En helg i underställ

När jag vaknade så gjorde det ont lite varstans i kroppen. Även om jag inte tog i tungt på marklyften igår så är det en övning jag inte gjort på ett tag och korsryggen kändes rejält. Överkroppen ska vi inte prata om. Jo lite:
AJ!
Kom iväg vid halv nio och vet att de första två milen är bara att ta sig igenom. Det var slirigt, blåste lite och även om benen var ok så var det en jobbig känsla.
Då har man två val. Antingen ger man upp.
Eller så krigar man.
Eftersom det var tredje gången gillt att få till detta pass så fanns inget val. Ut med arm’en!
Min arme är en av glädje. Humor. Och glödande raketer som brinner långsamt och tryggt. En av lycka över att få ha en hel dag för mig själv, mina löparskor och naturen.
Men oj vad jag fick slita. Mellan 35-41 lossnade det och jag var in the zone med relativt hög fart, bra känsla och rappt steg.
Men så började det blåsa mer. Modden sög kraft ur benen och mellan 45-55 km var jag helt vansinnig. Eller hade varit om jag orkat. Nu pep jag liksom bara ynkligt för mig själv. Tänkte att jag får börja med korta lopp- maraton och sånt. Det här går inte.
Visste att N skulle plocka upp mig i närheten så sprang fram och tillbaka i Bålsta. Det kan ni testa om ni vill bli sinnessjuka…
Folk måste undrat.
Jag var så förbaskat trött!
Men det sitter bara i huvudet för så fort jag visste att det var risk för att inte hinna 60 km innan N kom så fick jag upp farten sista fem. Sprang i en backe två gånger och runt runt på macken där jag skulle hämtas.
Precis 60 hann jag.
Vilket krig! Men alltid, alltid utfört med ett leende i mungipan.
För jag älskar’t!

---

När vi började jobba med Tjejmaran så var fokuset på loppet. På det här med att vi är less på tjejlopp. På insamlingen.

Det vi inte förstod var att vi samtidigt skapade magi på ett annat plan. Skapade en plattform för människor att, första året kvinnor, spränga gränser på. Växa. Få bättre självkänsla, Med bättre kondis som bieffekt.

Det handlade inte om det. Magin var att Tjejmarathon genererade en massa nya ultralöpare. Lina och Erika sprang så fel så de klippte 65 km på ett bräde. På sin första ultra.

¨Många hade bara sprungit milen innan. Kanske en halvmara. Men nu tog de sig an 53 kilometer. Och som jag tror Nina sa. ” ja kan man springa 53 kilometer över stock och sten- då fixar man en del annat också”. Ja, lite så. Mycket så.

Nu är startlistan 78 personer. Främst tjejer- ja! Många av dessa debuterar likt förra året på längre distanser. Har lite hicka över vad de tagit sig an. Tycker det är lite läskigt. Behöver pepp och stöd.

Och kommer få det! Av de andra löparna, av oss. Längs vägen fram till loppet och under loppet av vårt fantastiska team vi kommer ha i år igen.

Det här är magi! Det här är något av det jag kommer vara mest stolt över när jag ser tillbaks på mitt liv. Det här är något av det mest fantastiska jag får vara med om och det är tack vare alla som engagerar sig i Tjejmarathon och förstår dess hjärtemening.

Sitter du nu och känner att du blir lite sugen? Kom igen! Det finns platser kvar och att få ha några av mina fina läsare med på resan vore en stor ära.

