Test av Challenge Copenhagen banan.

För ca 2 veckor sedan tog jag mig en lunch med gamla Ludvikatjejen och f.d konstsimmaren Fjantman aka Batgirl 1. Fjantman fick sitt namn av min tidigare parkompis eftersom hon var så fjantig.

Vi simmade par i Ludvika Simmsällskap och gjorde det dessutom jävligt bra. Temat för paret var Batman, därav det andra smeknamnet. Som musik hade vi Bat-theme och i tekniskt program Spiderman. På oss hade vi Batmanbaddräkter i latex och sminkning from hell. Vi var obesegbara. Nästan. Vår sista tävling ihop innan Fjantman slutade var senior SM och då tabbade vi oss rejält. Vi hade nämligen spelat in Spidermanmusiken för kort och fick därmed poängavdrag i det tekniska programmet. Resultatet blev därför ett brons och det var förbannat surt.

På den tiden var träningen det bästa man visste och det var mest fokus på att prata, fnissa och planera bastubadet efter träningen (alltså typ som nu fast med skillnaden att jag bastar ensam (får inte komma in på herrarnas)). När jag och Fjantman träffades för lunch var det som det brukar, vi pratade och skrattade oavbrutet om alla fina minnen, tävlingar, träningar och läger. Det var tider det!

Vi kom osökt in på hur bra vi egentligen simmade på den tiden. Nog för att vi låg i poolen 3 timmar om dagen men vår fokusering låg ju inte på själva snabbsimmandet utan på konstsimmandet. Fjantman var en riktigt fena på att simma, trots att vi egentligen aldrig riktigt fått en teknikgenomgång. Hon lyckades dessutom knipa klubbrekordet på 50 m fjäril, bara sådär!

Själv diskade jag ur mig på de klubbmästerskap i simning vi var tvingade att delta på. Antingen var det en tjuvstart eller så var det fel på vändningen. Himla petigt det där. Gick ju sådär. Men som sagt, tränar man inte på det kan man inte heller förvänta sig underverk när man tävlar på distansen. Vi hade däremot uttagningar med simtester för att komma med i landslaget. 400 fritt till juniorlandslaget och där körde vi på 5:27 enligt Fjantmans notering. Sist jag körde testsimning låg jag på 5:30. Körde ett klubbmästerskap 2009 som halvkass triathlet på 1:09. Bakfull och med få timmar nattsömn.

Var det bättre förr? Eller har jag utvecklats som simmare? Det verkar tyvärr inte så men det säger kanske mer om att jag inte var så dålig som simmande konstsimmare ändå.

För övrigt har simpass på simpass fått strykas eftersom skrapsåren har hindrat mig från bad men simformen finns där i bakhuvudet iallafall. Simmade dock en sväng i Köpenhamn i morse innan avfärd och övade på accelerationer mot boj. Gick ok.

Måste säga att det inte finns bättre tidpunkt att ha hård träningsvecka inklusive semester än när det är OS. Att utföra sport tills man är stuptrött och sedan lägga sig i soffan, äta snask och titta på sport är sjukt bra kombo. Helt sjukt tex att kinesiskan lyckades simma snabbare än Lochte på sista 50:ian i 400 im! Visserligen hade Lochte en jävla syra och kinesiskan disponerat rätt med en fet negativ split men ändå. Ännu underbarare är när Chronak kommenterar det hela med ” jag har iallfall inte hört hennes namn förr, men det är klart, alla kineser heter ju likadant”. Haha, och vad fasan tror Chronak att kineserna tycker om våra namn? Andersson, Petterson, Lundström och jag!?

Skithäftigt även att kolla på tyngdlyftningen, stöt, för damer. Kazakstaniern lyfte nästan 3 ggr sin kroppsvikt med de 131 kilon hon lyckades hiva upp i sitt världsrekord. Vilket monster!

Nä, det var inte bättre förr. Hela tiden sätts nya världsrekord på alla distanser och klasser och det är fantastiskt hur vi kan arbeta med våra kroppar. Ingen trodde väl att simrekorden kunde slås efter att superdräkterna förbjöds. Nu står vi där igen. Med massor av rekord. Förhoppningsvis utan fusk.

 

Men allvarligt. Faktiskt så var invigningsklädseln på Sverige bättre förr. Den var inte bra i år. Stilpolisen säger ifrån. Och vad gjorde Rolf-Göran som fanbärare? Ska han vara vårt ansikte utåt

 PS. JA. konstsim är en OS-gren.

---

Tränar på här nere i Danmark. Måste säga att förutsättningarna är optimala.

Det är strålande sol, ordentligt varmt ( Mallis släng dig i väggen), jättefina otrafikerade cykelvägen med fin asfalt och platt(!) så långt ögat når, fin ute 50- ia med riktigt bra sparring av duktiga simmare, fina löpvägar och löpbana osv osv.

Till saken hör ju att det finns väldigt många duktiga triathleter att inspireras av här nere.

