Krogrännet
Ja den här veckan blev det:

8 km distans, 7 km morgonjogg, 5,5 km tempo, styrka, och idag 15 km med 5 km i marafart i mitten. Eftersom jag vilade från tisdag förmiddag till lördag eftermiddag får det ändå ses som helt ok. Och sjuk blev jag inte. PHU!

En lätt utopisk marafart för en snigellöpare som mig. Men 5:20- 5:30 är det tänkt att jag ska snitta på maraton någon gång under året för att trumma in på 3:30. Och då blir de här lite längre distanspassen med marafart eller trösklar insprängda jättebra träningspass som tar en effektivt ur mellanmjölksträsket.

Idag var det två stumma ben jag hade med mig och en seg känsla i kroppen. Har dock svårt att hålla nere farten i början men försökte ligga på 5:40 fart för at värma upp lite. Det är rätt upp och ned men fick sen till att snitta 5:15 på femman i mitten och sen 5:40 sista fem kilometerna. Borsowhoppen från igår känns! Absolut inget hårt pass och var pigg och glad i resten av kroppen och knoppen när jag var framme i ”Viggan” där Ns föräldrar bor och dit mamma och N kört med Lillan medan jag sprang- så fiffigt så!

FABruari är inte vilken månad som helst. Kroppen har svarat bra på träningen och ökningen av distans senaste tiden. Inga skadekänningar och nu ska jag växla upp lite. Jag har svårt att få till dubbelpass och back to back men jag ska verkligen försöka nu. Springa mycket. Springa när jag är trött. Det är så loppet jag tränar för är och det är det jag behöver bli bra på-på mest skonsamma sätt.

Jag har verkligen ett sug efter att träna styrka också. Jag gillar hård, tung, intensiv, funktionell styrketräning med mycket ompz och vavavoomkänsla. Det behöver inte vara crossfit- precis som med kosten behöver jag inte ge träningen ett namn för att känna mig trygg med den. Tyvärr blir det då lite träning inomhus för förutom mina egna styrkepass så är det helt enkelt lättare.

På jobbet är det också fullt ös förstås. Jag är uppbokad med möten all over the place och uppskattar verkligen att jag kan jobba lite här och var ifrån.

Tjejmarathon är också något jag kommer ägna många timmar åt från och med nu. Cirka 70 hårdingar är anmälda och det finns en plats till DIG om du vill vara med på årets godaste äventyr!

Träningsplaner denna vecka:

Måndag: yoga på morgonen (årspremiär!) Kväll: backintervaller

Tisdag: Vila

Onsdag: Morgonlöpning och kvällsdistans med jobbet

Torsdag: Försök 3: styrketräning med Magnus

Fredag: Försök 3 6- timmarslöpning alt dubbelpass. 40 km + 20 km

Lördag: vila

Söndag: Engelbrektshalvan och säkert några kilometer till om det är fina spår runt Norberg

---

Jag hade en mysig dag i solen med Lillan igår. Men träningssuget kröp i kroppen. Och jag mådde helt ok.

Så när syster och N fikade så stack jag ut. 5 snabba kilometer runt sjöarna med fokus på pulsen. Den skötte sig bra, sprang i tröskelfart. Sen lite styrka:

3 x 20 utfallssteg med hopp

2 x 20 Borsowhopp (de är helt magiska men KÄNNS!)

Cirkel med 3 ( 10 svingar ,15 armhävningar, 1 min dynamisk planka)

Tips: Även om du gör armhävningar på knäna- börja på tårna och kom sen ned på knä för då får du till en teknik som liknar och hjälper den då du står på tårna.

Idag kommer jag med lite hjälp av N och mamma fått till ett träningspass i strålande sol: distanspass på cirka 17 med fartökning i mitten cirka 5 kilometer. Benen börjar känna av gårdagens Borsowhopp men att träna med ben som inte är 100% är också bra träning!

Nästa vecka blir det helt galet spretig och mycket träning men det är nio (gah!) veckor kvar nu till TEC och mycket träning ska in både för skalle och ben.

