Förkylningstips före och under

Min kommun alltså. Sundbyberg. Sumpan. Det finns säkert massor att klaga på men jag blir ofta överraskad över allt bra som finns här. Så mycket bra initiativ. Så mycket stöd som finns för allt möjligt.

Just nu pågår ”Simma och ge hopp 12-18 oktober” på vår simhall samt Iforms friskvårdscenter till förmån för Barncancerfonden samt Fighterhjälpen som stödjer just Barncancerfonden.

Det här är mitt hemmagym! Mitt favoritgym också och den här veckan provtränar du gratis hela veckan. Det är massor av aktiviteter som passar både stora som små och jag kan verkligen rekommendera ett besök här. Tunnelbana Duvbo sen 1 minuts promenix. Läs mer här

Är du ändå i krokarna kan du besöka min favoritbutik- Telling Stories några minuters promenad nedför Fredsgatan. Hos Henrik och Jessica hittar du personligt utvalda saker som de själva köper in direkt från Indien och andra ställen. En fantastiskt mysig och fin affär/galleri/fik!

Ett litet urval från Telling Stories webbshop.

Mot stjärnorna!

I den här bloggen och lite överallt så är det mycket fokus på balans och att ta det lite lugnt och inte ta ut sig, vara realistisk och se det stora i det lilla.

Well.

Det är bra på alla sätt men idag vill jag ur mitt snörvlande, mitt rehabbande, min känsla av att det är så långt till de fysiska prestationsmål jag har. Det är väldigt lagom allting. Det är snällt och balanserat.

Jag vill slå ett slag för att sätta det där målet som man får stora fjärilar i magen av. Jag vill börja vara på väg mot det.

Jag vill slå ett stort slag för orealistiska, galna mål. Mitt i allt ta det lugnt och bara vara hälsosam.

Kasta ut allt vad rim och reson heter så långt åt Jantehelskotta det går. Ba tjoff, spark iväg. Slå ett slag för att säga att ”jag ska springa maraton fast jag inte klarar en mil”. ”Nästa år ska jag springa ultra”. ”När jag fyller 40 ska jag under 40 på milen”. ”Jag ska köra en ironman men jag kan inte simma”.

Och för egen del. ”Jag ska springa 16 mil igen”. Och det finns ba ingenting i mig just nu som är i närheten av det vare sig mentalt eller fysiskt.

Men det är frigörande att säga det. Det ger ett rus i kroppen, likt första morgonkaffet. Det är ett jättekliv, i sig från där jag är nu. Men när jag bryter ned det. När jag lånar Kjell Enhagers tänk: ”Men om jag skulle göra XYZ sen, vad skulle jag behöva göra idag då?

Personligen är det att snyta mig och inte träna alls förrän bihålorna tillåter. Vad ska du göra?

Varsågod förresten. När jag behöver lite untz för att ta mig an en bombastisk måndag då kör jag den här låten. Lyssna på hela. Den är galet bra. (Speciellt sista 2-2,5 minuterna, skulle vilja ha det repeat i öronen på mina sista mil på ett 100 miles lopp).

Vi hade tänkt göra en massa saker hemma i helgen men det är så otroligt skönt att min bästman och jag prioriterar likadant: Blir vi sugna på att strunta i allt, fylla termosarna och dra ut i naturen så gör vi det alla gånger före att rensa på balkongen eller åka till IKEA. Sånt kan alltid vänta.

Den här helgen satte vi lillan i vår BugabooRunner och tassade iväg längs vattnet till Agustendals 4h-gård och djuren där. Vagnen rullar så lätt! På flacken behöver man knappt hålla i styret- den bara rullar av sig själv. Vi hade packat med oss mat i termos till henne och fika och te i termos till oss. Solen strålade.

På eftermiddagen kom en vän och vi åt potatis och purjolökssoppa som jag toppade med pepparrot- det var gott! Till middag lagade jag grön curry med kikärtsgryta. Det har lagats mycket vegomat den här helgen.

