var bättre, sannolikt eftersom olika ämnen i mat ger hälsosamma synergieffekter. Det är förmodligen därför som många tillskott av vitaminer och antioxidanter visat sig fungera dåligt och t o m försämra prestation och hälsa, jämfört med livsmedel som innehåller samma mängd vitaminer och antioxidanter.
I en studie för några år sedan filtrerade man bort nitrat ur rödbetsjuice och lät två grupper dricka rödbetsjuice med eller utan nitrater. De som druckit rödbetsjuice med nitrater presterade bättre än de som druckit placebo. Det gav en stark indikation på att nitrat är den verksamma substansen i rödbetsjuice. Nitrat tas upp av saliv och omvandlas till nitrit av en sorts bakterier i munhålan (det finns många fler bakterier i munhålan än antal människor på jorden). I nästa steg reduceras nitrit till kväveoxid, som har flera betydelsefulla effekter på och i kroppen. Sett ur ett hälsoperspektiv sänker det blodtrycket. För löpare effektiviserar kväveoxiden användningen av syre och får oss att orka mer genom att minska känslan av ansträngning.
Grönsaker sänker blodtrycket
Om nu forskarna lyckats identifiera den verksamma substansen i rödbetsjuice, så kanske det vore bäst att äta nitrat i form av t ex tillskott som natriumnitrat istället för att dricka rödbetsjuice? Men rödbetsjuice innehåller vitaminer och olika polyfenoler som tycks effektivisera omvandlingen från nitrit till kväveoxid. Därmed är grönsaker effektivare än tillskott. Det bekräftas också i en ny studie som jämförde vad som händer när man äter 800 milligram nitrat i form av antingen rödbetsjuice, spenat, ruccola eller natriumnitrat.
Det visade sig att den totala ökningen av nitrat i blodet är lika stor i samtliga fall. Däremot gav rödbetsjuice och natriumnitrat en topp tidigare än spenat och ruccola, vilket förmodligen beror på att gröna grönsaker har mer fibrer och det tar längre tid att nå samma dos nitrat som ett tillskott eller en pressad juice.
Hur påverkades blodtrycket? Jo, det visade sig att alla grönsaker sänkte både det undre och det övre trycket, medan natriumnitrat hade klart lägst effekt av alla på det undre trycket och t o m ökade det övre trycket något. Juice och grönsaker gav alltså en tydlig hälsoeffekt. Redan efter några timmar sjönk trycket med 5-7 mm Hg. Detta resultat bekräftar tidigare studier som visar att mat oftast är bättre än tillskott, kanske för att vi utvecklats för att äta föda i form av mat.
Vilka slutsatser kan man dra av detta? För det första tycks alla grönsaker med nitrater vara lika bra, de tar bara olika lång tid att nå upp till maximal nivå. Det är kanske enklast att dricka koncentrerad eller vanlig rödbetsjuice eftersom det krävs mycket grönsaker för att komma upp i effektiv mängd. För att få 800 milligram nitrat krävs t ex 400 gram spenat eller 165 gram ruccola (ruccola har mest nitrat per gram av alla livsmedel).
Just nu växer rabarberna så det knakar. För att få i mig 800 milligram nitrat behöver jag äta 285 gram rabarber. Frukt och bär är inte lika rika på nitrat, med undantag av bl a jordgubbar som innehåller ganska mycket och jordgubbar är ju inte svårt att vräka i sig.
Jag måste vila
Jag har tränat lite för bra sen jag kom tillbaka från Portugal för 6 veckor sedan. Jag brukar ta det lugnt var fjärde vecka, men jag glömde bort det förra veckan. Jag körde som vanligt och till med mer än vanligt. I torsdags var vilopulsen högre än den brukar och det var en signal som fick mig att ändra på mitt beteende. Jag tog en extra vilodag på fredagen och tränade lite lugnare under helgen. Jag vill inte riskera att bli övertränad och skadad. Det är viktigt att lyssna på kroppen och pulsen är en glasklar signal från kroppen som är tillräckligt tydlig för att tränga in i min hjärna som föredrar och belönar löpning framför mycket annat.
