Löpteknik

Sedan 1 vecka befinner jag mig, som jag skrivit förut, i Dalaskogen för att träna det sista inför Ironman Barcelona. Alla ”jobbiga” pass är avverkade nu och kvar är bara några få, korta, koncisa pass för att toppa ytterligare. Kroppen har svarat enormt bra och jag känner en glöd i benen varje gång jag är ute och cyklar och springer. Att vädret varit top notch har ju inte gjort träningen sämre heller.

Simningen har också gått över förväntan men varit lite tuffare så jag deltagit på Ludvika Simsällskaps träningar under ledning av Magnus Engström. Måndagens 20*200 m var inte nådigt i det 5600 meter långa pass vi dunkade igenom. Resten av veckan har jag fått smakat på både fart 5 och ”over speed” under passen. Det har gett enormt mycket att simma med LSS och Magnus vakande öga på kanten hela tiden. Tekniken sitter, typ, och jag väntar nu på att armarna ska bli ordentligt utvilade också så ska nog även simningen sitta som ett smäck. LSS var idag i Mora och tävlade Dalamästerskapen och kammade hem hela 22 medaljer på 8 grenar. Inte illa pinkat för en liten by som Ludvika och dessutom med något nedtränade simmare!

Med mig vid min sida på alla pass har jag Simon Wahlström som puschar och pacear, vilken lyx att alltid få draghjälp och någon som sätter farten åt en. På dagens cykelpass kändes det som att jag hade min egen pacemaker.

Simon fick i måndags veta att han kvalat till VM i Motala 2015 och jag blev faktiskt lite avundsjuk. Jag vill ju också kvala! Vilka som har blivit uttagna i landslaget återstår dock att se. Resultaten från höstens Ironmantävlingar kommer nämligen också att vägas in. Vi som kämpar om platserna är 3 damer, 3 herrar och så 2 reserver i varje klass. Hoppas, hoppas på en plats i laget! Håll tummarna för mig!

I fredags gav jag en intervju för Tripodden men Per Törnkvist, i samma avsnitt som Camilla Lindholm och Lena Holmgren som ju också ska till Barcelona och köra en ironman. Ett Barcelonaavsnitt helt enkelt. Håll utkik på tripodden.se för release av det avsnittet.

För övrigt har det varit fullt sjå att hålla koll på alla Ironmantävlingar och lopp som kördes i helgen. Igår gick både Ironman Mallorca och Malaysia och Liningöloppet. De två förstnämnda med flera kompisar i startfältet. I varma Malaysia lyckades Patrik Nilsson kamma hem guldet och Fredrik Croneborg kom tvåa. Helt otroligt med två svenskar på pallen. Och extra kul att det var Patte som tog hem guldet. Patrik och jag delade ju lägenhet på träningslägret på Fuerteventura i vinter/våras och han har hela tiden haft så extremt mycket potential, men inte riktigt fått ut det. Nu äntligen fick han det och det ledde till guld. Måste vara legendariskt, jag menar hur många är det som vunnit en Ironman egentligen? Helt sjukt kul.

Mellan passen hänger vi mest på gården här i Norhyttan och spikar panel på huset, målar, letar svamp i skogen och rider häst. Vi har även satt upp en reflexbana för att kunna träna under dygnets mörka timmar. I Norhyttan blir det ganska mörkt när det blir kväll nämligen. Jävligt mörkt. Banan går varierande med lika delar på offroad, på stig och på grusväg och är lite trixig men det kommer bli grymt bra träning. Vi har dock inte orkat springa den. Att åka MTB/gå banan var jobbigt nog. En hel del kaffe går åt till dessa aktiviteter och man somnar som en stock på kvällen. Älskar att vara i Norhyttan. Speciellt när man kan få förstklassigt triathlonsällskap på alla pass. En till daglig aktivitet är stretch och rörlighetsträning av höftböjaren. Mer om den aktiviteten i nästa blogginlägg.

På onsdag drar vi! 

Hade bävat för den här dagen. På schemat fanns 5 timmar distanscykling. Distanspasset i tisdags gav inga glädjande besked att jag hade några som helst cykelben och Le Peloton hade ju som bekant gått riktigt dåligt både i onsdags- och fredagsmorse, så jag förväntade mig skräpben.

Kollade yr.se ungefär trehundrasjuttifem gånger dagarna innan, men nej, det skulle inte bli sol och värme, det skulle bli REGN. Hela dagen.

På lördagskvällen var jag trött och extremt grinig. Kunde liksom inte komma på varför. Blev sjukligt irriterad på allt och alla. Kollade lite på SVTs Atleterna men störde mig så himla mycket att jag var tvungen att stänga av. Föräldrarna fattade vinken och varför jag var sur. Pappa frågade om jag inte skulle ta och byta pass och cykla någon dag då solen skulle skina. Jag kontrade med ett psykbryt:

MAN BYTER INTE DAG PÅ PASSEN HUR SOM HELST! INTE FÖR ATT JAG INTE FÅR DET UTAN FÖR ATT MAN INTE KAN VÄNTA PÅ ATT ”RÄTT” TILLFÄLLE SKA DYKA UPP. ÄR DET REGN PÅ TÄVLINGSDAGEN KAN MAN KNAPPAST STÄLLA IN. MAN MÅSTE VARA BEREDD OCH TRÄNAD I ALLA SORTS VÄDER!”.

