Home sweet Finland!

Under nerjoggningen efter Premiärmilen fick jag ont i vristen. Samma problem som jag dragits med hela vintern. Det gjorde så ont att jag fick avbryta och jag hann bli ordentligt orolig. Jag kände inget under loppet, men det säger ju ingenting. Känner man nånsin smärta under ett lopp? Ja förutom dendär normala plågsamma ”varför gör jag det här frivilligt”-smärtan då.. Hur som helst, efter loppet hade jag ont och det ingick inte alls i mina planer. 

Men min helgalna kropp krävde en tiotimmarsnatt för att hela sig själv och måndagens pass gick hur lätt som helst, 100% smärtfritt. Ofta går det hur lätt som helst dagen efter tävling och det där sega i benen kommer först två dagar efteråt. Men idag gick det ännu lättare än igår (givetvis var mitt sällskap Patrik Engström en bidragande orsak). Så nu går jag bara och väntar på när benen ska bli trötta. Ikväll har jag ett kortpass så då slår de knappast till. Men imorgon ska jag springa lite längre så då är jag lite orolig. Det är liksom tillräckligt jobbigt att springa vilse smärtfritt, jag orkar inte ha slitna ben också. Jag kan inte lura bort känslan av trötthet med hög musik längre heller, mina öron tog för mycket skada för två veckor sedan då jag var så otroligt sliten. Nåväl, hoppas något gudaktigt läser min blogg och kan se till att mina ben inte blir trötta före tidigast torsdag.

Jag har ändå en lätt vecka på gång nu. Eller ja.. ”lätt”. Lite lättare än de två tidigare veckorna åtminstone. Jag har ökat så pass mycket och kört så pass hårt de senaste femton dagarna att kroppen måste få ta de lite lugnare för att greja ännu mera ökning. Och det passar ju perfekt den här veckan eftersom 1) jag måste stiga upp 4 på torsdagmorgon 2) jag kommer att åka till Finland och är tvungen att springa på snö* (*kommer ni ihåg? Det där vita kalla som fanns på Stockholms vägar för nån månad sen) 3) jetlagen och ändringen till sommartid. Man blir ju förvirrad med mindre 4) jag måste ha tid och ork att umgås med alla fina vänner och familjemedlemmar som jag inte träffat sedan jul 5) min väska kommer att väga 200kg och min kropp kommer att vara död efter att ha släpat hem den!

Så att så! 

Nu ska jag käka min favoriträtt, gårdagens tonfisksås, och fundera på livet. 

Spring i frid! 

Sandra

PS. Om nån känner för att springa 20-30km (antagligen 25) imorgon på förmiddan i 4.30-4.50 (antagligen 4.40) – tempo så kan ni höra av er. Jag har utnyttjat möjligheten till sällskap alldeles för lite!

---

Besvikelse, glädje, trötthet, benvärk, stolthet, kyla och alla andra adjektiv som existerar är ungefär en bråkdel av vad jag har upplevt idag. 

Jag ska vara ärlig. För att det är så jag är. Jag såg inte över huvudtaget framemot att springa idag. Inte alls. Jag upplevde aldrig nervositet (nåja, inte mentalt i alla fall, själva kroppen var en katastrof som hann besöka bajamajorna ungefär fjorton gånger sista halvtimmen innan start, men i huvudet kände jag mig rätt lugn), men jag visste att det skulle bli jobbigt. Och att veta att det ska bli jobbigt är ju lite jobbigt.

Starten var besvärlig, det var trångt och dessutom är jag inte van vid svensk tid. Tiden går så snabbt här. ”En minut till start” sa speakern och knappa sju sekunder senare smällde startskottet. Nåväl, ingen risk för tjuvstart i alla fall! 

Jag struntade i listan över möjliga taktiker som jag gjort upp i mitt huvud innan och körde helt på känsla. Benen var pigga men jag hade inte det driv i steget som jag ville. Jag hade noll koll bakåt och ännu mindre koll på vad jag höll för tempo. Det kändes långsamt men lite snabbt samtidigt. Kanske. Eventuellt. 

Det svåra med att köra sitt eget race är ju att man har noll koll på konkurrenterna. Med motståndare som Ulrika Flodin och Lisa Nordén så är det idiotiskt att på något vis känna sig trygg trots att man leder. Efter några kilometer fick jag veta att jag hade en lucka på ca 75 meter. Det lätt visserligen tryggt men samtidigt så undrade jag om det alltså betydde att jag öppnat för hårt och att de skulle jaga i kapp mig andra varvet. Men jag körde på, tog rygg på några killar som skyddade mig fint i motvinden och sen trippade jag lätt förbi dem i uppförsbackarna. Jag mådde halvtaskigt men benen var så löjligt pigga.

