Ottsjö-Vålådalen tidigt en söndags morgon
Klockan ringde 05.00. Varför det? Jo för dagen var full med roligheter med barnen och jag ville hinna iväg en alldeles egen sväng!
Lite kaffe, lite blåbär, 4 BCAA. Ryggan på och joggade under en rosa morgonhimmel in mot Nordbottnen på den allt annat än underhållande grusvägen- men det är enda vägen dit!
Så lite spöklikt ut där efter gårdagens lopp- ett stort sjukvårdstält och lite snitslar bara kvar.
Vek av över ån och så börjar den där brutala stigningen som slår mig i solar plexus vareviga gång. Jag bara gick uppför- hade inte kraft till annat just då.
Solen glittrade i Ottsjön som jag fick en bättre och bättre utsikt över. Tog det verkligen lugnt och kände verkligen inte att jag hade någon kraft i benen att pumpa på uppförs.
Tänkte att jag är ensam med en mils radie minst men vips så såg jag ett tält. Jag kisade mot dem som satt utanför- och de kisade mot mig. Två tjejer som jag hälsade på och det visade sig vara coola Christine som springer från Treriksröset till Grövelsjön och hennes kompis Hanna! Jag hade just läst om Kicki i tidningen så det var ju för lustigt att vi skulle ses just där- mitt ute på fjället. Hon har cirka 5 dagar kvar och såg så pigg och fräsch ut! Oh så inspirerande!
Var ju tvungen att stanna och prata lite. Så lustigt i den varma morgonsolen- uppe på 700 möh cirka!
Sen fortsatte jag och matade uppför. Gick inte fort. Var väldigt fint. Njöt som alltid av ensamheten i naturen och hur enkelt och mäktigt allt är.
Utförslöpan kändes inte alls lika smidig som när jag sprang utför på förra årets lopp. Fötterna landade inte sådär lätt som ett rinnande vatten. Kände mig klumpig och det är den där tiden i månaden men hallå- så stor skillnad? Jag chansade och hoppade av en sten ned i gegga och sjönk och föll. Hysteriskt roligt för jag var helt lerig och fick bada hela benen och armarna sen för annars hade jag nog inte fått lift tillbaka från Vålådalen.
Tryckte iallafall på ordentligt utför för att pressa benen och landade på 25 kilometer underbar tid i fjällterräng!
Fick nästan direkt lift av två tjejer- varav den ena är Madde som jag fick massage av på Högbo OCH sprang Tjejmaran! HUR liten är världen?
Nej den är stor. Oändligt stor. Men vissa vägar korsar varandra och vi ska inte veta hur.
Nästa gång ska jag skriva hur jag tänker om utrustning på såna här pass!
Nu är det grillkalas nere vid Ottsjön med alla barnen!
