Ska vi göra Stockholm till en bättre plats?

Jag blir så arg på mig själv. 

Säsongen närmar sig med stormsteg och som jag har längtat. Jag har varit otroligt taggad och längtat och längtat… inför nästa års säsong. Säsong 2015. Inför den här säsongen har jag lagt alltför mycket tid på att känna ångest. Och det faktum att jag har tillåtit mig själv att känna så gör mig lite förbannad på mig själv. 

Det är inte det att jag är i dålig form på något vis. Tvärtom, jag har gjort bättre pass än någonsin den senaste tiden. Jag älskar att tävla, det är ju därför jag har slitit hela vintern med en massa alternativ träning. Det är inte heller mitt knä som är problemet. Det mår hur bra som helst. Dessutom har jag tränat hinder sedan februari så jag borde inte behöva vara orolig. Men det är den där vattengraven. Den där jävla, älskade vattengraven. 

Jag har slitit på med vattengravsträningen i flera månader. Jag gör framsteg och då jag väl får till det, då kommer det inte bara att vara bra, det kommer att vara perfekt! Men det kommer knappast att ske i sommar. Höstens och vinterns planerade ben- och hoppstyrka blev utebliven p.g.a. knäproblemen, så benen har inte fått den styrketräning de har behövt. Och jag litar inte på att benen håller för att ta emot mig på bara ett ben.

Landar man jämfota är man en värdelös hinderlöpare. Så råder tydligen den allmänna uppfattningen. Det gäller dock inte afrikanerna, för de är ju… afrikaner!? Faktum är dock att man inte nödvändigtvis behöver tappa så mycket tid med jämfotalandning heller (härregud, jag har ju hållit på med den i tio år, jag börjar kunna den), men det är givetvis bättre att landa med ett ben (såvida man gör det rätt). Liksom med allt annat i världen så har även jämfotalandningen sina fördelar, även om nackdelarna må vara flera, och de fördelarna kommer jag att fortsätta utnyttja till max (fram tills jag klarar av att landa med ett ben förstås). Försök komma på dem om ni kan! Dessutom går det uppenbarligen att springa under 9.10 med jämfotalandning (och dålig torrhinderteknik). Som sagt, se på afrikanerna!

Varför sjutton landar jag jämfota då? Jag började springa hinder 2003. Då var jag fjorton år. Hinderlöpning för damer fanns knappt då (det var först år 2005(!) som damerna fick börja springa hinder på mästerskap!). Det fanns inga direkta hindertränare i mina trakter och ingen som kunde hjälpa mig på rätt sätt. Jag fick veta ungefär hur det skulle se ut, men inte hur jag skulle göra för att få det att se ut så. Det fanns inte människor med tillräcklig kunskap som kunde hjälpa mig. Så jag körde min hinderträning själv. Då jag var fjorton år tränade jag bara kring tre gånger i veckan och var med andra ord inte jättetränad. Jag hade aldrig klarat av att landa med ett ben i vattengraven. Så jag landade jämfota. Det var det sättet jag lärde mig. 

Ett par år senare tröttnade jag på att aldrig få till en bra vattengrav (bra resultat hade jag ändå gjort med flera finska juniorrekord och mitt första FM-guld för seniorer, men jag visste ju att det kunde bli bättre). Så jag slutade stiga på vattenhindret och började klippa det istället. Då blev landningen bra… några lopp. Sen var jag tillbaka i mitt invanda mönster. De senaste 10 åren har jag landat jämfota i vattengraven över 1000 gånger. Och det är lite av ett problem. Jag vet exakt hur jag ska göra, men att få kroppen att ändra på ett så invant mönster är riktigt svårt.

I höstas hade jag ett möte med Oscar Gidewall och jag kände genast att han förstod mina tankar och mitt problem och att jag äntligen hittat någon som faktiskt kommer att kunna hjälpa mig. Framför allt någon som vill hjälpa mig. Bättre sent än aldrig! Så direkt knät höll för löpning och hopp i februari började vi träna. Jag har lärt mig väldigt mycket sen dess och jag har insett att det kommer att bli riktigt jäkla bra, bara jag för en gångs skull har tålamod. Jag har förlängt mina karriärsplaner med fyra år och är nu inne på att vara aktiv fram till 2021. Jag känner mindre stress och framför allt känner jag att säsong 2014 inte kommer att vara min viktigaste säsong i karriären. Och det är skönt. Det betyder dock inte att jag struntar i den kommande säsongen. Mina mål är skyhöga. Men det är inte på liv och död. 