Jag är riktigt nöjd med huvudet idag också. Det gick på högvarv och tankarna var mest så här: ”det är ju lätt, men ändå inte lätt. Var är dom andra. Paniiik, seriöst, var är dom andra? Är dom så nära mig att jag inte ens ser dem då jag kollar bakåt? Usch vad jag mår dåligt, jag borde kanske ”vila” ett par hundra meter. Ja, det gör jag. Men fasiken, benen vill inte vila, de bara pinnar på. Fine, vi springer då, jag och benen. Jee 2km kvar, wohoo, snart i mål. Skit också, fel skylt, 3km kvar. Greja backen greja backen greja backen. Oj, den gick ju lätt. Bara slutet kvar, se inte så trött ut, låtsas att det är superlätt. Tänker nån spurta om mig nu? Aaah, vad händer. Har jag ökat försprånget? Ajja, skönt, bara att ta sig i mål då. Men åååh va upploppet ska vara långt. ÄNTLIGEN ÖVER!” 

Hmm. Det där lät kanske inte som jättebra tankar. Mera som någon idrottslig version av panikångest. Men i själva verket var jag ganska bra på att intala mig själv att jag orkar, och att jag inte ska stressa, att jag kommer att vinna och att jag faktiskt vill göra det jag gör. Jag lyckades till och med lura mig själv att det inte alls var jobbigt. Men den känslan gick tyvärr över ganska snabbt. 

Men förutom lite illamående, lätt smärta i svanken och dregel över halva tröjan så gick det hyfsat. Det blev en seger med trygga 31 sekunder och trots att tiden inte glädjer mig så mycket så antar jag att det var rätt bra med tanke på omständigheterna. Fast jag är egentligen ganska trött på att springa ”bra med tanke på omständigheterna”. Jag springer helst bara bra. Eller jättebra. Men med tanke på att det var ett träningslopp så får jag väl godkänna mig själv.

Att jag inte klarade banrekordet som jag siktade på skulle jag vilja skylla på vädret (helst på backarna också men den logiken existerar inte riktigt) men den teorin förstörde Mikael Ekwall med att springa hem ett ordentligt banrekord i herrklassen. Så jag får bara kapitulera och inse att jag inte var tillräckligt bra idag och att jag kanske behöver mera än 6 veckor träning för att prestera banrekord och sånt.

Ikväll då jag går och lägger mig ska jag ändå drömma om att jag har vunnit ett OS-guld. För det har man väl gjort om man vunnit över OS-silvermedaljören? 

---

Det är fascinerade hur folk (inklusive jag själv) är så otroligt uppspelta inför Premiärmilen. Okej, för många är det årets första tävling och det är klart att det är kul. Men för mig är det ingen viktig tävling utan en lite hårdare ersättning till veckans snabbdistanspass. Men likväl är jag hur ivrig som helst. Jag har testsprungit banan, funderat på underlaget, analyserat backar och kurvor, kollat på motstånd, övervägt klädval osv. Det märks verkligen att jag inte har tävlat på ett halvår. Och jag bara älskar att analysera allting innan. Jag kommer aldrig någon vart i mina analyser men jag är lika glad ändå. Och galet taggad på att springa.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så slet jag nästan hela förra veckan med rekordslitna ben. Det var tungt, det gick sakta och det gjorde ont. Men ändå lyckades jag få fart i benen på söndag och presterade bättre än vad som borde vara möjligt. 

Den här veckan har sett annorlunda ut. Träningsmässigt kommer jag upp i exakt lika många löpkilometrar som förra veckan men känslan har varit helt annorlunda. Trots att jag sprang veckans första fyra pass i snöoväder så har benen känts okej, och det bästa av allt är att för varje pass jag gör så känns benen piggare. Igårkväll kändes det som att jag bara flög fram, en känsla jag inte upplevt sedan september), och jag kunde inte sluta le. 

Det må vara delvis halvtaskigt underlag, det må vara lite backar här och där, det må vara nån minusgrad. Men den här kroppen är redo att prestera nu. Tusen gånger mera redo än förra helgen. Och huvudet har fått de bevis som behövs. Det blir så otroligt kul.

Men det är ju inte så att jag bara kan gå dit, ställa mig på startlinjen, springa och vinna. För det går ju inte att missa att självaste Lisa Nordén också ska delta. Då jag har läst om loppet har jag funderat om det är så att det bara är jag och Lisa som springer för det låter så i vissa texter. Det skulle nog inte vara ett så roligt lopp. Jag föredrar några tusen löpare till. 

