60 km krig med ett leende
När jag vaknade så gjorde det ont lite varstans i kroppen. Även om jag inte tog i tungt på marklyften igår så är det en övning jag inte gjort på ett tag och korsryggen kändes rejält. Överkroppen ska vi inte prata om. Jo lite:
AJ!
Kom iväg vid halv nio och vet att de första två milen är bara att ta sig igenom. Det var slirigt, blåste lite och även om benen var ok så var det en jobbig känsla.
Då har man två val. Antingen ger man upp.
Eller så krigar man.
Eftersom det var tredje gången gillt att få till detta pass så fanns inget val. Ut med arm’en!
Min arme är en av glädje. Humor. Och glödande raketer som brinner långsamt och tryggt. En av lycka över att få ha en hel dag för mig själv, mina löparskor och naturen.
Men oj vad jag fick slita. Mellan 35-41 lossnade det och jag var in the zone med relativt hög fart, bra känsla och rappt steg.
Men så började det blåsa mer. Modden sög kraft ur benen och mellan 45-55 km var jag helt vansinnig. Eller hade varit om jag orkat. Nu pep jag liksom bara ynkligt för mig själv. Tänkte att jag får börja med korta lopp- maraton och sånt. Det här går inte.
Visste att N skulle plocka upp mig i närheten så sprang fram och tillbaka i Bålsta. Det kan ni testa om ni vill bli sinnessjuka…
Folk måste undrat.
Jag var så förbaskat trött!
Men det sitter bara i huvudet för så fort jag visste att det var risk för att inte hinna 60 km innan N kom så fick jag upp farten sista fem. Sprang i en backe två gånger och runt runt på macken där jag skulle hämtas.
Precis 60 hann jag.
Vilket krig! Men alltid, alltid utfört med ett leende i mungipan.
För jag älskar’t!






