#Måndagspeppen – att f***a cancer och vara Charlie
Nu var det några veckor sen attacken mot den franska tidningen Charlie Hebdo och det var flera månader sen ett främlingsfientligt parti blev Sveriges tredje största parti. I båda fallen blev det stora reaktioner, speciellt på sociala medier men även genom demonstrationer. Man bytte profilbild, man tryckte ”gilla” på grupper som hade antirasistiska slagord. Man skrev att man var Charlie.
Men nu har det klingat av och man återgår till sina andra problem man har häruppe på Maslows 5e trappsteg (ja jag vet att jag drar den jämt men den är så tydlig).
Har man, vi, jag, du gjort någon egentlig skillnad mot att det som hänt ska hända igen? På riktigt? Ärligt?
#GÖRT handlar om att agera. Inte bara prata om att man är något. Eller ”gilla” något som är någon man vill stå för. Det handlar om att walk the frecken talk och leva de värderingar man står för.
Någon skrev så klokt på Facebook efter valet. Om att vi svennebananer verkligen borde se över hur vår umgängeskrets ser ut om vi vill minska segregationen och främlingsfientlighet. Vi kanske inte är fientliga. Men oh vad mycket främlingar vi har. För många av oss umgås inte med invandrare. Vi känner dem inte. Vi står bredvid dem i kollektivtrafiken, handlar bredvid och av och till dem. Möter dem i ärenden. Men umgås vi med dem (gillar inte använda ordet ”dem” men ni förstår) för att lära känna? Att vara Charlie måste väl handla om att göra något, det man kan där man är, för att försöka förhindra att någon uppfattar ett sånt utanförskap att man vill skada det samhälle man lever i? Det låter pompöst, mäktigt, omöjligt. Men om inte vi, så vem?
Jag är självkritisk här. Jag har tagit ett steg, för två år sen blev jag mentor åt Z från Irak. Nu är vi vänner och i helgen var hon en helt självklar gäst på min dotters dop. Vår vänskap är genuin, det är ingen uppoffring, hon ger mig enormt mycket som ingen svensk vän kan ge mig. Klokheter, perspektiv, glada skratt och ett unikt utbyte. Åldersskillnad och kulturskillnad till trots. Eller just på grund av.
Jag kan varmt rekommendera mentorskap, men även att engagera sig som ”svenska språket kompis” som det finns på flera ställen där man verkligen kan slå två flugor i en smäll.
Och så alla de här fantastiska armbanden alla har. Det känns nästan som att man inte tycker man ska f***a cancer om man inte har ett. Och pengarna går till Ung Cancer eller Cancerfonden vilket är fantastiskt. Men det behövs mer. En av tre får cancer. Jag fick faktiskt i skrivande stund ett otroligt sorgligt besked då en bekants bror fått en hjärntumör. Min far dog i cancer, en av mina bästa vänner i lågstadiet dog av en hjärntumör. Bara som två exempel. Det drabbar alla. Och cancer ökar. Man vet inte alls så mycket om exakt vad det är som orsakar det men man beräknar att 70 procent orsakas av livsstilsfaktorer. Kost. Stress. Föroreningar. Tobak. Alkohol. Inaktivitet. Sol. Vi har tjocktarmscancer i släkten genom pappa och mitt sätt att försöka f***a cancer blir förstås att inte äta mycket rött kött och verkligen ta hand om min mage och hälsa. Vi vet också väldigt lite om hur alla de tillsatser och kemikalier vi utsätts för påverkar och än mindre om hur de reagerar tillsammans, den så kallade coctaileffekten. Men jag gissar att det kommer komma fram genom forskningen tids nog. Tills dess. Agera på det du kan ta reda på.
Kontentan av detta inlägg är alltså att vi alltmer lever våra engagemang digitalt och det krävs så enormt mycket mer för att få till en förändring på riktigt.
GÖRT. Gör det du vill stå för och leva.
