Cold case

Pavel Nedved ska också springa halvmaran i Prag.

Nu vet jag vem jag ska ta rygg på. Det här kommer att bli stort!

Åh, boarding ….

---

Jag ska inte bli långrandig. dra i långbänk, idissla.

Här springer jag på lördag:

Första gången i Prag. Det ska bli spännande, även om benen inte känns särskilt spännande. Men vad gör väl det! Det är ju vägen (över broarna) som är målet!

Rapport följer.

Hej Svejk!!

---

Snart färdigäggat. Bara samla ihop skalen och återuppstå, som en ny människa. Eller nåt.

Jag gillar påsken skarpt, faktiskt en liten passion. En kravlös helg. Man behöver inte göra något om man inte vill. Man behöver inte åka någonstans, man kan vara hemma och känna att man äger staden eftersom så många har åkt bort. Man kan gå omkring på gatorna med känslan av att bo i en småstad. Ingen trängsel, en dämpad ljudnivå, inga köer någonstans.  Möjligen måste man äta lite lamm, och förvandla sig till påskharen. Den som lägger ut påskäggen.

– Erkänn att det är du som är påskharen, pappa.

– Jag erkänner ingenting, min son. Håll dig vaken, och se om du kan få fatt´an.

Hittills har det fungerat.

På långfredagen blev det förstås långpass, drygt två mil. Men i makligt tempo, för att inte vanhelga helgen. Exakt hur långsamt ett långfredagstempo måste vara för att inte betraktas som kroppsarbete, kan naturligtvis diskuteras. Än har, vad jag vet, inget kyrkomöte tagit upp frågan. Men det kan vara läge nu, med rådande löparboom.

På påskafton hamnade vi högt upp i ett tolv våningar högt hus i stockholmstrakten (man kunde se både Globen och kyrkspiran på Stora Essingen från balkongen)  med den här skylten i markplanet. Det får bli en läsarfråga för den bästa av läsekretsar. Den som först löser den bildgåtan (om någon?) får ett ex av min bok ”Ett år av magiskt löpande” i present! Kan det bli större?

På påskdagen blev det borttvagande av gamla synder, det hade blivit en del av det vatten Jesus en gång gjorde till vin, kvällen innan (om ej av samma årgång), lamm krävfa ju dessa drycker. GIH-badet visade sig vara öppet, och nästan tomt. Vi delade barnbassängen med en kinesisk familj och en indisk familj och en familj som jag tror kom från Polen. Vi lekte haj och delfin och det var ett språk som ingen i bassängen hade något problem med. Det var en skön internationell atmosfär där i det lilla blå, med vårsolen strålande genom de stora fönstren mot Lill-Jansskogen.

Sen tog jag mig att simma några meter. När jag simmat klart vinkade en äldre, fullt påklädd dam vid bassängkanten åt mig, hon ville säga mig något. Hon såg snäll ut, hade långt grått hår i hästsvans. Jag stegade fram och hon uttalade dessa vackra ord:

– Åh vad fint du simmar. Du måste ha simmat länge? Jag har en son som tränar för Vansbrosimmet, men han är inte i närheten …

Jag måste erkänna att hakan där trillade ner en bit på bröstet. Jag hade simmat i mina knälånga surfbrallor med många glada pelikaner på (en mycket kär souvenir från Monterey i det fjärran Kalifornien), det kändes som att simma med felvänd spinnaker mellan knäna, en räktrål helt enkelt, för att metaforera ohämmat, och till den hade jag en rosa dolme i ett fast grepp mellan låren (med texten Speedo på, så tänk inga felaktiga tankar här) och drog mig mödosamt fram genom vattnet med ett par paddlar för att köra slut på mig själv så snabbt som möjligt. Jag kände mig inte direkt som Lisa Nordén där jag kajkade fram, mer som en ålandsfärja på väg mot kaj.

Men med min sedvanliga ödmjukhet hämtade jag mig snabbt, tänkte att det kanske var snyggt hon menade, alltså inte fort men vackert, och jag har ju alltid satt skönhet före hastighet, och kanske var hon en gammal simmardrottning med ett klart öga för den sublima simkonsten. Jag tackade henne hjärtligt (utan att forska i detaljer)  och började genast skissa på ett lika ödmjukt som upplysande sms till min brorsa.

– Är du säker på att hon inte hade starr, undrade brorsan.

En riktig simmarcyniker, brorsan.

Annandag påsk blev det morgon-SATS. Barnen hängde på för simning i bollhavet.

Drog på femton km intervall (totalt, 5×2 km, 13, 14, 15, 15, 15 med 500 m joggvila, och 2x 500 m i 16 plus lite upp o nerjogg. Ingen hosta, inget ryggont, knäet kändes hyfsat, och det var äntligen bevisat: Påsken är en tid för mirakel!

Ett annat mirakel, av äldre modell:

Den första lättviktsdojan? Vi lite mer skeptiskt lagda kan förstås undra om han inte hade en massa Air i sulan!

Glad postpåsk på er!

---

Solen skiner, men var är watten?

