Vara där kontra bocka av

Självklart ska man inte alltid försöka vara effektiv. Och jag brukar prata om, när jag föreläser, att det bästa är att inse att det kommer alltid vara mycket att göra. Det kommer alltid kännas som det går att göra lite mer, lite bättre. Det kommer alltid gå att träna mer, äta bättre, svara på fler emails, skriva bättre rapporter osv osv osv.

Att ha mycket eller lagom att göra, på lång sikt, det är ett förhållningssätt. Det är klart att det kan vara jättemycket av sånt man själv inte styr över i perioder. Till exempel på jobbet. Men många KAN faktiskt sätta ned foten långsiktigt om det konstant kommer mycket i knäet. Det kanske inte går den här veckan eller den här månaden. Men över tid så vet alla egentligen att prestationen blir sämre av att leva med en upplevelse av att ha för mycket att göra hela tiden.

Jag har gjort en resa själv i det här. Från att tänka att bara jag kommer ikapp med och nu hann jag inte/jag hinner inte till att ändra både sättet jag jobbar och sättet jag ser på hur jag jobbar. Och tränar. Och lever helt enkelt. Jag har inte alla svar men jag delar gärna mina tankar:

1) Driv din agenda

Alla har sin agenda och en del lyckas få in sin agenda hos andra. En del känner att de lever efter andras agenda (som när man är ammande spädismamma typ men det är man ju inte hela livet). Välj noga vad du tar in på din att-göraradar. Välj noga vad som får ta din energi, vad som får nalla av ditt mentala batteri. Vad som får rulla i bakgrunden och vara första, andra, tredjehandsprio. Red ut vad som är viktigt för dig. Inte bara vad som tar dig framåt utan även det som håller dig. Får dig att må bra över tid. Eftersom det alltid känns som det är mycket, se till att det är mycket av rätt saker.

2) Vad är viktigt nu, vad är viktigt sen?

Om det alltid blir snoigt, vad måste du göra just nu? Vad känns viktigt men blir aldrig av? Hur ska du, när du gjort det mest akuta, se till att det faktiskt får ta sin viktiga plats. Så du inte lever med en känsla av att något saknas. Är det den där lunchpromenaden som inte blir av? Att träffa vänner? Att sova ordentligt? Felsök- vad är tids- och energitjyven?

3) Planera, strukturera, revidera

Spelar ingen roll vad du använder för system: Post-it, excel, Evernote, OneNote, Trello…osv. Men ha ett system för sånt du ska komma ihåg. Skriv inte ned endast vad du ska göra. Kanske hellre syftet om det är ett större projekt. Varför du ska göra det du ska göra. Det sätter igång tankarna på rätt sätt.

4) Jobba på hjärnans villkor

Om det går, gör det knepiga när hjärnan är pigg vilket du vet bäst själv när det är! Jag brukar försöka lägga möten på eftermiddagen, då får jag lite draghjälp med engagemang medan på förmiddagen vill jag gärna sitta/stå och knepa med eget för då funkar min hjärna riktigt skarpt (nåja, så skarp den kan vara!). Eftersom jag är en sån som jobbar kvällar för att vara ledig med barnen försöker jag spara sånt som går lätt att göra till kvällen. Det här ska jag bli bättre på, svara på mail och planera i kalendern är ofta lätt men det vill jag gärna göra på dagen för att inte skicka dem på kvällen men sånt där kan man faktiskt lösa tekniskt på mailkontot.

Jobba med en sak i taget. Att kolla mail, Instagram och Facebook är snabba dopaminknarkinjektioner som bara gör oss ineffektiva. Hands up jag gör det också när det blir lite jobbigt med en uppgift eller så. Men det slösar med hjärnkraft och det är den vi vill hushålla med under dagen.

5) Avsluta med GJORT

Så viktigt. Så fundamentalt. Vi blir ju aldrig klara. Och lever vi med det här hann jag inte idag så blir det lätt ganska negativt. Om vi istället avslutar arbetsdagen, och själva dagen faktiskt, med vad vi faktiskt gjorde. Talar om det för oss själva, efter vi skrivit ned vad vi ska göra imorgon för all del. Ja det är en fin känsla. Våga tänka på hur det känns också. Jag gjorde ditt och datt idag och det känns…? Det ska kännas bra. Ärligt. Fint.

