Det är okej att det går dåligt

I söndags sprang jag terräng SM i Västerås, jag tävlade i den långa distansen för kvinnor (8000m). Det var grått och regnigt och bara några plusgrader så inspirationen var inte på topp redan från början. Jag har dessutom missat ganska mycket kvalitetsträning det senaste och haft svårt att motivera mig till att träna mot ett specifikt mål. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra av löpningen. Så terräng SM var mest tänkt som ett bra träningslopp.

Bra träning blev det ju såklart men ett rejält bakslag för självförtroendet, det gick jättedåligt på loppet. Nu i efterhand känner jag mig nästan ännu mer beviken över resultatet. Jag slutade på 15e plats och var bland de sista i mål. Egentligen inte förvånande med tanke på att de andra tjejterna var väldigt duktiga men det sätter sig ändå på psyket. Det kändes som att all tid jag lägger på träning är helt åt skogen, det finns ingen struktur och inte många timmar består av kvalitativa pass som utvecklar mig.

Jag ska i alla fall försöka smälta det hela och ladda om, lägga upp en ny plan och tydligare mål med min träning. Jag ska påminna mig själv om varför jag springer och att det i grund och botten är något jag gör för att jag mår bra av och som gör mig glad.

Och det är väl okej att misslyckas ibland också, även om det känns tungt.

---

Jag förederar att inte springa så snabbt och har svårt att få till nog med intervallpass i veckan. Jag ligger hellre och tuggar på i ett relativt lugnt tempo under en längre tid när jag tränar. Jag har också svårt för att springa på en bana där sträckan ser i princip likadan ut varenda meter (ban-skräcken kan också hänga ihop med att man förväntas springa snabbt).

Mitt absoluta favoritpass är ett långpass i varierad miljö och terräng. Skog, stigar, asfalt, backar. Då känner jag mig hemma. Långpasset ska gå i ett relativt lugnt tempo och jag kan dra på när jag känner för det.

Vet inte varför jag har så svårt för att få till intervallerna. Känslan efter ett intervallpass är underbar och svårslagen. Jag gillar att känna att kroppen verkligen har fått jobba och att benen knappt orkar ta ett steg till när man är klar.

När jag tänker på det så är nog inte intervallerna i sig det jobbigaste utan snarare steget innan till dem. Jag är nog lite för bekväm och ”lat” av mig. Jag väljer därför det enkla alternativet- att bara gå ut och springa. Det är här jag har mycket att lära för att kunna utvecklas och bli snabbare. Jag kan få ihop ganska många mil på en vecka men frågan är om de varken gör till eller från…

Hur inspirerar ni er inre latmask till att ta er an era värstingpass?

Njut av helgen och fira med ditt favoritpass!

---

Jag hade ju sträng vila från allt vad rörlese heter under nära 14 dagar då jag hade hjärnskakning. Och vad är det man säger? Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tror att den totala vilan var precis vad jag behövde.
Jag är extremt dålig på återhämtning och vila och i min värld känns det som en stor förlust resultatmässigt att hoppa över att pass. Jag vet ju mycket väl att kroppen behöver vila för att kunna prestera men jag tror ändå att många känner igen sig.

Anledningen till denna lilla ögonöppnare är att de senaste passen faktiskt känts förvånansvärt lätta och benen har inte alls känts sådär sega och tunga som de brukar. Men hade jag inte fått hjärnskakningen hade jag aldrig gett mig denna vila.

Nu ska jag se över mitt träningsupplägg och förhoppningsvis kunna utvecklas åt rätt håll!

Pigga ben efter låååång vila!

Vilar gör man bäst med en kopp te framför brasan. Så är det bara.

---

Nu verkar hösten vara här på riktigt. Det är mörkt, kallt och ruggit ute. Jag tycker hösten kan vara riktigt härlig, det är friskt i luften, vackra färger på träden och man känner sig extra fäsch efter ett avklarat pass.
Dock kan det vara riktigt motigt att ta sig utanför dörren när det är kolsvart ute och duggregnar och blåser kallt. Jag brukar köra mycket mer inomhusträning denna tiden på året. Ddet blir mer alternativ träning som cykel och även styrka. Men jag tror det handlar om att bygga upp en vana även den mörka och kalla halvan av året för att få löpningen att flyta på som vanligt.
Antingen får man inse att det inte är så dumt att springa i mörkret eller så får man planera sin tid väl. Och man får ta väl vara på helgerna för att utnyttja ljuset. Jag ska ge höst och vinterlöpningen en ärlig chans, hur kyligt och mörkt det än må vara.
Fler som har tips på hur man lättast övervinner höstrusket?

---

Helgen brukar innebära veckans långpass för många. Ibland är det något att längta efter och andra gånger något man fasar för. Oftast längtar jag. Men jag har lite tips för att göra det lite lättare de gånger man inte längtar.

1. Spring med andra
Ta med en kompis på passet, då kan man springa och småprata lite och njuta av turen tillsammans. Vips så har man sprungit klart och det kändes inte särskilt jobbigt. Har man inga löparvänner så kan man oftast hitta fler i samma sits i Facebookgrupper för löpare på just sin ort.

2. Spring på nya platser
Ett annat bra tips är att springa på nya platser, då blir löpturen en liten upptäcksfärd och man kan fokusera på de nya omgivningarna istället för bara löpningen.

3. Ha ett roligt slutmål
Jag brukar ofta planera in ett lite roligare slutmål på mina långpass. Min absoluta favorit är att avsluta med en god lunch eller frukost på favoritbageriet. Ett smarrigt mål som smakar extra bra efter ett långpass.

Hoppas att dessa tips kan vara till någon nytta, ut och njut av hösten och ha en skön helg!

---