Grundträningen är i full gång

Oj vilken vecka och helg det varit!  Fredag-Lördag tillbringade jag hos några av mina absolut bästa vänner, Åsa och Filip. Åsa och jag har känt varandra sedan 14-15 årsåldern då vi började gymnasiet i samma klass och har sedan dess hängt ihop i vått och torrt.

Vi fick en superhärlig helg tillsammans i Huskvarna och fick chansen att höstträna ihop på de vackra stigarna och lederna precis utanför deras husknut. Åsa laddar för Ironman Argentina och är i riktigt bra form. Åsas disciplin och driv  är något att inspireras av. Dessutom gör hennes prestationer att jag tror på att det GÅR att träna hemma inför en ironman. Börjar därför bli sugen på att åka till värmen och damma av ett lopp snart. Har ni några förslag?

Veckan som sått har innehållit mötesmarathon och mycket resor, vilket gjort att träningen blivit lidande denna vecka. Jag har ändå lyckats träna något varje dag även om det bara varit 30 minuter kut mellan mötena. Jag har försökt se träningen som rekreation och en energiboost för att orka jobba på. Och det fungerar!  Både jobb och träning ger faktiskt mycket energi just nu även om det tar en hel del på krafterna. Det är ganska skönt att ha beslutat att sluta tävla i proffsklassen på Ironman. Jag har släppt lite press och prestige men tycker ändå att jag är i väldigt bra form för att vara slutet av november.

Den 1 december tillträder jag som sektionschef på ÅF i Dalarna och tillförordnad chef i Uppsala, något som ska bli skitkul men lite skrämmande. Utmaningar! Älskar det!

Nu ska jag ta ett glas rödvin och värma mig framför brasan. Vinterkylan har kommit till Norhyttan och nu laddar jag för en effektiv träningshelg med mycket distans!

Stigfinneri is coming up!

Tre idioter på väg ut med mountainbike på John Bauerleden (bland annat).

 

 

 

 

 

---

Den här tiden på året är perfekt för att utforska nya marker och ta stigen in i skogen istället för att köra vanliga asfalts- och grusvägssvängen. Här, där jag bor, finns det mängder med leder och stigar. Några har fallit i glömska och nästan växt igen, andra är fortfarande fantastiska och eldsjälar och markägare tar verkligen hand om kulturarvet, som ju en stig är.  Jag och Simon har ägnat varje lördag åt att köra stigfinnarpass, alltså leta upp och testa olika stigar och leder. Naturen i södra Dalarna är fantastisk och dramatisk. De stora skogarna och oändligt många sjöarna gör det omväxlande och kul att springa stig. Moränlandskapet är verkligen en utmaning att ta sig an och det går verkligen upp-och-ner hela tiden. Stigarna kringlar sig fram mellan evighetsträd, stenar, block. bäckar och raviner, det är sällan rakt och platt. Det är ett äventyr varenda gång och backar och utsiktsplatser finns det gott om. Det blir alltid en belöning någonstans under passet där man får stanna till och njuta av utsikten. Å sen fika efteråt, såklart, med kaffe i termos och knäckemacka som har blivit sådär seg och god av att ha legat i väskan.

Några leder och stigsystem jag utforskat under hösten:

• Skifsenleden, Säfsen: 22,5 km vandringsled. 4 trailskor av 5 möjliga. Superfint och superkul led med bara stig!
• Saxbergsleden, Saxdalen: 7,5 km vandringsled, 3 trailskor av 5 möjliga (men wow vilken jädra uppförsbacke och utsikt man får uppleva!)
• Saxdalens övriga leder 5, 8, 10 km: 5 trailskor av 5 möjliga. Superfint skött och bra stig.
• Gyllbergen naturreservat, vandringsled delen Södra tansbodarna-Prästbodarna-Dragbergsmossen-Bergslagsstugan-StorOlles-Stockgropen-Södra Tansbodarna, ca 19 km: 2 trailskor av 5 möjliga (helt värdelös stig och fattar inte ens hur man ska kunna gå sträckan då man ska över helt ospångade mossar och tjärr, vi sprang när det var halvfruset men sjönk ändå ner en rejäl bit varenda gång. Trasiga spångar och dåligt skött).
• Gruvtrampen, delen Norhyttan-Skattlösberg-Ljungåsen, ca 21 km (har bara cyklat och gått den). 3 trailskor av 5 möjliga. Jättefin led men tyvärr mkt grusväg, spångarna är inte underhållna och man måst passera Stormossen som är en blöt tillställning.
• Kyrkstigen delen Norhyttan-Norrbo-Fjällmusberg: 18 km 5 trailskor av 5 möjliga (sprang den på midsommarafton)
• Kyrkstigen delen: Norhyttan-Olsjön-Broby-Norhyttan: 17 km, 3 trailskor av 5 möjliga, brukar vara jättefin men tyvärr har det blivit en bäck utav stigen efter avverkningarna och många vindfällen+någon som röjt och inte rensat upp stigen.