Men nu då jag har allt på klart, jag vet vad jag vill och jag vet hur säsongen kommer att se ut, varför har jag då känt ångest? Varför är jag så rädd för vattengraven när jag har gjort likadant i tio år? Jo, därför att folk säger att jag är dålig. För att folk har sagt åt mig att jag är dålig så många gånger att jag till slut började tro på det. För att jag har fått ångest och skämts mitt i pågående lopp. Och då har det inte varit kul att tävla. Jag är perfektionist och vill att allt ska vara 100% korrekt och bra. Jag är väldigt obekväm med att göra saker jag inte är bra på, speciellt inför folk.

”Läs för guds skull inte tidningskommentarerna”, säger folk. Rätt. Jag läste alltid förr, tyckte att det var bra tändvätska. Skrattade åt de som var arga på mig för att jag pratade svenska, för att jag svor i en intervju, för att jag trippade före varje hinder (det loppet analyserade jag i efterhand, av 35 hinder fick jag korta av steget inför 6, vilket är helt mänskligt. Men enligt kommentaren var 6 tydligen alla), för att jag var för dålig bara helt allmänt osv. Men vattengravskommentarerna blev för mycket. Så jag slutade läsa.

”Sandra, jag vill bara ge dig ett tips, det går snabbare om du inte landar jämfota…”

”Men hur jävla svårt kan det vara, tränar man det en gång så kan man ju det!”

”Varför kan alla andra men inte hon???”

”Hahaha, finskans vattengravsteknik är lite speciell”

”Om hon slutade att blunda och plumsa i på det djupaste stället går det kanske bättre”

”Det ser för bedrövligt ut”

”Du har inte funderat på att börja springa slätt?”

Jag sitter och skäms medan jag skriver. Det känns som att jag förnedrar mig själv bara av att citera orden (och gud nej, jag har inte googlat dem, tro mig, såna där ord fastnar i hjärnan väldigt länge då man en gång har sett dem). Och det där är inte ens tidningskommentarer, såna läser jag inte längre. Det där är professionella sportjournalisters kolumner, det där är svenska tv-kommentatorers ord, det där är citat från speakers, det där är mail som jag får, det där är meningar som folk taggar mig i på twitter. Jag kommer inte undan det. Jag får höra det hela tiden, överallt. Till och med av nära bekanta. Och det är inte så konstigt. Det är ju inte vackert. Man ”ska” inte landa jämfota. Och vissa vill faktiskt bara hjälpa. Men allt det här har lett till att då jag får frågan efter ett lopp om hur det har gått så svarar jag alltid ”vattengraven gick ju som vanligt skit men…”

Jag är trött på att bry mig om andras åsikter i det här fallet. Jag är trött på att tro att jag är en värdelös hinderlöpare. Det spelar ingen roll om jag så doppar mig i vattengraven. Det är tiden från start till mål som räknas, och sen får folk ge sina skönhetspoäng hur mycket de vill. Men jag rekommenderar folk att tänka efter. Inte bara då det handlar om mig, utan varenda idrottare. Det är fritt fram att ha åsikter men tänk efter innan ni skriver ner dem så att alla kan se. En tävlingsidrottare gör alltid sitt bästa och tro mig, går det inte bra så är nog han/hon tillräckligt besviken på sig själv utan taskiga kommentarer från alla håll.

Till er alla där ute (som inte råkar vara min mamma eller Guy eller Oscar eller Tom), ni behöver inte kommentera min vattengravsteknik. Jag vet! Jag vet väldigt mycket mera än ni vet om min egen teknik! Och jag lovar er, den kommer att bli bra!

Min tanke med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig för att jag har tränat fel från början. Jag har det faktiskt rätt bra som har kommit så här långt med en sån här teknik. Tänk hur jäkla bra det kan bli när jag får till det! Jag vill bara ge folk lite perspektiv på min situation. 

