Intervall på Krillan

 

Igår då. Regnet som metspön i backen. Visst kunde man springa ute. Men gillar inte börja i blött. Blev stövlar och paraply till gymmet. Det kära gamla rullbandet. Tänkte rulla lugnt. Tänkte dagen efter intervallpass. Bara låta låren blöda igenom. Men kroppen ville annat. Benen ville annat. Spring i benen. Yster, inte dyster., syster. Syster? En stegrande mil. Sista fem på 20.30. Helt ok för en ångmaskin.

Intervall – vilken benboost. Det var ju inget nytt i och för sig. Men att det ska vara så långt till dom. Det ska bli oftare nu. Lite schlagerfeeling där. ”Det ska bli oftare nu”.

Lästips: DN:s kulturchef Björn Wiman skrev nyligen krönika om löpning.

http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-att-springa-ar-att-bejaka-drommen-om-att-bli-en-battre-manniska

Löpning  – en kulturgärning!

Rull i regn?

---

 

Ljuv är mödans lön.

Morgonstund har guld i mun.

Regn är blötare än blött.

Sentenser, sentenser. Man kan bli lite storslagen av att gå upp klockan 0500 på morgon. Och sätta sig att arbeta. Och när man arbetat, gå med barnen till dagis 0830. Och när barnen lämnats, löpa ner till Djurgårdsbrunnskanalen för 8×1000 m. Totalt 80 min. Varav 3×1000 m i störtregn.

Intervallbanan:

 

Sen  tycker man att man varit lite duktig. Man sms:ar brorsan för att tala om hur duktig man varit. Brorsan bekräftar hur duktig man varit. Och allt är gott.

Man är himmelshög på endorfin när man kommer  till kontoret. Effekten börjar avta efter lunch. Börjar allvarligt avta efter lunch. Framåt halvtvå börjar ögonlocken blinka …. blink blink ……   zzzzzzzzzzzzzzz

---

 

Stockholm Stadion en tisdagkväll i augusti. För någon vecka sedan sprang Usain Bolt här.

Nu springer jag här. Inga jämförelser i övrigt. Men känns bra, på flera sätt.

Det var brorsan som drog mig med på gruppträning med Studenterna. 4x 400 m – 300 m – 200 m – 100 m, med sextio sekunders ståvila emellan. Låter kanske inte så jobbigt? Eller så låter det kanske rätt jobbigt. Det är rätt jobbigt. Alla pratar om tröskeltempo och om att hålla igen och sen när starten går så far alla  iväg som ett koppel galna hundar. Det är mycket mystiskt. Och roligt. Väldigt roligt.

Alltså, sommarkväll på Stadion, denna fantastiska … Stadion. En grupp glada löpare som taggar varandra. Som pressar varandra. Som skrattar och flåsar om vartannat. Och en coach för kvällen, en småskadad Leffe Ohlson (tack Leffe), som kollade tider och manade på.

Kan inte bli bättre löpträning. Tummen upp, helt enkelt.

 

(en s k skuggbild)

Att det sedan på denna historiska plats spökar lite fast solen skiner, gör ju inte saken sämre. Löpare, till hälften osynliga, i dubbla upplagor, dök plötsligt upp framför kameran. Det är förstås många PB drömmar som kraschat här, vilket fått oroliga själar att springa igen … och igen … och igen ….

 

 

Och på vägen hem mötte vi Douglas Roos, nyligen porträtterad i RW. Douglas, med siktet inställt på Ironman i Köpenhamn, såg redan ut som en Järnman. Eller snarare, Bronsman. Solen hade strålat stark under sommarens träningsläger i Nice.

Och Douglas hade mött Klingberg på cykel i rasande tempokörning Djurgården runt. Och solen sken fast klockan var sju.

Allting sammantaget, en löparkväll att minnas!

---

 

Planen var en runda på Djurgården.

Och det blev kris i omklädningsrummet igen.

 

Två högerstrumpor. Risk för högerrörelse.

Fast det passar förstås fint här på Östermalm.

Rullade ner för Valhallavägen, upp på Gärdet och in i skogen bakom Kaknästornet. Varmt. Är det växthuseffekten som har börjat nu?

Vidare längs Saltsjön och Hundudden och Blockhusudden och sen Rosen dal och ut igen längs Djurgårdsbrunnskanalen. Stötte på ett gäng Miltary Trainees, de stod och pucklade på varandra på magarna vid Djurgårdsbrunnsbron. Där kunde nog en och annan frukost ha hoppat ut, men de hade nog inte fått någon frukost. Gjorde snabb honnör, och gled vidare mot hem. Totalt 17 km, snitta 4.41, och rätt nöjd med det. Svettades som en gris.

Därefter Kampementsbadet.  Beachlife vid barnbassängen. Äntligen – lördag!

---

 

Det bidde ingen lunchlöpning i går. Arbetet kom emellan. Hårda tider. Det blev sen eftermiddagslöpning i stället.

Den började med kris i omklädningsrummet.

 

Två vänsterstrumpor. Hur skulle det gå?

Joggade försiktigt till Krillan, det var varmt som Satan i Gatan, för 10×400 m intervall. Det var inte i går inte. Det är sällan det var igår som det var intervall. Krillan låg helt öde, med en massa löv i drivor på banan. Men det är väl ändå inte höst nu?

Tog kurvorna i en vänsterrörelse,  och faktiskt, med två vänsterstrumpor kunnde man  luta lite mer inåt i kurvorna och fick liksom en extra skjuts ut på rakan. Har kanske kommit på något stort här! Jag säger bara det, pröva!!

Vad gäller farten på 400ingarna så körde jag tidlöst de första nio, det kändes barmhärtigast så, men den sista gick på 76 s men då knastrade det också i proppskåpet. Det var skitjobbigt, nästan bokstavligt talat. Men bara nästan.

Emil Zatopek brukade  köra 80 st 400:ingar på raken. Och inför större lopp, 100 stycken.  Jag tänker att en dag ska jag pröva på det där. En härlig heldag på Krillan. Och färdtjänst hem.

Zatopek brukade också springa 2000 metersintervall med frugan på ryggen. Det står dock inte i historieböckerna hur mycket frugan vägde.

Han brukade också löpträna i grova arbetarkängor. Inga fjäsiga lättviktsdojor för Zatopek inte.

Och då kan man ju osökt tänka sig en tjejmil för män där männen springer en mil med flickvänner eller fruar på ryggen. Och förstås stämma av med ballast i de fall flickvännerna väger för lätt.

Så kan man fundera en fredagsförmiddag när det är tomt på kontoret. Bara en tomte på kontoret.

---