Visste ni att snittåldern för att börja med ultra är typ 36 år? Nu kanske många av dem har sprungit kortare distanser innan men ändå. Jag är alltså en baby i sammanhanget.
Jag inspireras av andras prestationer. Mina adepter är en stor inspirationskälla. Ultravänner.
Idag inspireras jag av Gunhild Swanson som blev den äldsta kvinnan att klara gruveligt jobbiga Western States 100. 70 år gammal. Jag har 34 år dit. Här går hon i mål.
Epic.
Varför ska man skriva om det här? Jo men det kanske kan vara lärorikt på något sätt. Att lyssna på kroppen. Att tvingas lyssna på kroppen mitt ute i en skog, i lera, när man inte lyssnat tidigare. Typ så.
Jag skulle alltså springa ultradistansen på Stockholm Trail igår. 46 kilometer. För CrossNature /Stark Ute som jag är instruktör i.
Det har varit lite mycket på senaste tiden. Det är ju alltid lite mycket men jag är ganska bra på att parera och hantera men det närmar sig semester och två stora saker jag oroat mig för föll på plats. Sen var det en annan sak som jag var väldigt orolig för i bara några timmar men jag kände hu kroppen gasade igång på alla stressfronter. Jag har inga marginaler där. Det bara låser sig och jag har insett att jag måste ta hjälp med det här. Inget är fel, det har bara hänt lite för mycket läskiga saker. Det är mänskligt att reagera så.
Lite mycket. Ändå ganska lugnt- jobbar halvtid, har massa tid med barnen, sover bra, äter bra, känner mig galet stark i kroppen, sprang 50 km terräng för två veckor sen och kände det knappt. Men ändå en sån där känsla av att inte tagga till. Inte se fram emot som vanligt. Jaja tänkte jag. Snart semester, bara två barnkalas, lite jobb, springa det där loppet och så ska jag ta det lugnt sen.
Men på fredag kväll kände jag ändå att jag kanske inte borde springa. Inget specifikt. Bara att kroppen inte var med. Min rygg hade trasslat lite under veckan men inget specifikt som sagt.
Hade inte läst på om loppet ordentligt men tänkte att ”46 km terräng blir ju ett fint långpass”.
Sov uruselt på grund av tandande bebis. Var trött och seg men åt ordentligt på morgonen och tänkte att jag reder ut vart jag ska och allt annat på tunnelbanan.
Kom fram till Globenområdet i god tid. Sekretariat och allt var inne på Quality Hotel- otroligt fräscht. Vi var ju inte så många, träffade min ultrakompis Torbjörn och Anette Jonsson som kom tvåa- STARKT! Grattis! Jag frågade i sekretariatet hur många höjdmeter det var. ”1200 cirka”. Whatd¤/¤& ? Ok Hammarbybacken men vad var det andra för något? Var det inte typ någon slinga i Nackareservatet? Hur illa kunde det vara? Upptrampade motionsspår mest? Nej?
Kollade ordentligt- ah! Stig. Mycket stig. Ja men det älskar jag, det blir toppen. Och några backar. OK. Messade hem att det nog skulle ta lite tid det här. ”Lite som Axa Fjällmarathon” sa jag.
Frågade om energi längs vägen, vilket inte framgick på hemsidan så bra. Det var bullar, choklad, saltgurka, cola, vatten och sportdryck. Fick funka. Hade inte så mkt med mig men en tom flaska jag tänkte att jag fyller på. Jag kan gå ganska ”lågt” långsamt och långsamt var ju planen.
Knatade iväg till start och fick en kram av Elin och pratade med lite löparfolk jag kände. Det blev alltmer uppenbart att det här var ett betydligt mer brutalt lopp än jag kunnat föreställa mig. Blev liksom lite fnissig- hur sämst får man vara på att förbereda sig egentligen? Ingen energi med, ingen koll, inte koll på vädret (som blev soligt och varmt- det värsta jag vet). Tänkte att jag får springa på rutin och ta det lugnt.
