Medium rare

 

Underliga äro löpningens vägar. Har hastigt och lustigt hamnat på Hilton Hotel i Vilamoura utanför Faro i Portugal. Ett uppdrag av ovanligare slag, ska testa sportanläggningar, och spa:n. Ingen stripträning inplanerad dock, den får Claes ta hand om i Örebro.

(Antar f ö det stånkas mycket när man striptränar)

Alldeles utmärkt standard på badrummet här. Slår det egna hemma med ungefär 5 stjärnor. Trivsamt. Man borstar på något sätt tänderna med större värdighet. M m.

Men någonting har hänt med kroppen. Den gillar inte värme. Jo, den gillar värme, men den gillar inte att springa i värme. Skulle ut på vägarna, och temperaturen runt 30 C. Men kroppen bara, ”hörrudu ska det vara så här så kommer kylaren snart koka över”. Var ju annat i Nice i höstas, då man under över alla under persade … på mitten av ens levnadsbana (Dante, ni vet) … då var det 9 C i starten och man stod där och huttrade i linne men sedan var det alldeles underbart att löpa. En perfekt balans mellan yttre och inre temperatur.

Kan ändå inte säga att jag längtar hem. Inte riktigt än i alla fall. Och så har dom luftkonditionering på gymmet. Och rullband (han har väl inte riktigt alla hästarna hemma i stallet, såg soldyrkarna vid poolen ut att tänka när de såg en köra ett intervallpass därinne bakom glasrutan …, men man vinka glatt, och log, som George Formby …)

Och nu snart dags för en Balinesisk wrap. Ni undrar vad det är för något? Det gör jag också.

Ett tips är ett det inte ökar VO2 max. Men kanske rörligheten i den gamla löparkroppen. Och som det är skrivet, ledigare leder leder till ledigare löpning.

 

---

 

Har varit nästipp knappt över ytan veckan som varit. Sometimes a man has to much to do. Då blir det baisse på bloggen.

Och i går, Kristi flygare. Men blev inte mycket till kristligt flygande. För mycket isländsk aska i luften … (höhö)

I alla fall, veckan som varit, för alla som vill veta (hej mor, hej bror):

I morse, nosen definitivt under ytan. 1800 m kråål, i Eriksdalsbadet. Delade bana med en jättelik man, mer val än människa. Varje gång vi möttes fick jag lägga mig på sidan. Han forsade fram i rätt fin fart. I vatten väger tungviktare lätt. Och löparkroppar tungt. Fick veva på bra för att inte sjunka till botten.

I går, 20 km i limousintempo runt Brunnsviken. Sega ben, sög i backarna genom Stora Skuggan. Spanade in Vikkans och Dannes nya lya i Hagaparken. Aningens avis. Här har staten satt ordentlig sprätt på skattepengar. En siffra som nämndes var 40 mille. Väl motsvarande 60 heltidstjänster under ett år på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men nu ska vi  inte vara så där … tråkig. Männschan behöver flärd. Behöver drömmar. Kan en gymdirektör från Ockelbo bli Hertig av Västergötland (tror jag det var), så kan väl en redaktör på Runners i alla fall bli Kunglig Hofleverantör av … tja, blogg? Livin´da dream!

Och stiligt har det blivit. Nytt järnstaket och videokameror. Ny väg längs strandlinjen. Inte så tokig. Ser ut att klara översvämningarna på våren. Vinkade lite, stramade upp steget. Tänkte Vikkan kanske satt där och spanade genom kamerorna. Satt där och bubblade champagne. Värmandes upp inför möhippan. Impad av en löpande undersåte. Med ett, åtminstone i 100 meter, nästan kungligt steg.

I förrgår, 9 km (på ett ungefär) Kungsholmen runt, 36.50, pigga ben.

I förrförrgår, 17 km Djurgården runt, Blockhusudden, sega ben.

I förrförrförrgår, 15 km rullband, 2 km 4.50, 11 km 4.30, 2 km 4.15. Småsega ben, tuggummihjärna, tråkigt. Svettigt. Ett en dag på jobbet pass, typ.

I förrförrförrförrgår, 12 km terräng i Liljanskogen. Kul med skogslöpning, vitsippor överallt, men hallå benen, har ni aldrig sprungit i en backe förut? Inte i år ….

Vad jag håller på med? Mängdar lite, har varit en hackig vår. Försöker få in lite mil i kroppen. Ungefär som min gamla Volvo behöver köra vintern ur sig, för att bli bil igen. Startsträckan blir allt längre med åren.

Å andra sidan, får man allt mindre bråttom ….

 

---

 

Liten fasa. Äta rå fasan.

