VÅRSPRINGVÅR

Here we go again!! (International readers included 😉

50 Shades of Running – Tales of Pleasure and Pain – a Steaming, Slippery Mix of Blood and Sweat and Tears!!!

Snart i en bokhandel nära dig!

---

Många  gamla grodlår i Paris!

Fransk romantik …

… fransk flod …

… fransk mat och fransk litteratur!

Vive la France!!

A tut alör!!

---

Ja, kom alltså hem från Indien förra veckan. Fick en getskälla i pris. Om man nu skulle springa vilse i Djurgårdsskogen, kling, kling … bäääehhh.

Fast här i Paris går det inte med bäehh, funkar bättre med bonjour. Men kanske på amerikanska, när man startar i loppet: get away.

Oj oj.

Vaska löparkläderna från indiskt ökendamm, torkade löparkläderna och packade om för halvmaran i Paris. Man kan bli yr för mindre. Paris var planerat sedan länge, men när så indienresan dök upp som en kamel ur byrålådan (typ)  gick det liksom inte att tacka nej. Det vore rentav tjänstefel.

Lyckades förstås glömma läkarintyget hemma., vilket jag upptäckte i metron på väg till nummerlappsutdelningen. D v s, jag hade en kopia av läkarintyget, men ett osignerat. Det signerade låg bland indienpapperen hemmavid. Man behövde läkarintyg i Indien också. I alla fall innan man åkte dit. När jag kom till Indien var det ingen som var intresserad. Men här i Paris är löparbyråkratin obeveklig.  Utan läkarintyg inget lopp. Fransmännen är mycket noga med läkarintyg. Ska man trilla ihop och dö i ett lopp här får det bli på eget ansvar. Eller i alla fall doktorns.

Det löste sig lyckligtvis. Intyget plåtades av i Stockholm och lades på mail och trycktes ut på en printer i löparmässans pressmonter. Det är härligt med moderna löpartider.

Nu har jag fått a room with a view:

Paris, mon amour. Där nere till vänster ska jag äta en Boef Minute Avec Bearnaise om en dryg timme. Den s k BMAB-metoden, optimalt anpassad för utmärglade ökenlöparkroppar.

Solen tittade t o m fram i två minuter. Loppet går 10.00 i morgon f m. 3–4 C i starten , upp mot 10 framåt 12, har den franska väderlekstjänsten utlovat. Inget fel på startplatsen:

Men jag har inte en susning om halvmaraformen. Om jag över huvud taget har någon halvmaraform? För två år sedan sprang jag halvmaran i Berlin på 1.26.36 , för ett år sedan sprang jag halvmaran i Prag på 1.30.23 … och det är mycket möjligt att den text som skrivs efter det här loppet kommer ha som grundtema, ”en studie i förfall”. Det vill säga, springer jag rakt in i någon vägg här, vllket är ganska troligt, så kommer jag kalla det för ett vetenskapligt experiment. Tänk Transformers; från indisk get till fransk försökskanin.

Kanske bäst att sluta nu. Gick upp halvfyra i morse, är nog lite sömndrucken.

Satsar på bingen och lite fransk feeling med George Simenon. Simenon verkade innan löparboomen då det var mer poppis att bolma pipa än att lägga på en rökare … i ett lopp …

… men kommissarie Maigret var i alla fall grym på att jaga bovar.

Au revoir, på ett tag!

---

Åter fädernesslandet efter ett lika brutalt som fantastiskt ävemtyr. Run the Rann, blev lite mer än jag tänkt mig, på alla möjliga vis. Det ryker fortfarande om fötterna.

Först väckt mitt i natten på hotellet vi övernattade på i Ahmedabad inför morgondagens åtta timmars bussresa, av Rafael Fuchsgruber, som skulle dela rum med mig. Det visste jag inte innan – men i Indien kan allt hända.