Starten gick och vi tassade iväg och upp på Hammarbybacken och det kändes inte alls. Utför och sen in i det som kom att vara ”helvetesslingan”. Rätt ut i skogen ba pang. Smal stig. Teknisk stig med mycket stenar och rötter. Tre varv på en brutal milslinga med lerbad, spång under vatten, gyttja, bergshällar, stenig stig, rakt-ut-i-riset-löpning och allt däremellan. Det var max 1 km av slingan där man kunde rulla på utan att passa steget. Helt galet, såg flera som bröt.
Hade ju ingen klocka och det tog ett tag innan jag insåg att skyltarna ”räknade ned” så man förstod hur långt det var kvar. Frågade vid vätskekontrollerna vad klockan var och räknade ut att jag sprang fruktansvärt långsamt. Var 10e km fanns det energi, var tredje fanns det sportdryck och vatten och underbara funktionärer. Eloge för det! Men torra bullar, banan och choklad fick jag inte ned. Fick ned sportdryck och hade en påse salt med som jag tog. Det var varmt. Det var fint men mentalt fruktansvärt tungt att veta att man hade tre varv och aldrig kunde vila. På ett ställe klättrade vi uppför en bergsknalle. Man passerade vatten. Jag funderade på att bada men hade nog inte velat gå upp igen då.
Jag insåg att jag inte skulle hinna hem till middagen och blev grinfärdig. Ett litet tecken kanske. Började lyssna på Mona Malms sommarprogram. Hon är väl kanske 80 år. Jag kände mig 20 år äldre än henne. Började dividera med mig själv om att bryta men tänkte att ”Annie bryter inte”. ”Det här blir ett bra långpass”. Tassade på men allt upp o ned och trix gjorde att ryggen började låsa sig.
Det gör inte ont i ryggen men det strålar ned runt sittben och baksida lår. Det blev värre och värre. Energi var 75e minut var för sällan och jag fick inte i mig något. Började må illa.
När jag skulle ut på tredje varvet startade 21 km löparna. De for ju fram som jehun och jag blev stående på sidan av stigen i säkert 10 minuter totalt och bara släppte fram dem. Hojtade på ett ställe där flera stycken var på väg att springa fel. Joggade lite, klev åt sidan, släppte förbi. Joggade lite.
Vid 29-30 km ungefär hade jag så ont så jag bara gick. Där fanns en vätskestation och jag sa till dem att jag bröt. De var otroligt omtänksamma och såg hur ont jag hade, ville ordna transport men jag sa att ”det här är självförvållat, jag går”. Jag mådde så illa just då. Hade varit ute flera timmar med endast den här, ursäkta, otroligt äckliga sportdrycken i kroppen. Jag dricker aldrig sportdryck annars. En annan supergullig tjej, Ingrid på 21 km, bröt också så vi gick tillsammans. Jag kan verkligen inte den här delen av storbyn, vi var ute i skogen och närmast var typ Bagarmossen?. Ingrid och jag gick iallafall i den strålande solen mot Globen och jag fick Ingrids buljong och livet återvände iallafall till min mage. Vi pratade om ditten och datten och det var riktigt skönt.
Tog tuben till Globen, hämtade min påse, köpte en brödbit juice, mineralvatten och åkte hem. Inte så trött alls. Men hade fruktansvärt ont i varje steg. Strålande smärta. Fick ett mms med bild på några av mina ultraadepter som hade sprungit Silverleden ihop idag och blev alldeles varm inombords.
Fick en mysig kväll med barnen, faster och bästman och var inte ett dugg sur över att jag bröt.
Bara orolig för min rygg. Och ändå inte nu när jag tänkt på det. Jag har inte tagit hand om den på det sätt som just den här förbaskade kotan behöver. Den behöver lugn, bra andning- hela dagen inte bara när jag gör andningsövningar. David säger att ”du har en stark atletisk kropp, när den går sönder har du varit dum mot den”. Typ så.
Resten av kroppen är hur stark som helst. Det känns som jag kan springa hur länge som helst med allt utom T12 eller L1- men precis som en kedja så är man inte starkare än sin svagaste länk. Ryggen klarar inte såhär brutal terräng. Den klarar idag att gå ned i split, spagat, hoppa jämfota, stå i brygga..allt utom att klara rotationen som krävs för ett löpsteg eller gå fort. Det är nästan svårt att förstå.