Pappa gav sig direkt. Ok ok, du ska cykla fem timmar i regn.

När jag vaknade dagen efter regnade det. Åt frukost. Gjorde iordning cykeln. Tog lång tid på mig. Göte kom förbi och tipsade om lite ”nya” vägar att cykla och jag kände mig äntligen lite peppad.

Jag skulle köra en klassisk ”ut-och-in-runda” dvs 2,5 timmar ut och lika lång tid hem, bestämde jag. Träffade Jonas Colting i veckan och han menade att Sveriges i särklass tråkigaste by var Lesjöfors. Så jag cyklade genom Fredriksberg mot Lesjöfors. Men som vanligt när jag cyklar gillar jag att överraska mig själv för att det ska hända något i den annars tråkiga turen, så jag tog en annan väg och dök upp i Fredriksberg igen efter en jädra klättring. Regnet bara öste ner. Det var 2,5 timmar kvar av passet.

Bestämde mig för att jag fan inte skulle vika ner mig. Jag skulle sitta i tempoställning hela turen och jag skulle INTE STANNA! Ska det vara tävlingslikt så ska det. Så jag kissade på mig. Flera gånger. Var så sjukt nöjd över det dessutom. Kände att jag samlade många Gunde-poäng och dessutom värmde det ju lite. HÄRLIGT! Blev så otroligt glad. Kissa. Mmmmm. Det är härligt.

Käkade och drack bra och tror jag testade hela Milebreakers sortiment under turen. Varje intag av gels och bars tog ca 10-15 min eftersom fingrarna inte samarbetade när jag skulle pilla fram förpackningarna ur fickan och trycka i mig dem. Att det var lite kallare gjorde också att gelsen blev mer trögflytande och barsen stenhårda så det tog ännu längre tid att käka än det brukar.

När jag rullade tillbaka in i Norhyttan visade klockan exakt 5 timmar och jag kände mig så glad. Skulle svänga av in på gården och höll på att dra med mig alla postlådor som står i svängen. Kunde inte röra armarna och än mindre händerna för att bromsa. Hela jag var liksom bortdomnad.

Världen blir väldigt liten under sådana här pass.Få saker får ta plats i huvudet under sådana här dagar. Det är bara att tömma skallen och göra det man ska. Man är i en liten bubbla och det kanske märks i det här blogginlägget.

Så var sista långa passet avklarat och jag känner mig stark. Pannbenet är ens främsta verktyg under en Ironman och idag blev det tjockt som pansar.

Man kan inte bestämma väder på sin tävlingsdag. Bilden är från långdistans SM i Motala där cyklingen genomfördes i regnskurar. Det är bara att ta sig igenom och göra det bästa av situationen. Att döma från mitt ansiktsuttryck, gick det inte så bra på cykeldelen. Idag kändes det iallafall bra. FOTO: Jonas Gustavsson, Bildbyrån STR.

Förra fredag förflyttade jag mig från Östersund i norr för att göra en vecka i Stockholm, och vilken vecka det varit! Precis så intensivt som jag älskar att ha det. 

Min sista hårda vecka med träning, vilket har betytt många timmar träning och en kropp som sakta har blivit tröttare och tröttare. Nu är det bara två hårda dagar inför nedtrappningen till Ironman Barcelona så jag biter ihop. Min kropp är ändå ganska fantastisk och hur trött jag än är och bedrövligt det känns så levererar den ändå skapligt efter en stund in i passet. Lite nedtränad är jag men jag tror att en mindre träningsvolym och lite dalaluft kommer att göra underverk nästa vecka. Idag åker jag västerut till mamma och pappa i Dalarna för att göra det sista inför Barcelona.

Veckan har innehållt många möten med underbara vänner och bekanta, social träning och långa luncher i solen. En riktig energiboost. Dessutom har jag varit på helkropps renovering på Access Rehab inte mindre än 3 gånger den här veckan. Sara Pentons hårda nypor är värre än vilket hårt pass som helst, men jag vet att det gör gott i långa loppet. 

Eftersom det är roligare med bilder än med text följer här lite bilder från veckan:

Helgen började med utbildningshelg med Team Snabbare. Här är det Pål Török som kåserar om vad vi egentligen gör på Team snabbare.

Löpgurun Fredrik Zillén försökte lära oss att springa tekniskt bra. Det gick sådär för mig, höftböjaren är fotfarande för tight så projektet blir att stretcha den mer och öka rörligheten. Jag fick agera exempel under tipset ”röret och dammsugaren”. Oklart om jag var med som ett dåligt exempel eller ett bra?