Vi springer med benen, men vad får benen att springa? Hjärnan är kanske rätt svar, men utan energi kan varken hjärnan sätta igång benen eller benen röra sig. Energin kommer från maten, men all mat omvandlas till en molekyl laddad med energi som kallas ATP – adenosintrifosfat. Det är ATP som driver muskler, tankar och kommunikation. Vi stoppar in energi i form av fett, kolhydrater och protein, men det är ATP som är energivaluta på kroppens gemensamma marknad. Utan ATP stannar kroppen. Ingen ATP – rigor mortis.
För att se hur ATP skapas kan vi se vad som händer med kolhydrater som bryts ner till glukos och sedan blir ATP. En molekyl glukos har den kemiska formeln C6H12O6. Det finns lika många kolatomer som syreatomer och därmed har vi inte lika mycket plats för kolhydrater i kroppen som för det syrefattiga fettet. Kolhydrater ger däremot snabbare energi än fett och det sker – lite förenklat såklart – i tre steg. Processen kallas för cellandning.
Steg 1: Glykolys – nedbrytning av glukos
Det första steget i energiomvandlingen av glukos till energi är glykolys och det kan ske utan syre, det är alltså en anaerob fas. I denna fas bildas fyra ATP. Men först kräver processen en investering på två ATP. Processen måste bootas, alltså lyfta sig själv i håret som en dator. Det krävs en gnista – en tändningsnyckel – för att sätta eld på bensinen.
Så här komplicerad är glykolysen egentligen. Men jag gillar att förenkla. Källa Wikipedia
Vi startar alltså med 6 kolatomer (6C) i en molekyl glukos (C6H12O6). Dessutom har vi två ATP som startnyckel:
C-C-C-C-C-C + 2 ATP
Dessa sex kolatomer splittras sedan i två delar med tre kolatomer (C-C-C och C-C-C) var och vid delningen skapas fyra ATP, vilket minus investeringen på två ATP ger två ATP netto. Slutprodukten av den anaeroba glykolysen är två molekyler med tre kolatomer var som kallas pyruvat samt fyra ATP. Dessutom har några vätejoner H (inkl elektroner) frigjorts som lagrar sin energi i molekylen NADH. De två ATP som tände gnistan har tappat var sin fosfatgrupp och blivit 2 ADP – adenosindifosfat. Det ser alltså ut så här:
C-C-C + C-C-C + 4 ATP + 2 ADP + 2 NADH
Om det inte finns tillgång till syre hamnar cellandningen i en återvändsgränd här. Men det har kroppen löst genom att vätejonerna som lagrats i NADH används för att reducera pyruvatet till laktat; därmed kan cellen fortsätta producera ATP. Laktat kan i sin tur skapa ny glukos i levern eller fraktas till andra ställen i kroppen som behöver energi (laktat – eller mjölksyra som det brukar kallas – ser alltså till att vi orkar mer och har oförtjänt dåligt rykte). När syre sedan finns tillgängligt finns det nytt NAD+ som kan återta vätejonerna och föra över dem till syret så småningom. Det är en reversibel process. Det är därför vi flämtar så mycket efter en hård löpning; vi måste få in syre så att laktat kan oxideras till pyruvat igen. Det är pyruvat som sedan utgör råvara till nästa steg i processen, citronsyracykeln.
Steg 2: Citronsyracykeln
Innan pyruvatmolekylerna går in i citronsyracykeln spjälkar de av en koltatom vardera. De båda kolatomerna oxiderar och lämnar kroppen som koldioxid(CO2). Kvar är då två molekyler som kallas acetyl-CoA med två kolatomer vardera, C-C och C-C. I citronsyracykeln slås sedan varje acetyl-CoA ihop med oxalättiksyra (som har 4C) och bildar citronsyra (6C) och snurrar sedan ett varv där två C oxideras till CO2 andas ut och lämnar kropp och process, två ATP bildas och ett antal vätejoner frigörs och lagrar sin energi i NAD+ och FAD+ genom att reducera dem till NADH och FADH. Den lagrade energin i vätebärarna tas om hand i nästa steg.