Ta hand om dig!

Foto: pwrdby.se

---

Året var 2011. Jag låg och läste en bok som hette ”De glömda kvinnornas röst.” Om kvinnor och barn som mördas, skärs sönder i underlivet, där några våldtas och överlever men blir utstötta från sina byar eftersom de är skändade.

Jag bestämde där och då att jag skulle göra något för de här kvinnorna.

Och så kom jag i kontakt med ultralöpning. Där kvinnors uthållighet och GRIT kommer till sin rätta. Där de fysiologiska skillnaderna mellan kvinnor och män finns kvar, men spelar mindre roll då det är det mentala som är den stora utmaningen.

Och blev frustrerad över tjejklassikern. INTE av korta motionslopp. Över att prefixet tjej BARA fanns på kortare och lättare utmaningar där det var mer fokus på goodiebags och kringaktiviteter än att ta i tillsammans. Något som kvinnor mår väldigt bra av att göra.

Så.

Därför Tjejmarathon.

Därför ett lopp längre än ett maraton. För att visa de som om de tvivlar på sin uthållighet att vi, alla vi som stöttar Tjejmarathon, vi tror att tjejer orkar långt. Vi vet.

Första året hade vi runt 50 startande men bara 39 placeringar. Flera tog varandra i handen och sprang tillsammans över mållinjen.

Banan var brutal. Sist i mål kämpade i elva timmar med vår sistelöpare Peter. Hon klarade det. Alla gick i mål. Ingen bröt.

Fem år senare har vi varje år sett och upplevt magin. Sett vad som händer när man springer för ett högre syfte. Sett alltifrån Tobbe som fullkomligt rusar runt banan till de som gör sin största distansutmaning i lugnare fart. Fått omdömet ”årets lopp” av flera. Upplevt glädjen och känslan när man klarar något man tvekat lite inför.

Men igen, med ett högre syfte och det fantastiska stöd som är runt loppet känns allt, och blir allt, möjligt.

Jag och Madde driver detta på sidan om egna företag och familj. Vi trollar med knäna varje år och är helt beroende av alla de som ställt upp under åren. Ni är många, ni är helt ovärderliga.

Vi har allihop i fem års tid, varje år, samlat in i genomsnitt över 100 000 kr till Panzi Foundations arbete med kvinnor och barns rätt till ett värdigt liv. Till livsavgörande vård. Till en väg framåt. Inte tillbaka.

Vi har i fem års tid stöttat både tjejer och killar att anta en tuff fysisk utmaning och med alla våra eldsjälar kärleksbombat dem runt banan.

Vi har i fem års tid varit en stark och tydlig röst för kvinnors uthållighet och styrka. Utan lull-lull och fina goodiebags. Med massor av gemenskap och djävlaranamma.

Vi har i fem års tid tillsammans gett människor möjligheten att skaffa sig ett fysiskt och mentalt ess i ärmen. ” Jag kan”.

Inför det sjätte året tar vi ”tillsammans” till en ny nivå då vi erbjuder en stafettävling. Samla ihop ett eget lag eller anmäl dig så får du ingå i ett gäng med nya löparvänner. Spelar ingen roll hur fort du springer, vi gör det tillsammans.

Jag bjussar dessutom på gratis träningsprogram för dig som är sugen på hela distansen i min Facebookgrupp Sustainable Ultra Training.

Vi har inte de marknadsföringsmuskler som stora lopp har. Vi är helt beroende av att våra vänner hjälper oss sprida loppet och vårt syfte.

Kanske gör du redan din #dogood grej, kanske har du utrymme och känner mening för vår fredliga, svettiga, trevliga kamp?

Om så blir jag jätteglad

1) om du hjälper oss sprida eventet.

2) om du vill skänka en slant, köpa ett Flipbelt (350 kr hit), köpa ett pannband (rosa) 100 kr. Maila mig din adress efter betalning så postar jag!

3) och självklart vill springa loppet- hela eller delar.

Ett litet stort lopp. Ett starkt tydligt statement. Var med på magin!

