Hösten i antågande-5 saker jag längtar efter

Jag gillar att twista mina långpass. Gärna göra så de passar in i vårt liv som det ser ut. Passa på. Upptäcka nya vägar.

I fredags skulle jag skeppa ned våra fnattar på 2 och 7 år till min mamma i Stockholm, Järfälla närmare bestämt. Sen skulle jag åka tillbaka upp till Niklas familjs landställe där vi skulle vara kvar på barnfritt bröllop.

Jag tror jag ägnade två timmar på sj.se och med Eniros kartfunktion för att få ihop en logistik som skulle ge mig närmare 7 mils löpning utan att komma tillbaka till min svärfamilj och min man försent. Han skulle förmodligen behöva hämta mig på sluttampen och det var inte juste att låta honom vänta när han ville ta det lugnt med släktingar på kvällen och jag var ute på egotripp.

Till slut fick jag ihop det. Men tänk vad bra det vore om det på SJ’s hemsida enkelt fanns en stationsöversikt där man ser alla sträckor??? Eller har jag missat den?

Såhär blev det. Jag är skitnöjd!

04.45 Väckarklockan ringer. Dricker kaffe jag förberett i termos för att inte väcka någon. FYller vätskeblåsan med vatten, tar med två Umara Bars, en banan och lite russin. Det är cirka 11 grader, så linne och korta shorts räcker. X-Krossglasögon och min gamla trotjänare Inov-8ryggan på.

Tassar iväg på grusvägen/gamla järnvägssträckan in mot Norberg och får sen springa en liten bit på väg 68 som är 70 väg där. Nästan ingen trafik. Vek av mot Hökmora, en slingrig fin grusväg som passerar några fina tjärnar på cirka 150 möh och små små byar. Stackars han som satt och sk** i sitt utedass med öppen dörr som vette mot vägen i tron att någon aldrig skulle dyka upp där 06.30 på morgonen..hej hej….!

Tassar på och det känns bra men har ätit för mycket grönsaker dagen innan och får stanna flera gånger i skogen. Note  gånger hundrafemtioelva till mig.

Hade bestämt att stämma av med Niklas om jag skulle hinna eftersom jag inte riktigt räknat ut hur långt just den rutten var. Den visade sig vara nästan exakt 30 km och jag låg helt rätt i tid för att hinna till Avesta-Krylbo 20 minuter innan tågavgång.

Kände mig stark och lugn. Sprang och funderade på mitt företag och lite annat. Lyssnade lite på P1-morgon efter ett tag men första timmarna var det bara jag och naturen och min andning i en helt oflummig högst magisk och obeskrivbar magi som är en av anledningarna till att jag kommer springa ute i naturen själv tills mina ben inte bär mig mer.

08.20 Kom fram till tågstationen exakt samtidigt som Niklas och våra uppspelta barn. Den lilla fisen har inte åkt ”långtåg” förut och var väldigt exalterad med sin lilla handväska. ”Åta tåget nuuuu”.

N hade fixat färdkost enligt instruxer: kokt pasta med örtsalt och två ägg till mig, avokadomackor till barnen och såna där mineolas- saftiga citrusfrukter. Vatten till det.

Vi hade det supermysigt på tåget och de var så himla duktiga. Jag fyllde saft och Resorb i blåsan och åt ordentligt.

Bytte till pendeltåg efter en intressant passage genom T-centralen med en 2-åring som fick full fart i benen.

11.07 Framme med ersättningsbuss hos mormor som mötte upp och tog över båda barnen. Solen gassade..inte mitt favoväder. Tåget i Bålsta gicl 14.53. Det var ungefär 3 mil visste jag. Bäst att dra iväg direkt.

Sprang mest på Mälardalsleden och mycket asfalt. Var beredd på att det skulle gå trögt men det kändes helt ok. Hade på min kompressionsstrumpor från Falke nu och de gör enorm skillnad. Jag har ett tightare par efter pass och ett par ”lösare” under tiden jag springer. Kompressionen minskar ”skumpandet” av mina ardennervader.

