Här får ni gärna komma med fler tips i kommentarsfältet! Jag tyckte jag hade perfekt med grejer men andra äventyr kräver säkert andra saker! Jag sprang alltså två dagar på Bergslagsleden och behövde inte tänka på saker för övernattning och matlagning på kvällen. Däremot ensam mitt ute i skogen och utan bilvägar. Inte rent vatten hela tiden och inte mat i varje hörn som i stan. Så lite får man tänka till!

Såhär tänkte jag runt utrustning:

Vatten

Jag har en vätskeblåsa i min ryggsäck som rymmer 2 liter. Jag hade sett att jag kan fylla ungefär varannan mil så det funkade bra. Det värsta med blåsa är att det vips är slut utan att man märker det. Jag har tänkt att jag ska ha en 1/2liters flaska med vatten i utöver så det finns kvar när det börjar sörplas i blåsan.

Energi

Förstås! Vad? Olika! Alla olika. Jag brukar inte vara så sugen under tiden jag springer men vrålhungrig efter. Har lärt mig att variation förnöjer. Jag hade med mig UCAN superstarch som sportdryck som är majsstärkelse som är otroligt snällt mot magen och inte stör blodsockret (även om man är väldigt insulinkänslig när man sprungit ett tag). Något enkelt sött, något salt. Något man gillar som är lättsmält och klarar timmar i värme/kyla. Jag blir väldigt dålig i magen av nötter men hade russin och dadlar och två ägg under den långa dagen. Sen åt jag bra innan och efter. Men planera energiintaget, det är svårt att äta ikapp om du går tom!

Kläder /Ombyte

Efter väder förstås. Och terräng- ofta är långa tights bra mot fästingar och skrap.  Det blev trekvartstights från Falke. Falkestrumpor-förstås och mina gamla Hoka Rapa Nui för jag vill ha lite mer padding på ett så långt äventyr. På överkroppen Falkes sömlösa underbara sportbh, en Falke t-shirt- också sömlös. Solskärm alltid! I ryggsäcken en regnanorak och en lager-2 ”kofta” som är otroligt skön på. Därtill rena strumpor och kompression. Jag bvar dyngsur från start men med Sportslick (en bättre variant av vaselin kan man säga) och Falkestrumpor klarade jag mig helt utan skav. NOGA med strumpor alltså! Och vet du att du ska bli blöt så är ett par skor som det ”rinner av” lätt smart att använda snarare än ett par med tjock tungt tyg/mesh där vätskan blir tung. Ta ur sulorna och tryck ned tidningspapper i skorna när du kommer fram. Byt innan du lägger dig och om det går- ha dem högt upp nära taket där det torkar snabbare än på golvet om du kan göra så.

Säkerhet

Jag har första hjälpen med samt visselpipa. Färgglada kläder och två telefoner. Det är ju lite lyx men jag såg fram emot att beta av några Sommar-pratare och poddar också och har ändå två telefoner. Nu var det så dålig täckning ändå så blev mest att lyssna på naturen hela tiden vilket inte var fel det med. Lägg telefon i en vattensäker plastpåse!

Övrigt

Solskyddsfaktor och myggspray/olja. Kan vara bra att ha. Många timmar i solen många gånger om gör inte alltid gott för känslig hud. Därtill kanske en liten handduk för att kunna stanna och bada och torka sig.

Jag upplevde inte att jag saknade något i det här fallet. Nästa gång ska jag ha med lite mer saker för att kunna klara mig lite mer utan civilisation!

---

Förra veckan sprang jag två dagar på Bergslagsleden. Tanken var först tre låååånga dagar för mig själv men efter olyckan och på grund av hur ryggen strulat så kortade jag ned det till två dagar och där jag och bästmannen sov tillsammans på Klacken andra natten. Vilket ställe f
örresten! Vi var där själva och hade hela badhuset tillsammans. Otroligt vacker utsikt och det finns massor att göra!

För första natten hade jag fått så fin hjälp av Ida på Uskavigården där jag sov över efter 30 kilometer.

Jag hade skickat före paket med saker dit och hyr lakan och handduk så jag kunde springa  med lätt packning.

N släppte mig vid Digerberget utanför Nora varifrån det var 31 kilometer till Uskavigården. Det var lagom varmt, lite moln och jag hade ingen aning hur terrängen skulle vara. Det visade sig vara både det ena och det andra. För att vara en av Sveriges säkert bäst markerade leder var det på sina ställen bara smal stig och knappt upptrampat. Man fick vada genom ris och högt gräs. Stenigt och blött också och jag tog det väldigt lugnt.

Jag hade vilat flera dagar så kroppen var pigg men ryggen tog ett tag innan den kändes ok.