Jag känner inte Lisa, jag har faktiskt aldrig sett henne, men jag gillar henne ändå. Hon verkar vara en bra typ och är en grym idrottare, annat kan man inte säga. Med tanke på att hon har ett OS-silver och jag har en trettioandra plats eller något liknande så borde jag väl känna mig hotad. Men det gör jag nog inte. Jag är ju löpare. Det är min huvudgren. Som vanligt ställer jag mig på startlinjen för att vinna, så får vi se vad som händer. 

Målet med morgondagens lopp är inte att vinna över Lisa Nordén (som knappast heller anser det här loppet vara speciellt viktigt, även om hon definitivt är tävlingsmänniska), det är att springa ett bra lopp, bevisa för mig själv att jag är i den form jag tror och att visa alla andra att jag nog är att räkna med i sommar trots att vintern har sett ut som den har gjort. 

Dessutom tycker jag inte att man ska räkna bort andra löpare. Kanske kommer Jeri Emeru till start? Plötsligt dyker Ulrika Flodin upp! Och de två är galet duktiga löpare. Och så finns det en himla massa manliga ryggar att jaga. 

Jag tror att det blir ett bra lopp imorgon. För mig och för Lisa och för alla andra.

Lycka till allihop, vi ses i vimlet!

---

50km

70km

90km

105km

120km

Ungefär så ser löpmängden mina senaste träningsveckor ut. De fem föregående veckorna lång mängden mellan 0 och 40km och de tre föregående månaderna höll det sig mellan 0 och 1km per vecka. Med andra ord, jag har tränat i fem veckor. Och eftersom denhär kroppen är lättränad så har jag absolut inget tålamod heller. Under dehär veckorna har jag mest gjort pass som har varit bra ”med tanke på omständigheterna” men jag har också gjort bra pass. Speciellt nöjd är jag med två snabbdistanspass där jag faktiskt överraskade mig själv och sprang snabbare än vad som borde vara möjligt. Och lätt dessutom. Så då bestämde jag mig för att jag vill tävla. Det är många, många år sedan jag inte har sprungit någon inomhussäsong så tävlingsabstinensen var stor. 

Redan förra helgen tänkte jag springa ett lopp men i och med att tävlingsbanan gick i skog och på is så kändes det lite väl riskabelt. Mina fötter och vrister håller för det mesta just nu men jag har lite små känningar ibland och att ta en risk och springa ett lopp ”i onödan” kändes lite för idiotiskt till och med för mig. Istället sprang jag ett av mina bästa snabbdistanspass någonsin. Och istället för att vara nöjd med de tio snabba kilometrarna så går jag ännu och funderar på hur snabbt det hade gått om inte de tyngsta bitarna (första, sjätte, sjunde, åttonde och nionde kilometern) hade varit i ordentlig motvind. Aldrig blir jag nöjd. Givetvis hade jag ju lika mycket medvind också men på något sätt tar alltid motvinden mera än medvinden ger. Hursomhelst, det var ett formbesked som hette duga. Men tävlingsabstinensen ökade.

Dagarna efteråt var jag lite för glad. Jag sprang lite för mycket (detdär ”lite” var faktiskt inte ironiskt, det var faktiskt bara några kilometer för mycket) och kanske lite för snabbt. För är man på bra humör så rullar ju steget så förbannat lätt… tills det slutar rulla. Tisdagens intervaller gick segt, och styrkepasset tog livet av min kropp, kvällsdistansen var en långsam plåga, onsdagens långpass kom jag igenom endast på vilja och förstås ilskan över att jag för andra gången på fyra dagar lyckade springa vilse runt Kungsholmen. Torsdagen kändes rätt bra… de fyra första kilometrarna. Sen fick jag pina mig resten men beslöt mig för att ändå köra ett lätt backpass på kvällen, vilket kändes hur bra som helst. Men sällan den glädje som varar. Fredagen var ett sånt pass då jag sprang med musik i öronen på högsta volym eftersom jag inte kan använda flera än två sinnen samtidigt. Så om jag tittar var jag springer och lyssnar på musik vilket inte går att undvika om det är högsta volym så kan jag inte känna smärta. Ja man kan ju i alla fall alltid låtsas. Mina ben skrek efter hjälp trots att jag för fjärde dagen i sträck körde ett väldigt lätt tempo. Resten av min kropp sa att den i protest tänkte bli sjuk så den skulle få vila och jag suckade. 