Sedan börjar nästa varv med de kvarvarande oxalättiksyrans fyra kolatomer som förenas med nya acetyl-CoA så länge kroppen behöver energi. Om inte kroppen behöver energi, vilket kroppen märker om det finns ett överskott på ATP i förhållande till ADP, omvandlas acetyl- CoA från maten till fett för framtida energiförbrukning.
Citronsyracykeln. GTP blir ATP. Proton är samma som en vätejon. Källa Wikipedia.
Efter glykolys och citronsyracykel har vi nu netto: 4 ATP, 10 NADH och 2 FADH2. Resultatet skulle bli 38 ATP. Det återstår alltså att skapa 34 ATP. Det blir en uppgift för vätejoner och elektroner som är lagrade i NADH och FADH.
Steg 3: Elektrontransportkedjan
Detta steg kallas också andningskedjan och det är här det mesta händer, och det sker i mitokondrierna. Det är här syret vi andas in kommer till användning. In kommer vätejoner (och elektroner) som lagrats med mycket energi i form av 10 NADH och 2 FADH2 och som nu faller ner vidare i en kedja av proteinkomplex där elektronerna frigör energi i varje fall. Denna elström genom proteinkomplexen pumpar vätejoner från mitokondriens inre till utrymmet mellan membranen. Den spänning som uppstår mellan membranen används sedan för att driva det enzym som kallas ATP syntas. ATP syntas kan liknas vid en kvarn, där vätejonerna faller ner och vrider runt ett hjul som mekaniskt fogar samman tre ADP med tre fosfatjoner (P) till tre energirika ATP-molekyler.
Vätejoner pumpas ut genom proteinkomplex och faller sedan tillbaka genom ATP Syntas där de skapar ATP av ADP och fosfat. En del elektroner faller ut och bildar fria radikaler, men lejonparten slutar som vatten. Källa Wikipedia.
De tio vätejonerna som kommer från NADH räcker till att skapa 30 ATP, medan FADH2 bildar 4 ATP. Sammantaget bildas alltså 38 ATP-molekyler (i idealfallet). Dessa ATP-molekyler kanske hamnar i en muskel där de ser till att dra ihop fibrer. Efter det blir de ADP igen. Så snurrar de på alla kretslopp i kroppen.
Filmen ovan visar cellens kraftverk mitokondrierna där ATP tillverkas. Efter 1,10 ser man ATP syntas som pressar fram nya ATP. Det finns biljontals mitokondrier i en kropp.
Det stora kretsloppet
I slutet på elektrontransportkedjan reduceras det syre vi andats in med kvarvarande vätejoner och elektroner från vätebärarna NAD+ och FAD+ och bildar vatten. Den mat vi förbränner slutar som koldioxid och vatten. Vi andas alltså ut den mat kroppen tagit upp. Utandningsluften kan innehålla högst 4,4 % koldioxid, enligt lagen om partialtryck. En vanlig utandning består av ca 500 ml luft, vilket således rymmer maximalt 22 ml koldioxid. Densiteten på koldioxid är 1,98 g/liter, vilket ger en vikt på 0,04 gram koldioxid per utandning. Säg att man andas i snitt 17 000 gånger på ett dygn, då släpper vi ut 0,04 x 17000 x 30 = 20,4 kilo koldioxid på en månad.
Eftersom vi inte äter fossil mat så sker inget nettotillskott av växthusgaser (om vi bortser från industri och transporter som förser oss med mat). Människor är organiska organismer och ingår i naturens kretslopp. Koldioxiden vi andas ut tas upp av växter som med hjälp av solljus och vatten släpper loss syre och bygger socker av kolatomerna. Växterna äts sedan upp av djur och vi äter en del växter och djur och använder – i likhet med djuren – syret till att utvinna ATP ur de djur och växter som vi nyss ätit upp.
