Är det sommar nu?

Nja, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Uppladdningen var usel. Hade molande huvudvärk från dagen innan till timmarna upp till racestart. Typiskt. Jag kan inte annat än skylla på stressigt på jobbet, för lite sömn och personliga omständigheter. Tillslut får huvudet nog och säger stopp.

Simningen var katastrofal, fick en massa stryk och glasögonen var fulla med vattnet. Kändes over all bra ändå. Det är ju ingen skräll att man får en spark på käften under en triathlonsimning. Kom upp med Jenni Nilsson och beslöt mig för att ta av dräkten direkt efter uppstigning, det var inte så smidigt som jag tänkt och tiden blev därav ett par sekunder långsammare. Vad håller jag på med när jag växlar?! Äter kaffe o bulle? Inte går det snabbt inte, även om jag skyndar mig allt jag kan! Cyklingen blev en trixig historia och jag fick aldrig in något bra tryck. Jag är för dålig på tekniska banor och det understryker ju att jag borde syssla med långdistans, precis som planen är i år. Löpningen kändes dock helt ok, tredje tid bland damerna.

Totalt blev jag fyra och vad fasen, när jag räknade efter var jag ju faktiskt den första att gå in i mål med ett heltidsarbete som inte inkluderar träning under arbetstid. So what the häck! Ändå brast jag i gråt när jag gått i mål, inte för att jag var jättebesviken men mer för att proppen bara gick ur mig. Har haft det tufft på senare och när man minst anar det bubblar skiten upp.

Hoppas jag kommer igen snart och lyckas styra upp det mentala innan Vansbro.

Det var iallfall en himla rolig dag, trots allt. Calle och Filip var med och hejade och som mekaniker /coach och dessutom hade jag hela Åsas familj som stöttade och peppade även mig längs banan. GULD VÄRT! Ni är för goa!

I nya Fusion NRG dräkten kände man sig ju snygg åtminstone;)!

3 fina flickor på prispallen som gjorde ett bra jobb! 1:a Åsa, 2:a Jenni och 3:a Elisabet. Ni är bäst tjejer!!!

Resultaten hittar ni här.

Damer/Flickor Seniorer
1	Åsa Lundström	Stockholm City Triathlon	00:13:53	4	00:00:40	00:32:30	1	00:00:31	00:19:29	1	01:07:01
2	Jenni Nilsson	IF Mantra Sport	00:12:49	2	00:00:45	00:34:27	3	00:00:37	00:19:30	2	01:08:06
3	Elisabet Hökerberg	Team Racerdepån Triathlon Förening	00:14:23	6	00:00:44	00:33:37	2	00:00:29	00:20:17	4	01:09:29
4	Emma Graaf	Stockholm City Triathlon	00:13:06	3	00:00:44	00:36:03	6	00:00:30	00:20:03	3	01:10:24
5	Emelie Gunnarsson	Lactat3 Sportklubb	00:12:08	1	00:00:48	00:36:31	7	00:00:32	00:23:03	11	01:13:00
6	Marika Wagner	IF Mantra Sport	00:14:20	5	00:00:50	00:36:52	9	00:00:39	00:21:51	6	01:14:31

Totalt var vi 20 damer. KUL!

På söndagen tog vi oss en restutitionstur som skulle bära bort till Säter för att kolla in långdistans tävlingen (Nice-distans). Ösregn delux kom över oss och väl framme frös vi så mkt att vi fick be om hämtning. MISÄR! Såg Robertsson gå i mål som vinnare från dagiset där vi försökte få upp värmen. Hann även skrika ”HEJA” på Linda och Louise som susade förbi på håll.Tror inte nån hörde. Marie och Knut kom som två änglar i varsin bil och hämtade upp oss. Nu är jag lite trött på att cykla i regn. Inte ett långpass har skett i strålande sol sedan jag kom hem från Mallis. Blir det regn i Kalmar, då är jag beredd! Många mil har det blivit i ur och skur…

Tre starka grabbar på pallen. Bra jobbat i spöregnet!!!

---

Efter bara ett par dagar med mindre träning, mer sömn och trevligt sällskap så börjar kroppen kännas sjukt alert! Vart tog ”utbrändheten” vägen? Kroppen är en fantastisk manick och allt känns helt plötsligt roligt igen. Till och med simningen!

Det var inte helt självklart när vi steg upp i morse efter 6 timmars sömn. Väl vid Eriksdalsbadets bassängkant, börjar de flesta redan snacka om fika. Hå hå ja ja, vad skulle träningen bli om inte fikat fanns? Inte mycket!

Väl i vattnet hade jag dock massor av power i draget, speciellt eftersom den gamla Hedemoratösen Linafina var med och satte farten. 5*4*50 prog 1-4 och 5*100 RP och RP+ stod på schemat. Lina, som inte doppat en tå i poolen på ungefär ett år, dominerade såklart ändå när hon fick chansen att ligga först. Vilken (ex)simmare!

Solen sken och vi blev bruna och fina. Så många tjejer (dalkullor) har vi nog aldrig varit på snabb-banan på torsdagssimningen. Alla med rosa detaljer på simutrustningen och rosa färg på tånaglarna:). Vi var såååå fina!

Efter var det fika på Lisas i vanlig ordning och jag tror vi slog rekord vid bordet. Inte en stol var ledig på hela cafeét.

Nu ska jag stressjobba lite så att jag kan vara ledig i morgon och vara superutvilad till Säter sprinten på lördag. Blir ett ganska vasst startfält ändå när Åsa Lundström kliver in och cyklar skiten ur alla:).

Hej hopp!

Så här kan det kännas ibland, men oroa er inte…det går över!