Jag var framme på Uskavi vid 17.30 och det var första gången på länge jag var helt själv en kväll. Jag badade i den fina sjön, satt på stranden och bara tittade och njöt av lugnet. Efter olyckan så har jag haft (och har fortfarande) en stress och oro i kroppen som jag lätt river igång men nu var jag så lugn. Jag gjorde en stor sats pannkakor och lade mig tidigt och läste en bok jag hittade där och lyssnade på klassisk musik på P2.

Klockan var satt på 06.00 och jag hade planerat att sticka iväg vid 07.00 för att ha hela dagen på mig att ta mig de 64 kilometerna till Klacken. Jag visste att det var tuff terräng och mycket kuperat. Jag som helst springer på tom mage på morgonen och inte gillar frukost fick bara i mig lite gröt, ett äpple och kaffe men kände mig pigg. Det hade ösregnat och jag blev dyngsur direkt då jag vadade genom ett kalhygge med högt gräs. Upp upp gick det men sen var den första milen nog den mest lättsprugna på hela dagen.

Tidig förmiddag var jag framme hos snälla Eva på Nyberget. Solen sken nu och hon bjöd mig på kaffe i sin berså. Kaffe, bullar och glass köpte jag av henne och fick en trevlig pratstund. Hade kunnat sitta där hela dagen men Eva påpekade att det var ganska stökigt framöver så jag förstod att jag måste vidare för att hålla schemat. Petade i mig två ägg, fyllde vätskeblåsan och tassade iväg.

Nu gå/joggade jag upp i naturreservatet Kindla som är otroligt vackert! Inga vägar på långt håll. Trix och halt och stenigt och jag tog det så lugnt för en stukad fot därute hade inte varit roligt. Tiden rann iväg, jag ville verkligen inte stressa. Åt lite russin och dadlar, drack vatten och UCAN och mådde toppen! Fick aldrig en energidipp och ryggen blev bara bättre och bättre.

Framåt eftermiddagen insåg jag att skulle jag springa hela sträckan skulle det inte hinnas med något bad med bästmannen på Klacken för vi trodde det stängde 17.00. Och jag kände mig klar. Inte trött bara klar med projektet liksom. Det var brötigt 17 km framöver också. Bad honom hämta mig vid campingen i Stjärnfors som bara var en liten omväg för honom. Där fikade jag och låg i gräset och mådde hur gott som helst. Då hade jag avverkat 46 kilometer och  även om låren var lite trötta av all kupering så var jag väldigt pigg och fräsch i övrigt. Inga skavsår förstås trots att jag varit dyngsur hela dagen- tack Falke!

Jag hittade mitt #vavavoom som jag tappat någonstans där i skogen. Kände mig stark, var inte rädd (var livrädd innan) och kunde lita på kroppen. Jag behövde inte äta så mycket- fokuserade på vätska och att bara ”toppa upp” fettmotorn med lite naturligt socker. Ryggen förstår jag mig inte på- efter dag ett var den stel. Men efter 46 km dag två var den bättre. Betydligt bättre än den varit på flera veckor innan. 77 kilometer på två dagar- inte illa tycker jag själv.

Jag är sugen på att springa hela leden själv. Planerar att göra det nästa sommar. Det var vackert men jag kan villigt erkänna att det är ganska skönt att rulla fram på mjuka skogsvägar när man brötat på stenig rotig stig ett tag. Kan varmt rekommendera att springa den här leden! Det går inte att springa fel! Det är så otroligt fint uppmärkt. Ta en etapp eller två, njut av naturen, stanna vid alla sevärdheter! Gört!

Nu ska jag skriva ett inlägg om tips på utrustning!

---

Det här inlägget skrev jag för bara ett litet tag sen. Jag gör ofta dadelbollar inför långpass men funderar nu på att göra en variant med klibbris och tapenade…vad tror ni om det? Någon som testat?

---

Ej uttömligt förstås! Här är två inlägg med tips på bra löparmat och tips på bra råvaror att ha hemma.

Happy cooking foods-for-everyday-champions!

---

Vad får mina reaktioner för effekt och vad vill jag egentligen uppnå skrev jag om här.

---

Jag tänkte skriva ett inlägg sen om hur det gick på Bergslagsleden. Ett lite längre än ”bra” för det kan jag säga att det gick.

Någonstans därute hittade jag både kraft och glädje igen. Dessutom hann jag både krascha ryggen och uppleva att den ”läkte” medan jag sprang såpass att den var sitt bästa när jag slutade efter 75 km.

Jag sprang, jag springer nu och jag kommer springa. Jag är inte på banan löpmässigt som jag tänkt, rent fysiskt alltså, men mentalt känns det som att det inte finns några hinder.