Läs mer här

När du läser detta är jag ute på min 60 kilometers runda. Jag kan. Du kan. Om du vill. Robin Sharmas ord bär jag ofta med mig:

---

Jag ska bli starkare. Jag är stark. Jag är i balans och jag är skadefri förutom två fruktansvärt stela axlar och ett par olika fötter.
Men jag vill bli bättre på styrka och jag har en otroligt duktig coach och Workout Åre-kompanjon som jag kan träna med på ett av Sthlms bästa gym, UCSP
.Magnus gör allting enkelt och svinjobbigt. Jag behöver honom till att vara obönhörligt hård med teknik och med utmaning. Träna styrka kan jag själv. Här är det fokus på perfektion.
Jag ska bli grym på chins. Lyfta tunga marklyft ( start på 3 x 5 på 60 kg idag- helt klart inte mer!). Göra perfekta frivändningar. Och massa annat med perfekt teknik.
Det är jättekul. Det är jättejobbigt. Det är jättebra.
Jag har också varit hos Heidi på Access Rehab . Nålar i axlar och si-led och all systems go. Heidi är positiv, ärlig och rak!
All set ready to rock inför mitt långpass imorgon. Visst, jag är mänsklig och skallen försöker hitta ursäkter till att de inte ska bli så långt etc men jag vet att undermedvetet så preppar jag mig själv och fullt medveten är jag om min kapacitet. Min potential och att hinder är just de där små sakerna jag ser när jag tar fokus från målet.

---

Det absolut mest fantastiska med att hålla på med ultra är två saker

1) All den egentid i natur som det möjliggör

2) Alla fantastiska människor som inte ens vet vad ”tänka innanför boxen” är. Som tagit bort ”inte” från kan och vågar. Det är otroligt befriande att kunna prata om träningspass på 5-6 timmar. Träning för 16 mil. Springa lugna långpass på 4-5 mil med gofika i mitten.

Det finns också en hel arme av människor att inspireras av. En av dem är Kristina Paltén som liksom ”utan pardon” och utan att överdramatisera har bestämt sig för att försöka slå världsrekord för damer på löpband.

12 timmar ska hon springa.

Hon gör det nu. På Actic i Kista och har just avverkat första milen.

Du kan följa Kristina här– live! Du ser henne springa. Du hinner gå till jobbet, äta lunch, komma hem och hon springer än.

Visst är det häftigt. Undra vad du kan göra om du vill?

---

Varje vecka kommer det hit ett gäng fantastiska löpcoacher från Running Sweden till oss.

I ur och skur. i minus 15 och snålblåst som i sol och värme.

De tar hand om styrketränare, stavgångare, joggare, löpare och intervallare och med hjälp av ”mina” hjälptränare får alla grupper ett riktigt härligt träningspass. En gång var styrketräningsgruppen inomhus i vår stora reception då det var väldigt kallt men annars är vi ute.

Nu har vi snart tränat ihop i två år och visst har nyhetens behag lagt sig men fortfarande är det under vintern en stadig grupp som tränar ihop. Under devisen ”träna tillsammans” så kan alla medarbetare varje vecka träna gratis direkt i anslutning till arbetstid och eftersom man både kan stavgå och träna prehabstyrka så passar det alla!

Jag hinner sällan dit. Men idag ska jag banne mig. Och träna intervaller ska jag också!

Jobbet är just nu väldigt mycket. Inspirera. Informera. Lyssna. Förhandla. Motivera. Förklara. Beställa. Förtydliga. Planera. Formulera. Skriva. Mycket möten. Mycket frågor och väldigt många förväntningar. I de flesta fall väldigt bra energi men självklart surpåsar att ta i också.

Jag är rätt trött i skallen av allt nytt. Känns som inskolning på ett helt nytt sätt att jobba. Jag är min egen avdelning och hur mycket jag än älskar frihet så måste jag också sätta mina egna begränsningar och känner man mig vet man att jag har väldigt svårt att säga att ”nu räcker det Annie”. Men jag håller hårt i min lediga tid. Tre dagar i veckan ledigt- fullt ös resten.

Löpningen är som en en stor kokong av lugn. Enkelt. En fot framför den andra. Andas. Slappna av. Låta hjärtat jobba. På’t igen imorgon med nyladdad energi.

Jag är inget träningsfreak. Jag är ett friskluftsfreak. Endorfinjunkie och egentligen en eremitlöpare men idag ska jag vara social med fina gänget!

Ha en fin kväll!

Bild lånad från Runners World- ett gäng starka PwC’are

---