---

En produkt av vår tid. Vi orkar inte med långa texter, långa artiklar, långa blogginlägg, långa reflektioner och å ena sidan det å andra sidan det här. Vår flackande hjärna baxnar vid åsynen av en lång text.

Men fem tips! Det gillar vi. Och det är pedagogiskt och enkelt och passande. Om det är en steg-för-steginstruktion till att laga mat. Fixa ögonbrynen. Lägga en makeup (fråga inte mig, aldrig gjort). Sätta ihop något från IKEA.

Och för alla oss som håller presentationer och föreläsningar så vet vi att punkterna är vår förlängda hjärna: Ett budskap per slide med max 6 punkter så kan vi få fram budskapet med nyckelord på ett enkelt sätt.

Men det finns mycket det appliceras på där det kanske blir en förenkling av något komplext eller så viktigt och mångfacetterat att det inte gör att punkta ned det till fem.

Hälsan.

Träningen.

Ledarskap.

Lycka.

Kärlek.

Jag älskar fempunktslistor. Jag dras till dem som bi till nektar. Det är mumma att känna att ah! det där har jag koll på- då är jag hemma!

Men allt som är viktigt. Allt som betyder något idag, imorgon, om en vecka. Det kommer aldrig att täckas in av fem punkter. Fem steg. Det är sånt som du måste sträva efter dag ut och dag in. Hälsan. Kärleken. Samvaro. Ledarskap, medarbetarskap. Lycka.

Du kan inte bocka av det och gå vidare. Det tar aldrig slut efter punkt fem. Det börjar om eller fortsätter.

Och kanske kan vi fundera lite på det här med att bara bocka av saker. Fundera lite mer på att livet och målen ibland kan få vara att vara i något. En process, situation, känsla. Och sträva efter att vara kvar där.

Jag är en glad och tacksam människa som försöker ta hand om min hälsa och mina relationer varje dag så gott jag kan.

Blir aldrig klar med det. Är alltid i det. Fortsätter sträva, på det trevligaste och enklaste sätt man kan sträva, mot det.

Vill inte bocka av. Vill vara där.

---

Är det rimligt att du behöver nya träningskläder varje säsong. Om leverantören pratar om kvalitet, torde det inte hålla mer än ett år. Går teknologin verkligen så fort framåt så det är något helt nytt i plagget? Att det går åt 6000 liter vatten att göra en t-shirt i bomull? Att vår klädkonsumtion kräver i snitt 162 000 liter vatten per svensk?

Är det rimligt att 26% av barn i 6-årsåldern har hål i tänderna?

Är det rimligt att vi klickar ”gilla” när någon lägger upp en bild på en stor köttbit trots att vi vet hur dåligt för miljön det är?

Är det rimligt att vi slänger ett halvt ton skräp per person varje år?

Är det rimligt att det ibland tar över en månad att få till en fika med en kompis man verkligen vill träffa?

Är det rimligt att åka till Thailand och prata om ”hälsoresa” när flygresan dit förmodligen är det i särklass mest ohälsosamma ur ett klimatperspektiv man gör? Att låna sol och strand från människor som riskerar att åka i finkan om de kritiserar kungens husdjur?

Är det rimligt att klaga över träning som man själv valt att utföra och bara en själv egentligen bryr sig om?

Är det rimligt att känna sig dålig för att man inte håller ett träningsprogram som man lägger ovanpå heltidsjobb och familjeliv?

Är det rimligt att vi inte bjuder hem människor för att vi tycker det är stökigt och inte kommer på något bra att bjuda på?

Det är mycket som inte är rimligt som bara rullar på som slentrian. Må så vara. Men ibland är det bra att fundera på varför det är som det är. Man gör som man gör. Och om man kan göra något annorlunda. Jag har några saker jag måste ta itu med…

---

I måndags och tisdags hade jag ju sportlov.

Hålllbar karriär, hållbar prestation

 I onsdags föreläste jag för unga karriärister på min gamla arbetsplats. Det är inte så gammalt så jag blir lite förvirrad och säger ”vi” och ”våra” men det är kanske inte så konstigt. Engagerade samtal- kloka generation Y-are med sunda värderingar och hög motivation. Jag pratade om hållbar karriär och hur det ibland kanske inte kan vara både högsäsong på jobbet och maratonsatsning. Hur man kan tänka runt sin hållbarhet och vad som behöver vara på plats för att både komma in på jobbet och rocka sockorna och fortsätta göra det medan man jobbar. Alltid lika kul och givande!