Kan varmt rekommendera loppet om du gillar rejäl traillöpning. Ta med egen energi är väl mitt tips då- lägg en väska vid varvningen. Jag hade kunnat ha med massa bra grejer i mitt snygga Flipbelt men det hade jag inte ordnat. Men det ska jag ha till en annan lång löptur. Nu ska jag lugna ned nerverna. Sen ska jag vara lugn. Och springa långt. Tack för att du läste. Lyssna på kroppen!
Lätt att se glad ut innan start!
Jag älskar min Inov-8 Ultravest men den är lite liten om man ska ha med sig både vätskeblåsa och mer kläder. I sommar ska jag springa tre dagar, långt som f*n (för mig iallafall just nu) och behöver ha med en del grejer. Inte tält och sovsäck men mat, ombyte, mycket vätska och lite neccessärsaker.
Jag var alltså ute efter en ryggsäck där jag kunde få med mig lite mer packning och blev tipsad om Ultraspire av Jacob Hastrup, rutinerad ultralöpare, på Good Karma Company.
Första gången jag testade den irriterade jag mig på att det inte fanns bröstspänne. Två band över övre delen av magen bara. Men det behövs inte. Den sitter, på min ganska breda rygg helt fantastiskt. Den har en liten magnetficka för elektrolyter eller i mitt fall BCAA fram och två bra fickor, en med dragsko, en med dragkedja.
Vätskeblåsan kan man ha närmast kroppen i en separat ficka och då är det plats för andra saker i stora säcken. Jag hade önskat att den var av stretchigt material men den sväljer till och med min lilla dator.
Bra topplockficka och två ”flaskfickor” på sidorna därtill och den här ryggsäcken klarar att transportera ganska mycket grejer.
Jag kan varmt rekommendera den som ”mellanrygga”.
Här kan du läsa mer om den.
Idag startar Fotrally! Loppet som är slut när näst siste man/kvinna stannar. Loppet som inte liknar något annat.
Start 21.00 ikväll på Gärdet och sen går man med sikte runt Mälaren tills man är tillbaka i Stockholm. Så länge man orkar. 5km/h går man och har några minuter per dygn till att uträtta toabesök och annat på en rullande vagn. Ja det liknar inget annat som sagt. Läs mer här.
”Vår” Caroline kommer att genomföra loppet till förmån för Panzi Foundation. Ju mer pengar vi swischar- desto mer motiverad att fortsätta kommer hon vara. Telefonen har hon med sig och ser våra hälsningar och pepp.
Caroline har ett enormt starkt psyke, är galet motiverad och jag ställde tre frågor till henne före start:
1) Hur känns det?
Peppad som fasen!Regn, sol, snö… Här ska f*n vandras!!! Längtar till att få ställa mig på startlinjen!
2) vad ska du äta?
Jag har precis skrivit ned supportstationerna å att jag har dem alla i min mentala bild. Planerar maten – inte klart än… Men blir som vanligt mina spenatbollar, varmrökt lax, potatis, avokado, chiarismjölk (scott yureks recept) och lite annat smått o gott. Kanske hinner koka lite köttbuljong imorgon… Tailwind åker med denna gång o lite blåbärssoppa.
3) Vad ska du ha på dig?
Skofrågan är inte optimerad men kommer att gå i de altrabåtar jag har (o möjligtvis ett par herr-ärvda Hoka)… Resten få lösa sig imorgon eller på vägen. Orkar inte med för många detaljer…
Vi önskar Caroline och alla andra löpare STORT lycka till. Om du vill följa Caroline och stötta henne- klart vi gör- alla pengar går direkt till Panzisjukhuset- så kika in här.
Igår blev jag så varm i hjärtat när jag tittade på Sportnytt. Jag visste ju om projektet ”Inlöparna” som min vän Christine Hägglund är inblandad i. Det var så härligt att se inslaget på tv. Tänk så många det nådde ut till!