Drack saften, åt Tutti Fruttigodisar med ”sursmak” vilket alltid funkar bra. BCAA varje timme. Lyssnade på P3-dokumentär och suckade över all dålig musik man måste genomlida för att höra hela programmet.

13.30 cirka.. 50 km i benen. Framme i Bro. Helt asfaltssjuk i knäna som ömmar. Köper två Piggelin och kör ned i vätskeblåsan med vatten- så smart va! Äter en till isglass (Twister, love it) och tassar vidare men tappar lite styrfart då jag inser att jag har gott om tid.

Hamnar på en 70-väg sista 8 kilometerna och orkar inte leta upp sidovägar och det är lite obehagligt- jag försöker undvika stora bilvägar. Väl framme i Bålsta provianterar jag med lite cola, mer isglass och vatten och cirkulerar runt stationen några minuter för att beta av tiden. Har 57 kilometer i benen. Köper biljett till Fagersta och…

14.53 hoppar jag på tåget till Västerås som tar cirka 30 minuter. Äter en avokadomacka och stretchar ut höfterna. Jag är sned och blir lite öm insida vänster lår och utsida höger ben. Inget som stör direkt och känns aldrig efter passet.

15.20 frammei Västerås och ser att tåget vidare till Fagresta går om 50 minuter..Vad göra? Jag springer upp till där man varvar på Black River Run bara för att ..känna på! Lägger med vid totalt 6 mil. Lånar toaletten på blå portenpuben och köper sen mineralvatten och en läsk som inte alls smakar som jag tänkt. Trocadero..smakar..kräks?

16.10 Tåget mot Fagersta går och jag och mannen skickar löjliga tramsiga sms till varandra som vi ibland gör. Är öm insida lår men pigg i kroppen och huvudet. Lyssnar på Rage against the machine och peppar igång mig själv.

17.10 Kliver av i ett soligt varmt Fagersta och känner inte igen mig. Var sjutton är jag? Jag har 6 mil exakt i benen och det är frestande att lägga ned nu. Inte ge upp. Bara lägga ned. Men det är liksom nu det tar- inte fysiskt, men mentalt. Det är att starta upp igen när du inte vill som ger styrka. Hålla i och härda ut när du vet att du ska men bekvämligheten säger stopp.

Jag tassar iväg i den varma kvällssolen efter att ha fått direktiv och efter en högersväng runt en byggnad känner jag igen mig. Jag typ skrattar där jag springer. Känner mig urstark. Tassar igenom centrum och upp mot Kolarbyn. Vet att Niklas ska hämta mig men vet inte exakt när han kommer eller hur långt jag kommer hinna. Kommer fram till påfarten till 68an där jag inte kan springa ut. Det är en liten backe upp. Jag bestämmer mig för att det jobbigaste jag kan göra är att köra upp o ned i backen tills N kommer så det gör jag. 

Bara matar upp och ned upp och ned. Så kommer våra fula men fantastiska bil med världens bästa man. 68 kilometer.

Just då, eftersom det är så kroppen ofta funkar, är jag ”pigg och hade nog lätt orkat hela vägen hem” säger jag. Och när vi kliver ur bilen är jag inte alls så stel som förra gången jag sprang 70 km. Vi badar och på lördagen så cyklar vi upp cyklarna till där bröllopsfesten ska vara och jag går emot mina principer om att inte springa dagen efter ett lååååångt pass och joggar fem kilometer. Det känns stelt men helt ok. Äter som en mindre häst: fokuserar på fet fisk, grönsaker, matiga sallader och massor av ägg.

Stänger veckan på 10 mil. Och har fått än mer mersmak på såna här reselångpass!

Hoppas du haft en fin springvecka du med!

---

Det är sex veckor kvar till årets stora fysiska utmaning för mig. Just nu längtar jag mest efter att få springa häftiga lopp i berg ute i världen och här i Sverige men jag har en dröm om att fixa 100 miles på under 20 timmar. Jag vet inte riktigt varför jag vill det och ska nog inte gräva djupare i det för då kanske jag inte bryr mig om det längre. Jag är förhållandevis gamsla nära det målet nu med tanke på hur lång resa det varit med nervtrassel och att jag för bara 6 år sen tyckte ett marathon var sk**långt.

