Nickes supergröt

Idag har jag  varit på ett hälsoevent som handlar om hälsa och inte friskvård och prestationer.

Speciellt Åsa Axelsdotter Hök satte huvudet på spiken med att illustrera en pyramid där ledarskap, medarbetarskap och värdegrund är den stora basen i att ha hälsosamma hållbara medarbetare. Friskvård är ”fluffet” på toppen.

Friskvård nappar de på som är motiverade att ta hand om sin hälsa. De är inte de som är specifik målgrupp om man vill se till konkreta förbättringar i företagets hälsa.

Det är så ofta jag får frågan om jag ska försöka ”få igång” kollegorna. Att alla ska springa Lidingöloppet. Och jo, det vore väl kul. Men det viktigaste är arbetet med worklife balance. Att jobba med ett hälsosamt ledarskap och medarbetarskap.

Medarbetare som är motiverade, vet vad de ska göra, hur det ska göras eller hur de ska ta reda på hur det ska göras, som känner sig respekterade och sedda- de har bäst möjlighet att uppnå hälsa på jobbet.

De som förstår företagets värdegrund och ser att den stämmer med den faktiska kulturen, de kommer att stötta den och stärka den. Om kulturen är hälsosam, om man känner gemenskap och förtroende då är det inget konstigt om det vips var ett promenadmöte i hälsans tecken. Men om det bara dyker upp som ett sidoprojekt under en vecka – ja då blir det aldrig en del av det strategiska och är det något som sker mer och mer, för det behövs, så är det att göra hälsan till en strategisk fråga.

Det är fortfarande mest HR-personal på dessa event men jag tror att i framtiden kommer hållbara medarbetare att kräva en strategisk plats i verksamheten på alla nivåer i alla organisationer. Det är en konkurrensfaktor likväl som en framgångsfaktor.

Det är väldigt utmanande att jobba med de här frågorna i den roll jag har, ute i organisationen- men det är så enormt spännande och inspirerande.

 Du kan läsa om programmet idag här. Nu byter jag arena och nördar ned mig i kostens förtrollade värld för Martin Brunnberg och Cecilia Duberg på PNC!

---

---

 

Jag gillar mantran. När ord inte räcker till eller man inte kan få fram dem. Eller när man vill säga så mycket men det inte går.

Ubuntu har många översättningar och tolkningar men för mig betyder det att känna tillhörighet i världen.  Nelson Mandela beskrev det som the belief in a universal bond of sharing that connects all humanity.

Mitt ubuntu är att jag är en del av något större. Och för att vara det ska jag göra det jag kan för att göra det runtomkring mig bättre.

Ubuntu är att se till att göra något varje dag som ger goda ringar på vattnet. Att välja det som lämnar en god känsla kvar. Som inspirerar till att göra något bra.

Inte att backa från att våga framföra kritik eller säga ifrån men försöka ge mer än man tar.

Tänker man att man är en del av alla andra. Att man är för att andra är så kanske man kan välja att agera annorlunda. Lite varmare.

Om i alla interaktioner den här veckan, från att jag betalar på affären till att jag kliver på bussen väljer att se det som en kedja av möten som till slut kommer tillbaka till mig, snarare än isolerade händelser som inte har något med mig själv att göra, så tror jag det blir många fina ringar på vattnet.

Att se sin tillhörighet i en universiell länk och agera därefter. Att kunna falla men inte falla ensam. Någonsin. Resten av kedjan bär. När du kan, när du orkar, stärk den kedjan.

 

---

Det här har varit en av livets tuffaste veckor. Men jag är så noga när jag berättar för vänner vad som hänt, att lyfta fram det fina också. Det har funnits väldigt fina stunder i det fruktansvärda som skett. Jag har fått vara med om två av de finaste händelserna i livet, om än med en oändligt sorglig inramning.