Andningsövning för löpare

Några undrade över andningsövningar. Båda mina adepter har andningsövningar som del av träningen eftersom jag själv använder mig av det. Kalla det minimeditation eller visualisering men jag tror stenhårt på det för att flytta fokus och ta sig lite ”ställtid”.

Andningen är ju det mest fundamentala vi gör. jag är på inget sätt expert inom området- det finns andningskurser att gå hos duktiga lärare. Men jag har yogat länge och har en övning jag själv gillar. Andningen sköts ju automatiskt av kroppen och jag tror att det ligger något väldigt rogivande i att fokusera på det enklaste, mest självklara!

Andas ”rätt” är svårt! Många, jag själv inräknad andas högre upp i bröstkorgen utan att engagera muskler längre ned i magen. För många åker magen in snarare än ut vid inandning.

Lägg dig på rygg på golvet med en hand på magen och en under ryggen strax ovanför där svanken börjar. Andas in genom näsan med långa andetag och andas ut med samma längd. Känn att buken fylls och bröstkorgen spänns ut som en ballong. Visualisera gärna hur du vill att passet du ska genomföra ska kännas. Hur tar du dig igenom det som blir den tyngsta passagen?

Repetera andetagen tills du känner dig lugn.

Väl värda minuter!

Nu ska vi ut i solen- ha en fin söndag!

---

Jag var vegetarian i flera år. Inte längre men fortfarande så äter jag sällan rött kött och helst inte alls gris. Har att göra med varför jag blev vegetarian från början:

Hyrde ett rum hos en dam i England- Cornwall, under en språkresa och där bjöds man på vidriga ”pork steaks” som simmade i sås som i sin tur simmade i lite diskmedel eftersom många i både England och Australien (rent anekdotbaserade erfarenheter) ofta diskar av-men inte sköljer tallrikarna.

Huva!

Sen var jag vegan ett tag i Australien och med ekologiskt närodlad mat runt hörnet i en by som osade hög medvetenhet om sunt leverne och ätande så var det lätt!

Men jag tror inte på förbud och absolutism (utom våld och droger som jag skrivit tidigare). Så varje gång jag frestas att ”hoppa på” någon ny kostlogik: till exempel Paleo som jag ändå sympatiserar med i stort så känner jag att nä! Vet du vad, jag är 33 år och vuxen nog att göra kloka matval utan att behöva stoppa in mig själv i ett fack. Jag klarar av att äta mig igenom livet, runt träning och vid sociala event där jag själv inte styr utan att behöva tala om att jag minsann är ”paleo” eller ”GI” eller ”LCHQ”. Jag behöver inte ha en matidentitet för att ha en hög medvetenhet om vad jag äter.

Har man en allergi är det förstås annorlunda.

Min dotter är 3,5 år och äter gröt till frukost. Hon gillar grönsaker och äter det mesta jag äter helt enkelt för att jag alltid gjort så tror jag. Hon har vant sig och det är helt ok att hon inte gillar allt- tex lagade morötter och broccoli men äter dem råa.

Hon får inte äta godis men gärna en bulle bakad med smör och torkad frukt och nötter. Glass förstås! Vi äter ekologiskt så gott det går och mycket fisk. Lite svårt med bönor och linser men fasters linssoppa älskar hon. Av mig får hon endast i nödfall Risifrutti och fruktyoughurt, kex och saft. Att ursäkta att ge sitt barn dålig mat för att man inte har tid. Njäej, tror inte på det.

Vi äter inget halvfabrikat förutom blodpudding och korv då och då (med hög kötthalt). Jag försöker köpa ekologiskt så mycket jag kan och välja närproducerat och i säsong även om det känns svårt runt grönsaker ibland som jag är storkonsument av. Inget margarin, magra mejeriprodukter utan tillsatser till mig, fetare till Lillan. Slänger aldrig mat utan äter rester flera dagar i veckan för att ”rensa”. Har ingen micro men micrar min lunch på jobbet.

Jag avskyr disk. Jag tycker det är roligt att laga mat. Men tycker inte om att det tar tid. Speciellt inte på helgen. Gillar snabba lösningar och igår och idag har jag gjort två sallader, till vilka jag äter en stor knäckemacka med ost eller avokado.

