Leva farligt
På stranden. Ser på havet. Blått, blått, blått.
Man är en tänkande varelse. Blått, blått, blått.
Svår morgon. Tänkte gå upp sex och cykla. Gick inget vidare. Ändrade planen till sju. Gick inget vidare. Kroppen gnisslade ur sängen 0740.
Vilsen Garmin. Var är satelliterna?
Kontakt till slut. Och ut. Med Spanarna i Poden. Var hemma efter tre avsnitt, plus två Public Service. Kul. 52 km. Hälften medvind, hälften motvind.
Ska här avslöja en av livets stora sanningar: Att cykla i motvind känns meningslöst. Att cykla i medvind känns meningsfullt. Något för Sartre att suga på. Om han kunde. Men han är ju död …
På stranden. Sonen fiskar med håv, utan puffar. Kan inte simma. Långt ut på bryggan. Ner på en stege. Närmare fiskarna. Faller han i bottnar han inte.
Gå upp på bryggan, ropar jag, och längre in. Han ser på mig. Men ser mig inte. Huvudet fullt av fiskar.
Psykoterapeuten Eberharth suckade nyss i en tidning över trygghetslandet Sverige. Själv cyklar han utan cykelhjälm. Eberharths barn cyklar utan cykelhjälm. Han vill förstås inte att de ska slå ihjäl sig. Men det finns en princip här. Hur säkert kan det bli?
Total säkerhet. Då borde kanske barnen ha läderställ med ryggskydd. Och alla bilförare hjälm och störtbåge. Eller ska man inte cykla alls? Inte åka bil?
Sonen fiskar. Jag tänker att faller han i så hinner jag i.
Cyklar själv med hjälm. Fast inte alla dagar. Ibland vill man känna vinden smeka skulten på hög växel in i framtiden. Känna lockarna fladdra, om man hade några.
Att springa fort kan också vara farligt. Alla som gör milen under 40, borde kanske ha hjälm?
Mycket att fundera på när man har semester.
Blått, blått, blått.






Antal kommentarer: 1
Mikael Soto
Det är därför jag inte springer milen under 40. Jag vill inte springa i hjälm 🙂