Inför vad som komma skall
Jag blir så arg på mig själv.
Säsongen närmar sig med stormsteg och som jag har längtat. Jag har varit otroligt taggad och längtat och längtat… inför nästa års säsong. Säsong 2015. Inför den här säsongen har jag lagt alltför mycket tid på att känna ångest. Och det faktum att jag har tillåtit mig själv att känna så gör mig lite förbannad på mig själv.
Det är inte det att jag är i dålig form på något vis. Tvärtom, jag har gjort bättre pass än någonsin den senaste tiden. Jag älskar att tävla, det är ju därför jag har slitit hela vintern med en massa alternativ träning. Det är inte heller mitt knä som är problemet. Det mår hur bra som helst. Dessutom har jag tränat hinder sedan februari så jag borde inte behöva vara orolig. Men det är den där vattengraven. Den där jävla, älskade vattengraven.
Jag har slitit på med vattengravsträningen i flera månader. Jag gör framsteg och då jag väl får till det, då kommer det inte bara att vara bra, det kommer att vara perfekt! Men det kommer knappast att ske i sommar. Höstens och vinterns planerade ben- och hoppstyrka blev utebliven p.g.a. knäproblemen, så benen har inte fått den styrketräning de har behövt. Och jag litar inte på att benen håller för att ta emot mig på bara ett ben.
Landar man jämfota är man en värdelös hinderlöpare. Så råder tydligen den allmänna uppfattningen. Det gäller dock inte afrikanerna, för de är ju… afrikaner!? Faktum är dock att man inte nödvändigtvis behöver tappa så mycket tid med jämfotalandning heller (härregud, jag har ju hållit på med den i tio år, jag börjar kunna den), men det är givetvis bättre att landa med ett ben (såvida man gör det rätt). Liksom med allt annat i världen så har även jämfotalandningen sina fördelar, även om nackdelarna må vara flera, och de fördelarna kommer jag att fortsätta utnyttja till max (fram tills jag klarar av att landa med ett ben förstås). Försök komma på dem om ni kan! Dessutom går det uppenbarligen att springa under 9.10 med jämfotalandning (och dålig torrhinderteknik). Som sagt, se på afrikanerna!
Varför sjutton landar jag jämfota då? Jag började springa hinder 2003. Då var jag fjorton år. Hinderlöpning för damer fanns knappt då (det var först år 2005(!) som damerna fick börja springa hinder på mästerskap!). Det fanns inga direkta hindertränare i mina trakter och ingen som kunde hjälpa mig på rätt sätt. Jag fick veta ungefär hur det skulle se ut, men inte hur jag skulle göra för att få det att se ut så. Det fanns inte människor med tillräcklig kunskap som kunde hjälpa mig. Så jag körde min hinderträning själv. Då jag var fjorton år tränade jag bara kring tre gånger i veckan och var med andra ord inte jättetränad. Jag hade aldrig klarat av att landa med ett ben i vattengraven. Så jag landade jämfota. Det var det sättet jag lärde mig.
Ett par år senare tröttnade jag på att aldrig få till en bra vattengrav (bra resultat hade jag ändå gjort med flera finska juniorrekord och mitt första FM-guld för seniorer, men jag visste ju att det kunde bli bättre). Så jag slutade stiga på vattenhindret och började klippa det istället. Då blev landningen bra… några lopp. Sen var jag tillbaka i mitt invanda mönster. De senaste 10 åren har jag landat jämfota i vattengraven över 1000 gånger. Och det är lite av ett problem. Jag vet exakt hur jag ska göra, men att få kroppen att ändra på ett så invant mönster är riktigt svårt.
I höstas hade jag ett möte med Oscar Gidewall och jag kände genast att han förstod mina tankar och mitt problem och att jag äntligen hittat någon som faktiskt kommer att kunna hjälpa mig. Framför allt någon som vill hjälpa mig. Bättre sent än aldrig! Så direkt knät höll för löpning och hopp i februari började vi träna. Jag har lärt mig väldigt mycket sen dess och jag har insett att det kommer att bli riktigt jäkla bra, bara jag för en gångs skull har tålamod. Jag har förlängt mina karriärsplaner med fyra år och är nu inne på att vara aktiv fram till 2021. Jag känner mindre stress och framför allt känner jag att säsong 2014 inte kommer att vara min viktigaste säsong i karriären. Och det är skönt. Det betyder dock inte att jag struntar i den kommande säsongen. Mina mål är skyhöga. Men det är inte på liv och död.
