Runners high #ultra
Har väldigt svårt att sätta ord på min dag. Eller rätt ord. Tror inte det går.
Men den började kl 05.30 med uppstigning. 06.30 mötte jag Annika som hade ett pass i ”6:50 fart” beställt. Vi hann avverka cirka 15 kilometer tillsammans i vacker frusen Stockholmsmorgon. Jag var ohyggligt pigg. Annika med! Med 20 km i benen fick jag frukost på hennes jobb:

Solen strålade och jag rullade vidare mot Jakobsberg. Min vänsterfot känns lite konstig men ingen direkt smärta. Kände mig bara urstark. Via Spånga, ut till Jakobsberg. Ut på Järvafältet, lugnet och tystnaden. I min bubbla. Alla jag älskar, allt jag tycker om. Följer med i tankarna. Men jag är ensam där just då.
Bara rullade på och löste mina världsproblem. Vips var klockan på 40 km. Stannade och lunchfikade länge på ett café och tittade på Islandshästar i solen.

Sen var det enormt segt att komma igång. Inte i benen men skallen var inte med. Lite frusen och tung i magen. Var vilse i Sollentuna och fick stanna och kolla hur jag skulle ta mig till Edsviken. Hamnade i ett villaområde där det bara var upp och ned.
Men sen. Vid 50 km. Så sa det bara vavavoom! Eller nåt. Herregud- det bara lossnade. Kunde öka farten och kändes som jag flög fram. Tårarna strömmade. Så tacksam. Få känna såhär. Få vara såhär stark.
Via Ulriksdal. Bergshamra. Kilometerna tickade och det kändes bara bättre och bättre. När jag låg på 55 km så upplevde jag en sån eufori som jag aldrig känt. Kroppen bara skrek av glädje! Så mäktigt.

Så… Jag plockade upp farten. Förbi universitetet. In till KTH. Svängde ned på Valhallavägen och stannade bara för att jag hade en behandling hos Access Rehab. 63 väldigt lätta, underbart glada progressiva kilometer.
Hade svårt att fatta det. Känslan. Nu några timmar senare är jag lika lyrisk. Har lite solsting. Men underbart pigg både i ben och kropp.
Euforin. Lyckan. Känslan av att kunna fortsätta i glädje i all evighet. Den lagrar jag in. Den kommer jag behöva tuffare dagar.
Nu- FREDAGSMYS!