De senaste åren har jag kommit på mig med att skaka besviket på huvudet efter var och varannan vattengrav, mitt under tävlingar. Inte för min egen skull, utan för att visa åt de som ser loppet att ”ja, jag vet att det gick skit”. I sommar ska jag le brett varenda gång jag landar fel. I sommar kommer det att bli kul att tävla.

Den bästa hinderlöparen är inte den som springer vackrast, den bästa hinderlöpare är den som kommer först i mål!

Sandra

---

Jag gillar verkligen landsvägslopp. 5000m och 10000m på bana är så himla enformigt och tråkigt. Har inte ett enda vettigt resultat från nån av de sträckorna på bana eftersom jag bara sprungit taktiklopp med spurtdueller. Förutom ifjol då jag yrade 12,5 varv runt banan i Kuortane, helt utan motstånd, i stekande sol. 16.01 sprang jag där och det var över 20s långsammare än jag hade planerat. Lopp som man hinner bli uttråkad under är inte min grej. Nackdelen med landsvägsloppen är att de oftast går mitt på sommaren och det passar ändå inte riktigt in i min bansäsong. 

Men nu behövde jag en hård genomkörare på en överlång (längre än 3000m) sträcka och Skärholmsloppet passade perfekt in i planerna. Det blev inget toppande innan loppet utan jag körde på som vanligt med träningen i veckan. Mitt mål inför loppet var ändå så sjukligt högt att jag inte vill skriva ut det. Vill inte chocka er. Målet var också ganska orealistiskt. Sen var det kanske också lite dumt att lägga upp ett mål innan jag hade sett banan. 

Shoppingcentrumlöpning. Foto: Mikael Grip (lopningforalla.se)

Banan började med en lååång uppförsbacke, tätt följt av en låång utförsbacke. Sen dök det upp några smålut här och var och väldigt många branta svängar som var svåra att ta sig igenom i full fart. Med 1km kvar kom en ordentlig uppförsbacke till, och så var de sista hundra metrarna till målet uppför. Banan i sig var inte så tung, men såna där saker tar ju ändå ner tempot, om man vill eller inte. 

Ett annat mål var att vägga. Jag har aldrig väggat. Jag har öppnat för fort hundratals gånger men då har jag bara kört lite långsammare i mitten. Jag har aldrig sprungit så att jag knappt lyckas ta mig i mål. Det är inte heller någon känsla jag vill uppleva men jag undrar mest hur snabbt jag egentligen skulle kunna springa om jag försökte vägga. 

Nåja, väggar var det inte tal om igår. Killarna stack iväg direkt och jag hamnade i ingemansland. Ingen i närheten varken framför eller bakom mig. Och så fastnade jag i ett väldigt bekvämt tempo. Benen gick på autopilot och jag hade ingen lust att börja ta i mera. Banrekordet måste jag klara, det var mitt enda krav. Så jag sprang på där för mig själv. Och hade jag inte varit så torr i munnen att det var riktigt jobbigt att andas så hade jag nästan kunnat säga att loppet var en njutning. 

Analyserar löpsteget med coach Gidewall efter målgång. Foto: Magnus. (Oscar filmade också lite av loppet, vilket kan ses här: http://instagram.com/p/oGvv9hKfjK/)

Då jag såg klockan precis innan målgång visade den på 16.13 och jag blev himla nöjd. Sen då jag kollade på min egen klocka så visade den 16.18,0 och jag blev bitter. Resultatlistan höjde det sedan till 16.19 och jag blev besviken. Snittempot på 3.16 känns ändå trevligt med tanke på piggheten i benen. 

Då jag bytte några ord med Uhrbom efteråt sa han precis samma sak som förra gången vi sprang samma lopp och jag frågade hur det jag ”njaa.. ja trodde du skulle komma ikapp på slutet..”. Och ännu en gång tänkte jag att oj, var jag så duktig. Och ännu en gång kollade jag resultaten och konstaterade att det inte låg så mycket sanning i det han sa. Igår var han ju ”bara” en minut (och ganska många sekunder) före. Nåja, jag har en bit kvar innan jag börjar vinna över killarna också. Kanske om jag föds som kenyan i mitt nästa liv!

Segerintervju. Foto: Magnus.

I övrigt så hade Löparakademin gjort ett fint jobb med hela evenemanget och stämningen var fin vid målområdet. Publiken gjorde loppet bra mycket trevligare också! Mer sånt. 

