Tällberg

I den allra härligaste sommarvärmen vill jag tipsa om en eminent Podcast  från Husky. Det är jag som blir intervjuad och ställd mot väggen av fd Ludvikabon Magnus Ormestad.

Husky har nu 12 intressanta avsnitt om idrottare och deras  vardag.  Poden har på kort tid blivit mycket populär och har en bra bredd på olika idrotter och friluftsliv. Speciellt bra är senaste avsnittet med mig så lyssna! (sådär säger jag bara för att jag måste ”vinna” som mest populära poden på sidan). 

http://huskypodcast.wordpress.com/

Lyssna i Libsyn: http://traffic.libsyn.com/husky/avsnitt_12_Emma_Graaf.mp3

Lyssna i ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/husky/id625999582?mt=2

---

Såg på twitter idag att en tjej  hade ont i lill-smulan under cykelturen. Tänkte därför dela med mig lite av mina erfarenheter som tjej och triathlet, för det är normalt att det gör ont mellan benen när man cyklar.

Om jag hade fått veta vilka smärtor, i de nedre regionerna, man skulle få uppleva innan jag gav mig in i detta vette fan om jag börjat cykla. Första turerna tänkte jag mig att det skulle gå över, att man skulle vänja sig, att huden mellan benen skulle få någon slags läderaktig yta. Icke. Inte hellre någon som pratar om bestyren. Har bara tänkt att jag är ovanligt känslig. Jag tror inte jag är ovanligt känslig men känsliga läsare ska kanske sluta läsa här.

Det har blivit bättre, det har det men inte fan får man någon pansarröv för att man cyklar mycket. Nej du. Man får lära sig leva med det onda och göra det man kan. Jag kör på en Adamo Ism road. Fungerar strålande. Gjort en Bike Fit på Cykelcity så att jag sitter korrekt och har blivit salvornas och krämernas mästare. Kör på Blue Morgans rövsalva under cykelpass, Assos rövgel efter träning och hydrokortisonkräm när misären är total. En annan bra salva är Tjärsalva från Smålandskogen. Man blir att lukta som en skogshuggare där nere men den funkar till allt.

Nu kanske ni undrar hur mitt kön ser ut egentligen? Minfält?! Lugn, det ser inte så farligt ut. Men för att hålla varbölder och skinnflådd mutta borta krävs lite arbete. När cyklingen skall ske långt, länge och flera dagar i rad är skavsårsplåster ett bra tips för att tryckavlasta.

 Sedan får man lära sig tänka bort det onda. Många pass har jag bytt ställning sjuttioelva ggr i minuten, gråtit en skvätt eller skrikit mina grövsta svordomar rakt ut. Men oftast så tänker jsg bara ”Fuck U mus, shut up”, ler mitt största leende och låter andra smärtor som tex i benen, axlar eller rygg, ta över.

Ett annat problem jag har är brösten. Många simpass och cykelpass i kyla och vind i kombination med blött tyg har gjort att jag förfryser bröstvårtorna extremt lätt. Hahaha jättekul tänker ni. Inte så kul för mig när man i duschen tittar ner och ser två blåa små russin. Detta tjejproblem (?) hjälps av med följande; BH i ull och vindtät jacka eller väst. Själv har jag lyckligtvis fått testa två BH:ar från Smartwool och nu mår bröna bra.Trots regn o blåst på söndagscyklingen håller ull värmen. Fungerar såklart även strålande i rådande väderlek. För egen del fungerar BH:n mest som något som trycker in bröstvårtorna och värmer dem. För har man inte så mycket bröst spelar det just ingen roll hur mycket stöd, byglar och trams BH:n har. Den ska bara hålla in och värma. Har en favorit sedan tidigare köpt från Lidl som tog mig igenom Järnmannen i Kalmar. Nu måste jag dock erkänna att ullbharna från Smartwool är nya favoriterna. Klart värt några hundra kr mer än LidlBH:n (som har gått sönder).

För er stackars karlar som funderar på hur ni ska ta er igenom cykelpassen utan att lida trillade jag över ett blogginlägg häromdagen som samanfattat vikten av att sitta bra på sadeln. I inlägget är penis kallad ”bananen”, bara så att ni hänger med!

Tack för mig!

UllBH:ar, salvor, krämer och plåster. Allt man behöver som tjejcyklist. Nästan.

