Den svaga länken
Jag har inte varit löpare så speciellt länge egentligen. Och jag har nästan aldrig varit skadad. Visst, trampat snett och stukat foten lätt. Men aldrig ramlat. Aldrig haft hälsporre, löparknä eller något sånt där som många löpare får räkna med att dras med.
Jag har en stark grundfysik. En i grunden atletisk kropp. Jag är stark och uthållig. Frisk och hälsosam.
Men jag har fått inse att jag har fått en skada som jag är rädd att jag kommer få dras med ett bra tag.
Ryggen ger sig inte. Det började innan jul. Strålande smärta runt bäcken och sittben. Inte ont i ryggen alls.
Jag har varit hos bästa David och fått fantastisk hjälp. Det blev bättre.
Men nu är det sämre igen. Inte varje dag. Men förutom att nerver ibland strålar lite här och var. Inte samma ställe, inte lika mycket. Inte jämt. Bara när jag springer, ibland direkt, ibland efter ett tag. Ibland då och då. Så är ryggen dessutom ganska stel på morgnarna. Den klarar inte att jag sitter länge (vilket jag ändå knappast gör men tur att vi inte bilar genom Sverige som tänkt).
Kroppen är inte att lita på. Det är svårt att ta in. Jag har alltid kunnat lita på att mina enda utmaningar är tid till träning och pannben att ta i. Nu är jag starkare mentalt än någonsin och starkare fysiskt också.
Jag kan böja mig åt alla möjliga håll, lyfta tungt, hoppa, skutta, springa i sidled, gå på händer. Men jag kan inte springa varje dag. Jag vet inte när det funkar och när det inte.
Jag behöver hjälp och alla är på semester så tills dess så harvar jag lite halvdant med löpningen. Springer när det går. Gör det som känns bra. Idag marklyft, armhävningar, enbensböj, rodd och specifika bålövningar. Mycket andning och yoga.
Hoppas och hoppas. Oroar mig- ger mig själv perspektiv och släpper det. Jag kan ju göra allt utom att springa långt. Men ibland är det det enda jag vill. Det som gör att jag är hela jag.
Jag fick kanske inte tröst men fick perspektiv och inspiration till ord från världens tuffaste Elin som har kämpat med sin rygg ett bra tag. Orättvist på alla sätt.
Självklart är Black River Run i fara. Men eftersom allt annat utom en liten punkt i ryggen känns så bra så tänker jag inte avanmäla mig än. Jag hoppas att det finns ett sätt att jag ska kunna göra den bra. Med hjälp av rätt folk.
