O hoj

 

I TV soffan i går kväll.

– Vad lika du och Stenmark är, sa sambon.

– Jaa, fast han var nog lite bättre än på mig på skidor, svarade jag ödmjukt.

– Det var inte det jag menade, sa sambon. Ni är lika spetiga i kroppen båda två.

– Jag är väl inte spetig, sa jag, spände en biceps.

   Det blev knappt en tennisboll. Var den inte en grapefrukt nyss?  Läskigt.

Lunchen idag. Snabbt iväg till Eriksdalsbadet, för ett simpass. För att bygga upp överkroppen. I omklädningsrummet, två pojkar med stora ögon.

– Stenmark?

– Va, sa jag.

– Är du Stenmark?

Nu började man bli van.

– Nä, sa jag, men jag simmar snabbare än honom.

Det var en gissning. Kan inte ha blivit många simlektioner uppe i Tärnaby. Nästan vid Nordpolen.

– Du är jättelik honom i alla fall, sa killarna.

Simningen gick uselt. I banan bredvid gled en höggravid kvinna förbi som en säl. Hon såg inte ut att ta i alls. Själv frustade jag som en valross på land.  Simning är en obegriplig sport. Kanske inte simmar snabbare än Stenis i alla fall.

På väg tillbaka till kontoret, såg Aftonbladets braskande  löpsedel:

SÅ FÅR DU STENMARKS SUPERKROPP!

Aftonbladet behövs, om sanningen ska fram. Vi är nog rätt lika varandra i alla fall, jag  och Stenis.

Snabbsimmare:

---

En-sista-minuten-koll. En morgonlöpning utåt Djurgårdsbrunnsbron. Som inte varit löpbar på flera månader.

Är bron  klar? JA, bron är klar!!

Stilig, snyggt renoverad. Slät asfalt. Bra grepp.

Skriver detta med stela fingrar. Mycket sval vind idag. Vad är det som händer? Vart tog växthuseffekten vägen ? De gånger jag sprungit  Stockholm under senare år har det varit … minst … 29 C.

Det  här blir en formidabelt vältempererad mara. Lär bli ett och annat PB

Men glöm ändå icke äta:

Man svettas mer än man tror, även när det är svalt. Då är det aldrig fel med en Suolakurkku!

Lycka till alla!! 15 min kvar till start. Helikoptrarna hörs hovra över Valhallavägen!!!

---

 

Knepigt läge. Rapport från Riga kommer i nästa RW. Går ju inte an att alldeles blogga bort den texten.

Kan i alla fall meddela att det sket sig i Riga. Det bidde ingen mara. Det bidde bara en halvmara. Nåt skit invaderade kroppen dagen innan. Gjorde ändå ett försök, ibland kan ju ont med ont fördrivas. Men inte den här gången.

Så här sliten kan man se ut efter en halvmara i Riga. Tur då det fanns nära hjälp. Från ett Pro.

 

---

 

Så här såg det ut över redaktionen idag.

Den ligger lite till vänster om Stadshuset på bilden.

 

Kanske en vink om hur det kommer gå i Riga. Har ju pratat mycket om rödbetsjos, men själv inte hunnit köpa någon. Och nu är det dags att packa och dra, för i helgen smäller startskottet för Riga Marathon.

Den stora fråga är naturligtvis, ska man packa ner en flaska och checka in en väska som annars skulle gå fint som handbagage. Ska jag stå och vänta tjugo minuter  på Riga flygplats bara för en flaska rödbetsjos. Eller ska jag hälla rödbetsjosen i fem små flaskor och testa om det går igenom security? Eller ska jag helt enkelt skita i rödbetsjosen, sträcka på ryggen och intala mig att jag är bra som jag är. Jag behöver ingen rödbetsjos. Jag står fri. Det är nog bara placebo i alla fall. Bättre … käka en pizza i  stället … eller två …

Svåra frågor som väntar på svar.

Och träningen, ojoj, träningen. Jag har jojotränat. Full fart när jag hunnit, och ajajaaj inte har jag hunnit tillräckligt. Ett otäckt moln det där. Ser redan rubrikerna framför mig:

RASET I RIGA !!!

Löpande reporter sprang in i väggen – slutade som graffiti.

Idag i alla fall lite crossover. 70 min cykel och 1500 m simning. Spaghettiarmar. Säkert två månader sedan jag simmade sist. Det var vått. Det gick inte fort (för att parafrasera bloggare Salonen i grannblogg)

Och på vägen till Eriksdalsbadet : Jag mötte Stefan. Larsén i efternamn. Chefredaktör för cykeltidningen Kadens. Han kom löpandes med barnvagn. Jag höll på att cykla ner i Årstaviken. Det var första gången jag såg cykelfantomen Stefan Larsén springa. Det var … stort!

---

 

Bokreleaserna duggar tätt i denna ljuva sommartid. Viserligen skyfall i går kväll, men ett skyfall gör också en sommar. Lundell?

Den här gången var det Mari Jungstedt, deckarförfattare OCH löpare. Med sin nionde deckare på lika många år. Respekt!

 

 

Svenska folket har börjat vänja sig nu. En sommar utan en massa mord av Mari på Gotland är ingen riktig sommar. Är en dödstråkig sommar (med Mari blir den dödskul!).

Och vad gör man på en bokrelease då? Jo, man käkar snittar, sörplar rödvin, och pratar löpning, förstås.

Vi räknade in ett antal kvinnliga författare på plats. Katerina Januouch, vår egen bloggare Moa Herngren, Maria Ernestam. När de inte skriver, så springer de. Moa laddar för maran. Var lite nervös. Var inte det, sa jag. Bara käka magnesiumtabletter och klunka  rödbetsjos och loppet kommer gå som en dans. Eller alternativet pizza och Coca Cola, som funkade perfekt i Jerusalems väldiga backar.. Moa såg aningens skeptisk ut.

Katerina Janousch siktade på Tjejmilen, Maria Ernestam hade precis blivit fri från en efterhängsen benhinneinflammation med stenhård massage på skenbenen. Hon hade försökt det mesta innan, men massagen var det som fixade det.

Vilade benen från löpning idag. Det ska man göra ibland. Särskilt efter bokreleaser. Flyttade i stället ut kontoret på Djurgården. En cykel, en MacBook Air, en Iphone, och världen är mitt ostron.

Kan meddela att Djurgårdsbrunnsbron inte är färdigreparerad än. De siktar på att bli klara den 27:e maj. Man får hoppas de klarar det tidssdhemat. Annars lär Stockholm Marathon bli ett knepigt lopp …

Djurgården nu. Rena rama löparparadiset.

Hästkrafter:

Löpväg 1:

Löpväg 2:

Löpväg 3, utsikt från lunchsoffa (tunnbrödsrulle med extra allt) och löpande dam med hund:

Inte konstigt man är djurgårdare!!!

---