Kika 10 minuter in i det här inslaget.
Och jag har ju flera gånger, som säkert andra har, tänkt att man borde göra något liknande här i Stockholm. Löpning kan verkligen förena och ge både glädje, gemenskap och självkänsla förutom de uppenbara hälsofördelarna det innebär.
Jag har lite idéer om detta. Jag skriver detta som en spark i baken att ta itu med det.
Någon som vet om något liknande projekt någonstans i Sverige?
När jag tänker på sommarlöpning tänker jag på soldränkta långpass i Värmland. Eller morgontassar i grönska inramade av fågelkvitter. Backintervaller där flugorna driver på en uppför. Svett som klibbar.
Den här sommaren ska inte bli annorlunda! Eftersom de flesta av oss har någon form av semester så finns chans till både mer träning och bättre återhämtning. Tid att testa lite annat och nytt också.
Så funkar det för mig iallafall. Den här sommaren ser jag fram emot att även testa att springa flera dagar i sträck, A till B till C. Med packning och övernattning även om jag ser fram emot att få till logistiken så jag bär lätt. Kommer förstås blogga om det här och dela både missöden och bra strategier.
Inga lopp. Kanske något spontant om jag skulle hitta något men det verkar inte vara något som passar våra planer.
Det skrivs mycket om vad man ska tänka på vid vinterlöpning men inte lika mycket vid sommarlöpning. Här är några saker jag tänker på:
1) Solskydd.Timmarna i solen ackumuleras snabbt och även molniga dagar är det ju mer exponering än andra tider på året. Keps, skärm, solfaktor! På med det bara
2) Vätska. Är det varmt svettas man mer. Kroppen kan bli bra på att ”hålla” elektrolyter ju mer vältränad man är men generellt svettas man ut en del både vätska och salter. En del är sk ”saltisar” och svettas ut mer salt än andra. Med det sagt inte att du behöver ha med vatten och salt på varje pass men om du ska vara ute längre än en timme eller det är en riktigt varm dag och du svettas mycket kan det vara en idé.
3) Fästingar. Kolla igenom kroppen noggrannt efteråt.
4) Passa på att kyla ned benen i kallt vatten efteråt om du kan. En lyx som kan vara bökigare att få till andra årstider.
5) Testa swimrun- light: Spring, doppa dig, spring, doppa dig. Får du lätt skav – ha gärna något vaselinliknande att smörja på där det skaver!
Tassa fint därute och berätta gärna vad du planerar för löpning och lopp i sommar!
Spring som en fjäril!
Kärleken förstås!
Ibland tar oro, svartsjuka, avundsjuka, stress och annat skräp över och det kan låta hur präktigt flummigt som helst att prata om att låta ”hjärtat leda” men avflumma det och fundera på vad det är som får hjärtat att snörpa.
Det kan vara personer, det kan vara upplevelser men det ska för de flesta IN i vardagen. IN i medvetenheten när vi planerar såväl semester som veckan framför oss.
Vi har alla massor av saker, om vi väljer at fokusera på dem, som rockar sockorna av oss. Gör plats för dem i sommar. Ett ypperligt tllfälle. Är det en person du saknar som du blir varm av att tänka på? Ta tid att hälsa på. Eller iallafall ringa. Har du saknat att umgås med dina barn och andra hälft? Din familj? GÖR det i sommar. Var där. Stoppa bort telefonen. Du missar inget.
Ta tid att lyssna på dig själv utan influenser från sociala medier- vad säger den inre rösten att du egentligen vill lägga energi på? Jag tror ofta det kan vara mer av enkla saker, mindre av svåra.
Stanna upp en stund och fundera på vad du känner ren och kär kärlek inför. Och klura ut hur du ska få in mer av det och mindre av annat.
Ha en fin måndag!
Det är toppen att kunna börja om. Och om. Och om. Jag har ju tränat. Men slarvat. Jag har haft mycket annat i skallen och ett sätt att få träningen att bli bra är att inte bara glida in i den utan ta lite ställtid och gå igenom vad man ska göra så man inte behöver börja fundera på det under passet. Att ta med sig varför man gör passet är en annan morot att ta till när man börjar bli trött eller klockan ringer tidigt.
