Murder in Mora

I all ödmjukhet, naturligtvis … och han längst till vänster och jag … tänker ju också ganska lika …

Midsommar har visserligen passerat … men aldrig försent att lägga någonting under kudden.

Just nu, laddar för 16 km tempo. Lite orolig för vänster tånagel, verkar vilja falla av efter de 46 km för några dagar sedan. Nog dags för större skor …

Svalare i luften nu. Är det hösten som är på väg?

Nä nu drar jag … ska bara fixa till frillan …

---

Ultraträning inför Ultravasan. 27 C i skuggan.

Det var kul ett tag. Här var det tummen upp.

Men framåt fyra mil började jag tänka – Ultrafasan. Jag vaggade vägen fram i knapp styrfart, och ändå var det jobbigt. Sprang i ett par Adidas Boose, och tårna började skramla mot tåhättan som är rätt hård i de skorna. Fötterna blev större av värmen. Kanske också av distansen.. Springer riktiga Ultralöpare i jättedojor?

Efteråt kändes det som om tiden hunnit ifatt mig; kände jag mig såhär.

Man känner mycket när man ultrar.

Vet inte om jag har huvud för ultra. Eller var det bara hjärnan som blev kokt idag? Hyfsat svalt när jag drog ut vid 0630. Men när solen klättrade upp på himlavalvet efter en timme var den rena svetslågan. Svärmar av flugor trodde jag var en ko. Jag försökte andas mellan tänderna. Flugor hör inte till min kostcirkel.

After Run belönades med en extravagant boost, designad av son.

Konstverket fick titeln ”snoppgubbar”, och får väl betraktas som brukskonst. Jag slukade gubbarna med god aptit, och ja snoppen också, här har vi inga fördomar.

Nu ska jag ligga utsträckt på en solstol under ett träd och fundera på min framtid som ultralöpare. Som det känns nu känns 60 meter som en betydligt mer lockande distans.

Man kanske tänker annorlunda efter en öl?

Jag provar. Pcchhssst!!! Ahhh, Öl- and, fridens alla …..

---

Över Ölandsbrons igen, och in i skimret. Det är något med Öland, himlen står högre här än där jag kommer ifrån. Det regnar fram till bron, men på brokrönet slutar det, börjar solen skina. Hej solen, det var länge sedan.

Kommer i löpardojorna för premiärtur ut över Alvaret. Älvorna måste ha puttat på, glad över återseendet, man är ju en återkommande besökare, benen flög fram som kroppkakor i skirat smör.  16 km och 1.07.52 och linnet fladdrade fräsigt. Varför känns det inte alltid såhär?

Nästa dag, och solen igen. Böljan blå för baljan bojs. Årets beachboast, orange mössa från Ö till Ö 2013. Och 15 C i vattnet, rena rama Medelhavet för gubbar i gummi. Gargamel, gammelsmurfen, t v.

Hej hej sommaren, nu är vi här!

---

On the road again. Eller snarare, på båten, den mellan Ystad och Bornholm. Solen skiner ute på däck! Solen, när såg man den sist? Hemma i Stockholm är det höst, när jag åkte kändes det som om det var snö luften. Var det inte midsommar nyss? Skrev jag inte en blogg för en stund sedan från Brooklyn? Nämen, det var ju nästan för en månad sedan. Det är något lurt på gång, det kosmiska urverket har gått i spinn.

Well and well, det får bli som det blir. Jag står med mina Raybans i solen och tinar upp. Här i Södern är det andra temperaturer. På Bornholm ska jag springa längs böljande kustvägar och i kuperade storskogar. Danske ultralöparen Kim Rasmussen ska ta mig ut på trail i trakterna runt borgen Hammershus, som var svensk en gång … men inte särskilt länge. Dansken slängde oss ud (det var slemt av dem) men lite av spåren finns kvar. En  slags svensk ordning och reda!?

Danska hundar tänker jag i alla fall inte klappa!

Iland, och ut. Löpa längs kusten. Från Allinge Till Gudhjem. Och hold keft mand, här var det kuperat. Berg och dalbana hela vägen fram, 15 km, och jag ska ju tillbaka också.

Så här såg jag ut på havsnivå!

Här sprang jag så in i skogen!