Den första är helt enkelt wokad rödkål med lite rödlök. Smula ned fetaost och kanske lite valnötter. Krydda med sånt du tycker om Häll upp i en skål. Vänd ned bladspenat och lite edamamebönor och jag äter oftast keso till ALLT!

Igår hade jag lite kycklingfilé kvar som jag fräste- inte vego alltså men går utan kycklingen. I med lök, broccoli, sugarsnap (som jag sällan köper då de kommer så himla långt ifrån), kikärtor och sen edamamebönor.

Till det hade jag en dressing med olivolja, äppelcidervinäger, salladskrydda och två matskedar pesto. Och keso. Älskar keso.

Lillan fick idag stekta ekologiska ägg med råris, creme fraice riven morot och tomat.

Och nu ska vi åka iväg så hon får fika semla! Ha en fin lördag!

---

Ingmarie är förstås inblandad i det här och jag kan som vanligt inte vara med! bah! Och sen är jag att tipsa om det också!

Men imorgon lördag är det Löpningens dag Och även om du inte kan ta dig till Löplabbet Skrapan så kan du väl fira vår underbara sport med några löpsteg.

Även om jag kanske inte tränar imorgon så blir det oftast lite spring efter Lilltroll.

Nu ska jag återgå till min klassiska fredagskväll: Grönt te, naturgodis (lika onyttigt som vanligt godis oftast), popcorn, pussar och Skavlan!

---

Nej det blev inga sex mil idag. Inga sju mil heller och den bortskämda snorungen i mig är helt vansinnig. Fasen vad jag får pussla och greja för att få till tiden för de här passen. Jobba kvällar, ha gått ned i tid. Det är liksom känslan av ”nu eller aldrig” för nästa vecka hinner jag inte, och på helgerna går inte om min dotter är hos mig och jag vill inte heller lämna bort.

Nej det är mitt 80% jobb som möjliggör detta men det gick inte idag!

Jag lät mig för det första sova tills jag vaknade så klockan blev hela 07.00 innan jag gick upp. Vilopulsen var som vanligt runt 38 slag och höll sig låg när jag kollade igen efter en halvtimme- ca 48 slag.

En kaffe. 4 BCAA och ett ägg i magen.

Jag packade löparsäcken med vatten, nötter, torkad frukt BCAA och några Perpeteum Solids mest för att få slut på dem- de fastnar i tänderna!

Hade inte riktigt det där suget jag brukar ha. Kände ingen längtan. Såg inte dagen framför mig som jag brukar. Var osäker på om jag skulle springa norr eller söderut.

Stack ut i det här vidriga vinterunderlaget som blir när det varit varmt och sen kallt igen. Kikade på pulsen. Den låg på 85% av max. Fast jag joggade långsamt. Stannade. Den gick ned helt ok. Joggade igen. Den for upp. 165 i puls för mig är den puls jag har när jag kör hård intervallträning. Stannade igen. Den gick ned. Och så fort jag började jogga rusade den upp.

Då gick jag hem. Jag må ha det pussligt att få till det här nyckelpasset igen snart men med något som lurar i kroppen tränar jag inte. Hälsan framför allt. Arg som ett bi- kroppen är otroligt laddad för träning men det vore ju underligt om jag klarade mig helt från alla dagisbakterier Lillan släpar hem.

Jag är dessutom utan halsmandlar vilket gör att när något fäster på mig så är det ofta redan nere i bronkerna. Ja ni hör. Det var solklart!

Så fick lite tid över att…ja jobba! Kanske beta av lite saker som gör att jag kan ta mig mer tid nästa vecka att genomföra det här mördarpasset som för mig är lika underbart som en hel spadag. 

Lyssna på kroppen. Använd pulsen som ett verktyg. Ha en fin fredag!

---

2013 är nästan fullt. Förstår ni? Så galet! Och då har jag ändå övat en hel höst på att säga NEJ. Avsagt mig instruerande. Gått ned i tid.

Tycker att jag rensat framåt men banne mig alltså 2013 känns smullfockat i kalendern! Fullt med äventyr, resor, fantastiska träningsevent.