Och jag blev så inspirerad av den delen av loppet som vi sprang genom köpcentret att jag nästan gjorde IKEA lika snabbt efteråt. Nästan. 

---

Jag hade aldrig hört talas om doping innan jag var 11 år. Elva år var jag samma år som skid-VM ordnades i Lahtis år 2001. Då förstår ni. Jag hann idrotta i sex år, lyckligt omedveten om att doping existerade. Lahtisskandalen stör mig ännu idag. Inte för att jag varken då eller nu är speciellt insatt i skidsporten, utan för att människor som inte kommer från Finland skämtar om det och då och då säger åt mig att ”i Finland vet ni ju hur man gör för att prestera bättre…” osv. Det är skämt, och jag är en människa som tycker att man får skämta om det mesta. Men just doping är nog ett väldigt känsligt ämne för mig. 

Jag blev dopingtestad för första gången för fem år sedan. Jag blev slumpmässigt utvald till ett blodprov i samband med EM u23 i Kaunas 2009. Det var spännande och jag kände mig lite cool som faktiskt hade blivit dopingtestad.

Annat var det ett år senare då jag blev kallad till mitt första dopingtest i form av ett urinprov efter att ha vunnit terräng-FM. Det var vidrigt. Min absolut värsta dopingtestupplevelse. Jag drack litervis med vatten och höll mig så länge att jag trodde jag skulle spricka. Sen gick jag på toa, med en mugg i ena handen och med en kvinna som stod och stirrade rakt ner mellan mina ben medan jag försökte kissa. Det kom inte en droppe. Inte en endaste droppe. Det gjorde ont och jag kunde inte göra någonting. Jag var inte van vid toapublik och kunde omöjligt slappna av. Efter tre försök kunde jag slutligen fylla den förbannade burken, men eftersom jag druckit så mycket vatten innan så var innehållet i burken – just det – bara vatten. Så ja, de sa att jag måste göra ett nytt test. Tre test senare gick det äntligen igenom. Jag var slut i hela min kropp och yr i huvudet av all vätska. Men jag hade överlevt mitt första dopingtest. Och jag såg inte fram emot att göra det igen. 

De kommande testen som gjordes i samband med tävlingar då och då var inga höjdare. Det var jobbigt varje gång (men ändå aldrig lika svårt som första gången). Därför blev jag inte jätteglad då jag fick ett brev på posten där det stod att jag hade blivit vald till ADT:s testingpool. Då man är med i testingpoolen så måste man uppdatera tre månader i förväg i en kalender var man kommer att befinna sig varje natt. Man måste också uppdatera när man har tävlingar och om man har regelbundna aktiviteter. Eftersom man givetvis inte kan veta över tre månader på förhand var man kommer att befinna sig kan man uppdatera efterhand. Man måste också uppdatera med säkerhet vara man kommer att befinna sig under 60min varje dygn. Det här måste vi göra för att de ska ha möjlighet att kunna komma och testa oss när som helst, utan att förvarna. Det här systemet är väldigt smidigt för de som åker runt och gör testerna och det är väldigt bra att de jobbar så hårt mot dopingen. Men samtidigt erkänner jag att det inte alltid är trevligt att känna sig så bevakad. Men livet är ju ändå inte alltid trevligt. Och nej, man får givetvis inte gå ur gruppen. 

Nu har jag blivit dopingtestad så otroligt många gånger att det går på ren rutin. Men det är inte alltid det går smidigt till. En gång dök de upp då jag var på en kompis sommarstuga och dit försvann den trevliga kvällen med vännerna. Ett par gånger har jag nyss varit på toa och de har suttit kring mitt köksbord i evigheter medan jag har försökt svara så gott jag kan på deras frågor med min usla finska medan jag försökt tvinga mig själv att bli kissnödig. En gång glömde testpersonen sina grejer hemma och vi fick åka tunnelbana med en urinburk i handen genom hela stan för att fixa det. Någon gång har de ringt mig klockan 6 på morgonen och sagt att jag ska komma och öppna dörren åt dem då jag i själva verket befann mig utomlands (den gången blev jag nog rätt arg. Det kändes så onödigt med att jag uppdaterar noggrannt var jag befinner mig om de inte bryr sig om att kolla upp det), och senast förra veckan lyckades de pricka in två test inom fyra dagar, vilket var lite onödigt. 