Här lite fälttävlan …

… och nej, jag tog inte vägen upp mot himlen … men stötte på en dansk ängel ändå …

… eller nåt (verkade lite träig).  Kom till slut fram till Gudhjem (Guds hem), men ingen gud hemma. Hen var kanske ute och sprang? Sedan återväg …

… och runt ungefär 25 km började jag tänka på den  %&€#”%&  ultravasan i slutet av augusti som jag av någon obegriplig anledning anmält mig till, fyfnihlvte, där kommer jag behöva gudomlig hjälp. Eller annan hjälp uppifrån …

You Alien? Me Swedish runner! Please fix my legs with your supreme science, yes?

Nå, segade mig fram till Allinge i alla fall, och hoppade i havet för att kyla av och klockade doppet till c a 12, 5 sekunder, rekordavkylning, har ishavet flyttat ner hit också?

Sedan svidade jag om till fashionista, för att gå downtown och kolla in fotboll.

Det bidde en riktigt kalasmatch!

Hejcon bacon, ja vi vet ju alla hur det är med danskt fläsk. Men danskarna deppar inte för det ….

… och håller man inte med om det, så är i alla fall Bornholm ett litet löparparadis. Kust och skog, trail och asfalt – och vilda djur. När jag passerade hamnen vid Tejn blev jag attackerad av en jättetrut, den dök mot min vita keps, truthen måste ha trott att jag var en kutande trutkonkurrent. Jag flaxade med armarna och hoppades mina löparbrillor skulle stå pall för näbben, om det skulle bli på det viset. Men hen seglade bort mot båtarna när jag kom bort från hamnen, jag kom i rytm igen, kunde pusta ut. Nyfiken i en trut? Inte jag inte.

Och efter VM blir det löparfest på Bornholm i dagarna fem. Den 21 juli startar Etape Bornholm, en mara uppdelad på fem dagar med olika distanser och terräng. Det är terränglöpning, strandlöpning och asfaltslöpning. Svenskar, kannibaler, elitlöpare, soffpotatisar  och annat löst folk brukar dra hit för löpa loss i danskt gemyt.  Isabellah Andersson har vunnit damklassen flera år i rad, bara en sådan sak, och borgen Hammershus borde vi förstås också vinna åter.

Och sen och till sist var det dags att ta sig hem och ladda mobilen med dansk el (gammel el, de är är mycket traditionella här på Bornholm)

Så farvel på ett tag!

---

Early morning run before breakfast. Upp till vänster på Adelphi Street och sen till höger mot Fort Green Park. Än lite svalt i skuggan, men varmt i solen. Sommaren är på gång på riktigt här. Tar rygg på en gubbe för att se hur man springer. Liten stig vindlar runt parken, upp ocn ner och lite asfalt här och där, runt 1300 meter och så är cirkeln sluten. Har ingen GPS på handleden. Men har en inre GPS, som brukar klocka fint … på en höft.

Jag är inte ensam i parken.

Det är en alldeles fantastisk morgon, ett stort lugn mellan träden, möten med andra morgonlöpare, någon nickar vänligt, i samförstånd. Bättre än så här kan man inte börja en dag.  Kroppen lite seg, vaderna stramar en smula efter loppet i lördags, och låren ställer en fråga. Men varm i kroppen efter fem varv, och dags att trappa upp.

Åhej och hå, upp mot parkens peak, där fortet stod en gång, det biter bra i låren, jag tänker att jag behöver fler trappor i mitt liv, ska bara hitta andan igen.

Sträcker upp armarna i luften och gör en Rocky. Jag hör musik, men visst inte från filmen, den kommer från en kille som cyklar förbi med en spelare på pakethållaren. Beyonce?

Hem efter åtta varv inkl jättetrappan x 3,  och totalt ungefär 54 minuter. Hej hej duschen, och så frukost på Smooch Cafe, all food very organic, giftfri avocadoröra, oskuldsfulla bifftomater och superekologiska ägg. Vi här i Brooklyn är mycket medvetna om vad vi äter,; yes sir!

Sen hem och packa. Flyget går 17.05  från John F Kennedy Airport till Helsingfors, och sen Stockholm. Det kommer att bli en lång natt under stjärnorna.

Bye, bye, Brooklyn. I´ll be back, for sure.

---