Men jag är ju lite för bra ibland på att ba ”äsch det spelar väl ingen roll, jag struntar i det”.

Men nu ska jag försöka. Och motivation till träningen har jag. Så det räcker till och blir över. Däremot lite svårt att få till den. Det är så mycket annat när det är semester. Dåligt samvete för att man är borta i flera timmar och bara egotassar i skogen. Det är ju inte direkt hälsofrämjande motion det handlar om efter några timmar.

Den här veckan är en mängdvecka. Då försöker jag få in ett riktigt långt pass och mycket mängd i övrigt men det går inte alltid. Fast jag är väldig nöjd med veckans träning:

Måndag körde jag 5 x 1 kilometerintervaller med 1 minuts gåvila

Tisdag: 15 km transportlöp – lätt distans

Onsdag: swimrun: 600 m sim, 4 km löp, 600 m sim

Idag torsdag gör jag ingenting- skulle egentligen träna lite styrka men vi får se om det hinns med.

Imorgon kör jag ett mastodontlångpass delat på tre och siktar på runt 70-80 kilometer totalt. Det passet blir ett blogginlägg i sig. Får jag ihop det, inklusive att transportera båda barnen till Stockholm och sen ta mig tillbaka till Norberg- ja det vore häftigt.

Annars tycker jag man ska göra det enkelt: Jag tränar för att springa i 20 timmar, ganska kuperad bana, växlande terräng.  Klara av att äta under nästan hela den tiden.

Då är det det jag måste öva på.

Samtidigt är det det som sliter mest så det går inte att göra för ofta. Två av tre veckor försöker jag således få in ett långpass som ”tar” ordentligt. Ju kortare passet är desto mer träning försöker jag få in dagarna innan så det ”tar” tidigare.

Alla olika, loppet lika för alla

Alla olika. Alla har olika behov, förutsättningar, svagheter och preferenser. Sannolikheten att man genomför det man faktiskt både vill, kan och klarar av att få in i sin vardag är mycket större. Att tipsa om hur du specifikt ska träna blir därför svårt men för ett marathon eller ett annat längre lopp så finns det några nycklar att skruva till sina behov och möjligheter.

Jag tänkte att vi gör det som en inläggsserie om tre inlägg och hoppas någon får med sig något!

1)     Långpasset

Förstås. Nyckelpasset. Svårast att få in tidsmässigt.

Hur ofta? Behövs inte varje vecka, kanske var 10e dag. Går att dela på morgon-kväll eller kväll- morgon men för största effekt av ett back-to-back- håll ihop det hyfsat.

Hur långt? Läs detta inlägg–Har du kört hårt dagarna innan så får du förstås också träningseffekt tidigare- men risken för skador är också större om du är sliten och kanske springer med sämre teknik.

Passa på att testa och njuta! Detta pass det som passar bra att använda för att öva på att äta det du kommer äta under loppet (eller kanske visar sig inte äta), testa utrustning du ska ha och springa i den typ av terräng som loppet går i.

Ett långpass kan vara jättestressande både att få in, jobbigt att genomföra och slitigt efteråt. Eller en riktigt skön fin härlig men tuff stund för dig själv. Jag försöker springa där det är fint och njuta av att vara i naturen. Med en positiv ansats sliter det faktiskt mindre också- på riktigt!

2)   Flåspasset och fettförbränning

Jag skulle gissa att många som springer längre lopp lätt slarvar med intervaller och träning för syreupptagningsförmågan. Man blir bra på det man tränar och för långa lopp är det förstås viktigast att vara uthållig men att jobba på sin syreupptagningsförmåga har sin plats också.

Under ultralopp är man sällan direkt andfådd. Man springer på ganska låg andel av sin maximala syreupptagningsförmåga kontra ett säg millopp där du ligger och pressar runt din maximala aeroba förmåga under den distansen.