Men så blev det lördag, alla sjukkänslor var borta och den löjligt tidiga morgonlänken (se inlägget om finlandssvenska löparord) i ett kyligt men fint Strängnäs gick rätt lätt. Kanske mest för att pojkvännen – (som dessutom hade födelsedag) som blev medtvingad på cykel, så att jag inte skulle springa vilse, frös tusen gånger mera än mig, hade ont i rumpan av cykelsitsen, var otroligt trött – dessutom fick punktering. I en sån situation får man absolut inte gnälla över att det var lite tungt i ett område på ca 16×11 cm på utsidan av ens högra framlår. Det var inte mest synd om mig den gången. Resten av dagen firades på Sätra Brunn. Vi pratar bassäng med en miljongradigt vatten, bubbelpool, ett stort fat med skivade frukter, skumvin (ja, det var alkoholfritt, inga tidningsrubriker denhär gången, tyvärr) och god lunch följt av ett trevlig cafébesök och ett lätt kort kvällspass. Kroppen mådde toppen och jag var till och med lite taggad. Jag beslöt mig för att imorgon (läs: idag (om ni läser på måndag så blir det igår och om ni läser någon annan dag så kan ni läsa ”i söndags”)) ska jag tävla. 

Sagt och gjort. Idag klockan 12.30 stod jag på startlinjen till Två Sjöar runt. Första loppet sedan Lidingöloppet (kan ni också läsa om nånstans lite längre ner på sidan kanske) och jag sprang det mest för att vinna. Och för att bevisa för mig själv att jag är i jättebra form och inte alls har haft 3½ månads löpuppehåll. Jag ville komma imål med mersmak och självförtroende. Jag kom imål med illamående och mental utmattning. Eller något åt det hållet.

Tempot kom lite som en chock. Lite annat tempo än jag hållit de senaste dagarna, veckorna och månaderna. Och att dessutom börja loppet i en uppförsbacke på sisådär 300 meter. Det var inte det lättaste jag gjort. Att ha en tjej flåsande i nacken var inte heller roligt. Jag vägrade släppa om henne, var inte alls på humör att jaga, jag skulle bara vinna. Vi höll ett tempo som fick mig att inse att jag troligen går i väggen, men jag intalade mig att den andra tjejens vägg skulle vara lite jobbigare. Efter 9 minuter fick jag en lucka och sen kom väggen aldrig. Men jag var trött då jag kom i mål, 32 sekunder före tvåan. Och även om det var jobbigare än jag ville och tiden var lite sämre än jag ville att den skulle vara så kan jag inte vara helt missnöjd med ett 5,7km lopp i 3.24-tempo. Det är en hyfsad debut ändå!

Nästa vecka blir det en till bra träningsvecka som kommer att avslutas med Premiärmilen. Det ser jag verkligen framemot. Nu minns jag ju hur man gör då man tävlar!

Idag fick jag dessutom kryssa av motorcykelpunkten på min to do-list:

[x] få en segerkrans (Lidingöloppet 2012)

[x] springa efter en motorcykel (Två sjöar runt 2013)

[ ] springa genom ett målsnöre

Och här ser ni en bild från den mäktiga prisutdelningen. Foto: Magnus Berglund (ja, bilden är lite suddig men han hade också sprungit och var lite trött och skakig ännu)

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det går bra nu!

PS. Jag hade en rolig diskussion med en man som stod och delade ut reklamblad för något lopp vid målgången. Vi pratade om något lopp och såhär avslutades vår diskussion:

– Så du kommer från Finland?

– Ja

– Och du tävlar på elitnivå?

– Ja

– Är du med i landslaget också?

– Jo, jag sprang OS i somras

– Oj gjorde du? Jag har inte varit så insatt i friidrott den senaste tiden. Vad heter du då? 

– Sandra Eriksson

– hmm.. (lång paus) är det så att du twittrar?

– hmm (ett mycket bittert hmm)

– jamen jag har nog läst dina tweets, då vet jag ju. Jag ska skriva åt dig på twitter då jag kommer hem!! 

Nåja, jag kämpar vidare. Någon gång kanske jag blir känd som löpare också…

---

Jag stod där med medaljen runt halsen. Må hända att det bara var ett silver, men för mig var det en stor seger. Efter alla problem hade jag äntligen fått min medalj, dessutom på seniornivå. Helt otroligt. Jag ville inte ta av mig medaljen, även om den var stor och tung. Storleksmässigt påminde den om en pocketbok. Jag var så lycklig och skulle precis stiga upp och ta emot en stor applåd av hela förbundet då jag…

…vaknade.