Hade en beef med Åsa och Filip i vilket land som som har bäst triatleter. Jag höll på Sverige och gav mig inte.

När vi beefat klart tog jag mig en funderare och måste nu faktiskt erkänna att dansken nog vinner. Fler håller visserligen på med triathlon i Danmark så de har ju ett bättre urval (vilket är skumt eftersom det bor fler i Sverige).

Och vilka ar vi om man bortser från Lisa Nordén? Då snackar vi alltså aktiva, ej skadade atleter.

Danmark har ju faktiskt två damer till OS. Line Jensen (hemmaklubb Odense Triathlon Klub) och Helle Fredriksen, visserligen får de storstryk av Lisa men ändå. Andra duktiga athleter sprint och olympisk: Andreas Schilling, Jens Toft, Rasmus Petraus, Line Thams…

På långdistans; Michelle Westerby, en söt och stark tjej som kvalat till HAwaii (hemmaklubb OTK hon med och med fetaste tempohojen från Trek i neonrosa, snacka om att jag skulle kunna döda för att få en sån!). Rasmus Henning, även han till Hawaii. Och då menar jag givetvis i PRO- klassen. Camilla Pedersen, Europamästare i långdistans. vinner det mesta hon tar sig för. Ja, ni fattar. Finns otaliga namn.

Och vad har vi? På olympisk/sprint: Lisa såklart. Åsa annerstedt, Per Wangel, Joel Vikner, Långdistansarna Åsa Lundström (som ingen i Sverige verkar fatta hur bra hon är), Eva Nyström, Djurback, Camilla Lindholm (mest duathlon) … Näsvik, Pontus Lindberg, Erik Strand etc.

Men faktum är ju att resultaten från tävlingarna pekar mot att vi förlorar beefen mot dansken. Fan.

Hur ligger det till egentligen. Har ni bättre koll än mig? Kommentera gärna och upplys mig i såfall!

Humöret hänger i övrigt på halv stång. Det svider och ömmar i kroppen. Sprang två gånger i går. Ankeln och knät uppsvällda som bollar. Det gjorde ont, men inte tillräckligt ont för att ge sig. Simning. Det sved. Upptäckte dessutom att nacke och axel fått sig en rejäl kyss i fallet. Gav upp. Cyklade 2*60 min IM-pace idag. Det var varmt, vidrigt och sved i armbågen när jag låg i tempoställning. Fy fan. Kan inte säga att det gick bra. Inte stolt över passet, antagligen pga att jag fick i mig för lite energi. Till och med sova är ett helvete när sårskorporna häftar fast i lakanet och kan inte ligga på något sätt utan att trycka på något blåmärke. Ja, inte konstigt att man blir less då. Emma Lipsill is back.

Annars är formen god. Börjar inse vilken sjuk skillnade det är på heltids triathletande och att försöka jobba heltid mellan passen. Känner mig sjukt mkt mer utvilad mellan passen nu på semestern!

 

Emma Lipsill ligger bra med i klungan… Vart är Dansken och Svensken?

---

Hej läsare!

Nu kan jag titulera mig cyklist. Stenhård sådan.

Befinner mig just nu i Odense, Danmark på träningsläger/hygge/semester/hälsa på Åsa och Filip. Riktigt härligt att sommaren äntligen kommit!

Misären på cykelpassen har varit ett faktum 3 av 3 semstercykelpass.

I söndags på långturen i Skåne gick både Carls knä och däck sönder vilket resulterade i att jag fick stresscykla 9 mil tillbaka till Ringsjö Wärdshus, för att sedan vända tillbaka i bil och hämta stackars Carl som var helt strandsatt i en liten håla dit inte ens taxibilarna  ville komma och hämta. För mig gick det dock superbra och jag fick ett riktigt bra pass på 177 km!

I går på restutitionscyklingen vände sig Filips kedja ett varv så för honom var det bara att ta bussen hem. Väl tillbaka i Odense kom Carl och superVolvon till undsättning och Filip kunde drafta på bilen genom att hålla i den. Tills polisen kom. Carl spelade dum svensk och förstod inte ett ord av den långa harangen polismannen hasplade ur sig. Vi undkom bot med blotta förskräckelsen. För mig gick det dock jättebra och jag fick ett riktigt bra och fint restitutionspass på 6 mil.