---

Några dagar har gått sedan jag fick det tråkiga beskedet med foten. Tusen tack för alla fina och peppande kommentarer! Tack också alla nära och kära för stödsamtal där jag gnällt loss, ni har verkligen fått mig att inse att det finns hopp!

Hade en riktigt tung helg. Cykling i 15-20 m/s vind, 11 grader och duggregn kan väl få vem som helst att vilja sälja cykeln och köpa en ponny för pengarna?

Igår hade jag ett psykbryt. Allt kändes bara fruktansvärt bedrövligt. Ersätta löpning med vattenlöpning, alltså HUUURRRR ska jag stå ut? Men efter första passet insåg jag att det kanske inte är så tokigt ändå. Det är iallfall NÅGONTING! Det är ju helt vansinnigt hur mycket jag saknar löpningen bara för jag inte får. Det gör att jag har en stark längtan att komma tillbaka snabbt.

Kommer att tävla i Kalmar. Jag får se om foten håller. Jag ställer upp iallafall.

Jämtland är inte så dumt ändå. Visserligen blir det ensamträning, men landskapet är fantastiskt vackert och jag hämtar kraften i skogarna. Vattnet är för kallt (och läskigt) för att simma ute så jag har blivit stammis på Storsjöbadet där jag har tagit mig en egen bana (lyx!).

Jag ska nog härda ut det här. Som mamma sa så tävlar man ju mycket med sig själv och med sin egen skalle så lite ensamträning är nog nyttigt för mig. Är ju en riktig sällskapspapegoja som älskar att omge mig med folk. Nu får jag lära mig träna själv helt enkelt. Köra efter mitt eget. Låta foten läka.

Efter flera dagar med haltande kan jag faktiskt gå utan att det gör ont så jag tror minsann att det går åt rätt håll. YEY!

Om man vill ladda som mig inför Ironman Kalmar (eller någon anna IM) så kan man läsa den här artikeln  (OBS! Skrevs innan min fot tackade för sig).

Ett till tips är att lyssna på Podcasten Husky som gjort en intervju med mig. Den kommer ut i nästa vecka så håll koll! Tidigare har Petra Månström, Christine Hargin, Marcus Hellner mfl. intervjuats.

Här kommer lite bilder från dagens simpass och rullpass tur och retur Lit.

 

Har blivit stammis på Storsjöbadet…

…och skaffat mig en egen bana!

Cykelglädje!

I Lit hittade jag den här trevliga kompisen. Trots att jag var så entusiasisk med mina lockrop blängde hon bara på mig och betade vidare.

En återhämtningsdricka och beskådan av vackra utsikten på Frösön.

Hittade en bra bild på vad Mortons var för något på Gå och Löpkliniken, dock ingen som hade tid att hjälpa mig där. Varför ska alla ha semester nu, mitt i sommaren? Ser ut som jag behöver ilägg i skorna va?!

Carl rensade bland gamla saker och hittade dessa egenhändigt gjorda Oakleys från skidsatsningen 1995. Notera hur han egenhändigt har sågat i glasen och skrivit loggan på sidan precis som på orginalen, snyggt (notera även keyboarden i bakgrunden)!

---

Hör upp alla experter och läkare där ute! Gjorde en MR på mellan/framfoten häromdagen (tack Access Rehab för att ni är så snabba och hjälpsamma och tror på mig). Det var höger fot som jag scannade, den som jag har haft ont i sedan i början av maj. Nu var det verkligen dags att ta tag i detta då det inte blivit något bättre över tid. Veckan innan SM var jag ju också helt plötsligt svullen framme vid ring- och långtån.

MR är nu gjord och såhär blev utlåtandet:

//Sammanfattningsvis: diffust ödem i skaftet av os metatarsale 3 som kan representera stressfaktur om förenligt med klinik. Inga frakturlinjer kan utdifferentieras.

I skaftet av os metatarsale 3 ses diffusa ödemförändringar och också ett lätt omgivande periostalt ödem i mjukdelarna. Några frakturlinjer kan inte utdifferentieras och ingen felställning. Förändringen kan överensstämma med stressfraktur om förenligt med klinik. 