Det där var den mest logiska dröm jag haft på länge. Jag drömmer om tävlingar lite då och då. Ibland vinner jag stora mästerskap och ibland springer jag Lidingölopp i trappor och korta korridorer. Ibland tror jag att jag vinner men så visar det sig att både Isabellah Andersson och Abeba Aregawi har kommit i mål före mig och ibland hamnar jag mitt i det klassiska; då man inte kommer framåt hur mycket man än springer. Men mina tävlingsdrömmar är alltid lika overkliga. Men i natt upplevde jag aldrig själva loppet, redan då drömmen började så hade jag min medalj. Och känslan var så otroligt verklig. Att jag drömde att det blev silver var helt logisk också. Igår satt jag nämligen och kollade på damernas 3000m final på EM i Göteborg, ett lopp där jag själv hade tänkt vara med och jaga medalj. Segraren vann på 8.58 och min personbästatid från inomhussäsongen ifjol ligger på 8.59, vilket skulle ha räckt till silver igår. Givetvis kan man inte jämföra två helt olika lopp (hennes mellantider: 3.13-6.13-8.58, dvs. ordentlig ökning varje km. Mina mellantider: 2.59-5.59-8.59, alltså ett mycket jämnt lopp) men jag insåg att jag mycket möjligt kunde ha varit i medaljstrid om jag hade varit frisk och hel hela säsongen. 

Det ledde, förutom till drömmar om silvermedaljer, också till att jag vaknade med en motivationskick. Efter att ha ätit frukost så fastnade jag vid datorn och insåg att jag som vanligt kände mig trött. Men i stället för att som vanligt sucka djupt youtubade jag fram ett typiskt yogaklipp med kvinnor klädda i tights, sportbh och leenden direkt copypasteade från en tandkrämsreklam. Knappast ett idealiskt träningspass för mig, men det viktigaste var att jag skulle få röra på mig. Och visst var det skönt -(seriöst, jag svettades som en gris och orkade inte ens hälften av övningarna) att använda sin kropp direkt från morgonen (brukar undvika morgonlöpning eftersom kroppen sällan håller för det, det känns helt enkelt inte bra om jag inte varit vaken ett tag). Humöret steg och jag blev riktigt taggad på att köra ett löppass i det fina vädret. Motivationen har den här senaste tiden inte varit så hög i och med att jag för tillfället befinner mig i det skedet då nästan alla pass är tunga och jobbiga, samtidigt som jag vet att det enda sättet för mig att komma ur det skedet är att träna mängd. Enkelt men jobbigt. Hursomhelst så var det skönt att springa. Benen kändes sega men steget ändå lätt. Då jag kom hem körde jag både rörlighet, stretch, bålstabilitet och lite styrka. Sånadär småsaker som är så lätta att bara strunta i. Kan hända att jag struntar i det resten av veckan, men en gång är bättre än ingen och en gång är början till en miljon gånger.

Jag tror det var igår, eller kanske i förrgår, som jag skrev en lista över vad jag kan ändra i mitt liv för att bli en bättre idrottare, och jag insåg att det finns hur många småsaker som helst. Dessutom saker som varken är speciellt tidskrävande eller ansträngande. Att skriva såna listor ger ofta en motivationskick men tyvärr finns det två misstag som jag tror att är ganska vanliga. I alla fall har det hänt många gånger för mig, nämligen:

1) man vet vad man ska göra och man bestämmer att man har det som nyårslöfte / man tar itu med det då det börjar en ny säsong / man börjar nästa månad/vecka/dag. Varför ska man skjuta upp något då man känner sig motiverad? Det absolut bästa man kan göra är att börja NU!

2) Man blir väldigt ivrig och vill göra en massa saker. I början går det bra och man njuter men efter en stund tröttnar man och ger upp och är tillbaka på ruta ett. Jag tror inte nödvändigtvis att man måste ta det lugnt och börja försiktigt. Man behöver inte hålla tillbaka om man är motiverad så länge det man gör är hälsosamt och inte belastar kroppen för mycket. Problemet är kanske mest det att då man kommer till det där skedet att man inser att man inte orkar med så mycket som man gör så ger man upp och struntar i allt. Istället borde man ju helt enkelt göra mindre, strunta i hälften eller välja ut det som är roligast. Lite för ofta tror jag att man fastnar i det där ”allt eller inget”-stadiet då man vill försöka ta tag i sig själv och sitt liv. Allt är något och något är alltid bättre än inget.

Så ut i solen med er nu, ni hinner. Jag är helt säkra på att ni har 10 minuter extra idag! 

Man kan om man vill.

Sandra

---