Rapport kommer och tips på utrustning förstås! Tassa fint därute!

---

Lite dåligt bloggat- mycket bra semestrat kan man sammanfatta de senaste dagarna. Sprungit och tränat har jag som en gnu också. Det är ganska befriande att inte känna att man måste sitta vid datorn men jag har gjort träningsprogram till adepter idag så passar på att slänga iväg ett inlägg eller två för er som läser.

Jag blir verkligen så glad över alla som läser och SPECIELLT över alla fina kommentarer. De gör mig så himla motiverad att skriva.

För två år sen ungefär så skrev jag om sommarlöpning.

Känns relevant nu med!

Trevlig måndag!

---

Jag skrev ett inlägg för ett tag sen om detta. Som fick intressanta kommentarer. Som sagt- jag älskar pizza men skulle nog inte säga det var ur alla aspekter optimal återhämtningskost. Jättegott- absolut!

Läs och kommentera!

---

Jag har skrivit en hel del om rörlighet- -och tydligen lovat en film på det som jag inte levererat. Skämmes på mig! Det kommer. Just nu är jag lite fokuserad på annat.

Men håll tillgodo med det jag skrivit hittills:

Här skriver jag om det och här är en film som lämnar mycket att önska men well, det är lite tips iallafall även om jag för varje år lär mig mer och mer- det kommer en upphottad version senare!

---

Nu blir det lite personligt. Det är skitsvårt att ha en blogg där jag vet hur uppskattat det är att vara personlig men jag absolut inte vill vara för privat.  Sen blir det kanske helt fel när jag inte skriver ut allt men berättar något och folk tolkar in saker jag faktiskt inte skrev. Och jag slits mellan att skriva ut hur det var- eller bara andas och tänka att jag kan inte göra något åt hur det läses. Jag vet vad som är sant. Jag har tidsinställt inlägg så tro inte att jag suttit och skrivit glada tips om rörlighet de kommande dagarna. De är skrivna tidigare.

Samtidigt- ibland när jag är privat når jag fram för jag blir en riktig person bakom texten. Jag är en riktig person här bakom. En väldigt känslig person. En person som flera vänner sa till när jag berättade om olyckan i fredags: ”Du behöver verkligen inte mer trauma i ditt liv”. Och samtidigt- jag överlevde ju. Trots att ögonvittnen som sagt sa att vi måste haft änglavakt. 

Men ok, det har hänt galet mycket grejer de senaste fyra åren och ibland märker jag att det inte alls hjälper att tänka att ”Ja jag har ju det så bra ändå, jag bor inte i krigets Syrien eller i ett tältläger i Sydsudan”. 

Jag måste gräva där jag står. Om jag som alltid sovit bra inte sover bra. Om jag hoppar högt när något smäller. Om jag är irrationellt rädd för saker jag inte bör vara rädd för. Om jag är rädd för att köra bil. Om jag tror att så fort jag har ett missat samtal från dolt nummer- att något hänt en familjemedlem. Då måste jag ta itu med det först innan jag kan göra världen bättre igen.

När min pappa dog, som ändå var det första riktigt helvetiskt jobbiga som hände, som slår det mesta annat, då fattade jag inte hur radion kunde låta som vanligt dagen efter. Hur solen gick upp, hur folk skrattade och hur livet liksom fortsatte. Jag stod där och tittade på tandborsten och ba jag kan ju för fan inte borsta tänderna. Det gör jag ju varje dag. Pappa har dött!!! Allt är annorlunda. Men jag både borstade tänderna och åt frukost.

Och 2012 när en alldeles för ung, alldeles fantastisk kille dog kände jag också att hallå någon dog! Hur kan alla andra bara fortsätta som vanligt?

Men jag har hittat ett sätt att förhålla mig. Att inte behöva stänga ute resten av världen för att den inte stämmer med min abrupt nya världsbild. Ett sätt att klara av att vara ledsen, men samtidigt skratta åt det som faktiskt glädjer mig. Fortsätta framåt. Men stanna upp. Göra det så att det känns respektfullt.

Det är som olika omloppsbanor. När något händer oss, då slungas vi ut i en ny. Alla andra är kvar i den vanliga. Den du inte kan vara i.  Ibland krockar man och det blir otroligt jobbigt och provocerande. Antingen tar de in och delar din bana eller passerar de där i sin bana då och då. Men deras är deras och din är din.

Som vanligt blir det förstås aldrig igen efter något riktigt allvarligt. Man har för alltid en till omloppsbana som man varit i. Tiden och bearbetning gör att den närmar sig din vanliga. Eller så får du en helt ny livsbana.