Jag var jättepepp på 100 miles fram till runt slutet på april någonstans. Sen tappade jag motorn. Jag tappade mitt varför därför att jag började fundera på hur viktigt det egentligen är för mig att klara det igen. Borde jag inte göra vettigare saker med min tid? Kan jag göra båda? Är det värt det? Jag är en extrovert grubblare. Jag har grubblat på det och kommit fram till att jo. Jag vill springa 100 miles igen. Jag hade faktiskt glömt om jag anmält mig till Black River Run 19 september men gick in och såg att det hade jag. Det blev lite gåshud på armarna och magen sa ja.
Jag har rett ut att löpningen för mig är först och främst ren rekreation. Och ett sätt att springa och klura ut bra saker jag ska göra. Inte att jaga tider.
Samtidigt så känner jag att jag inte kan ge mig förrän jag klarat det där målet. Sub 20 hr. Jag kan göra bra saker samtidigt. Sen kan jag satsa på rena upplevelser som inte kräver så rigorösa förberedelser och slänga tider all världens väg.
Ett lopp i september betyder mycket träning under semestern- det är bra. Det är då om någongång jag kan få till tiden. Nu är det visst bara tre månader kvar och även om 5 mil i terräng gick kalas så är det inte ens en tredjedel av 100 miles. Jag vet hur brutalt det var. Jag har inget behov av att springa ett 100 mileslopp med support som får vara uppe hela natten på under 24 timmar. Det har jag gjort 2 ggr. Jag ska in under 20. Kommer det gå?
Jag vet inte. Jag vet att jag klarar det. Frågan är om jag hinner till september.
Jag har nu iallafall ett uttalat mål med träningen. Igen. Det gör det lättare.
Att jag inte har någon struktur på träningen och inte ens kommer ihåg vad jag gjort den här veckan gör det lite svårare att utvärdera om jag är på rätt väg. Skomakarns barn och allt det där- jag håller koll på mina adepter men mig själv är det värre med.
Just nu känner jag mig som ett platt smörpaket: Jag kan springa länge i låg fart på lågkolhydratkost. Men jag har ingen fart. Man kan fråga sig vad man ska med fart till för ultra men att förbättra syerupptagningsförmågan gör ju att min långsamma fart blir snabbare. Sen ska jag inte springa milen på under 40 eller så men just nu är jag löjligt långsam. Förhållandevis.
Planen för de närmsta veckorna är:
2 stycken ”flåspass”. Ett kuperat och ett med intervaller- allt från 30 sekunder till 2 km.
Flera före frukostpass.
Varannan vecka ett riktigt långt pass. Varannan vecka blir det 5 km intervaller 3-4 stycken. Eller vad som passar in i familjelivet.
Två styrkepass: Ett helkropp och ett extra med löpstyrkefokus för mina svagheter.
Sen yogar och SOMA’r jag varje dag och det fortsätter jag med.
Den här veckan tror jag jag sprang till och från jobbet i tisdags. I onsdags till jobbet, sen kort styrka på em. I torsdags sprang jag bara några korta ruscher på andra landet. (Det var då jag insåg hur långsam jag var). I fredags sprang jag före frukost med N. Igår lördag körde vi skidbacken utanför Norberg 10 ggr. Hemskt. Underbart efteråt.
Idag har jag yogat och kört lite prehabstyrka för bål och höft. Och storstädat och tvättat fönster. Är ensam hemma för första gången sen Dackefejden och då hinner man ju sånt utan att små händer är överallt och ska hjälpa till. Men nu längtar jag redan efter att de ska komma hem och smutsa ned allting igen!
Jag har även suttit still i solen. En minut. Minst!
Ja förutom Sommar i P1 förstås!
Jag som planerar att springa flera dagar i sträck med lite packning i sommar lyssnade spänt på senaste avsnittet av Löparsnack. Det pratas om just det, springa i flera dagar!
Dessutom är veckans Kropp o Själ som vanligt ett tips att lyssna på. ”35 och sönderstresssad” handlar om vårt växande problem med utbrändhet.