Imorgon ska vi springa Sausberget i Ludvika och sedan planerar jag att även testa Gillermarksleden.

Det är spännande med lite andra inslag i sin löpvardag. Men varje höst är det samma sak. Jag får för mig att jag ska bli terränglöpare och springer mängder med nyupptäckta stigar och leder.  Men insikten kommer som ett brev på posten. Det går SKITSAKTA och jag är verkligen inte skapt för terränglöpning. Jag skulle kunna ta VM-guld i att vricka fötterna. Fast det  är som jag inte ens behöver vricka den ordentligt för att det ska göra ont. Bara jag kliver på  en sten eller kotte och foten hamnar minsta snett i vinkel så får jag en smärtsam nervkänning. Det är som att det inte finns plats i mina stela små fötter för minsta rörelse i något håll. Jag har en teori om att jag har för små fötter för mitt eget bästa. Det blir för tight kring leder och ligament och därför hamnar allt i kläm när jag springer på ojämnt underlag. Men på något sätt har jag en övertygelse om att stigfinnarpassen gör mig till en starkare löpare och mina ben, vader och fötter får en chans att bygga upp sig till ett lite starkare jag. Och dessa backar! Hur kan jag vara så dålig på att springa backe? Jag blir förundrad varenda gång.

Nä, visst är det roligt med variation men jag inser att det är platt asfaltslöpning som jag är bäst på och som jag ändå tycker är roligast. På platt asfalt trivs mina fötter bäst och risken att skada mig är minimal där. Mina antomi är som gjord för Marathon med hårt underlag och långa raksträckor. Jag inser mer och mer att triathlon och Marathon verkligen är mina sporter. Och tur är väl det, eftersom det är så kul!

Utsikten uppe vid Gasenberget (Kyrkstigen Norhyttan-Norrbo).

Låsberget (Kyrkstigen Olsjö-Broby).

Skogslöpning för själen skull.

 

 

 

---

Tänkte tipsa lite mer om hur jag gör för att behålla träningsmotivationen på topp. Självklart går det upp och ner ständigt under de mörka månaderna men jag försöker hålla mig till mina tips i förra inlägget och när det är riktigt tungt påminner jag mig om mitt stora VARFÖR som jag kommer redogöra i följande inlägg. Mitt varför ger mig en inre drivkraft, en superkraft som jag inte riktigt begriper mig på själv, nästan. Har jag bestämt mig för att genomföra ett pass så gör kroppen det utan att jag behöver tänka på det.

