Veckans träning- det funkar!

Det här var alltså min första skidtävling. Och förmodligen min sista. Inte därför att jag var trött när jag gick i mål. Det var jag inte- hann inte bli! Min plan var att åka skiten ur mig. Jag vet att jag är stark och 30 km är ju ingenting rent distansmässigt för mig. Dock har jag aldrig åkt skidor snabbare än jag springer så det ger ju en viss indikation om hur fort det går. Som längst har jag åkt 40 km en gång för två år sen men annars är det 20km jag åkt en gång i år bara visste inte riktigt hur det skulle bli efter två mil.

Men inget blev som jag tänkt. Förstod att det skulle vara lite trångt men inte så trångt. Inte heller att folk skulle kliva in rätt framför och faktisk landa på mina skidor trots att jag höll rätt hög fart. Att det skulle vara så mycket agg- vad sjutton vi är väl här för att ha roligt? Eller vad har jag missat? Hann fundera en del och sant- jag har undvikit stora lopp så gott det går och på ultra är det ju bara kärlek rakt igenom så det kanske är såhär?

Fler och fler åker motionslopp och det är fantastiskt. Men det blir fler att trängas med och fler som inte riktigt har förståndet att inse att vi gör, eller borde göra detta för att det är roligt. För njutning. Och för fysisk utmaning. Inte för att jag ska ta mig fram kosta vad det kosta vill. Om man har så bråttom så är det nog bäst att mäta upp 10 kilometer någonstans ensam och mata på tills man är klar med sin distans och så kan man sätta check på det.

Den andra problematiken uppstår när folk inte förstått det här med höger och vänster. Jag undrade idag flera gånger om flera stycken inte åkt på E18 tex? När man kör om, gör man det till vänster och när man är klar faller man in till höger om man har utrymme. På så sätt kan man åka om smidigt och farten regleras i de olika spåren. Inte riktigt fullt fungerande här. Gärna någon farbror som ligger dövörad i vänsterspåret och någon dam i mitten som blockar i lunkafart. INGET fel med lunkafart men lunkafart i fel spår leder bara till irritation.

Missförstå mig rätt nu- det var en jättekul upplevelse. Det var jättefina spår och den publik som engagerade sig och inte stirrade som fågelholkar bara efter ”sin” åkare var toppen! Men vad skönt att känna att nej- det här var inte för mig. Att köa 2-3 km för att sen få hålla igen i cirka 4 till för att sen kunna staka på i den fart jag vill för att sen i varenda utförslöpa behöva bromsa upp den finfina glidvallan med att ploga- det blir ju inte så givande rent prestationsmässigt. Att få en stav nästan upp i näsan för att någons fartposition ser ut som ett V bakifrån- ja jag åkte med hjärtat i halsgropen. Och det kanske ska vara såhär? Men då vet jag- då är det inte för mig tack och hej! Skidor är när jag skidar fram och hinner njuta av naturen och känner hela kroppen jobba i harmoni. Som när jag och N åkte igår- magiskt!

Jag är jättenöjd med mina 2:50 eller vad det blev. Jag tror jag hade åkt på 2:35-2:40 om jag stått längre fram men nu gjorde jag inte det och tiden spelar ingen roll- det skulle ju vara roligt!

Efteråt kastade vi oss hem och duschade för att heja på det i gänget som åkte 60 km. Bland annat Ns brorsa som ska få avge sin rapport här på bloggen.

Jag tror att alla motionslopp har en utmaning i ”kundnöjdhet” med det stigande deltagarantalet. Vi har betalat flera hundra för det här. Vi blir fler. Man behöver se över startgrupper och spårbredd och över huvudtaget all logistik.

Engelbrektsloppet andades värme och lokalt engagemang och det var det allra bästa med idag! Samt att N sopade in strax bakom mig på sina första 30 km någonsin och inte heller var trött! DET är starkt!

Men bäst idag var vår fina kvällspromenad. Rätt ut i mörkret med pannlampa. Bland pulssnö och vita granar. I lugn och ro.

---

30 km på skidor är ingen fara men med trängsel och branta backar och utan direkt träning är det inte bara en promenad i parken.
Därtill har jag fått en muskelbristning i vänster armen, i brachialis som böjer underarmen. Bara lätt men har svårt att sträcka ut armen fullt.
Jag har åkt längd sen jag var liten, men bara då och då sen jag flyttade från Jämtland. Det här med smala vallningsskidor har jag ingen koll på. Teknik vet jag inget om egentligen. Jag ger gärna tips om jag kan men har aldrig själv fått ett endaste tekniktrix. Mamma och pappa satte mig på skidor och så åkte man helt enkelt.
Igår tog jag ett glas bubbel och sen var det något oklart hur många lager jag lagt på varje skida…
Kan bli att jag åker i spagat…
Det ska bli jättekul. Jag ska åka så fort det går utan att köra på folk utför.
Jag ska ha roligt- som vanligt!