2013 handlar om att spränga gränser för mig. Springa 16 mil. Köra en halvIM någonstans, helst en IM. Känns inte så farligt jämfört med att springa 100 miles. Lite rumpskav. Springa fortare än jag någonsin gjort. Jobba med drömjobbet. Våga älska igen -jo precis så melodramatiskt som det låter! :). Vurpa med cykeln är bara hälften så läskigt som att såras, börja om, och våga släppa in någon igen.

Men nu glider jag från ämnet!

Torsdag! Varit hos naprapatHeidi på Access Rehab. Hon är fantastisk och jag fick beröm för min nu mycket bättre bröstrygg.

Jag har träffat min adept hos Mentor Börjat forma en plan hur jag ska hjälpa henne under ett år. Helt klart något av det vktigaste jag gör under 2013.

När jag kommer hem ska jag inse mina begränsingar och inte anmäla mig till hela Engelbrektsloppet (6 mil) utan halva.

Inte för att 6 mil är långt men för att hinna med att vila lite den helgen också. Dessutom har jag som längst åkt 20 km skidor på två år.

Sen ska jag fundera på om jag ska spränga gränserna inom en ny disciplin som jag inte är jätteförtjust i men liksom vill klara av. Vill börja gilla. Tror jag gillar: Cykling. Och. Vätternrundan.

ag älskar ju triathlon och cykel är ju liksom rätt centralt i det….Själva navet…..

Jag ska också verkligen känna efter om jag är helt kry. Folk faller som plockepinn i förkylning runt mig och jag har vilat i två dagar på grund av snuvkänningar. Att springa sju timmar imorgon kräver att jag är på topp. Självklart är jag på topp. Alltid! Men frågan är om det är Hagatippen eller Mt Everest liksom. Ni fattar.

På jobbet

---

Hoppas ni hängt med!

1)Vi har börjat lägga oss tidigare. (ehum- ett stort FAIL från min sida senaste veckan)

2)Vi rör på oss utomhus när det är ljust!

3) Vi vet vad vi äter! Som förra fredagen till exempel. Självklart ska Lillan få fredagsgottis. Men då bakade vi bullar! Inget lösgodis. Ingen quickfix. Underbart goda bullar på smör och bra mjöl med riktigt socker.

Den fjärde goda vanan är så enkel så det är löjligt:

In på apoteket. Köp en tungskrapa. Och skrapa varje morgon det första du gör. Du ska skrapa så långt bak på tungan så du nästan får lite kväljningar.

Och du kommer förstå på en gång varför du ska göra detta.

Under natten så bildas en beläggning på tungan och skrapar man inte bort den och spottar ut så..ja sväljer man den.

Det här med att skrapa tungan på morgonen är en ayurvedisk ”ide” som jag tror helstarkt på. Man får i sig så mycket skräp ändå under dagen så att börja dagen med att svälja en beläggning på tungan..nja?

Enkelt va? Allt behöver inte vara jobbigt.

Vill du vara snäll mot magen kan du också koka vatten dagen innan, låta svalna i termos eller liknande och dricka rumstempererat på morgonen. Min dotter älskar kokt vatten så vi gör så båda två.

Se där, två goda vanor att starta dagen med!

 

En annan god vana att börja dagen med som är lite svårare att få till…

 

---

De flesta som tränar har ett mål. Ofta ett lopp.

Och de flesta som tränar mot ett mål har en plan. Den här planen måste man ofta jobba med. Revidera. Man blir förkyld, man skadar sig kanske, man hinner inte träna som man tänkt, något annat händer. Livet händer! Känns det igen? Det händer oss alla!

Det vanligaste är kanske att man anmäler sig till en utmaning i början på året och så börjar man leta ett träningsprogram från alla sajter som finns. Eller så gör man sin egen. Eller tar hjälp av någon man känner förtroende för. Man har sannolikt om man är aktiv på tex Twitter och Facebook en massa vänner som ger mer eller mindre efterfågade råd om hur man ska träna. Till syvende och sist så är det du som ska utföra träningen och den ska in i din vardag. Du är nyckeln till både uppgång och fall.

Det är väldigt vanligt att det vips är några veckor kvar och den planerade träningsmängden är inte uppfylld. Det drabbar en både fysiskt och mentalt- det känns inte bra helt enkelt.