I övrigt är icke påvisat significanta förändringar förutom att det misstänks ett ganska litet prickformigt ödem i mediala sesamben under MTP-led 1. Det finns också en antydd mjukdelssvullnad plantart i andra MTP-interstiet som kan representera incipient Mortons neurom men knappast etablerat sådant.//

Vid första anblick såg det inte så märkvärdigt ut. Tänkte bara att det står ju faktiskt inte att jag har en etablerad stressfraktur så det här borde ju gå att springa på. 

Men ett samtal med läkaren och mycket bollande med Carls föräldrar (läkare och sjukgymnast) samt med medicinstuderande vänner och coach, har jag nu insett att vila är det enda jag kan göra. 

Deprimerad och nedslagen vaknade jag efter en dålig natts sömn med mardrömmar om min invaliditet. Jag kan inte springa! Fy fan.

Är det någon av er läsare som har liknande historier att berätta? Kommentera gärna och peppa mig! Vill helst höra solskenshistorier om hur ni kom tillbaka starkare än någonsin.

Jag hoppas nu att jag kan dra fördel av det här förbannade ödemet och pga det få tid att utvecklas mer som cyklist och simmare och dessutom få tid till att styrketräna och stretcha vilket oftast får strykas från schemat pga tidsbrist.

Semestern började igår, samma dag som jag fick beskedet. Vi har nu kommit upp till Östersund, här är det spöregn och 11 grader och jag får inte springa. Livet leker.

---

Något har hänt! Emma Graaf har förälskat sig i cykling.

Köpte min första cykel 2007 och började cykla lite lätt med Lindbergs Cykels onsdagsgrupp i Ludvika när jag var hemma över sommaren. Tyckte det var ganska kul men tränade bara en gång i veckan och tyckte att 4-6 mil var vansinnigt långt. Det bygger ingen cykeltjej. Pluggade i Lund vid den tiden och när jag åter åkte ned till Skåneland på hösten fick cykeln inte följa med. Cyklade bara vid enstaka tillfällen med Åke som cyklade mycket snabbare än mig. Motvinden i kombination med Åkes ”supercykelben” gjorde att jag bara kände mig kass. Inte så kul. Testade triathlon och cyklade dåligt. Gav inget sug att cykla mer.

Cyklade vätternrundan i mörker och spöregn 2009 (startade 23:00 på fredagen). Inte heller världens roligaste upplevelse men jag köttade på. Började sedan med triathlon ”på riktigt”, cyklade dock väldigt sparsamt men med roligt sällskap då flyttlasset gått till Uppsala. Lagom till jag byggt upp ett förråd av cykelturer (alla med vägar förbi Börje och aldrig över 8 mil) så var det dags att flytta igen-denna gång till Stockholm och återigen var det trist att cykla. Inget sällskap. Inga vettiga cykelturer och framförallt ingen cykeltalang som gjorde det kul.

3 år i storstaden har gått och jag har äntligen hittat ut ur förorten och kommit fram till de fina cykelvägarna. Efter 3 år i staden har jag fått fina cykelkompisar som står ut med mitt tjatter och att ibland behöva släpa mig på deras rulle. En fin cykel från Cykelcity, bra hjälp med träningspass från Jens, wattmätare som hjälper mig hålla koll på min prestation i jämförelse med min egen kapacitet, Le Peloton och ett och annat cykelpass i stålande solsken har plötsligt fått mig förälskad i cykelsporten! Det här är revolutionerande. Från att ha bånkat ungefär 85% av alla långpass och inte kunnat hänga med någon av grabbarna till att faktiskt kunna hänga med och hålla hela passen, utan att bli trött och sliten av det. Det är ett stort framsteg för mig. Om nu bara vädret håller i sig så jag slipper cykla i regn och kyla på semestern så kommer nog den här cykelformen ta sig.

Med lite träning ska jag nog göra min svagaste gren till min bästa. Det är ju för fasen jättekul att cykla!

Nu ska jag t.o.m. börja nörda in mig och analysera mina träningspass i Training Peaks. Något  har hänt!

Vätternrundan 2009 och jag blir intervjuad efteråt och svär givetvis över det förbannade regnet.

Från IK Fyris cykel KM 2009-2010 och fortfarande ett blåbär

Köpte en tempocykel 2010

Le Peloton som gjort cyklingen mycket trevligare

Materialet har jag, snart kan jag också börja skryta om watt hit och dit.

PS är det någon som vill cykla med mig i Östersund eller Åre v. 30-31?

 

---