Jag vet att jag gnäller ibland. Jag suckar för att jag blir väckt tidigt på morgonen och jag blir irriterad för att jag ibland måste slopa mina planer och avvara 1-3h av min dag på ett jäkla urinprov. Jag tycker att det är trist att jag inte får heja på mina kompisar på friidrottsplanen eftersom jag själv sitter instängd i ett rum och väntar på att bli kissnödig. Och jag gnäller för att jag måste uppdatera mitt liv åt okända människor varje dag. Det är dumt av mig, jag vet, för det är faktiskt inte så ansträngande. Och jag är väldigt tacksam att de gör det jobb de gör för den rena idrotten.

Det som jag egentligen ogillar med hela systemet är bestraffningen. I fall jag glömmer att uppdatera var jag är så får jag en varning. Ifall jag uppdaterat fel och jag inte har varit på plats då de kommit för att testa mig så får jag en varning. Och får jag tre varningar inom 18 månader så kan jag bli avstängd för doping 1-2år. Jag förstår tanken, med ett sånt där system är det väldigt svårt att fuska, men jag tycker inte att konceptet är helt lyckat. Jag har råkat glömma, och jag har klickat fel på den krångliga sidan som vägrar att samarbeta oavsett vilken webbläsare jag använder. Alla gör misstag, och jag är livrädd för att få en varning. Att bli avstängd utan att ha fuskat skulle vara en mardröm.

Samtidigt som jag är tacksam över att vi har ett bra antidopingarbete här i landet så känns det också bittert över hur dåligt det sköts i andra länder. Vissa blir aldrig testade, vissa får förvarningar innan sina tester och vissa ”råkar” missa sina tester utan att bli bestraffade. Därför känns det trist att kunna åka fast för att man i misstag råkat glömma eller skriva fel tre gånger på 18 månader (en gång per halvår, det är bara mänskligt!), medan andra nästan helt fritt fram bara kan dopa sig. Och då spelar det ingen roll om man misstänker någon för att ha fuskat. Har de inte åkt fast i ett test så är de oskyldiga. Men givetvis jobbas det på hela tiden och görs allt fler tester. Så det är helt klart på väg åt rätt håll.

Igår fick jag en lapp på posten där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Jag hade hoppats på lite tävlingskläder från Nike, men istället var det en tjock präm om antidopinginformation, alla regler samt en ”inbjudan” till att fortsätta vara med i testingpoolen ett år till. Inte lika kul, men vad fasiken, det är ju ändå inte varje dag jag får paket på posten. Ett nytt pannband fick jag också. Skitsamma att jag redan har fyra likadana, det kanske blir kallt i vinter!

Jag tycker att antidopingkomittén i Finland jobbar bra, även om jag tycker att det ibland belastar idrottaren för mycket. Det finns saker som kunde göras bättre och smidigare, men det är jag säker på att kommer att ändras också, ifall någon kommer på en bättre lösning. Men jag önskar också att det fanns ett likadant antidopingarbete i resten av världen. Att det skulle vara lika för oss alla. Jag känner mig hellre överbevakad och vet att det är samma sak för alla världens idrottare, än att aldrig bli testad och veta att ingen annan blir det heller.

Här kan ni läsa om hur ett dopingtest går till: http://www.antidoping.fi/documents/13727/14539/Instruktioner+f%C3%B6r+urinprov

Efter dopingtestet är det som hos tandläkaren då man var barn. Man får en liten sak efteråt. Har tiotals ADT-reflexer, svettband, pannband, kortlekar, nyckelband, guldskosnören, tröjor, usb-minnen, pennor, kort, böcker, vattenflaskor osv. Börjar snart vara på Guinness rekord-standard!

Så nu vet ni det.

Jag vill avsluta med att säga en viktig sak. Alla är inte dopade! De bästa idrottarna är inte alla dopade. Jag är inte dopad, och jag kommer aldrig någonsin att överväga ett sådant alternativ. Jag, liksom många andra, kommer att kämpa hårt för att nå toppen, utan att använda mig av förbjudna metoder.

Jag stöder ren idrott! 

Målgång på förra veckans vårstafett. Foto: Johan Bäck

Sandra

På http://www.antidoping.fi/web/sv kan ni läsa mera om hur antidopingarbetet fungerar i Finland. Där finns information om testingpoolen, dopingtester och mycket mer. 