Men ”långintensivt” är en nivå som är beroende av vad din maximala syreupptagningsförmåga. Din lågintensiva nivå kan ju bli betydligt högre- alltså du kan springa snabbare på samma ansträngning om du höjer syreupptagningsförmågan. När du börjar träna så förbättrar du syreupptagningen bar av att springa. Men  ju bättre du blir desto mer krävs för att du ska öka din syreupptagninsförmåga och således höja din lågintensiva nivå. Hänger du med?

Fettförbränningen som ju är drömbränslet för långa distanser är också betydligt med syrekrävande än kolhydratförbränningen och en bra syreupptagningsförmåga gör att du kan använda fett som bränsle till större andel när du springer. Förenklat.

Hårda intervaller är dock slitiga och för att du ska vara hållbar så krävs återhämtning från dem.

Ett sätt att köra ganska hårda men ändå skonsamma intervaller är att köra backintervaller! Det blir väldigt flåsigt men du kommer inte upp i någon hög fart (som du ju inte behöver öva på att springa i så mycket inför ett ultralopp) vilket är lite snällare mot kroppen. Men de tar, och de ger!

Därtill – klassiska 4 x 4 minuter med 2-3 minuters joggvila mellan. Eller bara fartlek som inte kräver att du måter något. De gillar jag.

En gång i veckan, kanske två gånger under en vecka där du inte hinner springa så mycket men känner dig fräsch. Alltid återhämtning / lugnt pass dagen efter för att vara hållbar. Att vara skadefri och orka absorbera träningen är liksom nyckeln.

Ett ord om kosten inför dessa pass också- se till att ha rätt bränsle inför de här intervallerna. Inför långpass och morgonpass behöver du inte ladda med kolhydrater men för  5e växeln i din växellåda behöver du glykogen för att få ut bästa prestation av passet. Du kan ta i lika mycket på lite kolhydrater men du får köra på 1-4ans växel. Om jag kör intervaller vid klockan fyra på eftermiddagen så äter jag en kolhydratrik lunch med lite mindre fiber. Testa skillnaden!

---

Det här inlägget skrev jag en murrig höstdag för 1,5 år sen. Men jag tänker på det här idag och lite då och då fortfarande. Happy reading!

Jag tänker på hälsa. Hur vi strävar efter hälsa utifrån villkor som är stöpta i en kommersialiserad form. Och slår knut på oss själva och mister hela, eller delar av stycket av bara farten. Lika lite som yoga har att göra bara med avancerade asanas som folk lägger upp på Instagram har hälsa att göra med enskilda aktiviteter, mat, träningspass, tillskott, dieter, utrustning. You name it.

Vi jagar vår egen hälsa mycket genom extern imput från andra. Andras recept, andras sätt att göra saker, andras bud. Vi hakar på andras utmaningar och gärna inte bara en, utan fler. Vi testar nya recept på smoothies (hey jag är ju skyldig för massa recept!) och undrar om vi gör rätt? Var det vetegräs eller Ginko man skulle ta nu igen? Och skäms lite när man tar en macka med vetemjöl i. Oroar oss för att missa något. Lägger till rutiner som vi värderar oss själva utifrån- typ på upp tidigt, dricka kokt citronvatten, yoga varje morgon osv osv.

Vi ska lära oss göra chins som hon gör, springa milen under 45 som någon annan gör, samtidigt köra en detox som en tredje gör och äta glutenfritt och paleo som en massa andra. Vi jagar den där dagen eller de där dagarna när vi gör allt det, får till det perfekta schemat av hälsosamma aktiviteter för då… ja vadå?

Vi försöker plocka det bästa från höger och vänster till en helt oeuppnålig stapel av saker som ska göras och konsumeras för att bygga vårt bästa jag och problemet är att det. går. inte. Och det handlar inte om det. Vi läser om människor som pratar om ”balans i vardagen” och ”80 % bra och 20% sämre, det är jag det” ”Jag tycker insidan är viktigast och man ba men hur fan kan du vara så stylad jämt då?” Och så kommer det ibland fram att det var en fasad. Det måddes inte så bra där egentligen. Men vi fortsätter gärna sträva och slita och hälsostressa mot det här målet. Ni vet. Målet med hälsan. Som är?