Sen har jag varit i Malmö/Lund och jobbat. Det är faktiskt väldigt nära hit från Stockholm: Man tar 08.21-tåget, jobbar till klockan 13 då man är i Malmö. Slänger in väskan på hotellet, har förstås jobbat i träningskläder hela vägen ned och är springredo. Ut till det som tydligen kallas ”ribban” och tillbaka.

Härligt för fötterna att få jobba i sanddynerna, härligt för mig att få röra på mig och kompensera för allt stillasittande på tåget.

Workshop strategisk och lönsamt hälsoarbete

2) Igårkväll höll jag en workshop i Malmö på Scandic Stortorget. Jättebra diskussioner, alltid lika inspirerande att få höra om utmaningar och infallsvinklar.

Hälsofrämjande och målinriktat ledarskap, hållbar chefshälsa

Idag var jag i Lund. Dit gick helt plötsligt inte tågen men det berättade inte SJ men väl Lena som var min kontaktperson på uppdraget. Phu!

Det var mitt största uppdrag hittills i eget företag. 120 chefer inom psykiatrin i Skåne hade en chefsdag och jag skulle få ta hand om eftermiddagen med fokus på chefers utmaningar inom den typen av verksamhet.

KASAM-modellen, alltså känsla av sammanhang är min vapendragare här. Jag hade läst på ordentligt om deras verksamhet och har enorm respekt för den komplexitet det är att driva vårdverksamhet med höga krav och många mål att uppfylla som förstås är politiskt styrda i grunden. Hur ökar man närvaron i ledarskapet? Hur leder man generation Y? Hur blir man hållbar som chef och vad kan man göra redan idag?

För förändringar måste vara så lätta att vi kan börja med dem direkt. Annars blir de digitala pappersdrakar någonstans. Och ledarskap- det handlar först och främst om att skapa förutsättningar för att NÄRVARA. I närvaron, som kan vara av alla de slag, kan all annan härlig ledarskapsjargong bli verklighet och medarbetarskap och medledarskap också uppstå. De fick också diskutera gränssnittet ledare/medarbetare för vem som ansvarar för vad är viktigt att definiera och tydliggöra.

Stort engagemang, härliga diskussioner och otroligt inspirerande. Intensivt att leda förstås och det vart väl sådär med lunch innan pga just SJs inställda tåg (inte SJs fel att tågen var inställda dock).

Gick glad i hågen, tacksam och inspirerad, och lite trött, till tåget i Lund. Trodde jag. Det var fortfarande inställda tåg och ersättningsbussar. Jag hade köpt en god matig sallad som jag hade i väskan på ryggen. Men! med lite tid till tåget gick och ett galet sötsug pga dålig lunch vandrade min reptilhjärna in på ICA och köpte STOR påsen godis. Alltså STOR, ni vet när man är lite seg i kolan (haha!) och ba plockar lösgodis. Jag köper typ ALDRIG lösgodis men nu var jag sugen och det bara spårade ur kan vi väl säga. Ovan vid situationen!

Den där påsen låg nu i min väska på axeln. Och så gick inte tåget. Så..jag åt godis. Och åt godis..och mer godis. Och mmmm.

Inget är så gott som godis.

Inget är så äckligt som godis.

Buss kom. Stora tjejen smsade från pappas telefon ” vad gör du mamma, jag äter nötter”. Eh. jag…. eh åker buss.

I Hässleholm fick man kliva på tåget. Åt lite av salladen sen men..nja lite så hungrig va?

Nu är jag på väg hem. Jag vill inte ha mer godis, ska komma ihåg den här passagen idag med godismiddag.

I övrigt otroligt glad, tacksam för att få ha..nej! Jag har skapat ett fantastiskt jobb. Det är tufft, osäkert. Men det är så otroligt givande, lärorikt och inspirerande med alla jag får träffa. Det håller jag i hårt.

Trevlig helg- tack om du är en av de jag fått träffa den här veckan! Tack!

---