Stor fasa. Äta rå kyckling. Ingen fjäder i hatten för en civiliserad man.  Kan man inte dö av sådant? Få fågelinfluensa, eller nåt …. få pippi?

Är dock inte den som dömer. Var och en kyckling på sin fasan …

Oxfile ok (fast inte priset).  Lätt brynt, dock. Rått ser så … rått ut.

Kosackerna red med rått kött under sadeln. Mörade till det i galopp och trav. Kanske något för stenålderstriatleter? Lite extra kött i cykelbrallan. Rumpstek (tack Ann), när kroppen så kräver.

Apropå köttig prolog i etern.

Själv då, gårdagen? Tankade på MacDonalds. Hade bråttom, bråttom. Big Mac meny. En sentida variant på Flintstones brontoburgare (för dom som minns
…). Doppade frittarna i ketchup. Lite Walking On The Wild Side. Transfett-trans.

Senare på kvällen, sex ostron. Klassiskt stenålderskäk. Lite öl till det. Var vernissagekväll. Klara Kristalova, på Galleri Magnus Carlsson på Fredsgatan. Fantastiska skulpturer. Kick för själen = kick för löpningen.

I morgon, lugnt och långt. Sen massor av pasta. La dolce vita!

 

 

---

 

Onsdagslöpning. Dags för årets första intervallpass. Bara lekt lite fartlekar på rullband, sedan slutet januari. Efter knäskadan.

Men vart tog våren vägen? Isvindare längs Valhallavägen. Cruisade iväg mot Djurgårdsbrunnskanalen. Inte så mycket tid att spela med. Hinna dagis. Jobba kväll.

Tänkte 6×1000, tänkte hoppas proppskåpet håller. Tänkte, det är du som bestämmer. Här är du i allsmäktigt. Det vill säga, du bestämmer hur långsamt du vill springa. Fick du bestämma hur fort du skulle springa, skulle tusingarna ligga på typ 2.15. Så man kunde typ grilla Gebrselassie i Berlin i höst.

Inte riktigt där. Än.

Den är vacker, Djurgårdsbrunnskanalen. Böjer så där lagom fint på mitten så man inte ser slutet på tusingen. Bra böj för det mentala. Man vill inte se slutet, redan i början.

Kör på gruset, på höger sida.

Bra fart första 200. 3.45. Men visste det inte skulle gå i längden. Gammal och klok. Pendlade sedan hit och dit och bak och fram, och det var medvind och det var motvind, och benen kändes aningens alienerade. Vad är det egentligen vi håller på med?

Men huvudet gillade läget. Är ju så med intervall. Det är jobbigt. Men bara ett tag. Och det ger mycket tillbaka. Man känner sig så jä-la duktigt när man sprungit intervall. Och hänger man i blir man snabbare  … till slut.

6×1000 m, 90 sek joggvila, ett snitt runt 4. Inte så tokigt. Kändes lite som dag noll. Det är nu det börjar.

Man kanske skulle göra som Claes? Sikta mot OS 2012. Fast inte 100 m. Med ålderns rätt, får det nog bli 800 m. Lite längre, lite långsammare.

---

 

Natten till i går. Vaknade av hostattacker. Egna. Mystiskt. Hade inte känt mig sjuk när jag dunsa i säng och knoppa in. Men mycket mystiskt i tillvaron nu. Många virus som surrar runt och sabbar. Släpade mig upp ur sängen, ryggen bättre, kommer upp i stående sub 1 minut, mot köket och kylskåpet, vi har en gammal hostmedicin där, receptbelagt. Heter Cocillana nånting, glömmer alltid namnet, glömmer dock aldrig en ingrediens: opium.

Drog ett shot, var ganska mörkt, ville inte tända lampa, såg inte riktigt hur mycket jag hällde upp, men inget problem svälja i alla fall.

Somna sen snabbt, hostan putz weck, drömde underliga drömmar, vaknade upp, seg som en zoombie. Satt och blinkade på jobbet. Tänkte den där hostmedicinen måste man nog vara försiktig med.

Hem tidigt, tänkte nu springer jag skiten ur kroppen. Hosta, hostmedicin, slumrande virus, sömnsjuka, bara ut och dra på. T-shirt och långtights. BaaaWrooom på Djurgården. Befrielse. Lättnad. Luft. Stora fält av vita sippor. Våryra fågelsångare. En mil. Två mil. Och en kilometer. Fartlek mellan 4.15, 4.50, snitta 4.39. Mer sluggerben, än flytfart. Löpning på ren ilska. Sen snabbt till dagis. Och Vivo. Frukt och grönsaker. Och en påse mandelkubb.
Snålvatten. Två innan middag. Stoppas in hela i munnen. Ahhh … det finns en framtid. Och den är Vår!

---