1. Sätt det stora målet! Bestäm dig för en tävling eller något annat dit du strävar. Själv har jag satt Ironman 70.3 Jönköping som det stora målet för nästa år.
2. Sätt delmål! Delmålen är superviktiga. För man orkar inte alltid tänka på det stora målet som kanske ligger ett år fram, två år fram eller fyra år framåt. Hjärnan och belöningssystemet behöver ha något mer att jobba med fram till den där stora dagen. Delmål kan vara en eller flera tävlingar, en tid på en intervall, en sträcka eller antal pass på en vecka. Bryt ned och sätt många mål. De ska vara rimliga så att du kan klara dem. När du uppnår dem får du en enorm kick och du får beviset på att du kommer närmare det stora målet både fysiskt och mentalt.
3. Lägg din tävlingskalender! Sätt alla tävlingar och stäm av med din tränare. Är schemat rimligt och hinner du återhämta dig och återfå motivationen för att hålla dig i toppform? Lägg in tävlingar du satsar mer på och tävlingar du bara kör för tränings skulle eller bara på skoj. Ha ett syfte med ditt träningsschema så du kan gå vidare med steg 4.
4. Planera din träning! För att komma framåt i träningen och för att nå ett tränings- eller tävlingsmål  (punkt 1 -3) behövs det ofta lite struktur och då är ett träningsschemat ett bra verktyg för att verkligen nå resultat. De flesta behöver ett träningsschema för att komma framåt i träningen, alltså inte bara elitidrottare. Det behöver nödvändigtvis inte vara en tränare eller någon annan som skriver det men det ger en mental lättnad att ha en plan för vad du ska göra när du står där kl 17:30 efter jobbet en regnig torsdags kväll.  När du vet vad du ska göra är sannolikheten också större att det faktiskt blir av och ursäkterna blir färre. Å så hinner du ladda lite extra inför det där hårda passet under dagen. Det blir också överskådligt om när du kan lägga in hårda pass och när du behöver ta det lite lugnare.
5. Tillåt dig att skita i allt ibland! Du kommer att ha svackor ibland, det har alla. Känns det helt åt skogen och kroppen och knoppen stretar emot så är det helt okej att skippa ett pass eller avbryta ett pass. Man måste få tillåta sig själv att tappa motivationen ett slag. Men ge inte upp! Tappa inte kontinuiteten helt utan fortsätt att träna men byt ut lite pass eller korta ner dem så släpper småsmåningom spärren. Då kommer motivationen, styrkan och lusten tillbaka och det blir både lustfyllt och motiverande med träningen igen.
6. Var snäll mot dig själv! Var snäll mot dig själv och mot andra. Alltid. Det ger energi och motivation.

Nu ska jag sätta mig ner och lägga min egen tävlingsplan och styra upp mitt träningsschema (jag är min egen coach och det funkar skitbra-älskar mina egna pass;)).

Lycka till!

 

---

I morse föll den första snön i Ludvika. Herregud, jag vet inte om jag är redo för snö än?! Årstiderna går för fort! Det känns som att man preciiiiis kommit in i en bra träningsrutin och så PANG ändras temperaturen och mörkret kommer alldeles för tidigt. Igår cyklade jag efter jobbet och det var kol-svart. Men det gick bra! Den värsta stormen sker i farstun, heter det ju och så är det faktiskt. 1 timme och 20 min senare dundrade jag in på gården och var helt euforisk, det var superskönt att komma ut.

Men hur behåller man sin motivation när dygnets ljusa timmar bara blir färre och färre och temperaturmätare visar kallare och kallare grader? Ja, det är fan inte lätt att vara triathlet på svensk mark, det ska man ha klart för sig. Triathlonträning utförs bäst i triathlonväder dvs möjligt att cykla landsväg, simma ute och springa utan fyrtielva lager kläder. Men om man nu envist älskar att bo i Sverige så får man anpassa sig efter vårt rådande klimat.

Mina bästa tips för att hålla i träningen även under de kalla/mörka årstiderna är:

• Gör det du tycker är kul! Självklart är det simning, cykling och löpning (och styrka) som måste tränas och tragglas om man vill bli bra på triathlon men att byta ut distanspassen på cykel till mountainbike i skogen har fått mig att gilla cykling ännu mer.
• Variera dig! Under hösten/säsongsvilan ges tillfälle att träna lite andra saker än de man normalt tränar. Kanske testa gruppträning eller älghufs i skidbacken?
• Träna med andra! För att verkligen mejsla ur behöver jag träna med andra och låta tävlingsdjävulen komma fram. Jag kör nästan alla mina cykel-intervallpass som spinning-instruktör under ”lågsäsong” och jag tycker det är svinkul. Pulsen blir aldrig lika hög om jag kör intervallerna ensam, hemma på wattbiken. Samma gäller löpningen en bajsdag förvandlas oftast snabbt till en bra dag när jag springer med min löpgrupp i Ludvika. Vi peppar varandra!
• Bestäm en tid! Under vintern försöker jag köra så mycket som möjligt av mina pass tillsammans med olika träningsgrupper en specifik tid. Då går det av bara farten och man bryr sig mindre i att det är mörkt, kallt och att kroppen är seg. Det blir bra ändå, bara man dyker upp och är med.
• Ta dig ut i ljuset! Minst ett lunchpass per vecka borde vara lagstadgat. Jag försöker att springa med en nyfunnen vän varje onsdag och det ger verkligen en D-vitamin-boost, varenda gång. Eller sluta tidigare någon dag så du får åtminstone en timme i dagsljus. Speciellt om solen skiner;).
• Byt sport! Eftersom jag bor som jag gör så prioriterar jag numer att ta en tur på skidorna. Visst, det ”tar” lite från sim-, cykel- och löpformen men det ger desto mer energi och träningslust. Konditionsidrott som konditionsidrott, brukar jag resonera med mig själv…även om skidåkningen inte underlättar något för triathlon egentligen.
• Simma med simmare! När säsongen är långt bort och vattnet för kallt för att simma ute, lägger jag all min träning tillsammans med simklubben. Man får in mer fart, feedback och teknik samtidigt som man får sällskap och lär sig lite nytt. När man ändå ska ta sig in i den klorerade poolen så gör jag det gärna utan att stångas med banor fullproppade av bröstsimmande allmänhet som blir sura om det kommer ett vattenstänk i deras frisyrer.
• Bygg upp dina svagheter! Ta reda på svagheterna och jobba med dem! Styrka, rörlighet och symmetri är något som alla måste jobba med.

Nu hinner jag inte skriva mer, ska iväg på ett corepass och direkt efter det bomba av 4*1000 metersintervaller med löp-gänget ”Mötesplats Ludvika”.

Lycka till, vi hörs!

 

---

I helgen tog vi oss upp till Östersund för att hälsa på Simons familj och även för att passa på att träna i våra gamla hoods. Jag bodde ju i Östersund under 2014 (men var nog mest ute på träningsläger eller tävlade det året). Nu hade vi inte varit där på över ett år så det var verkligen på tiden att hälsa på familj och vänner. Men herregud var Sverige är avlångt! Sittknölarna gnällde över att sitta stilla redan i Leksand. Men vi klarade det och på torsdagskvällen anlände vi.

Under fredagen träffades jag Kerry och Ann-Mari på Storsjöbadet för att damma av ett simpass signerat Kerry Supersportforskaren MacGawley (hon är centrumledare för Nationellt vintersportcentrum i Östersund) . Vi körde en kombination av korta sprintar och lite längre tröskelarbete och jag kan avslöja att det är min verkliga akilleshäl. Min kropp vill sällan byta tempo, det är antingen eller och de där ökningarna är svåra för mig att få till. Något att försöka jobba på i höst kanske, eftersom mitt stora mål i sommar blir att göra en bra tid på Ironman 70.3 Jönköping och inte (?) köra någon Ironman. Eller ska jag det?

Avrundade träningsdagen med 4*1000 m längs Storsjöstrand (gick fruktansvärt tungt) och sedan en AW med gamla träningsgänget där jag intog en hel del öl på nyöppnade stället Artut (betyder trevligt på Jämtska) :).

På lördagen åkte vi till Vålådalen och sprang den klassiska turen till Blanktjärn och sedan till Nulltjärn. 20 km härlig stiglöpning fick vi ihop och även fast jag är helt bedrövligt dålig på att springa stig om det finns rötter och sten ivägen så njöt jag i fulla drag av turen. Det är roligt att kunna göra någonting annat off-season! Jag och Kerry slängde av oss kläderna (till alla vandrare och  korvgrillares förvåning) och tog ett nakenbad i vackra Blanktjärn. Inte fan var det varmt men det fick en att känna sig levande och lycklig!

Det regnade hela natten mot söndagen men vädergudarna hörde mina böner och solen tittade fram bakom molnen vår sista dag. Det blev 3 timmar mtb med Kerry och Roger och vi var alldeles prickiga av lera och slask när vi var klara. Men oj, vad vackra vyer det är på Rödön och Frösön. Man kan ske skulle ha sig en stuga till fjälls?

Avslappad och färdigtränad för dagen åkte vi hemåt på söndag eftermiddag. En fin höstträningshelg, helt enkelt.

---