Simmade lite med den här filuren. Micke ”Human Ambition” Rosén gjorde ett bitigt pass i söndagskväll.

Sprang lite i Nackareservatet. 

Gjorde snällt mina Redcord-övningar (träningsvärk igen!).

Blev torterad av Sara på kvällskvisten men vi blev sams igen och jag fick flytta in hos henne. Sara är ny inom cykel men levererar toppresultat på alla tävlingar och var nu senast landslagsuttagen att tävla i Vårgårda på världscupen. En bra tjej helt enkelt. Access Rehab har tider både kvällar och helger och har ni någon skada, eller vill förebygga skador-GÅ DIT! De har de bästa naprapaterna, sjukgymnasterna och massörerna inom branschen (de har sagt det till mig iallafall) och hjälper dig att hålla dig skadefri.

Cyklade lite här i mina gamla cykeltrakter dvs Årsta havsbad, Tungelsta, mot Torö. Ganska najs trots trötta ben. 

Cyklade lite med det här gänget också. Le Peloton som går varje onsdag och fredag kl 6:00. I onsdags var vi över 50 pers som deltog i klungkörningen och det var vidrigt jobbigt (som vanligt). Fr höger: Marika, jag, Daniel Rytz och Nico Remires som är grundare av hela spektaklet. Ett mysigt gäng, helt enkelt.

Jag och Mikaela ”Indie bars” Persson och jag blev inbjudna till ett event i samband med releasen av Jacobs Creek UnVINED, dvs alkoholfritt vin. Jättekul och lyxigt att man fick ta på sig finblusen för en eftermiddag. Mika är även min räddare i nöden när jag behöver sovplats, STORT TACK!

Sen cyklade jag lite mer morgonklunga och fikade lite mer på Le Mond Cykelcafé.

Fått en ny hjälm från POC som är hur häftg som helst. POC Octal Aero (notera naglarna!!!!). Givetvis har de POC-hjälmarna på Cykelcity. Älskar att hänga på Cykelcity. Jag lär mig alltid något nytt när jag är där, även om jag inte köper något tar sig alla i butiken tid att prata cykel och ge tips. Och i vilken annan cykelbutik blir man upplyft och ivägburen när man kommer in och säger hej? Hmmmm… 

Så var det dags för säsongens ”viktigaste” tävling: prestigefyllda Östersunds triathlons KM vid Önsjön. Önsjönbanan har jag kört flera gånge förut, första gången vid en sommarsemester 2010, strax innan min första ironman.

Inför start började den sedvanliga inspektionen av varandras material, form och självklart en hel del psykning gentemot sina motståndare. Snackisen om huruvida Jens Blixt skulle mosa fältet var igång när han dök upp med en fet TT-hoj. Ny satsning mot Hawaii? Klubbens enda Hawaiikvalade för igår (någonsin?), Johan Agestam, var med och hejade på bara för dagen. På startlinjen saknades även Kerry och linslusen från Mora, Crister, som brukar vara med och stressa fältet lite. Han valde att springa något jättelångt misärterränglopp istället. Vissa val förstår man sig inte på…

Det är då rakt ingen platt bana som har valts ut. Eller simningen är ju platt men den bjöd istället på en temp omkring 14-15 grader, vilket inte var så jättebehagligt. Simningen var dock inga problem igår och jag lyckades, trots en värdelös start, komma förbi hela fältet och kliva upp som etta ur vattnet, strax före Simon (som egentligen är starkare). Min dag var nästan gjord.

Ut på cyklingen och test av all utrustning. Grymt cool, snabb och snygg tempohjälm från POC som passar utmärkt när man behöver se sig omkring lite mer, som under en sprint, än den hjälm jag hade i Kalmar (darth wader-hjälmen). Hjälmen till trots, grabbarna kom ikapp och jag förbannade mina usla cykelben för dagen. Försökte hänga med men upptäckte vid vändpunkt att det kändes väldigt konstigt på framsidorna av smalbenen, ställde mig upp efter vändpunkt och BOOM: kramp. Fick ta det lite lugnare och fick en usel cykeltid. Banan är minst sagt kuperad så nog blev jag trött ändå.

Dålig växling och sedan ut och kuta. Om cyklingen är kuperad då är löpningen ett skämt. Först går det nedför i 2 km sedan är det en brant backe upp till vändpunkt och sedan tillbaka igen. På grusväg. Nåväl det kändes ganska bra ändå i misären och jag försökte trycka på. Pace var ingen idé att kolla för det gick ju antingen uppför eller utför. För fort eller för sakta. Var bara att pressa pressa pressa. Kom imål på 23 min. total tid 1:14 och en 6:e plats. Skit då. Men det fanns inte mer speed att komma med. 

Vann gjorde Östersunds triathlons stolthet, Simon Wahlström, som har vunnit alla deltävlingar i KM-serien i år och nu kan titulera sig klubbens starke man. 

Jag och Simon psykar varandra lite innan start. Ingen ville hoppa i vattnet.

Vissa var ju mer urmejslade än andra efter loppet.