Rivstart hemmavid. Planet landade 01.15, jag landade i bingen 02.50, barnen landade i bingen 06.00, hoppade på magen, ville ha presenter från Portugal.

3.10 är ju en hyfsad tid på maran, men ingen hyfsad tid som sömn betraktad. Det blev en grå och groggy f m, sen kom jag på att det var Premiärmil. Drog motsträviga barn till Tuben för färd till Stockholms Universitet och målrakan (varför ska vi dit för?), men med korv och Zingo som alternativa morötter blev allting uppenbarat.

Hängde vid målet, väntade på segrare, väntade på en bror. Kampen mellan de tre kvinnorna i toppen, Sandra, Ulrika och Lisa, lät spännande. Ingen hade toppat formen, alla hade träben, ingen tänkte egentligen tävla, loppet var bara ett träningspass! Ojoj, sånt där har man ju hört förut – stavas ”mörkning” med stort M.

Sen sprang förstås alla tre in som vindsnabba gaseller på 35 minuter och några sekunder,  vilken elegans, vilka steg, löpning som skön konstupplevelse, och Sandra först. 35 minuter, och ännu ingen brorsa i sikte.

Men så dök Magnus från Springtimeresor upp 39.15 och med några meter till mål skulle han för första gången fixa sub 40 med bred marginal Heja Magnus, hejade jag.

– Där är farbror Per, sa sonen.

– Va, sa jag, flängde med blicken, såg ett gråspräckligt skägg fara förbi. Var det verkligen möjligt? Jag ifrågasatte en smula sonens vittnesbörd, vilket fick sonen att ifrågasätta min intelligens.

– Det var visst Per, du är dum i huvet!

Mirakler har ju skett förut, men brorsan under 40? Det skulle t o m få Jesus vattenvandring att hamna i skuggan (nä där överdrev jag allt lite, en dag brorsan, I do believe! Hallelluja!!) … men om, jobbigt, jobbigt. Var det dags att börja hårdköra intervall igen?

Brorsan dök (lyckligtvis) upp några minuter senare, efter dubbelgångaren (dubbellöparen?) och ordningen återställd, och vad var det jag sa, sa jag till sonen.

– Jag vill inte prata med dig, sa sonen.

Lite snarstucken, den nya generationen.

I alla fall en rivstart på livet efter Portugal. Premiärmilarna fick det att rycka i benen, jag vill också springa lopp. Och Portugal, vilken resa! Massor av glada löpare, vässade ledare, många och långa löppass, svett och skratt och sol och strand och hav. Och snart är det vår på riktigt här hemma.

Längre rapport följer i RW no 6.

---

Det är inte mycket som är platt i Portugal. Lämna kusten, och det kommer kullar. Det kommer kullar på kullar på kullar. Och det beror inte på att portugiserna är katoliker … eller det kanske det gör … men här snackar vi alltså om backar.

Det var bergspass idag. Hrn chefredaktör Larsén, vars ben cyklat många mil innan han konverterade till den rätta läran (löpning) kom på den lysande idén att vi skulle cykla till Odeleie (Joddeleiiie i svensk folkmun), där bergspasset tar sin början. En nätt sträcka på 29 km. Det lät ju som en bra uppvärmning … och det var det också. Fantastiska små slingrande småvägar, i stort sett billösa, samtidigt väldigt mycket upp och ner. Larsén tog täten i den värsta nedförsbacken och klockade 84 km timmen. Själv var jag lite harigare, tänkte på min framtid, höll igen en smula, och klockade 75 km. Fartens tjusning var stor, förfärande stor.

Vi kom i alla fall fint fram (alla fyra i cykelgänget överlevde). Och löpningen var rena euforin, utom de 2 km uppförsbacke till högsta bergknallen, där började min entusiasm för bergslöpning (som blommat upp stort efter Emelies föreläsning kvällen innan) falna en smula.

Benen rullade genom ett galant grönt landskap med blommande azaleor (tror jag, det var i alla fall inte tulpaner) med böljande backar och en och annan bäck. I den största bäcken flöt Rune Larsson, och det gjorde han rätt i. Han behövde svalka av sig lite extra för han skulle  springa vidare med fyrtiotalet entusiastiska långlöpare till Monte Gordo, 29 km (lika långt som cykelvägen) efter bergspasset.

Vi cyklister, vi fyra, tog förstås en omväg hem, för att få lite extra distans (mycket vill ha mer). Det blev 35 km.

Så, 64 km cykel och 14 km bergslöpning. Inte konstigt man blev lite solbränd. Näsan lyser som fyren i Villa Real. Bäst man håller sig inomhus, så inga fartyg går på grund.

I övrigt, vår webbredaktör Jonas Lund hade för dagen grön tröja på sig. Nu kommer han för evigt få heta Gröna Lund. Som av löpningen blir karusäll … ohooo ….

Belöningen för dagens vedermödor (artistiskt, men väl också lite skumt):

Nu ska Martina Haag hålla föredrag. Vill jag inte missa … fast först måste jag gå och  …

/to be continued …/

---