---

Har haft en riktigt typisk tävlingshelg bakom mig med alla möjliga komponenter som en tävlingshelg brukar innebära. Finska mästerskapen i terräng stod på schemat och även om det inte är en lika viktig tävling som banloppen så är det fortfarande ett viktigt formbesked inför säsongen. Och ja, FM är ju trots allt alltid FM!

Jag åkte hemhem till Nykarleby redan i torsdags. Eftersom jag nu ändå skulle en runda till Finland så ville jag hinna passa på att umgås med familj och vänner också. Och uppladdningen blev den bästa, en lördagkväll med tidernas onyttigaste (men godaste) kaka, chips, eurovision och världens bästa vänner! Jag fick visserligen ge mig och köra hem redan efter hälften av bidragen för att åtminstone få ihop 6h sömn innan jag skulle upp på söndag, men det var kul ändå. 6h sömn är väldigt lite men en natt spelar ingen roll, inte ens före tävling. Hade sovit bra tidigare i veckan så det var inga problem. Det är oftast rätt lönlöst att försöka gå och lägga sig flera timmar tidigare än vad kroppen är van vid. 

Söndagen började med en kortkort morgonlänk för att väcka kroppen och sen var det drygt fyra timmar i bil till Lempäälä som väntade. Min kropp var inte så förtjust i bilandet eftersom jag fortfarande hade extrem träningsvärk i hela kroppen av den senaste hinderträningen. Men det får ju inte kännas för bra heller. Min vän Jimmy (som sprang herrarnas 4km), som jag för övrigt inte träffat på över ett halvår körde och vi hade en del att prata om så tiden gick snabbt.

Väl framme var det det vanliga. Bekräfta, byta om, säga hej åt folk, heja på löpare, kolla in området och gå runt banan. Banan var väldigt bra. Är inte helt förtjust i att springa många varv, men det var som vanligt tre stycken 2km-varv som skulle rundas. Min drömterrängbana är väldigt backig och med väldigt mjukt underlag. Även om såna banor är väldigt tungsprugna så brukar jag ha en fördel där. Gårdagens bana var grus hela vägen och väldigt behaglig att springa på. Och backar fanns det en hel del av. Det var väldigt få metrar som var platta. 

Jag var inte nervös innan loppet men jäkligt rastlös. Ofta längtar jag till att loppet ska vara över, men igår såg jag verkligen fram emot att springa. Ifjol hade jag överträffat mig själv rejält genom att springa väldigt lätt och kontrollerat men ändå vinna med 43 sekunder. I år var jag säker på att det inte skulle bli lika bekvämt. Vi var nästan 60 tjejer anmälda och det var speciellt två som jag visste att kunde bli svårslagna. Den ena var Kristiina Mäki, tjejen som har dubbelt medborgarskap men tyvärr (hon skulle vara perfekt i vårt finnkampslag) representerar Tjeckien på större tävlingar. Hon sprang 9.01 på 3000m på kortbana i vintras och tränar väldigt mycket backe. Den andra var Annemari Sandell-Hyvärinen, en kvinna som trots att hon har familj och barn och har avslutat sin elitsatsning för länge sedan, är en riktigt duktig och rutinerad löpare, speciellt i terräng. Hon har vunnit terräng-FM många gånger och sprang 14.56 på 5000m och 31.40 på 10000m redan då hon var nitton. Så motstånd hade jag med andra ord. 

För att enklast greja segern hade jag kunnat lägga mig i toppklungan och ligga kvar där tills den branta backen 300m innan mål där jag kunde ha lagt in en ordentligt spurt, men hur kul hade det varit? Istället tänkte jag köra min vanliga terrängtaktik. 

När startskottet small stack jag iväg med planen att öppna hårt och få alla andra att släppa, en efter en. Kristiina la sig direkt i ryggen och jag märkte snabbt att hon är en mycket duktig backlöpare. Jag fick pressa hårt uppför för att hon inte skulle gå om, för det ingick ju inte i mina planer. Jag insåg också att mina ben inte kändes alldeles för lyckliga över tempot och att det aldrig skulle hålla. För vi öppnade hårt. Riktigt hårt (jämförelse: första varvet var snabbare än 19-årspojkarna och andra varvet ungefär lika. De är visserligen ”bara” 19 men det är ändå Finlands duktigaste pojkar!). Jag hade en känsla av att det skulle straffa sig, men fortsatte att köra på med tanken ”om jag väggar så kommer kristiina troligen också att vägga, och om hon inte väggar så förtjänar hon helt klart att vinna”. Men efter första kilometern hade jag en liten liten lucka och kunde börja slappna av lite. 