Jag vet att jag skulle ha hybris om jag står på startlinjen till mitt första 16-mil lopp och känner att ”åh jag har tränat perfekt”. Så känns det sällan. Men genom att ta sig tid nu i början på året och verkligen planera in träningen och dess olika faser så har du betydligt större chans att få till både en känsla och en fysik som är redo för utmaningen du valt!

För de flesta är det just nu eller bör vara ”grundträningsperiod”. Det är långt till halvmaror, Stockholm Marathon, fjällmaror osv. Man har tid att träna på att träna. Tränar på att vänja kroppen vid belastningen. Notera att jag pratar om löpning här. Andra sporter har jag inte så bra koll på.

Jag tror att många slarvar med grundträningsfasen. Går på för hårt. Ökar distans och intensitet för fort. Jag tror inte att grundträning handlar om att harva runt i långsamt tempo men att inte springa hårdare än att kroppen lätt återhämtar sig. Ligament senor och skelett får under en bra grundträningsfas tid att vänja sig. Kanske har du nya skor och lite nytt löpsteg (ping mig själv här). ”Träna på att träna” är ett väldigt bra begrepp. Kroppen vänjs vid att springa, olika typer av pass så du sedan kan börja vrida på farten, intensiteten och forma träningen till ett spjut vars spets är du i din tänkta fart på ditt lopp. Man trattar ned helt enkelt.

Grundträningen är en stadig grund att falla tillbaka på, ett vapen att ha när det närmar sig säsong för alla lopp. Jag går inte in i detalj på exakt VAD grundträning är- det beror helt på hur du tränat innan och vad du tränat för. Kan rekommendera Mackans bok Löpträning mitt i livet som ger finfina verktyg för att planera sin träning!

Kompletterande träning till löpningen skulle jag rekommendera vara

* Löpskolning

* Styrketräning för hela kroppen men fokus på rygg, ben, bål (gärna på ett sätt där benen rör sig- ska skriva mer om det)

* Rörlighet – glöm inte bröstryggen

* och andning!

Ska försöka skriva mer om dessa områden då jag lägger mycket tid på att både läsa om och testa olika träningssätt själv. Jag har personligen känt en enorm skillnad i min löpning sen jag började tänka mer kreativt runt löpningen och se helheten i löpningen. Från vilan, till andning, till rörlighet, till styrka och ända ut i den där visualiseringen av att gå över mållinjen på sin måltid.

Jag är inte i grundfas nu. Jag är i nästa fas- den jag kallar ”kvalitetsfas”. Jag tror Mackan kallar den ”övergångsfas”. Säkert mer korrekt!

Alla är olika och det finns tusen åsikter om hur man ”ska” göra. Jag har varit tveksam och feg för att skriva vad jag tror på. Men det här är min lilla plats på nätet. Jag har ändå jobbat med att hjälpa folk nå sina mål i 13 år nu och både pluggat och testat en massa både på mig själv och de jag tränat. Och här väljer jag att dela löparkunskap, tankar, rörelseglädje och erfarenheter. Du är välkommen att läsa, fråga och ifrågasätta. Utbyte berikar. Smutskastning gör det inte.

Ha en fin onsdag- ni som följer #10 goda vanor på 100 dagar ska få världens enklaste tips senare ikväll!

---

8 km hem i tröskelfart igår var hundra gånger jobbigare än alla mil jag sprang i helgen. Som en urvriden trasa var jag sen. 6,5 kilometer in imorse efter 14 hr fasta gick desto bättre. Speciellt mot slutet. Heja kroppen. Du verkar fatta! Och angående periodisk fasta- jag gör detta pga TEC. Inget annat. Jag tror inte de gynnar alla. Jag tror att för vissa kan det slita på kroppen.
Ska skriva mer om det senare.
Idag släppte jag en herrans massa info om min kostöversyn på kontoret.
1400 anställda på huvudkontoret. 1400 åsikter. Fick massa positiv feedback direkt så är väldigt varm i hjärtat. Nu ska jag försöka N J U T A av detta och inte kasta mig över nästa projekt på en gång.
Njuta ska jag först ikväll med Sara på Beautiful Business Award. Klurar lite på begreppet men är stolt att min arbetsgivare är med och arrangerar detta.
Klockar mot 25 mil löpning i januari och kommer fortsätta öka den dosen fram till april.
100 km/h som vanligt. Försöker lära mig vila och reflektera. Vila i fullföljda mål. Vila i förändring – svårt!