Rafael vann Namibia Desert Race 250 km i november på 29.58, och är alltså en av tysklands bästa ultraextremlöpare.  När brorsan fick veta det sa han att jag inte kunde fega med att bara springa halvmaran i Indien. Det vore alltför skämmigt, nationens färger (och släktens) måste ju någorlunda försvaras. Så jag tog ett djupt andetage och uppgraderade till ökenupplevelse 2.0 och anmälde mig till maran. 100 km, no way, jag har aldrig sprungit längre än 65 km, då visserligen i våtdräkt, men i alla fall. Jag är ingen ultralöpare, jag är en fullkomligt normal maratonlöpare.

Sedan visade sig förstås maran vara lite längre än en vanlig mara, Garmin klockade 53 km när jag gick i mål, och det var min Garmin inte ensam om att göra.  I Indien kan som sagt allt hända. Varmt och skönt var det också, 37 C. Ett äpple i munnen efteråt, och man skulle platsa på ett julbord.

I starten fick man stiligt sällskap, två stenhårda amerikanskor, i mitten Nikki Kimball som vunnit Western State 100 M tre gånger i rad, och Krissy Moehl, som vunnit UTMB två gånger. Han längs till vänster – inte riktigt lika ultra, men ultraglad ändå. Nikki och Krissy skulle förstås springa 100 K. Jag önskade dem lycka till utan avund.

Strategin för loppet lades upp här, med en mage som var lite hurry curry natten innan …

Alla deltagarna bodde i tält, med en redig mugg för optimal camping. Något lyxigare hade Rafael aldrig upplevt under en ökenmara, förklarade han. På de han sprungit tidigare fick man kolla noga var man klev runt i sanden runt lägren, för att inte trampa i något otrevligt.

Och ja, det  kommer en lång text om Run The Rann längre fram i papperstidningen,  där jag ödmjukt kommer berätta hur jag obegripligt nog slutade trea i maran, eller möjligen tvåa, beroende på vilken väg segraren egentligen tog … mystiken tätnar 😉 … och att loppet var så mycet trail det kunde bli med klippklättring, saltökenhasande i 37 C och slalomlöpning mellan elaka taggbuskar ….

Här ett höjdarshot på Tristan Miller från Australien, som jag sprang tillsammans med ett tag, i ett brutalt brant parti av banan …

Nu vardag igen, och hemma med kräksjuka barn. Omväxling förnöjer!

Namaste på ett tag!

---

Googlade på Ahmedabad. Det är där jag ska landa klockan 03.05 på morgonen, indisk tid, i övermorgon sett från idag, tisdag. Via Doha i Qatar. Boarding är i morgon förmiddag 09.20. Här talar vi långsittning. Här talar vi utsläppsrätter. Har talar vi inte influensa.

Har hyfsat gott samvete ändå. Tror jag har kört bil två gånger sedan nyår. Då kan man väl få flyga en bit?

Googlade alltså på Ahmedabad. Tänkte att det var en liten landsortshåla med dammig flygplats någonstans i Indiens inland. Det var det inte. Ahmedabad är en stad med drygt sex miljoner innevånare. Det är mycket man inte vet. Det är nog mycket man inte vet i Ahmedabad också. Tror många där inte har en aning om att det finns ett land som heter Sverige. Tror många där inte har en aning om att det finns en svensk som inte har en aning om att det finns en stad som heter Ahmedabad. Fast nu vet han ju det, förstås.

Ibland får jag en sådan där absolut känsla av att Sverige inte är världens medelpunkt. Lite obehagligt, faktiskt.

På morgonen i Ahmedabad ska man sedan åka buss till Dholavira. Det är 37 mil dit. Det kommer att ta ungefär sju timmar. Gissar att vägen inte alls är som Essingeleden. Gissar att jetlag och olag med sömn kommer straffa mig svårt. Men jag tänker inte gnälla. Jag får göra en Rune Larsson, springa i sömnen. Det kommer vara sol och en bit över + 30 C. Jag behöver de där D-vitaminerna.

Och så de sista förberedelserna för ökenlöpningen. Tricken till Skanstull, och:

Va, har dom inte öppnat än? Hörde nyss vårfåglar i luften …

Så då så:

Tänkte det kunde vara bra att fukta skinnet lite innan. 5×300 m krål. Inget insim, inget utsim, bara sim. Från Ö till Ö till öken. Det är roligt med omväxling. Sanda mina ord …

/ to be continued …

---