Bild från kestavyysurheilu.fi

Andra varvet gick betydligt långsammare än första och benen började piggna till. De var hur fräscha som helst och jag drog ifrån lite till. Sista varvet höll jag precis samma tempo som det tidigare varvet och ännu de sista 500 metrarna tänkte jag på hur pigga benen var. Men som sagt, det var benen. Resten av kroppen kände bra av den hårda öppningen. Lite illamående, lite ont i ryggen, flåsigt, dregligt och snorigt. Sådär fräsch som man ska vara då man springer terräng. 

Det blev en seger igen. Inte lika bekvämt eller lika överlägset som ifjol. Men likväl seger. Kristiina blev som väntat tvåa, 31 sekunder efter mig, och Annemari ytterligare 8 sekunder efter. Både jag och Kristiina hade säkerligen kunnat springa snabbare om vi inte börjat med att spruta en kilometer, men sådär blir det ibland. Och det var rätt kul ändå. Åtminstone i efterhand. Jag var hur som helst nöjd med loppet och tyckte att det var ett fint formbesked inför säsongen. 

Foto: kestavyysurheilu.fi

Tiden blev 19,58 och borde betyda ett snittempo på strax under 3.20. Ifjol sprang jag däremot på 19,44 på en plattare men mjukare bana. Jag har väldigt svårt att tro att jag sprang långsammare i år, trots att banan var betydligt mer kuperad, men kanske. Banmätningen brukar aldrig stämma exakt heller. Så kanske var det för kort i fjol eller för långt i år. Men det spelar ingen roll. Ett FM-guld, en blombukett och ett bröd rikare blev jag i alla fall. Och så fick jag gå på veckans andra dopingtest. Börjar bli rutinerad på den fronten nu! 

Hade fått för mig att jag hade en smidig hemresa efter tävlingarna men vet inte riktigt i vilket svagt ögonblick jag hade inbillat mig det. Bil + tåg + tåg + buss + flyg + tåg + taxi. Med en kort natt, en tidig morgon, en hel dag utan varm mat och den där fascinerande urladdningen som uppstår efter varje tävling så blev kvällen vääldigt lång. Behöver jag säga att jag sov gott i natt?

En fantastisk helg har jag i varje fall haft. Det var otroligt kul att träffa alla fina friidrottsmänniskor igen och att få andas in lite tävlingsluft. Börjar nästan se lite fram emot den riktiga tävlingssäsongen nu!

Idag är jag fortfarande lite tom i huvudet men försöker mig ändå på det svåra pusslandet med att få ihop en så bra tävlingsäsong som möjligt. Berättar mera om de planerna då jag har bestämt mig.

Nästa lopp blir åtminstone Skärholmsloppet inkommande lördag och sen börjar det bli dags för bansäsong!

Tack för lyckönskningar och gratulationer, det värmer! 

Ps. Loppet kan ses här (med finska kommentatorer): http://arenan.yle.fi/tv/2152528  Vårt lopp startar vid ca 1h6min

---

År 2005 satte jag mig för första gången i mitt liv i ett flygplan! Jag var sexton år och skulle iväg på Juniorfinnkampen till Göteborg. Det första planet, från Vasa till Helsingfors, var ett pyttepyttelitet propellerplan som jag borde ha fått klaustrofobi i. Men jag var så fascinerad över min första flygresa att jag inte ens tänkte på att jag skulle kunna få för mig att bli rädd. 

Och jag flög och flög. Jag har flugit tusen gånger från Österbotten till Helsingfors och lika många gånger till Stockholm. Jag har flugit runt till 17 av Europas länder. Jag har flygit några gånger till Ryssland och jag har flugit till Japan. Jag har flygit till Sydafrika och Sydkorea. Jag har till och med flugit med ett polskt inrikesplan (ADLRIG MER, ALDRIG! Det var VIDRIGT!). Men av någon anledning var jag inte speciellt rädd de fem första åren. 