Den mest aktuella bilden av livets kretslopp. Källa: Scientific American.
Av den massa vi andas ut under en månad i exemplet är 14,8 kilo syre och 5,6 kilo kol. Det motsvarar en genomsnittlig persons intag av kolhydrater, fett och protein under en månad. Förmodligen motsvarar det också den genomsnittliga förbrukningen som styrs av hur mycket ATP vi använder och följaktligen hur många kolatomer vi andas ut. Om jag springer en timme andas jag ut mer än om jag sitter framför teven en timme. Kruxet är att kroppen gärna vill fylla på efteråt genom att göra mig hungrig eller få mig att ta det lite lugnare och andas lite mindre. Men om man är tillräckligt motiverad brukar det gå. Det visar inte minst Biggest loser men frågan är vad händer med motivationen när de inte längre är med i en TV-serie?
Skriver och springer
Det är kanske lite glesare mellan inläggen nu. Jag lägger 90 % av allt skrivkrut på boken. Det känns nytt och spännande, till skillnad från blogginlägg som jag skrivit i 6 år. Men ett minimum är ett inlägg i veckan. Jag ska inte sluta blogga som LG, inte än på ett tag i alla fall. Bloggandet ger för mycket rolig återkoppling och ibland kommer jag undan med nördiga inlägg som det här:)
Rönner´s nörd …
Just nu känner jag mig motiverad, både att skriva och att träna. I lördags sprang jag min morgonrunda då en kompis från Sundsvall ringde och sa att han var på väg upp för att springa och undrade om jag ville hänga på och det ville jag förstås. Det blev därmed ett mycket längre pass än planerat. Jag kände mig pigg trots att jag inte hade någon energi med mig. Jag brände fett för att pressa fram ATP ur cellerna. Det kräver mer syre och det går inte lika fort, men fettet räcker länge. Jag skulle nog kunna springa till Portugal på fettet inom mig.
Jag tror jag har skrivit omkring 20 inlägg om rödbetsjuice och prestation sedan jag började blogga för 6 år sedan. Jag tycker fortfarande inte om rödbetsjuice, så kanske ska jag skriva mer om choklad framöver. Det tycks nämligen som att choklad kan ge liknande effekter som rödbetsjuice och om det står mellan choklad och rödbetsjuice, väljer jag nog choklad.
Choklad har ganska dåligt rykte, men det beror mest på att vi framför allt äter ljus, söt choklad. De flesta vet att mörk choklad är bättre. Fördelen med mörk choklad är att man inte äter så mycket. I likhet med nitratrika grönsaker är den mörka chokladen bitter och bitter smak är naturens signal att det är giftigt.
Kvinnor och choklad Det sägs att kvinnor känner mer begär efter choklad än män (alltså jämfört med män, inte att kvinnor föredrar choklad framför män ). En studie visar att 40 procent av alla kvinnor känner begär efter choklad, medan endast 15 procent av männen känner samma begär. Enligt en teori beror det på att choklad innehåller ämnen som håller kvinnors hormonsystem och hjärna i balans. Man vet t ex att nivåerna av hjärnans må bra-hormon serotonin är låga under PMS och att choklad kan öka produktionen av serotonin och av endorfiner, vilket ökar känslan av välmående. Det gör även motion, men det är enklare att äta praliner än att springa.
Det påminner mig om ett dåligt skämt: En man som befriar en ande blir belönad med tre önskningar. Jag vill blir rik, säger han först. Så ska ske, säger anden. Det plingar till i mobilen och han ser att han fått en insättning på fem miljarder. Sen önskar sig mannen makt. Mobilen ringer och det är Löfven som gratulerar honom till jobbet som statsminister. Sen önskar han att alla kvinnor ska älska honom. Poff! I nästa ögonblick förvandlas han till en ask choklad.
Fler chokladskämt.