Vad och var springer du i helgen?
Jag kommer harva skidbacke utanför Norberg. Nästa helg springer jag nämligen Stockholm Trails ultradistans. Hade lite förträngt det mitt i allt annat som hänt. Sent ska syndaren vakna liksom.
Ha en fin helg därute!
När min N var ung var han på college i USA. Han var med i track & fieldlaget och då gjorde de en övning som vi tydligen ska göra i helgen. Som med alla recept och tips jag har är inget exakt och nu är han inte här så jag kan inte fråga vad exakt han menade men jag tolkade passet såhär:
Värm upp 10 minuter. Gärna med några fartökningar så kroppen hajar vad det är fråga om.
Ta sen en fotbollsplan. Ja eller en så stor yta ni kan hitta. Ställ er i varsin diagonal. Den ena spurtar över. När denne kommer till dig spurtar du tillbaka till dennes startposition. Medan du gör det joggar den andre längs kortsidan så ni står på varsin långsidas ändar.
Sen spurtar hen till dig längs långsidan och du spurtar tillbaka längs den långsidan. Medan du gör det joggar hen längs kortsidan och springer sen över diagonalen igen.
Visst hänger ni med? Det blir lite hjärngympa också.
När ni gjort 20 ruscher var så möts ni i mitten och där kör den ena armhävningar och den andra benböj (med hopp om man har kraft kvar). 10 st var- byt. Gånger två eller tre.
Sen ned på marken och den ena kör höftlyft medan den andra kör breakdance x 20.
Sen kan ni göra några kullerbyttor, jogga ned, high-fivea och lägga er på rygg med ett grässtrå i munnen och tänka ”bra skit”.
Styrkedelen hittade jag på nu. Lägg gärna till en ryggövning genom att ”ro” med ett tillhygge- full vattenkanna till exempel.
Ha en fin midsommar. Ät gott, drick sunt! Själv kommer jag hålla mig till bubbelvatten och unna mig att lägga mig medan jag nattar bebisen. Each to their own!
Tiden flyger som vi alla vet. Det var nyss låååångt till Stockholm Trail och deras första ultradistans som jag ska springa nästa helg för Stark Ute/Crossnature.
Nu var det visst inte så långt kvar och jag som, precis som vanligt, haft lite mycket annat (jobbat, roddat årets GODaste lopp osv osv ) har inte riktigt kört den träning som loppet kräver:
Ett ultralopp, extremt tufft, kräver mental och fysisk styrka. Nytt för 2015!
Gulp liksom.
Jag hade till exempel planerat att springa i Hammarbybacken några gånger för loppet går upp där två gånger.
Det har jag inte gjort.
Jag hade också tänkt springa lite långa intervaller i kuperad terräng.
Det har jag inte gjort.
Jag hade vidare tänkt haka på några av de grymma provlöpningar av banan som Stockholm Trail så snällt arrangerat.
Det har jag. Inte gjort.
Sprungit har jag ju gjort. Och lite otippat har jag iallafall avverkat distansen genom att jag tassade/gick/sprang 5 mil i terräng förra helgen och känner knappt av det. Det bådar ju gott förutom att jag inte har någon fart i kroppen alls.
Med 9 dagar kvar är det inte mycket jag kan göra för att förbättra formen. Däremot kan jag välja att springa i den typ av terräng som loppet går i. Nu vet jag inte riktigt vad det är för terräng men jag tänkte köra lite backar i helgen här i gruvområdet Klackberg utanför Norberg där vi är över midsommar. Nästa vecka blir det transportlöp och styrka som vanligt.
Det kommer inte gå fort och jag planerar att springa på puls första 3 milen och sen får jag se vad jag har för krafter kvar de sista 16. Min rygg har strulat enormt sista veckorna men jag jobbar på den varje dag. Andas….
Omdömena från loppet förra året är riktigt fina. Och det finns platser kvar. Är du sugen på en fin utmaning, 10, 21 eller 46 kilometer så tycker jag du ska anmäla dig så ses vi där!