Men nu då jag har allt på klart, jag vet vad jag vill och jag vet hur säsongen kommer att se ut, varför har jag då känt ångest? Varför är jag så rädd för vattengraven när jag har gjort likadant i tio år? Jo, därför att folk säger att jag är dålig. För att folk har sagt åt mig att jag är dålig så många gånger att jag till slut började tro på det. För att jag har fått ångest och skämts mitt i pågående lopp. Och då har det inte varit kul att tävla. Jag är perfektionist och vill att allt ska vara 100% korrekt och bra. Jag är väldigt obekväm med att göra saker jag inte är bra på, speciellt inför folk.
”Läs för guds skull inte tidningskommentarerna”, säger folk. Rätt. Jag läste alltid förr, tyckte att det var bra tändvätska. Skrattade åt de som var arga på mig för att jag pratade svenska, för att jag svor i en intervju, för att jag trippade före varje hinder (det loppet analyserade jag i efterhand, av 35 hinder fick jag korta av steget inför 6, vilket är helt mänskligt. Men enligt kommentaren var 6 tydligen alla), för att jag var för dålig bara helt allmänt osv. Men vattengravskommentarerna blev för mycket. Så jag slutade läsa.
”Sandra, jag vill bara ge dig ett tips, det går snabbare om du inte landar jämfota…”
”Men hur jävla svårt kan det vara, tränar man det en gång så kan man ju det!”
”Varför kan alla andra men inte hon???”
”Hahaha, finskans vattengravsteknik är lite speciell”
”Om hon slutade att blunda och plumsa i på det djupaste stället går det kanske bättre”
”Det ser för bedrövligt ut”
”Du har inte funderat på att börja springa slätt?”
Jag sitter och skäms medan jag skriver. Det känns som att jag förnedrar mig själv bara av att citera orden (och gud nej, jag har inte googlat dem, tro mig, såna där ord fastnar i hjärnan väldigt länge då man en gång har sett dem). Och det där är inte ens tidningskommentarer, såna läser jag inte längre. Det där är professionella sportjournalisters kolumner, det där är svenska tv-kommentatorers ord, det där är citat från speakers, det där är mail som jag får, det där är meningar som folk taggar mig i på twitter. Jag kommer inte undan det. Jag får höra det hela tiden, överallt. Till och med av nära bekanta. Och det är inte så konstigt. Det är ju inte vackert. Man ”ska” inte landa jämfota. Och vissa vill faktiskt bara hjälpa. Men allt det här har lett till att då jag får frågan efter ett lopp om hur det har gått så svarar jag alltid ”vattengraven gick ju som vanligt skit men…”
Jag är trött på att bry mig om andras åsikter i det här fallet. Jag är trött på att tro att jag är en värdelös hinderlöpare. Det spelar ingen roll om jag så doppar mig i vattengraven. Det är tiden från start till mål som räknas, och sen får folk ge sina skönhetspoäng hur mycket de vill. Men jag rekommenderar folk att tänka efter. Inte bara då det handlar om mig, utan varenda idrottare. Det är fritt fram att ha åsikter men tänk efter innan ni skriver ner dem så att alla kan se. En tävlingsidrottare gör alltid sitt bästa och tro mig, går det inte bra så är nog han/hon tillräckligt besviken på sig själv utan taskiga kommentarer från alla håll.
Till er alla där ute (som inte råkar vara min mamma eller Guy eller Oscar eller Tom), ni behöver inte kommentera min vattengravsteknik. Jag vet! Jag vet väldigt mycket mera än ni vet om min egen teknik! Och jag lovar er, den kommer att bli bra!
Min tanke med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig för att jag har tränat fel från början. Jag har det faktiskt rätt bra som har kommit så här långt med en sån här teknik. Tänk hur jäkla bra det kan bli när jag får till det! Jag vill bara ge folk lite perspektiv på min situation.
De senaste åren har jag kommit på mig med att skaka besviket på huvudet efter var och varannan vattengrav, mitt under tävlingar. Inte för min egen skull, utan för att visa åt de som ser loppet att ”ja, jag vet att det gick skit”. I sommar ska jag le brett varenda gång jag landar fel. I sommar kommer det att bli kul att tävla.
Den bästa hinderlöparen är inte den som springer vackrast, den bästa hinderlöpare är den som kommer först i mål!
Sandra