Emotionellt är vi nog alla rätt slutkörda. Och när livets alla starkaste känslor åker bergodalbana tillsammans på en gång så behöver man en ventil. En struktur som håller. Något som alltid finns där.

Ibland när något sker som får en att reflektera över om det man gör i livet är meningsfullt så åker saker ut. Jobbet kanske. Eller bara övertiden. Jag är så glad att jag har massa meningsfullhet att landa i men kanske mest att veta om alla de människor som finns där, alltid, när det händer. För livet händer.

Och så löpningen. Eller joggingen som det nog får benämnas nu. Men att byta om till löparkläder och sticka ut. Utan plan och struktur.

Bara springa. Tills det lättar. Rinner av.

Går lite lättare att andas. Ser lite ljusare ut.

Känns hanterbart att ta itu med dagen. Känna kraften i kroppen.

Känna rörelseglädjen- som inget kan förta.

Låta sömnen komma lite lättare på kvällen.

Låta duschen kännas lite skönare.

Kinderna mindre glåmiga.

Bara låta benen rulla på och andningen styra takten.

Den här veckan har det blivit fyra löprundor och lite ryggstyrka. Idag runt 11 kilometer med kanske den lättaste känslan de senaste sju dagarna. 9 timmars sömn gjorde nog sitt. Jag hade kunnat fortsätta hela dagen kändes det som. Kroppen är så stark. Sinnet var mörkt men ändå klart och jag kunde njuta av solen och den lätta känslan i kroppen.

Det är en enormt tuff resa framöver. Som anhörig vill jag orka extra mycket.

Löpningen är som högoktanig dunderhonung. Den ska fortsätta att alltid få en väldigt högt prioriterad plats i min vardag.

Sömn, näring och en tur i löparskorna. 

Så tar vi oss an livet sen.

bild: meetville.com

---

Jag samlade ihop mig själv igår och tog mig till KTH-Hallen där Träningsevent anordnade Blogger Boot Camp.

Pengarna jag förhandlade till mig för att föreläsa går i varje krona till vår insamling till Panzisjukhuset och det ger förstås lite extra motivation att samla ihop sig!

Blogger Boot Camp är en svettig heldagsfest med runt 200 deltagare med ett utbud som passar alla smaker. Förutom föreläsningar kunde man träna Crossfit, KettleWorx, löpteknik med Malin Ewerlöv-Krepp, HIT med Casall och dansa AfHo med Åsa Fornander.

Därtill fick man en gedigen goodiebag med massa gottis i. Mums med Dumle efter lunchen. Och om man lämnade en banan till en låda fick man en sån där hemsk proteindryck som jag inte vill göra reklam för. Jag ville lämna drycken och få en banan. Är man apa så är man.

Jag hade tänkt vara med på lite allt möjligt men ville mest träffa mina vänner som var där.

Och prata ultra! Jag tror jag är lite mer peppad än vanligt nu när jag inte kan springa långt.

Jag pratade om resan 0-100 miles, om den väldigt otypiska träningen, om mina tre TEC-lopp från 50 km till 161 km, om utrustning, om kost och det viktigaste- det mentala!

Det var runt 30 personer där det roligaste var att det bara var 2 som sprungit ett ultralopp tidigare men flera efteråt var sugna!

Hade jag haft mer tid att förbereda hade jag nog strukturerat upp föreläsningen mer med fokus på träningsupplägg, kostupplägg och vad de olika delarna i träninngen och hur man kan tänka när tiden inte räcker till- men nu blev det mer övergripande.

I april blir det en föreläsning i Göteborg och den kommer att få hela 90 minuter för att verkligen ge tid åt de bitarna. Jag funderar på att göra den i Stockholm också men det får bli en senare fundering!

Den här bilden har jag iallafalll med i min föreläsning i kostdelen.  Och den ser jag fram emot att prata mer om nästa gång.

Tack alla som kom igår och tack Träningsevent för en välarrangerad dag!

---