För exakt fyra år sen skrev jag ett upprört inlägg som jag kallade brandtal. Det bara kröp i mig. Det var 11 november 2011. Jag var tvungen att göra något.
7 månader senare gick första Tjejmarathon av stapeln.
En känsla, en frustration. En vilja att göra något. En dröm som blev ett mål som med hjälp av massor av andra människor blev handling.
Som till dags dato närmar sig 600 000 kronor till de som behöver det mest. Som blivit fyra fantastiska utralopp. Nya ultralöpare. Nya vänner. Sprängda gränser. Glädjetårar.
Här är inlägget. Elden brinner fortfarande. Starkare än någonsin.
”””Jag tittade på nyheterna nyss. Och jo. Jag blir helt matt. Idag har jag försökt ta in att modiga kvinnor i Afganistan sitter i fängelse för att de vågat lämna sina män som misshandlat dem. Jag försöker ta in att det är en ny katastrof på väg i Pakistan eftersom cirka 1 miljon människor som flydde översvämningarna är hemlösa och pengarna sinar. Och omvärldens blickar är smala smala, nu har vi flyttat fokuset vidare till andra katastrofer. Så funkar det. Flodvågskatastrofen genererade helt enorma summor pengar. Haiti likaså. Sen händer något nytt och då ger vi dit. Men katastroferna blir permanenta kriser i länder som Pakistan. Jag är så stolt över att min kompis Sophia satt där som en spindel i nätet som logistiker för Läkare Utan Gränser förra året. Samtidigt försöker jag komma ihåg det jag hörde på nyheterna igår angående svältkatastrofen på Afrikas Horn. Att katastrofstödet är kostsamt, det som också behövs är att de herdar som vallar djur, och håller extra många djur som försäkring, istället borde lära sig bruka jorden. Arbeta med saltvattentåliga grödor. Kunna få en försäkring.
Jag känner helt ärligt, att jag är väldigt egoistisk och egocentrisk när jag väljer att leta tapeter och inreda min nya lägenhet, med den här lilla extra tiden jag har på kvällen. Jag borde göra något annat. Mitt kall, som gnager i mitt hjärta hela tiden är att alltid försöka göra det jag kan, just nu för att hjälpa de som har det sämre. Det kallasaltruism och empati. Vi har det alla inom oss. När vi själva har det kämpigt med trygghet, bostad, tillräckligt med mat eller sorg, ja då ligger det i fokus att ta hand om. Men det är nog många som har mat på bordet, någonstans att bok, jobb, trygga relationer och kanske kunde lyfta blicken utanför tröskeln till lägenheten eller villan med fiskbensparkett, fondvägg, surdeg på jäsning och oro inför hur man ska ta sig igenom julen utan att behöva gå upp en storlek i brallor.
Jag hade precis fått reda på att jag var gravid när jag fick erbjudandet om att gå vidare i processen att bli logistiker för just Läkare Utan Gränser. Min dröm var att kunna åka iväg vid katastrofer och jobba precis som Sophia gjorde. Jag tackade nej med handen på en väldigt liten men viktig kulmage och det är självklart att det var rätt beslut.
Det är jättebra att ha ett autogiro till sin valda välgörenhetsorganisation. Men när det är aktiverat, så kan vi göra så mycket mer. Jag har prioriterat massa annat det senaste året. Separation, våga tro på kärlek, förlåta, resa på mig, se till att Ebba mår bra, jobbet och ägnat en hel satans massa tid åt att tänka på min träning. Shit vilken egotripp det är egentligen! Jag har ju en dröm om att min träning och mig hjälpandes andra att röra sig utomhus med glädje, ska kunna användas till att ge medel till och kunskap om modiga, fantastiska människor som kämpar för det som vi tar för givet.
Det har känts som jag varit på ett stickspår ett tag och det med rätta för jag måste må bra och ha ordning på torpet för att kunna driva något sådant med kraft. Fast ordning på mitt torp kommer det ju aldrig vara för det händer bannemig något hela tiden men Ebba och jag mår bra i själen och då får jag en så sjuhelsikkes kraft och vilja.
Jag har den fantastiska möjligheten att arbeta med en av trådarna i det här stora världsomspännande nätet i och med att jag granskar biståndsorganisationer och får vara med att hjälpa dem jobba bättre och effektivare. Därför älskar jag mitt jobb och känner att jag fyller en del av min dröm där. Men självklart drömmer jag om större saker. Och jag upprörs över hur vi inte orkar se. Inte orkar ta till oss. Hur vi fastnar i och gömmer oss bakom att det spelar ingen roll vad jag gör.
Du har säkert rest över halva jordklotet på semester. Säkert till Asien. Världen är liten, eller hur? Din sol. Är de fattigas sol. Det vatten som utsatta, våldtagna, utstötta kvinnor i Kongo tvättar sig i, består av samma molekyler som kanske dunstat härifrån en varm sommardag när du solade på stranden och kylde rosévin inför kvällens grillning. Så enkelt är det. Vi har en nyhetsström till oss om hur de har det, som de inte har vice versa. Vi kan välja att veta hur de har det. Det finns till och med serverat i dagsnyheterna. So consider yourself notified. Vad gör du nu? Vad gör jag nu? Vad gör vi nu?
Det finns en film som heter 1 Giant Leap. Se den. Det är två killar som rest runt och samplat musik från hela världen, tagit med den till en ny världsdel och låtit olika musiker lägga på sin tolkning, sin röst, sitt instrument. Det är otrolig musik. SÅ vacker och stark och när jag behöver koppla ur mig själv ur mitt egocentriska ilandsliv och se mig själv som en världsmedborgare i en helt galen vacker fantasisk men väldigt orättvis värld, då antingen tittar jag på klipp eller lyssnar på den musiken.
Så titta på det här klippet. Funkade inte se detta istället. Det är 5 minuter av din tid. Snälla. Gör det. Se de störtcoola kvinnorna som sjunger först i ögonen. De är så vackra. Och sjunger så grymt. Lyssna på mannen efter 1 minut Vi måste vara positiva, vi har inget val
Precis så är det. De har inget val. Men vi har det. Jag skriver det här lika mycket för att lyfta fram det, som för att sporra mig själv. Om jag säger att jag ska göra något. Så gör jag det. Allt händer inte idag, inte imorgon. Men det sås ett frö.
Nu ska jag sova för imorgon eldar vi på. Jag stod där och bröt grenar och fixade med elden så den skulle brinna bra. Det var så roligt så jag märkte inte att mina gummistövlar började smälta. Och då tänkte jag på de samiska renskinnsstövlar jag har och att de skulle passat bätre. Och då kom jag på en text från en dikt av en samisk diktare som heter Anta Pirak Bossut ratti, vai jatta Det är nog helt felstavat men det betyder :
Blås på elden så den inte slocknar
Ja, Blås.”””