---

Sitter och är lite dimmig i ögonen. Av rörelse och av glädje. Av att vi goddammit gjorde det!

Jag har jobbat med välgörenhet i flera år på olika sätt. Transparensen är otroligt viktig. Givare är kräsna. Vi vill se att pengarna kommer fram. Att de gör skillnad. Som revisor har jag granskat att just detta sker.

Det var kriterierna och är kriterierna som vi jobbar efter med Tjejmarathon. Vi vill göra skillnad på riktigt. Vi vill att pengarna vi samlar verkligen ska gå fram och därför är väljer vi noggrannt vilka vi stödjer. Därför duger inte vad som helst.

Därför är det här helt underbart. Susanne Allden som är programansvarig på Panzisjukhuset har översatt en kongolesisk kvinnas berättelse om hur hon fått hjälp tillbaka till ett värdigt liv genom vår insamling.

Ta dig tid att läsa nedan. Du som var en av de flera hundra som sprang eller stöttade Tjejmarathon 2012- känn en enorm stolthet. Du som inte var med- du är så varmt välkommen att stötta vår insamling till Bangladesh. Dela gärna detta inlägg- kommer släppa det på Tjejmarathons sida också.

Jag och Madde (hon är mammaledig men jag VET!) är så taggade för i år! Nu ska jag hålla tyst och låta Susanne och Furaha* tala:

Nedan följer en berättelse av en ung kvinna som levt två år med en fistel och som tack vare er generösa hjälp kunde få hjälp på Panzi-sjukhuset utanför Bukavu i östra Demokratiska Republiken Kongo.

 

Jag heter Furaha* och jag kommer från en by i provinsen Katanga i DR Kongo. Jag är 23 år gammal, är gift och har fyra barn. Jag levde ett bra liv tills en dag då jag skulle föda barn. Det var 2010, men jag minns inte helt vilken månad det var. Jag var hemma och var på väg att börja föda, och min man kallade på hjälp från byns barnmorska. Det närmsta sjukhuset ligger långt från vår by och vanligtvis så brukar allt gå bra när byns barnmorska hjälper till. Men den här dagen gick det inte som planerat. Det uppstod komplikationer under förlossningen och barnmorskan kunde inte reparera de vävnadsskador som uppstod. I rädsla för att förlora barnet, bestämde min man att vi var tvungna att åka till sjukhuset trots allt, för att se om barnet gick att rädda. Vi tvingades transportera oss med hjälp av en trä-eka och kom fram först en dag senare. Väl på sjukhuset försökte läkarna göra ett kejsarsnitt för att rädda barnet men det var redan försent och mitt barn var dött. Under de två år som gått sedan den dagen har jag läckt urin, både dag och natt.

När jag lämnade sjukhuset och kom hem försökte jag kurera mig med hjälp av en traditionell läkemedelsmetod men inget hjälpte. Jag pratade med flertalet personer, men ingen kunde ge mig svar på vad som var problemet eller hur man kunde lösa det.

Eftersom jag läckte urin hånades jag ofta av andra, och de undvek mig när jag gick i kyrkan eller om vi träffades på marknaden. Alla som passerade mig på gatan skrattade åt mig för jag luktade illa. Detta var det värsta, och jag led något fruktansvärt inombords. Hemma hos mig upplevde jag dock inget problem. Min man gav mig ett enormt stöd och försökte hela tiden säga att « det kommer ordna sig, en dag kommer du ha läkt ordentligt ». Jag vågade till slut inte gå ut eftersom jag inte orkade höra alla glåpord, utan jag stannade i vårt hus med våra barn.

En dag hörde jag talas om ett par läkare från Panzi-sjukhuset som besökte vår by. Jag lyssnade på radion och läkarna bad alla kvinnor som misstänkte att de kanske led av en fistel skulle komma till sjukhuset för konsultation. De beskrev symptomen och jag tänkte att nu äntligen kanske jag kunde få hjälp.

