Evy Palm och jag

 

Brorsan fyller jämnt. Fyller ganska mycket jämnt. Det ska vi fira. Bokningarna klara. Mot New York, New York!!

Mot marornas mara. Har varit där förut. På den tiden man fortfarande plåtade med kameror med film i. Som man gjorde papperskopior av. Låter kanske som om det var strax efter att dinosaurierna dött ut? Det var 2004. The Times They Are A-Changin´. Quickly.

Den gången fanns det ett biktbås vid starten. Där man kunde gå in och bekänna sina synder. Få alla skuldbördor lättade från axlarna. Allt för att springa så lätt som möjligt. New York Marathon ska man möta med så lite packning som möjligt. Det är en tuff bana. Hårt underlag (mycket cement), många broar.

– O, fader, jag har syndat. I vintras sprang jag mest inomhus för att slippa den gudomliga snösörja Herren i sin outgrundliga visdom skänkt oss.

– Min son, tvåhundra Ave Maria i intervalltempo. Löpen i frid!

Starten vid fästet till Verrazano Bridge liknar ingenting annat. När löparna tar sig över bron sätter alla trummande steg bron i gungning. En säker tempohöjare. Vid 25 km, upp på Manhattan. Det är som att springa in i en TV-serie. Ylande polisbilar, polismotorcyklar. Ånga ur gatubrunnarna, vild publik. Seinfeld vinkar uppmuntrande från ett hörn. Come on man, you can do it!!

New York, New York! Here we come!

 

 

---

Morgonpass söndag. 1 timme rullband. Fartlek. 12, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 17, 13,3, 16 km/tim. Totalt 13,5 km.

Nästan så jag börjar tro på knät. Nästan så jag börjar tro på en comeback i den ärevördiga innebandyklubben Birka OK.

Det ska dock sägas, skaderisken där är överhängande.

 

 

---

 

Kanske inte någon storkul rubbe. Men apropå triatlon. Har man väl snuddat vid det en gång, är det som att ett stort svart hål öppnar sig, med ett väldigt sug i. Simningen blev bättre efter några månader. Cyklingen rullade på ganska hyfsat (relativt sett …). Det var ju tänkt som en engångsföreteelse. Men kan man då bara säga hej och farväl till all den där träningen?

Vi talar alltså Järnmannen. Fulltriatlon i Kalmar. Gjorde en sådan i augusti förra året. Kände mig rätt nöjd efteråt. Såg fram mot soffan vid Djurgårdsbrunnskanalen, att få sitta där och mata duvor. Kanske tugga en bit av limpan själv. Pensionärer har det ju inte så fett. Har just fått ett orange brev i brevlådan. Huh.

Men så kom ett sms från brorsan. ”Ska du göra Kalmar i år?” Brorsan är lite sugen. Brorsan har gått på krålkurs i Eriksdalsbadet. I arrangemang av simklubben Neptun. Med en kvinnlig proffstränare från USA (hon är svenska, men har simtävlat i USA). Brorsan har lärt sig att när man tar tag i vattnet med handen ska fingrarna hållas ihop, men tummen peka rakt ut. Det ger bästa paddeleffekten. Att spreta med fingrarna, så simmar bara Kalle Anka, sa tränaren.

Voltvändningar har de också tränat. Det är lika spännade som det låter. ”Det är förstås bättre om du dyker upp på samma bana som du simmar på, och inte två banor bort”, förklarade tränaren för brorsan. Brorsan lovade tänka på det.

Några voltvändningar behövs i alla fall inte i Kalmar.

Lördagsmorgon på Sats. 30 min cykel, fartlek. 40 min löpning, fartlek.

Det finns ju en sprintdistans också … ett, två, tri ….

 

 

---

 

Morgonkonversation. Innan kaffet.

– Är det du som har tagit pruttgrejen ur pruttkudden?

– Pruttkudden?

– Ja, pruttkudden!

– Pruttgrejen?

– Ja, pruttgrejen ur pruttkudden!

– Säg inget mer. Kaffe först. Annars hamnar det här på bloggen.

 

Och därmed kommer vi osökt in på frukostätning. Har rationaliserat frukosten maximalt. Ätit samma sak i flera år. Allt för att slippa tänka. Bara göra. Låt kroppen fungera efter ryggmärgens kretskort.

Kastrull fram. Russin i kastrull. Havregryn i, med fibrer. På med krossade linfrön. Lite vatten. Rör om. Kastrullen på plattan. En kastrull till. Med ett ägg. Hacka en banan (ta av skalet först). Hacka en grape (skär bort skalet med kniv, skala grape är för jobbigt). Kapa ett äpple på mitten. Hacka ena halvan. Banan, grape och äpple i tallrik. På med gröten. Häll honung på. Kasta på några hasselnötter. Neskaffe. Med lite råsocker. Sitt ner. Vik upp morgontidningen. Andakt.

Morgonpass. 2 mil på rullband. 2 km uppvärmning, 5 fart. Från 2 km till 15 km, 4.30 fart. Vid fjorton började högra bröstvårtan blöda. F-n, glömde tejpa. But when the running gets tough, the tought keep on running. Aj aj aj i duschen efteråt. Från 15 km till 17 km, 4.15 fart. Från 17 km till 18 km, 4.30 fart. Från 18 km till 19 km, 4.00 fart. Från 19 km till 19.5, 4.30 fart. Från 19.5 km till 20 km, 3.45 fart. Nedjogg.

Aningens annorlunda känsla i det skadade knät. Men ingen smärta. Tung i kroppen, men det går framåt. Och snart är det vår. Positiv thinking. Endorfiner?

Pruttkudden? En ung närstående har terroriserat med en pruttkudde i en dryg vecka. Nu har någon saboterat den. Jag är absolut oskyldig.

Pruttkudde, inte frukost!

---

Gick en dag förbi ett antikvariat. Hittade det här.

”Mord hör till vanligheterna i storstadsdjungeln Isola. Men när man hittar unga, lovande löparflickor hängande i lyktstolpar på olika håll i staden handlar det inte längre om ”normala” mord. Steve Carella och hans kollegor på 87:e distriktet förstår att de har med en systematisk vettvilling att göra”.

En Ed McBain från 1984. Inköpspris 10 kr.

1984, tiden runt den första löparboomen. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla löpare ute på stan. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla framrusande kvinnor på stan.

Nu är Ed McBain död. Men kvinnorna rusar på.

Böjningsformen för antikvariat?

Ett antikvariat – flera boklådor! Fast det vet väl alla …

 

---