Bättre än rödbetsjuice? En studie som nyligen genomförts på Londons Kingston University visar att mörk choklad – i likhet med rödbetsjuice – kan leda till bättre löpresultat. Rödbetsjuice innehåller mycket nitrat som – i en ganska komplicerad process – omvandlas till kväveoxid som vidgar blodkärlen och minskar syreförbrukningen – vilket ökar prestationsförmågan.
De brittiska forskarna ville ta reda på om mörk choklad kan ge en liknande ökning, eftersom mörk choklad innehåller ett ämne som kallas epikatekin – en typ av flavonoid som finns i kakaobönor och som aktiverar gener som skruvar upp produktionen av kväveoxid. Kväveoxid är en mångsidig gas som får blodkärlen att slappna av, vilket möjliggör ett ökat flöde av blod och syre till hjärta, hjärna och muskler.
För att testa teorin delades en grupp på nio cyklister in i två grupper. Den första gruppen ersatte sina dagliga snacks med 40 gram mörk choklad, medan den andra gruppen åt 40 gram vit choklad. De fungerade som kontrollgrupp.
Effekterna av de tävlandes dagliga chokladkonsumtion mättes sedan i en serie av test där forskarna mätte hjärtfrekvens och syreförbrukning. Sedan bytte grupperna så att de som tidigare ätit mörk choklad gick över till vit choklad och vice versa.
Studien, som publicerats i Journal of International Society of Sports Nutrition, visade att mörk choklad minskade syreförbrukningen och förbättrade prestationen när de cyklade så långt de orkade under två minuter.
Nyttigt med choklad? Choklad innehåller även små mängder koffein, ett giftigt ämne som te-, kaffe- och kakaoplantan utvecklat oberoende av varandra för att både skydda sig mot växtätare och för att locka pollinerare genom att göra dem beroende. I små doser är koffein nyttigt, skärper sinnena och minnet – det gäller både bin och människor. I stora doser är det ett gift. Koffein motsvarande 3-4 kaffekoppar sägs vara optimalt. När det gäller choklad har dock forskarna fram till nu varit mer fokuserade på flavonoiderna i kakao, orsaken till det är bl a en studie på Kunaindianerna som bor på några öar utanför Panama.
En skillnad mellan västerlänningar och Kunaindianerna är att västerlänningar lider av högt blodtryck, diabetes och hjärtsjukdomar. För över 20 år sedan kom Norman Hollenberg, professor vid Harvard Medical School, fram till att det berodde på att indianerna drack fem koppar choklad om dagen. Enligt Hollenberg kan kakao minska risken för demens och hjärtsjukdomar. Orsaken tros vara ett ökat blodflöde tack vare kakao.
Indianer har ätit choklad i tusentals år.
I början av 1990-talet var Hollenberg på jakt efter gener som kunde skydda människor mot högt blodtryck. Hollenberg sökte en grupp människor där högt blodtryck var ovanligt. Då kunde han jämföra deras gener med gener hos sjukligare grupper. Kunaindianerna verkade perfekta för detta ändamål. De hade levt relativt isolerade i 500 år och drabbades inte av hjärtsjukdomar. Men när Hollenberg testade de indianer som flyttat till fastlandet och städerna, visade det sig att de var lika sjuka som västerlänningar. Så det var inte indianernas gener som skyddade dem. Det måste vara miljömässiga faktorer på öarna. Hollenberg började undersöka vad öborna åt och drack. Den stora skillnaden var, enligt Hollenberg, chokladkonsumtionen.
Lagom är bra Det är inga stora mängder man behöver äta, det räcker med mellan 40 – 70 gram mörk choklad (mer än 70 % kakao) per dag. Ju närmare råvaran, desto bättre. Mörk choklad är definitivt godare än rödbetsjuice, men det återstår att ta reda på om det är bättre, lika bra eller sämre. Tills vidare kan man ju ta både och. Det verkar i alla fall inte farligt med choklad så länge man äter måttligt.