Idag vaknade jag med svullna bihålor. Det är så typiskt. Jag tror att om jag går tillbaka flera år så slår det till varje höst runt när det kommer en köldknäpp. Blir inte dålig i övrigt men svullna bihålor ska man inte träna med. Rehab på gymet i 20 minuter fick räcka och sen åkte vi ut till mina barndomshoods och gick till graven och tittade på mer djur även om S var lite skeptisk när vi tog med henne in i en fårhage. Och så åt hon lunch ute igen.

Ikväll har jag jobbat lite och jobba söndagkvällar är en av mina sk lifehacks- jag känner att jag ligger steget före och har koll på veckan.

Balkongen ser ut som ett kaos. Jag har inte storstädat i garderoben. Vi var ute istället. Allt i sin ordning!

Igår var jag på boksläpp för en riktigt gedigen bok. Historikern Helena Tolvhed har skrivit boken På Damsidan som är som en forskningsrapport över kvinnors idrottande genom åren.

Det är fascinerande, inspirerande och förstås lite skrämmande läsning, det jag hunnit läsa.

Jag ska förstås läsa hela boken men från igår har jag med mig paneldiskussionen av författaren själv, etnologen Karin Lindelöf ( som forskat på fenomemet tjejlopp) samt Elin Bjärkstedt som är både skribent, PT och enligt mig gör Crossfit tillgängligt och attraktivt för betydligt fler än boxarna annars skulle nå ut till.

Något som jag reflekterade över var att utvecklingen av kvinnors idrottande, om än trögt, ju faktiskt går mot mer jämställt idrottande, trots vissa bakslag och snett fokus ibland. Kvinnors utseende blir fortfarande ett för stort fokus i själva utförandet. Att vi inte är lika fysiskt starka blir liksom hävstången. Jag tänker att om kvinnor själva upplever att de får idrotta och tävla på lika villkor så är det en del. Sen hur det rapporteras om det är en annan aspekt. Och det är ju inte perfekt på  något håll vare sig nu eller tidigare.

Helena berättade att man när Vätternrundan tog fart uppfattade att kvinnor efterfrågade ett kortare lopp. Och så var det säkert. Men lika många män ville säkert se ett lättare lopp men kulturen som råder gör det inte lika accepterat för en man att efterfråga kortare och lättare lopp. Så på ett sätt kanske kvinnors motionerande har banat väg för ett bredare spektra av tränande. Om man bortser från tävlingsidrotten.

Sen tänker jag att målet måste vara att låta kvinnor tävla och idrotta på lika villkor som män.Att man på alla fronter är uppmärksam på när fokus blir på utseende och avvikelse från den manligt fysiska normen istället för faktiskt prestation och utförande. Låta kvinnor vara idrottare. Inte kvinnlig idrottare.

Det här var inte en genomtänkt djupanalys utan mer spontana tankar- fyll gärna på i kommentarsfältet och det vore superkul att höra från dig som läser boken!

Det är så många som har problem med magen. Det kan bero på en och tusen olika saker. Men att stress påverkar matsmältningen, det vet vi. Och att vi får i oss en massa saker som jag och många fler ställer oss frågande till om det kan kallas ”mat”.

Jag har skrivit om riktig mat flera gånger förut. Vad som är riktig mat beror på vem du frågar. En del skulle nog säga att korv och snabbmakaroner är riktig mat. Det tycker inte jag direkt på en skala där allt som finns att äta är med. Mat kanske. Därmed inte sagt att jag förbjuder mina barn från att äta det eller inte äter det själv.  Bara att jag inte planerar att laga det. Näring är sk**viktigt för mig. Näring och smak. Äger. Sen kan det bli korv ibland ändå. Lite nitrit har ingen dött av men det kanske inte är något man ska äta varje dag. Så. Vet man vad man äter väljer man oftast bättre.