Jag vill inte vara rädd och ledsen i sommar. Jag har så mycket jag vill vara glad åt, det är att uppskatta livet. Att uppskatta livet är att hedra de som mist det. Jag blir rädd och ledsen lite då och då nu. Låter känslorna komma, trycker man undan dem bubblar de gärna upp än brutalare.

Jag var på god väg att skippa en sak jag planerat länge. Springa själv med övernattning. Jag är rädd. Jag har blivit rädd för massa löjliga saker som annars inte bekommer mig. Bägaren har liksom runnit över. Jag har tappat mitt vavavoom. Den där starka kärnan där inne som både är styrka, kraft, fokus och som en inre kompass. Det är lite jobbigt. Jag är inte jag just nu. Jag förstår rationellt att jag är irrationell. Men jag kan inte stoppa känslorna av att vara i ständig beredskap.

Men jag ska göra det. Löpning är levnadsglädje för mig. En stor del av mitt liv som jag både jobbar med och gör för att må bra och dessutom jobbar ideellt med för att hjälpa de som har det sämre.

Jag vill leva ett fullt liv när jag kan det. En dag mista ett fullt liv. Inte mista små bitar längs vägen på grund av rädsla.

Det är ju för sjutton som det står på våra Tjejmarapannband- we run for those who can’t. 

Nu ska jag tassa fram tacksamt. Lite kortare än jag tänkt. Och istället för helt själv med sällskap på slutet. Jag GÖRT.

---

Man har en tänkt väg. Man har en plan. Man har ett mål. Men livet kommer emellan. Ibland ska livet komma emellan. Ibland ska man skjuta sånt som inte är livet, sånt som bara är distraktioner, åt sidan.

Bigger fish to fry är ett engelskt uttryck som jag brukar använda mig av mentalt när jag frestas att dras med i något som inte ingår i min plan. Som att vara uppe sent och sladdra. Som att äta onyttigheter. Jag äter gärna onyttigheter om jag verkligen kommer njuta av dem men om det är fikabröd bara för att man ska fika- då struntar jag i det och dricker bara kaffe istället. Det kan också vara frestande att titta på en dålig film sent bara för att det är skönt att slöa- men det är så mycket mer värt att lägga sig tidigt och bli väckt/vakna utvilad dagen efter.

Större fiskar att steka helt enkelt än små slentrianfrestelser som egentligen inte tillför någon större njutning och inte för en framåt mot sina mål. När de kommer i din väg- tänk bigger fish to fry!

---

I fredagskväll var jag och min fästman med vid en singelbilolycka med dödlig utgång. Vi blev omkörda av en vansinnesfärd där en bil fick sladd under en helt galen omkörning och voltade av vägen i hög hastighet, precis framför oss.

Änglarna- eller vad det nu var, var på vår sida då.. Det var den värsta smäll jag sett. Det sprutade upp jord och lera på oss, rutan sprack på sidan. Vi stannade och jag sa bara ” jag ringer”. Där och då stängde jag av känslorna och försökte bara metodiskt ta in infernot vi var på väg in i där två bilar med anhöriga som kört bakom stannade och det var folk överallt. Bilen var totalmos. N rusade fram innan mig och försökte lugna ned och se till att ingen flyttade de skadade men de var redan utdragna. Jag tittade efter om bilen skulle fatta brand och gick sen runt för att kunna svara på hur många som var skadade, om någon var kvar i bilen och hur allvarligt det var. Har lärt mig nu (tyvärr the hard way) att ambulans är på väg och man fortsätter prata. Jag kunde ändå inte låta bli att säga att ”de måste köra fort som attan” för jag förstod att en inte skulle klara sig.

Vi var tre stycken som fick agera sjukvårdare så gott vi kunde i kaoset tills ambulansen kom. Vi var lugna och metodiska även om chocken över vad som hänt låg i bröstkorgen. 

En ung kille dog i kraschen, han gick inte att rädda. Två var allvarligt skadade. Så onödigt. Så fruktansvärt.

Jag bearbetar genom att berätta. Genom att jag vill skrika till hela världen att köra försiktigt. Tänker att alla ni som läser berättar om det här till alla de ni känner. Fem saker:

1) Kör aldrig någonsin påverkad.

2) Skicka aldrig SMS när du kör.

3) Följ hastighetsbegränsingar och omkörningsförbud- de är inte där på skoj, de är där för att skydda dig.

4) Stanna och pausa om du känner att du inte är helt skärpt.

5) Ha alltid säkerhetsbälte.

Det känns sk*tläskigt att vi ska bila genom typ hela Sverige i sommar. Men vi ska. Vi måste. Och jag önskar så att vi kunde ta hand om varandra därute i trafiken i sommar. Snälla. Kör försiktigt, kör klokt.

---