---

Vi är på Ns landställe utanför Norberg. Jag mår oförskämt bra. 6 mil känns bara av som att jag tränade igår. Inte öm. Däremot träningsvärken från chinsen… Den är inte nådig!
Det är en fantastisk känsla att ha prickat träningsupplägget så bra. Att hålla och kunna öka. Jag är trots allt ny på ultra även om jag kan mycket om träning och kroppen så är det lite trial and error att träna för ett 16mils lopp.
Idag hejar vi på Ns mamma och väninna som åker Kristinaloppet. Det är 30 km och vi stolpade 3 km rätt genom skogen för att nå spåret och åkte sista 12 kilometrarna av banan.
Riktigt segt med nysnö men väldig fina spår.

Kör anoraksstyle
Imorgon är det dags för Engelbrektshalvan. Med ca 5 mil skidor i kroppen på 2 vintrar kan jag väl inte säga att jag är förberedd men det ska bli riktigt roligt!

---

När jag vaknade så gjorde det ont lite varstans i kroppen. Även om jag inte tog i tungt på marklyften igår så är det en övning jag inte gjort på ett tag och korsryggen kändes rejält. Överkroppen ska vi inte prata om. Jo lite:
AJ!
Kom iväg vid halv nio och vet att de första två milen är bara att ta sig igenom. Det var slirigt, blåste lite och även om benen var ok så var det en jobbig känsla.
Då har man två val. Antingen ger man upp.
Eller så krigar man.
Eftersom det var tredje gången gillt att få till detta pass så fanns inget val. Ut med arm’en!
Min arme är en av glädje. Humor. Och glödande raketer som brinner långsamt och tryggt. En av lycka över att få ha en hel dag för mig själv, mina löparskor och naturen.
Men oj vad jag fick slita. Mellan 35-41 lossnade det och jag var in the zone med relativt hög fart, bra känsla och rappt steg.
Men så började det blåsa mer. Modden sög kraft ur benen och mellan 45-55 km var jag helt vansinnig. Eller hade varit om jag orkat. Nu pep jag liksom bara ynkligt för mig själv. Tänkte att jag får börja med korta lopp- maraton och sånt. Det här går inte.
Visste att N skulle plocka upp mig i närheten så sprang fram och tillbaka i Bålsta. Det kan ni testa om ni vill bli sinnessjuka…
Folk måste undrat.
Jag var så förbaskat trött!
Men det sitter bara i huvudet för så fort jag visste att det var risk för att inte hinna 60 km innan N kom så fick jag upp farten sista fem. Sprang i en backe två gånger och runt runt på macken där jag skulle hämtas.
Precis 60 hann jag.
Vilket krig! Men alltid, alltid utfört med ett leende i mungipan.
För jag älskar’t!

---

När vi började jobba med Tjejmaran så var fokuset på loppet. På det här med att vi är less på tjejlopp. På insamlingen.

Det vi inte förstod var att vi samtidigt skapade magi på ett annat plan. Skapade en plattform för människor att, första året kvinnor, spränga gränser på. Växa. Få bättre självkänsla, Med bättre kondis som bieffekt.

Det handlade inte om det. Magin var att Tjejmarathon genererade en massa nya ultralöpare. Lina och Erika sprang så fel så de klippte 65 km på ett bräde. På sin första ultra.

¨Många hade bara sprungit milen innan. Kanske en halvmara. Men nu tog de sig an 53 kilometer. Och som jag tror Nina sa. ” ja kan man springa 53 kilometer över stock och sten- då fixar man en del annat också”. Ja, lite så. Mycket så.

Nu är startlistan 78 personer. Främst tjejer- ja! Många av dessa debuterar likt förra året på längre distanser. Har lite hicka över vad de tagit sig an. Tycker det är lite läskigt. Behöver pepp och stöd.

Och kommer få det! Av de andra löparna, av oss. Längs vägen fram till loppet och under loppet av vårt fantastiska team vi kommer ha i år igen.

Det här är magi! Det här är något av det jag kommer vara mest stolt över när jag ser tillbaks på mitt liv. Det här är något av det mest fantastiska jag får vara med om och det är tack vare alla som engagerar sig i Tjejmarathon och förstår dess hjärtemening.

Sitter du nu och känner att du blir lite sugen? Kom igen! Det finns platser kvar och att få ha några av mina fina läsare med på resan vore en stor ära.

Läs mer här

När du läser detta är jag ute på min 60 kilometers runda. Jag kan. Du kan. Om du vill. Robin Sharmas ord bär jag ofta med mig:

---