Mot optimal hälsa
För mig är att vara frisk inte avsaknad av sjukdom. Att vara frisk är att ha energi hela dagen och sova gott på natten. Att orka med att vara 100% på jobbet och orka med att kånka en trött och kramig 3-åring upp för backen från dagis. Både vilja och orka leka och svara på triljarder med frågor om allt från var morfar är i himlen till vad poliser gör. Kunna låta kroppen få visa vad den går för nu när jag inte måste ut och plocka bär och jaga för att få hem mat till mig och mitt barn.
Se frisk ut. Ha en glad mage invärtes snarare än ett rutmönster utvärtes. Stark rygg. Smidig kropp. Snygga naglar och fin frisyr däremot bryr jag mig inte om.
Precis som min älskade Iphone så är jag 100% laddad på morgonen men vid kvart i tio på kvällen är det hög risk att både jag och telefonen slocknar av urladdat batteri. Men då har vi kört med full prestanda hela dagen. Så vill jag leva. Så lever jag. Det funkar för att jag tar hand om mig. Fysiskt och mentalt.
Jag har ett långt inlägg i pipen (man får inte säga så jag vet men jag är född 79, den ironiska generationen) om vad jag tycker om ”elitwannabies” ”elitmotionärer” upplevd utanförskap på jobbet där chefen hetsar och kickoffen är ett crossfitpass. Det kommer.
För mig är perspektivet glasklart. Det finns inga måsten i min träning. Det finns en strävan efter att nå en känsla där jag samarbetat fysiskt och mentalt och sprängt en gräns som tidigare upplevdes som max. Och sen spränga den igen. Kanske genom att springa längre, kanske genom ett triathlon och kanske genom att springa fortare? (hemska tanke).
Jag tror jag behöver röra mig mycket för att kompensera för mitt stillasittande jobb, jag njuter av att vara utomhus och träningen ska vara njutning och inte plåga. Därav få inomhuspass. Punkt. Period.
Det finns en otroligt hög medvetenhet om att kunna gå till en naprapat och få behandling för att man har lite småproblem i någon led någonstans för att man på fritiden tar sig tid att ränna runt i tunna skor i skogen- det är ett så fett ilandsproblem så ister framstår som smalmat.
Det finns också en glasklarhet i att om det går att kombinera det här självförverkligandet med att inspirera andra att göra något för att må bättre, så vill jag göra det.
Med det sagt så kan jag berätta att jag tog ett steg närmre optimal hälsa imorse när jag lite hux flux hamnade hos goa norska Heidi på Access Rehab. Jag fick hjälp med att komma i kontakt med några muskler som inte alls varit med och jobbat- multifiderna. Nu fick de vakna till liv genom ett pass i RedCord och jag fick en hemläxa som Heidi ska följa upp nästa vecka.
Alltid ständig förbättring. Kommer vara perfekt när jag är 100. Du med?
In och gilla Access Rehab på Facebook så ger de pengar till Cancerfonden. De sparar mustascher men som ni ser behöver speciellt Martin till vänster lite hjälp på traven!