Många kan definiera hälsa för sig själva i ord men känslan glömmer vi kanske att definiera. Hur känns hälsa? Kan det vara så, (men säg det inte till hälsobranschens vinstdrivande aktörer) att hälsa kan vara just här. Just nu. Är ett tillstånd. Inte en produkt eller ett träningspass eller en kosthållning även om dessa bitar gör lite i att stödja möjligheten att uppleva hälsan. Kan det vara så? Och att din hälsa bara är just din. Din unika blandning av att somna lite sent ibland, men balansera upp det någon dag senare. Unna dig en glutenfull bulle ena dagen och ta en morot den andra.

Gör dig en tjänst- den dagen du unnar dig bullen- läs inte om hon som just sprungit två mil, bikramyogat, druckit en grön smoothie och sen ska meditera i eftermiddag. Gör inte det. Ställ inte ditt liv i relation till någon annans presenterade hälsoyta. Det är just bara en yta. Ett snapshot av aktiviteter som genomförs av någon som inte är du. Som du inte kan vara.

Kan det vara så? Att hälsa är en upplevelse. Ett tillstånd. Att du inte behöver konsumera något. Att du kan uppleva hälsa alldeles precis nu.

Jag tänkte på det idag. Att när jag upplever den största glädjen. Och således gissningsvis är väldigt hälsosam, då konsumerar jag inte. Då är jag. Då upplever jag. Då lever jag. Hälsa. Idag innebar det till exempel att inte gå upp när klockan ringde eftersom jag inte sovit ordentligt. Vila en timme till istället för att springa. Det klöser i en typ-A människas samvete när man gör såhär. Det är lärorikt. Känslan nu framför tända ljus, lite piggare är en hälsosam känsla.

Hälsa är ett tillstånd. Du kan inte konsumera den. Du kan uppleva den. Din hälsa är unik för dig. Bara du har receptet. Några av ingrendienserna kan du skaffa dig. Några aktiviteter stöttar den. Men inget enskilt utom din upplevelse skapar den. Förutsättningarna för den förändras. Men det är bara du som kan uppleva den. Och hälsan som sig, kan du inte köpa.

---

Det är lite stiltje på poddfronten på flera håll men flera av mina favo-poddar levererar fortfarande.

Den här veckan får jag göra två egotips:

1) Jag och Boel spelade in ett sommaravsnitt- kan ses som ett intro till vår podd eller en sammanfattning av säsong ett! Ursäkta ljudet! Lyssna här!

2) Jag hade den stora äran att få vara med i Jojje Borsséns podd ”Unika Människor”. Jag tycker det blev ett bra samtal där jag fick sätta ord på den ansats jag jobbar med som hälsostrateg. Sen- helt stört att jag som helt okänd fick vara med i den podden bland alla kändisar. Fnissar ganska mycket åt det absurda i att det var Börje Salming innan mig.

Här har du hela listan med avsnitt- många intressanta, gillar Anna Sunneborn som är avsnittet efter mig!

3) Simon Gustavsson- killen som cyklade från Treriksröset till Smygehuk på 15 dagar och bara vatten och elektrolyter. Väldigt intressant avsnitt på Tyngre Träningssnack som alltid levererar intressanta no–bullshit-avsnitt. Lyssna här

4) Sommarpratare har jag inte hört så många men Friskis o Svettis grundare Johan Holmsäter gör några viktiga poänger, speciellt de sista 30 minuterna av sitt program. ”Friskiksandan” är något av det bästa jag vet. Något av det mest sunda vi har i hälsoväg: Okomplicerad motion som vänder sig till ALLA. Love it. Lyssna här.

Happy listening!

---

Jag är sugen på swimrun. Jag har varit det ett tag. Det är mest Sofie Lanttos fel och alla ni som kört Engadin Swimrun. Jag går igång på bilderna. Det är inte den bästa grunden kanske men så var det. Jag tror inte det var något väldigt konkret som fick mig att gå igång på ultra heller och det går ju ganska bra att hålla på med det.