 

 

---

Och inte vilket finbesök som helst, utan Åsa och Filip. I några dagar kommer de att hänga med i Emma Graafs vardag med fotomodellande, jobb, fikande och bloggande.

Veckan är i övrigt ganska mycket lugnare än vanligt. Träningen har dragits ned eftersom det på lördag nalkas tävlingpremiär. Åker då till dalaskogen igen för att delta i Säter sprint (750-20-5) som första tävling 2012. Ska bli superspännanade att se hur jag ligger till. Har ju inte känts så där vidare värst jättebra på senaste tiden med varken motivation eller form. Men jag tror bestämt att lusten börjar komma igen. Tävlinglust och träningslust. Det är ju för att det är kul som jag utövar triathlon och den dagen det inte är kul, då ska jag inte hålla på mer. Så jag är glad att kroppen och knoppen är på G igen.

Det är ju dessutom Ludvikafesten nästa helg så har jag lite ork kvar i kroppen kanske jag åker hem och kollar på en bejublad konsert med Kicki Danielsson, Ludvikafestens stora dragplåster.

Fram till dess ska jag härja runt med läkarstudenterna i Stockholm stad. Hä ä kul!

 

 

---

Det heter faktiskt midsommar. INTE missomar:).

Helgen har firats med dunder och brak i lilla Vad utanför Söderbärke. Finaste sommarvädret fick vi på självaste dagen och i sällskap med glada Åsa och Filip tog vi en cykeltur i bygden. Ack, så vackert Dalarna är! Filip servade mina stackars växlar och det var tur det. Hade tydligen bara tre (3 !) fungerande sådana. Vad mycket lättare det blev att gå! Tack Filip för det!

Firandet fortsatte med plockning av sju sorters blommor, flakmoppetur, volleybollspel och bindning av krans (som blev sådär). På kvällen grillade vi och drack snaps. Det blev inte så mkt fokus på spriten men vi blev däremot proppmätta av all god mat! Tusen tack Marie och Knut för det!!!! 

Hörde rykten om att öppna mästerskapen i brännvinsdrickande skulle ske i finnmarksskogarna i närheten. Undrar hur det gick?

Lördagen fortsatte i samma anda. Löpa, äta, simma, äta, fika, löpa, äta, fika osv…Precis som det ska vara. Tillsammans med bästa sällskapet!

Söndagens pass var 14-16 mil cykling med inbyggda intervaller. Garminklockan hade tackat för sig och vägrade starta. Ingen tid, ingen pace, ingen distans och ingen kadens. Hur skulle det här gå? Det regnade som alltid skyfall när jag ska köra långt och vänskapsbanden sattes på prov ordentligt. Ingen var glad. Mötte dock Helena och Maria  helt plötsligt mellan skurarna, mitt i urskogen. Äsch, åk hem och lägg er i hängmattan och drick lite rosévin, tyckte H. God idé tyckte Carl om det inte vore för att det var 9 mil hem…

Hem kom vi tillslut, lagom till att vi torkat och solen tittade fram. Då var det dags för 8 km off-bike löpning och jag kom äntligen på varför jag håller på med den här sporten. Därför att det är skitkul och känslan i kroppen är euforisk när det går bra!

Bilder från helgens festligeheter:

Cykelgänget innan avfärd

Åsa och Filip höll täten

Fina vägar och ingen trafik!

Calle fick häftig cykelbränna

 

Vi åkte flakmoppe…

….och försökte ta fina kort

Hur många personer får plats på en flakmoppe?

Sju sorters blommor till kransen

Badtajm!

---

Hallå!

Har haft en mentalt mycket påfrestande vecka. Fick i måndags reda på att en nära vän hastigt gått bort, i tisdags gick vaden sönder och helgen har vigts åt fältarbete i Norrland. Där hade jag gicetvis ingen mottagning på mobiltelefonen och kunde inte följa mina vänners heroiska insatser i Regensburg och Århus. Fick SMS av min snälla sambo som kollade upp hur det gick för alla.

Ingen rolig vecka direkt men nu är den över och jag ska ta nya tag. Jag har verkligen levt upp till namnet jag fått av Stefan, Emma Lipsill (det finns en som heter Emma Snowsill som är rätt duktig), denna vecka.

Här följer lite bilder för att lätta upp stämningen lite:

Min väg!

Nya feta hjul och ny fet kassett.

Tillbaka från cykeltur och lilte gladare (med hjälm-märke i pannan)!

Ibland när allt är skit måste man stanna upp och ta ett djupt andetag. Sedan cyklar jag vidare…

Triathlonfrukost i Norrlands urskogar. Här skall grovarbetas!

Thailand eller förorenat område?!

När allt går skit även på jobbet tar jag min cykel och cyklar bort all världens väg (till Ånge). Bättre cykeltur får man leta efter…

Klockan är 23 på kvällen och det är ljust ute! Heeeelt magiskt!

Efter 10 mil cykling ska jag köra min sista 20 min intervall i progressiv stil. I lurarna kommer då Ironmanlåten ”Who´s your daddy” med Benny Bennassi och himlen fullkomligt öppnar sig. Det börjar ösregna. Jag sjunger med och trampar som jag aldrig gjort förr, helt underbart. När intervallen är slut och jag tittar upp ser jag den största dubbelregnbågen jag någonsin skådat ovanför sjön där vi hyrde boende. Få extrem energikick.  Kommer tillbaka till mina kollegor efter 11 mil cykel, mitt i natten. Jag är dyngsur och helt lyrisk, riktigt speedad. de tycker jag är konstig…

Förra veckan var jag Sveriges bittraste triathlet. Nu blickar jag framåt och blir Sveriges gladaste igen.

---