Det bara hände helt plötsligt. Troligen efter någon extra gropig flygtur. Men plötsligt började det lite spännande pirrandet övergå i rädsla. Och sen blev det bara värre och värre. De stora planen som flyger utanför Europa skrämmer skiten ur mig. Jag är ett kontrollfreak som älskar logik. Så där stora saker ska inte kunna flyga och jag hatar att jag inte kan gå av om jag inte vill vara med längre. Jag hatar att inte ha kontroll på vad som sker.

Jag vet att flygrädsla är vanligt och jag hör absolut inte till de värsta fallen. Jag har aldrig tagit tåg/båt istället för flyg för att jag inte har vågat. Jag ligger på tretton flygplansstarter hittills i år och jag borde ha minst 25-30 till innan året är slut och jag vet att jag kommer att klara det, men jag vet också att det kommer att bli jobbigt.

Speciellt starterna. De är väldigt, väldigt jobbiga. Jag är helt lugn fram tills vi väl står på banan och motorerna börjar köra på för fullt. Det är inget vidare. Och ögonblicket då man lyfter från marken och jag förlorar kontrollen och inte längre kan ångra mig är jobbigt. Nu för tiden sitter jag och gör andningsövningar just då planet lyfter. Vet inte ens om jag gör dem rätt men jag har åtminstone något att fokusera på. När ljusskylten för säkerhetsbältena väl är släkt kan jag börja andas igen och det är inga som helst problem…

…såvida det inte blir turbulens. Eller något låter konstigt (det ska låta konstigt ibland, jag vet). Jag sitter mest och andas och tänker att jag inte ska få panik om vi störtar, jag kan ändå inte göra något och jag dör troligen snabbt. Sen tänker jag på alla människor jag inte hann säga hejdå åt och åt att det är surt att jag inte hann bli en av världens bästa hinderlöpare innan jag dog. Sen tänker jag att nu får jag för fasiken ta och skärpa mig och börjar andas igen. 

Landningen var inga problem förr. Sen läste jag statistik över om vilken tid under flygningen som de flesta olyckorna sker (nej, jag borde inte läsa sånt men det stod under rubriken ”Tips för flygrädda”) så nu sitter jag på helspänn även där. Älskar ögonblicket då hjulen slår i marken och jag har överlevt en resa till. 

Jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i ett afrikanskt flygplan. För i Afrika är det 15% större risk att vara med om en dödsolycka än i Europa. Eller något sånt. Det gäller visserligen främst inrikesflyg men ändå. I början av juni ska jag flyga till Marocko. Med Royal Air Maroc. Det verkar vara ett bra flygbolag men det är fortfarande afrikanskt, vilket skrämmer skiten ur mig och jag vet inte hur jag ska orka med den resan mentalt, och sedan ännu prestera på löparbana. 

Och nästa sommar ska jag flyga till Kina i ett gigantiskt plan och året därpå till Rio. Och så funderar jag på träningsläger i USA. 

De här flygresorna hindrar inte min vardag eller mitt sätt att resa på något sätt. Men allting blir så mycket tyngre då jag sitter och spänner mig och är rädd. Det känns väldigt onödigt och jag vill verkligen göra något åt saken. Och jag vill göra det nu. På måndag är jag tillbaka i Stockholm igen (såvida mitt plan inte kraschar) och då vill jag ta itu med detta direkt. 

Jag har förstått att det inte är så svårt att bota flygrädsla och jag har googlat fram tiotals olika alternativ, men inte hittat något som känns övertygande ännu. Jag vet även att flyg är ett av de mest säkra sätten att resa på men det hjälper inte speciellt mycket. Det är främst känslan av att inte ha kontroll som är problemet.

Så nu undrar jag om någon av er där ute/eller någon av er bekanta har haft samma problem som mig och har lyckats bli av med rädslan? Och hur har ni i så fall gått till väga? 

Nätet har som sagt gott om tips att erbjuda men jag vill gärna höra om egna erfarenheter och vad allmänheten rekommenderar! 

Tack på förhand och jag ber om ursäkt över att jag ska envisas med att förklara allt så himla detaljerat. 

Ha en fin helg!

Sandra

---