Idag var det dags för 13+2 min intervaller. Jävlar vad kul det var. Och bra gick det! Filip körde hela tiden bakom och coachade medan Åsa cyklade om som ett jädra jehu. Allt gick bra till sista intervallen. Långt där framme svängde en bil ut. Filip ropade: höger! och jag skulle bara bromsa lite lätt och köra in på cykelbanan när framhjulet bara låste sig. KABOM! 36 knyck, rakt ned i asfalten. Filip efter rakt över mig. Tappade ut min insexnyckel, Vitargobars och mitt lipgloss. Kom på fötter och utbrast: Min cykel, mina hjul!!!!! Började samla ihop lipgloss och cykel medan Filip exalterat skuttade runt och ropade COOOL! PRECIS SOM PÅ TOUR DE FRANCE!!!! Aj, sa jag. Mirakulöst nog skadades bara styrlindan, pedalen och jag. Inga stora skador alltså. Jag har bara svid på några ställen. Eftersom jag hållt på med hästar vet jag att om man ramlar av måste man upp direkt igen för att inte bli rädd, så vi åkte hem. För mig gick det jättebra och jag fick ett riktigt bra intervallpass på 83 km med lite skrapsår och svullen arm som minne.

ÄNTLIGEN EN RIKTIG CYKLIST!

Dr. Hake kom snabbt till undsättning och bandagerade de ondaste ställena och gav mig kall cola. Då kändes det mkt bättre…

---

I lördags, efter mina 200-ingar, lyckades min Garmin 310 XT tacka för sig IGEN!

Den hade precis kommit tillbaka från service (där jagfick en sprillans ny klocka) men nu vägrade den alltså starta igen. Helt död.

Eftersom semestern började närma sig med stormsteg och jag och Carl har en fyra veckor lång Sverige/ Danmark-turné så var jag snabb med att skicka in klockan på måndag förmiddag för att eventuellt kunna kvittera ut en ny via posten på fredagen.

Veckans träning har därför fått gå på känsla och tid. Svårt, men det har funkat ganska fint. Har dock känts lite stenålders att behöva gå in på Eniro och försöka mäta upp lagom rundor för passen.

Tisdagen 2- km intervaller utfördes på 400-metersbana med Micke*2, snygg-George, Ironman-Alex och några fler. Det gick bra att springa på känsla, för bra. Sprang nämligen lite väl snabbt än vad som var tänkt vilket resulterde i ett simpass utfört i sirap nästkommande dag.

Åkte hem på en blixtvisit till Norhyttan för två dagars underbar träning i Finnmarken. På torsdagen ett 24,5 km långt naturskönt långpass löpning helt utan träningshjälpmedel. När jag sprang där i ödemarken kände jag verkligen hur finnmarkens skogar gav mig urkraft och träningseuforin var ett faktum. På vägen hem körde mor och far förbi mig och peppade. Pappa hade utbrustit:

-Nämen! vad är det där för en liten flicka som springer omkring, när han fick syn på mig från bilen. Mamma:

– Men Håkan, det är din dotter!

Dagen efter: cykling 11 mil med intervaller i IM-pace. Svårt att hitta rätt, mesade nog lite för mkt med gick ok och extremt nyttigt att insegling sig blind på cykeldata från Garminklockan hela tiden. P4 radio Dalarna i lurarna. Världsklass. I vilket annat program uppmanar de lyssnarna att ringa in och tipsa om sitt bästa knäckebrödspålägg?

En bra träningsvecka so far. Alla borde testa det ibland. Bara skippa alla träningshjälpmedel och köra liten mer på känsla. Till och med Macca gör det så jag tror det är väldigt nyttigt. Inte minst för att öka frihetskänslan och träningsglädjen under träningen.

Det skumma med veckan är att jag undermedvetet tycks känna mig handikappad utan min Garmin. Har natt efter natt sovit oroligt och allmänt dåligt. Har vaknat flertalet tillfällen av att jag varit superkissnödig försökt gå upp men känt mig extremt vilsen då jag fått för mig att jag varken kan se, höra eller vet vart jag befinner mig. Har undrat vart min Garminklockan är eftersom det är just den som hjälper mig att se, höra och framför allt lokalisera mig. Mind fuck, minst sagt.

Nu är iallfall klockan åter (snabbt jobbat Garmin, TACK) och jag är på väg ned till Skåneland. Semester, here I come!!!

---

Blir inget SM i Olympisk distans för mig iår. Anledningen är enkla:

1. Jag är fortfarande lite sliten i kroppen efter Vansbro. Det suger ganska rejält i låren redan efter 10 km löpning.

2. Det kommer inte lira riktigt med träningen kommande veckor. En tävling på söndag skulle innebära nedtrappning när jag egentligen behöver upptrappning sedan ett par lugna dagar efter dessutom. Det hinns inte med helt enkelt! Nu skall här hårdköras i 3 v!

3. Det är en lång omväg att åka till Arvika när man i själva verket är på väg ned till Danmark

4. Vad har jag att säga till om i det startfält som är aktuellt? Nada?!

Förhoppningen är att åtminstone komma ned till Sprint SM i Jönköping i augusti. Min syster yster Virre bor dessutom i stan så boende är redan klart. Men i övrigt är siktet inställt på Kalmar.

Nä, tyvärr får det bli så här för mig, inget SM för mig alltså!!!

 

Cyklingen på SM OL förra året i Hallsta, här med Jenny Nilsson som vann Jubileumsmaran i helgen. Bra jobbat!!!

---