När jag kom till sjukhuset mötte jag flera kvinnor från runtomkring vår by som alla hade samma problem som jag. Jag hade ingen aning om att det fanns fler som jag där ute. Läkarna undersökte oss och vissa blev opererade på plats, medan jag och två andra hade så allvarliga skador att läkarna ville att vi skulle åka till Panzi-sjukhuset i provinsen Sydkivu för att få hjälp.

Jag kom till Panzi-sjukhuset i oktober 2012, men jag opererades inte förrän i december. Allt gick bra och jag kan inte sluta le! Jag mår bra igen, det är verkligen ett mirakel det som har inträffat. Jag kommer åka hem till min by så snart jag kan, och jag ska promenera pa bygatan med huvudet högt och ingen ska håna mig igen.

_____________________________________________________________________

* Namnet har ändrats för att skydda den unga kvinnans identitet. Det föreligger ett enormt stigma kopplat till fistel i DR Kongo, och många kvinnor vågar inte söka hjälp. Många gånger vet de inte ens om att de kan få hjälp. Panzi-sjukhuset genomför årligen ett antal utbildningskampanjer för att upplysa befolkningen om vad problem med fistel egentligen är, och att det går att bota. I samband med dessa kampanjer åker läkare från Panzi-sjukhuset ut och genomför enklare fistelreparationer och försöker samtidigt utbilda lokala läkare så att de kan operera enklare fall i framtiden. Svårare fall transporteras till Panzi-sjukhuset. I fallet Katanga bidrog er insamling till att flertalet kvinnor med svår fistel kunde transporteras till Panzi.  

---

God måndag från hälsokontoret!

Jag är i full färd med att kommunicera till alla kollegorna de förändringar som sker inom övertidsmat och övrig mat och dryck i huset. Pyssligt och roligt!

Fokus är på att möjliggöra och uppmuntra hälsosamma val under arbetstiden och med 1400 medarbetare är det inte gjort i en handvändning. Många aspekter att ta hänsyn till.

Förra veckan blev det inte riktigt så långt som jag tänkt men då är jag destom piggare denna vecka! Det är 10 veckor kvar och mängd är fokus nu. Jag fortsätter varva kortare intensiva pass med att varannan/var tredje vecka lägga in hållkäften distanser som ger både ben och pannben den trygghet och uthållighet de båda behöver inför TEC 100 miles. Och nej, jag har inga planer på att bli skadad och ja jag vilar ordentligt. Nu kör vi!

Förra veckan då: Ett intervallpass, en morgonjogg, en morgonstyrka, morgonboxning och ett back-to-back långpass på 38+18 km blev det så totalt 75 km cirka. Lite kort. Ingen fara.

Denna vecka. Ensam med Lillan men gör så gott jag kan med hjälp av fantastiska mamma och N.

Måndag: (idag) Fartlek 8 km till dagis.

Tisdag: Morgonjogg till jobbet. Ev med ett par stövlar på ryggen för jag ska ut på kvällen.

Onsdag: Intervaller hem om jag får ihop det.

Torsdag: NU SKA DET BLI AV! Crossfitinspirerad träning med Magnus på UCSP- mer om det senare i veckan.

Fredag: Ultradag. Lillan hos pappa så upp snortidigt, springa från 06.30 cirka till 13.30. Härligt! Första långpasset på länge utan sub -10 grader.

Helgen blir det hopp och lek i snön och jag ska göra ALLT jag kan för att få några lugna kilometer på längdskidor för usch vad jag längtar men det är svårt att få till logistiken.

Söndag kväll: Tröskel 15 km

Det känns riktigt ok trots allt att ha sagt upp spinningvickandet. Jag vill fokusera på att bli en bra löpcoach och då får spinningskorna vara på hyllan ett tag.

Hoppas ni har en rolig utomhuslig vecka framför er ni också!

Mina tillskott: flytande vitaminbomb med aloe vera, BCAA (innan under efter långpass) Och kanske placeboeffekt men vetegräspulver is DA bomb!

---

DU!

---