Jag simmar väldigt sällan. Jag fick bassängskräck i 7-års åldern och har således sen dess bara simmat utomhus (bra) utan att lära mig crawla ordentligt (inte bra) men har surfat väldigt mycket (bra) så harvar fram med ganska starka ryggmuskler (inte så bra i längden). Har ni sett min rygg fattar ni. Den är bred som en ladugårdsdörr.

Jag har två barn och jag har inte så mycket tid till träning annat än till det jag egentligen tränar för- ultralöpning. Jag gillar inte att vara inomhus och har som sagt bassängskräck- alltså simmar jag extremt sällan i bassäng. Kanske en gång per år.

För två år sen simmade jag inte alls för då var jag en mjölkmaskin hela sommaren och fick så lätt mjölkstockning så doppade mig bara snabbt i rena vatten. Förra året simmade jag två gånger. Men jag har kört en havl-IM och jag kan ta mig fram i vatten utan att drunkna. Har vattenkänsla och är uthållig. Det hjälper lite.

Men upplägget för att köra swimrun är inte bäst helt enkelt. Inte ens bra.

Men nu hade jag bestämt att jag skulle köra swimrun. Som med det mesta så får fru Forsmark en idé och sen får make Bergquist ta rollen att det blir någon sorts ordning på det. Tvilling och jungfru- vi kompletterar varandra perfekt.

På hans landställe finns en simsträcka på cirka 600 meter i deras otroligt rena fina sjö. Sen är det 2 kilometer runt sjön tillbaka till bryggan. Perfekt!

Han har fått en våtdräkt av mig och den är fantastiskt smidig- jag har lånat den en gång. Cirka 2 mm tjock med tunnare delar på armarna o benen. Min är jämntjock 3 mm och stryper mig i halsen. Jag klippte av en del i halsrundningen inför den här sessionen- lite bättre.

Han kan inte crawla så bra, blir helt slut fort men är vass på bröstsim. Jag hade inte tagit ett simtag i våtdräkt sen augusti förra året. 

Vi stod på bryggan och N påstod att skorna var inget bra att ha på när man simmade. De måste av. Jag sa att jag var ganska säker på att det var bäst att ha dem där hela tiden. Tog ur sulorna på mina gamla Inov-8 Roadlite och hoppade i. Skorna flöt ju bra! N övertygad.

Vi hade ingen plan, vi bara hoppade i efter lite dividerande, fniss och asgarv.

Började simma.

Vågade inte ha simglas för gillar inte att se under vatten när det är mörkt. Hade dem en stund.  Tog av och hade på huvudet. Vi simmade på.

Det är verkligen en teknikgrej. Jag kände mig helt slut och fick simma bröstsim då och då. Försökte komma ihåg de tekniktips jag fått: ”Y-tag”, titta rakt ned, andas i armhålan (hela den lilla fart jag har stannar av när jag andas för jag lyfter huvudet för mycket).

Kom tillslut upp på andra sidan. Behövde kissa båda två. Gick i igen, asgarvade, här finns tid att tjäna. Rullade ned våtdräkten. Jag blir alltid väldigt yr av vatten i öronen och raglade lite hit o dit. Vad gör man med prylarna? Har i händerna.

Började jogga runt. Det gick segt först, tunga ben, sen lättare. Det här var ju jätteroligt!

Lokalbor vi mötte stirrade på oss. Vad var det för bafoons i våtdräkt som kom lufsandes?

”Ett varv till minst” sa N som verkade hittat sin grej. 

Den här simrundan gick det så mycket bättre: Bättre vattenläge, färre tag och mer glid- jag hade hittat flowet igen. Skrattade så vi frustade vatten.

När vi kom tillbaka hade vi fått gäster som vi skulle bjuda på lunch så vi fick avbryta. Men åh så roligt det var! 600 m sim, 2 km löp, 600 m sim och 2 km löp. Det är en början iallafall.

Mycket frågor, mycket övande behövs. Man blir bra på det man tränar och att bara simma två gånger per år det håller inte!

Om du kört swimrun och har tips eller ”gör inte såhär” så tipsa gärna oss!

Nästa vecka ska jag simma igen. Målet är att simma med våtdräkt 5 ggr i sommar- minst!

---